These past weeks

1. Läser ett fint citat av Rebecca Solnit: "Det finns ett slags antikritik som strävar efter att utvidga konstverket, genom att hitta beröringspunkter, genom att ge det en mer öppen tolkning, bjuda in möjligheterna, så att verket efteråt är mer komplext och fritt än det var från början. Riktigt betydelsefull kritik kan befria ett konstverk, så att det blir synligt i sin helhet och fortsätter att leva och blir inbegripet i ett samtal som aldrig upphör utan i stället fortsätter att ge näring åt fantasin." Solnit är hon som skrivit om mansplaining btw. Jag måste läsa Solnit; höh, att jag läser så långsamt och knaggligt. Det visar sig lite överraskande att hon står där, i min hylla. The Faraway Nearby. Men, citatet: kritiken som öppnar upp, utvidgar, ger rum - ger verket möjlighet att forsätta leva. Kritik, här, är inte att behärska eller avslöja, eller ens att borra in sig i en specifik typ av läsning. Kritik som samtal! På tal om det ska jag också läsa Eve Kosofsky Sedgwick om paranoid & reparative readings.

2. Vissa har en sådan förmåga att levandegöra platser! Jag läste ponks' rapport från Rom (jämte bilder på fejan) och fick omedelbart ett behov - inte kanske av att resa men att utforska saker, kanske bara ta bussen till Kråkkärret, eller kanske bara knyta skorna och gå ner på stan. Texter&bilder som påminner en om ingenting mindre än varför det är gott att leva och rumla omkring i detta allt. Tack Lotta! Men jo jag vill åka till Rom också. Nån gång. Var där 2009 på en mycket märklig och på det stora hela mycket fin resa.

3. Min morbror dog förra veckan. Jag pratade med mim mamma i telefon ganska mycket den här perioden. Hon var där med honom in i det sista. Jag sitter på soffan i Åbo och Åland känns som andra sidan världen - jag önskar jag skulle ha varit där, med mina släktingar. Istället är jag hemma, oförmögen att göra något annat än att laga en massiv portion mat, titta på solen genom lortiga fönster, gå en promenad och ta en kaffe på ett café jag vanligen aldrig besöker. Livet är så satans skört.

4. Jag och B läser Rush Rhees. En aspekt av filosofi jag slås av särskilt nu när jag inte vistas på universitetet längre, inte vistas i en filosofisk miljö där filosofiska samtal av olika slag pågår, är hur mödosamt det kan vara att få filosofiska frågor att över huvudtaget öppna sig. För att återgå till Solnit-citatet: bli levande. Upplevelsen är naturligtvis psykologisk i någon mening, och kanske är det en fråga om läggning också. Men, typ: att vara inne i att fundera på vissa saker versus att förlora kontakten med vissa frågeställningar. Min upplevelse av "att förlora kontakten" innebär att det krävs arbete från min sida för att texten inte ska förbli stum, förbli en samling av stumma resonemang. Jag måste engagera mig för att förstå varför det är angeläget att ställa vissa sorters frågor, eller oroas av vissa typer av sätt att tänka. En av texterna kritiserar en förståelse av "vetenskaplighet" som utgår från att vetenskapen (det vetenskapliga som enhetlig världsbild) ska sätta oss på rätt köl i kunskapsteoretiska frågor. Det här påminner mig igen om vad det var att börja studera filosofi, där en del av svårigheterna - det var ingenting negativt i dem, utan det var en ganska neutral och till och med positivupplevelse , också i sin frustration, vill jag minnas - bestod i att se varför nåt överhuvudtaget är ett filosofiskt problem. Är det här månne bara en psykologisk grej, eller hur ska det beskrivas? Alltså min avsikt är inte att säga att filosofiska diskussioner är meningsfulla bara när man är mitt inne i dem. Jag vill helt enkelt beskriva en lite underlig personlig erfarenhet som handlar om vad det är som krävs av mig för att engagera mig för en text - ja, för att förstå en text - att förstå på något sätt är att engagera sig.

