26 February 2016

bildning

Jag ser ett tv-program där Horace Engdahl och Liv Strömqvist tussas ihop för att tillsammans göra en Bildningsresa. De förstra avsnittena utspelar sig i Köpenhamn och Berlin. Det är så satans awkward. Liv kollar misstroget på Horace som docerar och föreläser och mansplainar. Liv ställer frågor som en duktig och intresserad elev. Hon får prata/ifrågasätta lite mer i klipp där hon ensam är med. Horace kollar lite överlägset på Liv. Det känns som hårt regisserad teve där idén är att nåt ska kläscha: Feministen & Kulturmannen. En stolpig voice-over läser citat från Kierkegaard och Goethe. Kulturisterna går vilse på kyrkogård. Kulturisterna går vilse på Berlins gator. Ansträngt gemyt. Det är alltså tänkt att handla om bildning. Jag undrar vem programmet är tänkt att nå ut till. Eller är det bitsk satir ämnad att reta vissa? De första två avsnittena rör upp ett virrvarr av bilder av bildning och anti-bildning: att vara kultiverad, att vara intresserad av historia, att känna till klassikerna, att ifrågasätta kanon. Voice-overn läser citat och jag blir pinsamt berörd av den teatralt allvarstyngda rösten. Kanske är jag fel målgrupp? Vem är rätt målgrupp? Hur är det tänkt att detta ska engagera?

När jag ser det märkliga programmet tänker jag på min svårfångade aversion mot begreppet "bildning" (ännu värre på finska: sivistys). Är jag bara sur på det där avmätt överklassiga i bildningsbegreppet, det som luktar kanon och makt och Europa, Europa? Just det där som kommer fram i tv-programmet?

Delvis säkert. Men något annat är det också som framhållandet av "bildning" triggar, och jag försöker förstå vad det är, eller vari min, kanske falska & ogrundade historieobildade irritation ligger. Eller kanske är det inte irritation utan frustration som på något vis handlar om en lika frustrerad och ofta sorgsen diskussion som försiggår nu, ofta om universitetet och allt som gått åt helvete.

Finland skär ner i utbildningssektorn med massa miljarder. Universiteten säger upp folk. Det här är ofantligt destruktivt. Är det inte viktigt i denna ödeläggelsens stund att just prata om och påminna sig om bildning?

Bildning är viktigt i sig och för sin egen skull och ska inte motiveras med något yttre. Typ så?

Samtliga politiker, eller många av dem i alla fall, skulle utan vidare intyga att de visst stöder bildning. Ingen kotte vill vara emot bildning (liksom ingen vill vara mot "kultur"). Alla vill ha bildning. Bildung ist gut ja. I ett tidningsreportage för någon månad sedan läser jag om hur bildning är ett gammalt högerideal som nu svikits. Bildningen har blivit de rödgrönas sak, målar artikeln upp. Men är det möjligt att ens tänka sig att det någon verkligen tar strid för är just bildning?

Det som jag försöker reda ut för mig själv: något som ibland gör diskussionerna om - eller snarare beklagandena av - nedskärningspolitiken, universiteten, utbildningspolitiken, tama är att bildning blir ett ideal som tas för givet. Som om vi alla visste vad det är. Problemet är bara att helt paktiskt fixa gedigna institutionella ramverk, sen rullar det nog på. Det är ju det där bildningBildung, nåt prima och bra som omfattas till höger/vänster som ska värnas om i sig. Och den tanken är ju inte helt fel på det sättet att ett sådant argumenterande kan hjälpa till att betona universitetets autonomi, till exempel. Jag antar att retoriken om att "värdera i sig" ganska ofta har karaktären av: tassarna bort! Vilket är helt ok, men kan göra det svårt för diskussionen att verkligen leva, och urskilja vad det är som människor vill ta strid för.

Motatsen till det här för-givet-tagandet är, för att anknyta till en text i senaste numret av tidskriften Ikaros (bra artiklar av Sharon Rider & Nora Hämäläinen!), är att varje generation själv måste upptäcka vad bildning är. Här blir "bildning" (jag har fortfarande problem med ordet) snarare en fråga än ett givet värde som kan omfamnas i sig.

Sara Heinämaa skrev en intressant artikel i Helsingin sanomat på hösten. Hon försöker sätta ord på ett kristilllstånd som omfattar allt från universiteten till hälsovården genom att tala om merkityskato. Med det menar hon att något hänt med hur vi förhållar oss till sakers betydelse. Artikeln kunde tolkas som att hon pekar på förlusten av "gemensamma värderingar" som binder ihop olika verksamheter och styr dem mot gemensamt omfattade mål (ett sätt att ställa upp saker som jag tenderar att ha svårt för). Då skulle vi kanske vara tillbaka i bilden att det finns nåt sånt som bildning som gemensamt värde. Men intressant nog skriver Heinämaa att det som riskerar att försvinna är "yhteisen pyrkimisen mieli" - det är det gemensamma strävandet som står på spel, engagemanget i delade verksamheter. När det här börjar försvinna blir universitetet, hälsovård etc. saker att "upprätthålla"; betydelsen de här sakerna har står inte i fokus, utan det som blir viktigt är olika regler, kvoter, egenintressen etc.

När folk oroar sig över att universiteten kommersialiseras, när folk oroar sig över att resurserna tryter, budgeterna krymper - det är då som det behövs mindre festtal och mera klarspråk, krasspråk. VAD är det som vi vill kämpa för? VAD är vi oroliga för att ska försvinna? Det här kan såklart handla om allt från universitetsbibliotek, tidskrifter till olika förståelser av vad det är att lära sig något.

