Nina Björk och naturen

Nina Björk skrev nyligen en intressant essä i DN med titeln "Vi är alla kroppar". Björk är bekant för många som den som genom sina böcker gjort feminismen tillgänglig för en bredare allmänhet. På senare år har hennes tänkande förändrats, mot en ny betoning av kroppslighet. Björks essä har en del fina poänger. Ändå är det något som bekymrar mig. För tillfället kan jag bara antydningsvis och i labyrinter få fram vad jag har i tankarna.

Jag inser att Björks essä skrivits mitt i en feministisk debatt som pågår i Sverige just nu. Det talas om nykonservatism och moralism, en våg av feminister som misstror lönearbete och socialkonstruktivism. Allt jag kan säga är att den här debatten verkar jobbig och inflammerad, men viktig. Nina Björk uppfattas tydligen som moralist numera. Hon har tydligen sagt något om "skitdrömmar" som väckt, för att citera en journalist, "ett jävla liv". Jag blir nyfiken. Läser lite. Vad säger det om mig att jag genast blir misstänksam när Björk som en rent personlig kommentar, om att åldras och förändras, säger "det är så här det blir, med barnen, med min man." - ?

I sin essä tar Björk avstamp från bilden av kvinnan som kropp och natur, och som hon säger är det här sannerligen en bild som feminister kämpat för att komma bort från. "Anatomi är inte öde." Men är det här egentligen en bra idé, frågar Björk. Låt mig säga redan här att jag inte tror att Björk är en reaktionär biologist. Hon vill i själva verket utmana rådande arbetsdelning, inte inskärpa dess "naturlighet", så i den bemärkelsen är hennes resonemang långt ifrån reaktionärt. Ändå tror jag det finns en slagsida i resonemanget som ändå blir reaktionär.

Björks koppling mellan patriarkat och ekologisk exploatering är intressant. Patriarkatets värld är "kultur" och civilisation, anständighetens och duglighetens kapitalism. Klart att vi kan se könsfrågor i relation till ett antal olika former av utsugning och brutalt utnyttjande. Så här långt är jag med henne.

"Samtidigt som kvinnorörelsen har hävdat detta har kvinnor i praktiken fortsatt att ha ansvar för människors kroppar och spåren av dessa kroppar. Vårdat små kroppar, sjuka, åldrande kroppar. Tagit hand om smuts, städning och tvätt. Torkat snor och tårar och rumpor. Ibland mot betalning, ibland av kärlek, ibland för att det ingår i förväntningarna på en Riktig Kvinna, ibland av nödtvång."

skriver Björk, och jag förstår vad hon menar; jag tänker på en dokumentär om filippinska kvinnor som försörjer sina familjer därhemma genom att arbeta för rika österrikiska familjer - från dokumentären minns jag den "tacksamma" österrikiska familjen som "avlastats" av sin "hjälp" - och så minns jag den österrikiska arbetsförmedlingen för vilken de här kvinnorna helt enkelt skulle exploateras så mycket som möjligt och det sade man t.o.m. öppet. Med rätta ställer sig Nina Björk kritisk till vår form av lönearbete (framgår av andra artiklar som hon skrivit).

Men mitt i allt detta är det något i det som Nina Björk säger som jag inte hänger med i. Hon talar om "mänsklighetens skamliga lilla hemlighet" som är vår kroppslighet och vår bundenhet till naturen. Björk ber oss betänka följande: kvinnor är kroppsliga varelser, och det samma gäller för män. De bör också betraktas som kroppsliga. På samma sätt som Hannah Arendt (även om deras politiska projekt har skillnader) vill hon alltså peka på mänsklighetens lott, människans villkor. Vi måste, verkar hon säga, ta avstånd från dualismen man-kultur och kvinna-natur. OK, det stämmer. Björk skriver att sanningen om människan är att hon lever inom naturens gränser. Och visst är det frestande att tänka att hon här ger en bra, ödmjukare bild av mänskligheten. Att naturen genom olika former av nödvändigheter och begränsningar finns där och att den sätter gränser för oss, om inte nu, så snart, och om inte just för oss, så för någon annan.

Nina Björk har rätt i att exploatering handlar om att en del av mänskligheten blir kroppsliga, beroende varelser. Hon har också rätt i att en feminism som handlar om att kvinnorna ska dela mäns makt på en kapitalistisk arbetsmarknad eller i byggandet av Civilisation inte är något att hurra för. Det finns en viktig fråga inom feminismen som handlar om vad slags frigörelse feminismen eftersträvar. Som Björk säger är det en mycket problematisk bild att kvinnorna liksom män ska "upp ur naturen".