5. Solen, solen, solen. Solen! Den skiner så brutalt så här års - blir lika paff och överväldigad varje år.

bildning

Jag ser ett tv-program där Horace Engdahl och Liv Strömqvist tussas ihop för att tillsammans göra en Bildningsresa. De förstra avsnittena utspelar sig i Köpenhamn och Berlin. Det är så satans awkward. Liv kollar misstroget på Horace som docerar och föreläser och mansplainar. Liv ställer frågor som en duktig och intresserad elev. Hon får prata/ifrågasätta lite mer i klipp där hon ensam är med. Horace kollar lite överlägset på Liv. Det känns som hårt regisserad teve där idén är att nåt ska kläscha: Feministen & Kulturmannen. En stolpig voice-over läser citat från Kierkegaard och Goethe. Kulturisterna går vilse på kyrkogård. Kulturisterna går vilse på Berlins gator. Ansträngt gemyt. Det är alltså tänkt att handla om bildning. Jag undrar vem programmet är tänkt att nå ut till. Eller är det bitsk satir ämnad att reta vissa? De första två avsnittena rör upp ett virrvarr av bilder av bildning och anti-bildning: att vara kultiverad, att vara intresserad av historia, att känna till klassikerna, att ifrågasätta kanon. Voice-overn läser citat och jag blir pinsamt berörd av den teatralt allvarstyngda rösten. Kanske är jag fel målgrupp? Vem är rätt målgrupp? Hur är det tänkt att detta ska engagera?

När jag ser det märkliga programmet tänker jag på min svårfångade aversion mot begreppet "bildning" (ännu värre på finska: sivistys). Är jag bara sur på det där avmätt överklassiga i bildningsbegreppet, det som luktar kanon och makt och Europa, Europa? Just det där som kommer fram i tv-programmet?

Delvis säkert. Men något annat är det också som framhållandet av "bildning" triggar, och jag försöker förstå vad det är, eller vari min, kanske falska & ogrundade historieobildade irritation ligger. Eller kanske är det inte irritation utan frustration som på något vis handlar om en lika frustrerad och ofta sorgsen diskussion som försiggår nu, ofta om universitetet och allt som gått åt helvete.

Finland skär ner i utbildningssektorn med massa miljarder. Universiteten säger upp folk. Det här är ofantligt destruktivt. Är det inte viktigt i denna ödeläggelsens stund att just prata om och påminna sig om bildning?

Bildning är viktigt i sig och för sin egen skull och ska inte motiveras med något yttre. Typ så?

Samtliga politiker, eller många av dem i alla fall, skulle utan vidare intyga att de visst stöder bildning. Ingen kotte vill vara emot bildning (liksom ingen vill vara mot "kultur"). Alla vill ha bildning. Bildung ist gut ja. I ett tidningsreportage för någon månad sedan läser jag om hur bildning är ett gammalt högerideal som nu svikits. Bildningen har blivit de rödgrönas sak, målar artikeln upp. Men är det möjligt att ens tänka sig att det någon verkligen tar strid för är just bildning?

Det som jag försöker reda ut för mig själv: något som ibland gör diskussionerna om - eller snarare beklagandena av - nedskärningspolitiken, universiteten, utbildningspolitiken, tama är att bildning blir ett ideal som tas för givet. Som om vi alla visste vad det är. Problemet är bara att helt paktiskt fixa gedigna institutionella ramverk, sen rullar det nog på. Det är ju det där bildningBildung, nåt prima och bra som omfattas till höger/vänster som ska värnas om i sig. Och den tanken är ju inte helt fel på det sättet att ett sådant argumenterande kan hjälpa till att betona universitetets autonomi, till exempel. Jag antar att retoriken om att "värdera i sig" ganska ofta har karaktären av: tassarna bort! Vilket är helt ok, men kan göra det svårt för diskussionen att verkligen leva, och urskilja vad det är som människor vill ta strid för.

Motatsen till det här för-givet-tagandet är, för att anknyta till en text i senaste numret av tidskriften Ikaros (bra artiklar av Sharon Rider & Nora Hämäläinen!), är att varje generation själv måste upptäcka vad bildning är. Här blir "bildning" (jag har fortfarande problem med ordet) snarare en fråga än ett givet värde som kan omfamnas i sig.