Det är ju långt ifrån alla diskussioner om bildning som har den här (vanligen lite gnälliga) karaktären som jag irriterar mig på, "bildning för sin egen skull". Det är, tror jag, när bildningsbegreppet just börjar tas för givet, blir ett Värde som ska odlas, som diskussionen urvattnas. Då blir den defensiv. Och kanske ett typiskt drag här exemplifieras av SVT-programmet med Strömquist&Engdahl. Det jomsas om kanon. Bildningen blir antingen pittoresk eller maktfullkomlig.

Kanske är det inte så överraskande att det är just "bildning" i den här svävande bemärkelsen som träder fram som det viktiga just nu. Situationen i Finland: nedskärningar, jobb som sägs upp. Panik blandas med sånt som man vant sig vid för länge sen. Människor försöker uttyda en längre utveckling. Det är nu vi måste säga ifrån och försvara det som försvaras kan, tänker man (kanske). Det viktigaste är att mota bort det ekonomiska språket och betona att bildning behövs i samhället/att bildning är bra för sin egen skull. Bildningens självklarhet blir ett sätt att säga: det här måste vara viktigt. Men kanske det är just den här rörelsen som är problematisk?

3 comments:

H. said...

Jag kan inte se att alla vill ha bildning - tvärtom har jag intrycket att bildningstanken har väldigt svagt stöd, både till höger och till vänster.

Att den inte har något stöd till höger är inte konstigt. Bildning och liberalism går väldigt dåligt ihop: bildning handlar om att individen inte är given utan formas i mötet med andra genom hela livet (i motsättning alltså till liberalismens individualism), bildningsbegreppet skapades vidare som en protest mot ekonomisk reduktionism och arbetsdelning (och härifrån går en rak linje till alternativ pedagogik (Waldorf, Montessori) och den tidiga arbetarrörelsens bildningsarbete). Bildning är därmed i allra högsta grad något anti-borgerligt, och det är just det som är skälet till att borgerligheten en gång i tiden vill ge sken av bildning men nu struntar i det: behovet av ett sådant sken beror på det bristande självförtroende som klass som en gång präglade borgerligheten, men nu inte gör det.

Att bildning skulle vara ett högerideal är alltså bara skitsnack. Visserligen kan man göra en koppling mellan bildning och aristokrati, men eftersom det sedan länge inte finns några aristokrater mer är det inte relevant.

Att vänstern inte tror på bildning längre, trots den stora roll den spelade i den tidiga arbetarrörelsen, är dock förvånande, men kan kanske förklaras med att alla är liberaler nuförtiden: skrapa lite på någon som kallar sig vänster och du finner oftast en vänsterliberal borgare. Begreppet identitet passar vidare dåligt ihop med bildning, då bildning just handlar om att identitet inte är givet.

Något som kan förvirra diskussionen är att bildning, som ju är något man sysslar med, en process, förväxlas med sina eventuella produkter. Men det spelar ingen roll hur mycket någon kan - är hen däst och belåten är bildningstanken död.

För att få ett exempel på vad bildning är behöver du inte gå särskilt långt. Ditt förebildliga film-skrivande är ett praktexempel. Och ska jag ge dig ett exempel på en person tror jag det finns få bättre än den som på den här bloggen går under namnet G.

M. Lindman said...

Tack för en ingående och spännande kommentar! Jag får helt klart fortsätta rannsaka mig (och mitt främlingskap) gällande begreppet bildning. Det må här sägas att den idéhistoriska biten är ganska blurrig för mig. Kanske har mitt främlingskap att göra med att jag lite lättvindigt stoppat in begreppet i en generell upplysningstradition?

Intressant om höger/vänster. Min fundering utgick alltså framför allt från ett slags festtalsidé om bildning. Just en sådan idé där det _inte_ frågas om vad bildning är. Vår undevisningsminister skrev t.ex. ett brev där hon hyllade bildningsidealet (Saml.) - och förklarade varför nedskärningarna är legitima. - - Men beskrivningen du ger av bildningsbegreppet och liberalismen är bra, tror jag hänger med.

Den moderna liberalismen tycks köpa in sig på en helt annan, mycket individualistisk bild av vad det betyder att människan utvecklas, eventuellt - en viss förståelse av självförverkligande? "You can be anything." Men jo - den idén verkar ganska främmande för "bildning" - bildning som att formas i mötet av andra vs. att forma sig helt på egen hand. Och naturligtvis också det du nämner om bildning som kritik av arbetsdelning (en aspekt av bildningsidealet jag inte riktigt reflekterat över).

H. said...

Ett tillägg, om bildning och Europa: Ett missförstånd, om än vanligt, för bildning handlar ju om att motverka varje form av provinsialism, och Europa är heller inte mer än en provins. För att ta två klassiska exempel på att Europa inte är någon gräns: Goethe var djupt inspirerad av arabisk och persisk poesi, och vad gäller Wilhelm von Humboldt kan jag citera wikipedia: 'Neben den schon in jungen Jahren erlernten Fremdsprachen erstreckte sich die Sprachbeherrschung Humboldts auf Englisch, Italienisch, Spanisch, Baskisch, Ungarisch, Tschechisch, Litauisch; seine wissenschaftlichen Untersuchungen galten den Eingeborenensprachen Amerikas (Náhuatl-Mexikanisch, Otomí, Huastekisch, Maya, Tarahumara, Quechua, Muisca, Guaraní u.a.), dem Koptischen, dem Altägyptischen, dem Chinesischen, dem Japanischen, dem indischen Sanskrit, dem Birmanischen, der hawaiischen Sprache und dem Altjavanischen.'