Men det som bekymrar mig är att hon verkar säga att vi kan se något sant i den bild av "natur" som patriarkatet ofta definierar sig själv enligt. Det slår mig att det är patriarkatets språk som hon talar här. Kroppen är skamlig och naturen är ett nödvändighetens rike som förslavar oss. Hon skriver om "framstegs-" eller "transcendensfeminismen":

"Innebär inte det - bland en massa goda saker - också att feminismens mål har varit att ge även kvinnor möjlighet att blunda för mänsklighetens pinsamma lilla hemlighet om våra sköra, dödliga, beroende kroppar?"

Vaddå pinsamma lilla hemlighet? Varför säger hon så? Vad är det hon egentligen lägger in i "sköra, dödliga, beroende kroppar"? Kunde man inte i stället säga att det som Björk talar om som en konsumtionskultur med "no limits" är ett janusansikte: det är businessmannen på sitt plan, och det är våra sköra kroppar som vi antingen reduceras till eller försöker komma bort ifrån så gott det går (genom att köpa saker och tjänster). Uttryckt på ett annat sätt: det finns en massa former av misär och arbete som göms undan.

"Ska feminismen säga hallå, lyssna, på grund av arbetsdelningen mellan könen vet vi kvinnor en sanning som ni män har getts större möjlighet att blunda för: människans existens har vissa gränser, har vissa förutsättningar som vi inte är fria att förhandla oss bort ifrån?"

- Men är det inte just utgående från en kapitalistisk retorik man börjar se människolivet som i grunden begränsat och sedan måste man börja trixa med det här för att fixa till sig ett "anständigt" eller "driftigt" liv? Att ifrågasätta vad vi håller på med. Visst. Där har Björk helt rätt. Men det är nog inte så att kvinnor som exploateras på olika sätt p.g.a. sitt kön skulle leva närmare naturen så att detta skulle innebära att de besitter en existentiell insikt om människolivet. På vilket sätt befinner sig den filippinska städerskan sig tätt inpå "livet självt"? För tusan, det är ju t.ex. en svensk moderatpolitik som skapar förutsättningar för detta "nakna liv".

"Och sorry, det kommer alltid att vara ett vissa av oss. Den mänskliga närheten till kropp, natur, död och ekologiska gränser kommer alltid att existera. Frågan är bara vem som ska härbärgera ansvaret för den."

Det här låter förnuftigt på ett sätt, men jag tror ändå att det finns problem här. En kapitalistkritik kunde handla om att ifrågasätta den malthusianska bilden av att livet i grunden är en strid om begränsade naturtillgångar som alltid kommer att ha sina förlorare. Att ifrågasätta dagens ekologiska ordning måste väl inte förstås som att på ett rättvisare sätt fördela naturens skoningslösa, gruvliga utmaningar? Det handlar väl t.ex. om att kritiskt granska den plats som vi anser att vi upplåter åt "nödvändigheter" i vårt liv. Vad ser vi som nödvändigt, och varför? Vad säger det om oss i så fall? Vad säger det om mig att jag ser vissa jobb som smutsiga och vissa uppgifter som motbjudande och annat sådant som jag "måste" befatta mig med? Den här typen av frågor kommer att visa att vi inte är kroppsliga varelser i en helt allmän bemärkelse. Jag upplever att Björks text ligger allt för nära att säga att insikten om livets skörhet får oss att avstå från något viktigt och tvingar oss tillbaka på ett antal tunga, smutsiga, slitsamma jobb och uppgifter och begränsningar. Är det verkligen så hon ser "naturen" som vi ska påminna oss om och vad är i så fall den "frihet" som vi avstår från? Hon verkar ju redan säga att många av våra uppfattningar om frihet utgörs av självbedrägeri. Visst är det så. Men det placerar ju oss inte tillbaka i vår begränsadhet, direkt. Snarare handlar sådana ifrågasättanden om att reflektera över vad det är att se sig själv som begränsad eller befriad av olika omständigheter.

Björks resonemang börjar slira i mänsklighetens "pinsamma faktum". I en viss bemärkelse: Det är patriarkatet som har byggt upp ett pinsamt faktum, må det sedan röra sig om begränsade naturresurser, mensblod eller allas vår dödlighet. Föreställ dig: Businesskvinnan som diskuterar klimatfrågor och har "kluvna intressen" / blir tillfrågad om hur det står till med barnplanerna / inser att hon närmar sig pensionsåldern: vad göra: leka med barnbarnen, kanske, eller skriva sina memoarer?

För att förtydliga: kanske är det inte så fruktbart att tänka att naturen (i Björks slirande begrepp) är något givet, en "mänsklig lott", utan det vore kanske viktigare att titta på hur vi talar om frihet, nödvändighet, natur, resurser - också hur dessa olika frågor hänger ihop med våra bilder av män och kvinnor. Naturnödvändigheten i den allmänna bemärkelse som Björk ibland pratar om gör diskussionen dimmig snarare än att klargöra.

Eller så slirar det i huvudet på mig.