Sara Heinämaa skrev en intressant artikel i Helsingin sanomat på hösten. Hon försöker sätta ord på ett kristilllstånd som omfattar allt från universiteten till hälsovården genom att tala om merkityskato. Med det menar hon att något hänt med hur vi förhållar oss till sakers betydelse. Artikeln kunde tolkas som att hon pekar på förlusten av "gemensamma värderingar" som binder ihop olika verksamheter och styr dem mot gemensamt omfattade mål (ett sätt att ställa upp saker som jag tenderar att ha svårt för). Då skulle vi kanske vara tillbaka i bilden att det finns nåt sånt som bildning som gemensamt värde. Men intressant nog skriver Heinämaa att det som riskerar att försvinna är "yhteisen pyrkimisen mieli" - det är det gemensamma strävandet som står på spel, engagemanget i delade verksamheter. När det här börjar försvinna blir universitetet, hälsovård etc. saker att "upprätthålla"; betydelsen de här sakerna har står inte i fokus, utan det som blir viktigt är olika regler, kvoter, egenintressen etc.

När folk oroar sig över att universiteten kommersialiseras, när folk oroar sig över att resurserna tryter, budgeterna krymper - det är då som det behövs mindre festtal och mera klarspråk, krasspråk. VAD är det som vi vill kämpa för? VAD är vi oroliga för att ska försvinna? Det här kan såklart handla om allt från universitetsbibliotek, tidskrifter till olika förståelser av vad det är att lära sig något.

Det är ju långt ifrån alla diskussioner om bildning som har den här (vanligen lite gnälliga) karaktären som jag irriterar mig på, "bildning för sin egen skull". Det är, tror jag, när bildningsbegreppet just börjar tas för givet, blir ett Värde som ska odlas, som diskussionen urvattnas. Då blir den defensiv. Och kanske ett typiskt drag här exemplifieras av SVT-programmet med Strömquist&Engdahl. Det jomsas om kanon. Bildningen blir antingen pittoresk eller maktfullkomlig.

Kanske är det inte så överraskande att det är just "bildning" i den här svävande bemärkelsen som träder fram som det viktiga just nu. Situationen i Finland: nedskärningar, jobb som sägs upp. Panik blandas med sånt som man vant sig vid för länge sen. Människor försöker uttyda en längre utveckling. Det är nu vi måste säga ifrån och försvara det som försvaras kan, tänker man (kanske). Det viktigaste är att mota bort det ekonomiska språket och betona att bildning behövs i samhället/att bildning är bra för sin egen skull. Bildningens självklarhet blir ett sätt att säga: det här måste vara viktigt. Men kanske det är just den här rörelsen som är problematisk?

Ännu om glesbygd

Jag tänker fortfarande på den så kallade glesbygden. Hur glesbygd blev glesbygd, hur vi talar om det glesa. Ser ett finlandssvenskt tv-program om ämnet. En ekonom som numera är riksdagsledamot för ett högerparti säger att urbaniseringen är en oåterkallelig process. Städer är produktiva. Glesbygden är det inte. Vi måste finna oss i att bo i städer, där jobben finns. Programledaren frågar om bostadsmarknaden och hyrorna. Jo, visst blir det dyrare att bo i städer, säger ekonomen. Hur klarar sig de som jobbar i låglönebranscher? Kollektivtrafiken ska fungera så bra att det för dessa människor - restaurangpersonal och städare - är möjligt att bo 20 eller 30 km från staden.

I programmet förstärktes bilden av att glesbygden är ett problem. Olönsamma bygder som kan upprätthållas bara genom konstgjord andning, genom dyra stöd och ohållbara mekanismer. Frågan som ställs: finns det några lönsamma näringar som kan bevara landsbygden? Annars är det kört.

Journalisten frågar nämnda ekonom om skogsnäringen och andra branscher kan skapa jobb på landet. Det kan de, eller det ska det inte, ansåg han. Folk kan bo i städer och jobba med de här sakerna.
En fysioterapeut säger att hen bor i en stad eftersom det finns långt rikare yrkesmöjligheter än i hennes hembygd, där hon lätt kunde få jobb, men där någon specialisering inte finns.
Några människor som intervjuades i programmet närde ett fromt hopp om att det går att bo på landet och att skapa jobb där. Någon jobbade på distans. Någon annan hade företag och hoppades på att expandera.

Jag börjar tycka att en alltmer slående ingång i förståelsen av vårt ekonomiska system - vår livsform - är att de flesta områden (i ett land, på vår jord) blir "problem" medan andra är möjligheter och att det här växlar helt beroende på utvinnande av (mer)värde. Det är old news såklart att kapitalismens jakt efter förmerande av värde har en geografisk dimension (David Harvey är väl en som populariserat detta) och att den processen pågått i flera hundra år. Och det är ju långt från bara marxister som uppmärksammar den här sortens geografiska och historiska processer. Men själv har jag inte varit så vaken när det gäller den här aspekten. Om ni har litteraturtips, dela gärna med er till en yrvaken.

bo & leva i städer

Häromdagen var jag i Helsingfors. Ett litet ärende och en dag att fördriva. Jag har egentligen inget emot den kejserliga huvudstaden. Den känns inte lika monstruös (och monstruöst självmedveten) som det onämnbara stället i väst; jag får ingen kan-inte-andas-jag-exploderar-själen-går-sönder-panik. Eller i alla fall inte hela tiden. Helsingfors har sina fina hörn. Rå arkitektur, blåsiga gator, dundrande spårvagnar och kolberg. En minimalistisk tunnelbana och ett tåg som kan ta dig till Moskva. Jag går runt på stan och tittar på böcker i en anarkistisk bokaffär med en extremt sur kassaperson, hittar ett par volymer om arbete jag behöver. Äter flottmat på ett vegetariskt ställe som befinner sig någonstans mellan sunk och hippie. En proteinstinn burgare ockuperar magen i många timmar framöver. Återbesök, självklart. Mitt ärende utspelar sig på musikbiblioteket där vi försöker  diskutera stillsamt medan några argsinta ögonpar stirrar; vi stör ett viktigt föredrag av viktig gåbb. T tar mig med på barrunda #2 i Berghäll. Där finns fina hak, ett ställe som heter Sivukirjasto och stänger kl 2 en veckodag bland annat. T har jag inte sett på långa tider och leden går från bar till bar på ett gemytligt sätt. Jag sover lite på busstationen i väntan på nästa buss hem och stomlar hem när anständigt folk redan gått till jobbet.

Det är kul att besöka såna här stora städer med någon tids mellanrum. Känna sig som storögd bybo och kolla på folk och trafik och förundra sig över storstadslivets egenheter. Men, tänker jag den där dan, jag skulle absolut varken vilja eller kunna bo där (lika lite som jag vill flytta ut på landet, men det är en annan sak). Det liv jag lever nu hänger på och är beroende av små, minimala i stort sett, inkomster och ganska modesta kostnader. Arbetslöshetsbidrag och random arvoden med några månaders mellanrum. Jag känner ingen panik inför att integrera mig på arbetsmarknaden (en attityd som min kompis säger att är "överklass" och hon har ju fan rätt). Att bo i storstad skulle innebära höga hyror. Att bo i storstad skulle innebära liv i bostadsområde en bit från stan. Att bo i storstad skulle framför allt bestå i att ställa om livet - kravet på att hitta jobb skulle bli mera akut, mera oundvikligt. Minns tiden i New York, hur folk pratade om sina liv där. Jag vill inte leva ett sådant liv - samtidigt förstår jag att det inte bara handlar om vad jag vill, eller om att vilja alls. Jag funderar från & till på vad som händer om det blir kärvare, om min livssituation och mina bristande finskakunskaper gör en flytt oundviklig. Mellan varven frågar jag mig: var är det uthärdligt att bo? Jag har börjat tänka på Norrland. Samtidigt, men alltför sällan, tänker jag att finskakunskaper kan fixas (men i praktiken gör jag inte så mycket jag borde för att drastiskt förbättra min finska). Finland är i många avseenden ett skitland med många, många mörka sidor och otäcka egenheter. Ändå, trots allt: jag trivs så satans bra i mitt Åbo.

"jag klarar nte det här"

Innan jag glömmer bort det. Elaka bloggaren skrev igen ett tänkvärt inlägg om arbetslivet för ett tag sedan. Elaka hade läst en ledarskapstext i vilken det står att man alltid ska tro på en anställd som säger att hen inte orkar eller klarar av något. Det här låter vettigt, skriver Elaka.

det är också ett intressant råd eftersom jag har sett mänskor böna och be om att få hjälp när de inte orkar eller erkänna rakt ut att de inte klarar av, men ändå bara få beskedet att de måste orka vidare, de måste klara av.

Det här är ett av de mest allvarliga inlägget om arbetslivet jag läst på mycket länge. Retoriken i ett företag kan handla om att lyssna på anställda, att främja de anställdas hälsa, att bidra till ett hållbart arbetsliv. Elaka skriver att hen har hört chefer på ledarskapskurs säga att man måste lära sig att förbise att människor säger att de inte orkar eller klarar av.

Att säga "jag klarar inte av det här" är ofta en omvälvande sak. Något som människor gått och pantat på länge, härdat ut, bitit ihop. Försökt. Jag kan tänka mig att få säget det lättvindigt. Visst kan det finnas märkliga klagomål. Gnäll också. Missnöje kan vara sådant att det inte är omedelbart uppenbart vad någon är missnöjd med. Visst kan människor ibland behöva uppmuntran av typen "du klarar det nog" (en som är ny på jobbet och ännu osäker på sina arbetsuppgifter, t.ex.). Att säga att man inte orkar längre, att man inte klarar av situationen, är, tror jag, en annan sak.

Om det uppstår* ett helt uttalat samförstånd kring att inte lyssna på sådana här helt grundläggande mänskliga uttryck, "JAG ORKAR INTE!", vad betyder det? Jag menar, vart har vi kommit? Att uppmana människor att orka, orka kan ofta vara ett sätt att helt enkelt tvinga dem. Kanske sker det i positiv anda genom beröm, "visst kan du!", genom påpekanden om hur värdefull du är för företaget. Men att uppmana människor att orka, orka är inte ett sätt att ta tillvara människors potential (annat än rent krasst, som arbetskraft). Det är att utsätta människor för fara.

Ett samhälle där människor lär sig att inte ta andras rop på hjälp på allvar, det, om något, är fruktansvärt. För att bli lite högtidlig: att höra & reagera på någons rop på hjälp, där börjar moralen.

Det Elakas inlägg visar är liksom beyond bekymmersamt. Å ena sidan en sympatiskt psykologiskt inkännande retorik om att lyssna. Å andra sidan praktiker där människor lär sig att ignorera rop på hjälp. Det räcker inte med ett matt konstaterande, "jamen så här fungerar arbetslivet, det är hårda tider nu". I vilket annat sammanhang som helst** skulle det uppfattas som ett stort brott att inte lyssna på människor i nöd. Men i arbetslivet finns det tydligen tekniker som förfinar en förmåga att bortse från människors nöd.

Vad ska man säga? Don't mourn, organize?

* Jag kan förstås inte säga hur utbrett det här är. Men att det här är något som hänt på en enda ledarskapsutbildning är oroväckande nog.
** Ett undantag är kanske den asylpolitik vi har. Jag menar inte att den politiken är genomkorrupt men många beskrivningar av asylprocessen visar hur tjänstemän på Migrationsverket (hur systematiskt är detta?) träder in i en roll där de betraktar andra människor som potentiella lögnare och bedragare.

These past weeks

1. Det har gått en vecka typ och jag kan inte släppa det märkliga tal som president Niinistö höll under riksdagens öppnande. Talet är kort sagt en tirad om hur Europa utsätts för ett yttre hot, invandringen, som sätter de europeiska värderingarna i gungning. Presidenten - som till professionen är jurist - antyder att det är något fel med grundläggande fördrag och lagstiftning. Han lämnar det öppet för spekulation vad som avses. Förstår han vad sådan spekulation innebär i ett land där den rasistiska retoriken breder ut sig? (Ett land vars regerings förhållningssätt till juridik är synnerligen svajig.) Det kanske mest fruktansvärda i presidentens tal är att han gör en väldigt skarp skillnad mellan människor som lider verklig nöd och människor som söker ett bättre liv. De senare belastar asylprocessen och utgör ett hot, säger Niinistö. Också här lämnar han fältet öppet för idel spekulation om vad han egentligen menar. Igen: på den här punkten förstärker antydningarna ett sätt att tala ("välfärdsflyktingar") och tonen i talet bjuder knappast in till att verkligen fundera över sakerna. Presidenten talar som om distinktionen mellan de som lider verklig nöd och de som söker ett bättre liv är huggen i sten och vägleder oss att göra bedömningar om vem som ska tas emot och vem som ska skickas tillbaka.

2. Jag hittar mig själv i en diskussion där jag blir riktigt arg över vad min samtalspartner säger. Diskussionen vinglar mellan det personliga och det vetenskapsfilosofiska. Det här händer ibland - att jag genom en vändning i en diskussion överraskas över att en sak betyder så mycket för mig. Sådana diskussioner kan vara förbryllande, jobbiga och klargörande på en och samma gång.

3. Det finns dåliga filmer och det finns dåliga filmer. Sen finns det Tears of the sun. Jag befinner mig i en situation där det inte riktigt går att stänga av filmen eller gå ut efter tio minuter. Bruce Willis är förhärdad soldat på räddningsuppdrag i ett anonymiserat afrikanskt land. Amerikaner ska räddas. Amerikanerna vill annat, någå humanitärt bjäfs, vill rädda lokalbefolkning. Willis får syn på Kvinnan. Kvinnan väcker hans samvete; han och hans mannar släpar med sig en grupp lokalbor som räddas från krig & massaker. Men de är bihang vars roll i filmen reduceras till att lida. Det viktiga är Kvinnan som ska räddas undan de ociviliserade afrikanerna uppgörelser. Amerikaner strider mot bödlar. Fetstråkarna på medan blodet strittar. Amerikanerna kan terrängen bättre än de lokala. De lokala räddas från andra lokala genom den manliga amerikanen vars ensliga själ den ljuva Kvinnan har räddat. Filmen slutar med att Afrikanerna betygar sin eviga tacksamhet. En så här sexistisk och kolonialistisk film har jag, tror jag, aldrig i mitt liv sett. Avskyvärt.

4. Sara Lidman! Läser hennes författardagböcker (med ett bra förord av Annelie Brännström Öhman som figurerade här i ett tidigare blogginlägg) och jag kommer in i dem på ett sätt jag inte hade väntat mig. Lidmans dagböcker fyller sånt som väder, arkivbesök och - ! - inredning med existentiell sprängkraft. Dagbokens stil är litterär, och hennes beskrivningar av vad det innebär att flytta tillbaka till hembyn är intensivt engagerande för den här läsaren. Anteckningarna beskriver relationen till föräldrarna, till byn, till skrivandet, till en plågsam kärlekshistoria. Har du läst Jernbanan-serien är det garanterat spännande läsning som gör att vissa teman i serien träder fram. I förordet finns ett citat ur en intervju från 1990-talet. Lidman talar om skrivandet (skrivandet på modersmålet), som ett tillstånd av icke-privathet där "byn mumlar":

Tänk dig när två människor ser varandra en vinterdag och de kommer på skidor över en stor vidd och de hinner undra nästan en halvtimme vem den mötande är. Om det är nån de gärna ser eller om det är nån man är osams med, eller om det är nån man är förälskad i, eller vad detta möte kommer att innehålla från ömse håll och allt som den andre har med sig, alltefter vem man tror att det är. Och när man då till sist möts, det dunder som då uppstår: då måste man höra hur det är i den andre. Och så är det hojtandet, och att man alltid måste retas och smäda varandra och utvinna en sån glädje och kraft i det där och så får man svar, och så håller man på.  

5. Hänger i Uppsala. Jag har gått runt och trott att det bor c:a 10000 personer där. Intellektuellt sett vet jag att det kanske inte är så, men så känns det. Småstad, gullig sådan, tre barer som icke-studenter får slåss så gott de kan om. Jag hyser ambivalenta känslor för den här stan. Många fina ställen, bakelsedignande konditorier, ett par trevliga biografer - men jag kan inte släppa ett klaustrofobiskt eko av Mariehamn. Och skulle jag själv klara av att bo i en stad som är så präglad av universitetet?

Vi parkerar oss som vanligt på stans enda sunkhak, Palermo. Där kan man äta knegarlunch eller dricka öl efter att allt annat är stängt. Palermo håller ställningarna nästan dygnet runt. Pizza&öl&samtal.
Nationalteatern i högtalarna&någon kund som gnagar på en pannbiff
medan eftermiddag blir kväll.

Sitter på bibban och hittar mitt hörn där. Det viktigaste i utforskandet av en ny stad är just bibban. Bibbaorginalen, bibbarutinerna, bibliotekarier, biblioteksutsikten. På uppsalabibban, en ljus byggnad med många skrymslen, pågår remontjobb. Tidningsavdelningen är trång och välkomnar inte direkt folk att sitta länge. En dag kurar jag där i mitt hörn och väntar på att A ska meddela att det är lunchdags. Utanför är det något som smäller. Regelbundet återkommande, höga knallar. Något som skjuts? Folk sitter lugnt försjunkna i sitt, oberörda. Utifrån detta antar jag att det är nåt som folk är vana vid, att allt är i sin ordning. Men vad fan ÄR det? Något som sprängs? Det visar sig senare att knallarnas ursprung är K A N O N E R. Kanoner. Dessa agerar tydligen nåt slags mysperafernalia i samband med promoveringen av doktorer. Den morgonen vaknar jag av de där kanonerna.

Passionen enligt G.H

Ge mig din hand, för jag vet inte längre vad jag talar om.

Clarice Lispector talas det om ibland men alldeles för sällan. Jag har läst en novellsamling tidigare och nu läser jag de sista sidorna i den svenska översättningen av Passionen enligt G.H (publicerades 1964). Bokens yttre skeenden kan sammanfattas i en enda mening: kvinna träffar kackerlacka. Mer än det händer det inte i denna bok, som eventuellt kunde kallas en essä. Glöm essän som svala sentenser. Det här är frenetisk, farlig och tvinnande essäistisk romankonst. Ett lite högtravande sätt att förklara romanens irrande des/orientering är att kalla den en övning i mystik, mystik som det osägbara, ovetbara, det intiga. En övning att både hitta sig själv och komma bort från sig själv, och där "sig själv" ständigt är satt ifråga.

Passionen enligt G.H är en text om att rubbas. Bilden som boken cirklar runt är kvinnan, G.H, romanens jag, som stiger in i ett rum som hon trott skulle vara dammigt och smutsigt. Rummet hade bebotts av tjänstefolk. Utrymmet visar sig vara kliniskt rent, vitt. I en garderob hittar G.H. en kackerlacka. Kackerlackans existens, dess uråldriga, hårda och ihärdiga, men också svårtydbara, kropp öppnar för ett möte, ett möte inom G.H själv. G.H:s omedelbara reaktion är fasa men ur fasan föds en mängd andra sätt att förhålla sig.

En bekväm läsare kunde stoppa in resonemanget i en existentialistisk formel om livets falska civilisationskonturer, upplöst i en avgrund som genom äckel och fasa uppdagar frihet och negativitet, brist på essens. En sådan bok skulle jag inte orka läsa. Visst stämmer det här på boken i någon mån, men texten blir varken formelmässig eller programmatisk (jag var inte särskilt begeistrad över Satres Äcklet).

Det som gör att det fungerar är Lispectors litterära oro: texten frågar, ångrar sig, gräver, gräver - vänder myllan. Romanrösten utforskar det mänskliga. Mötet med kackerlackan sätter igång ett frågande om vad det är att vara människa. Romanrösten känner sig inledningsvis fången i det mänskliga, eller i en viss idé om att vara människa (texten dröjer, men bara helt kort, vid societetsliv och borgerlighetens diskreta charm). Vilken är kontrasten? Det djuriska? Inte egentligen. Texten jobbar sig fram till något som kallas det neutrala livet. Det neutrala livet saknar form, saknar lukt och smak. Det neutrala livet är (och är inte). Det neutrala livet är likgiltigt. Framför allt kan man säga att "det neutrala livet" är ett led i ett existentiellt utforskande. Det neutrala livet är inget rått faktum utan är ett sätt att begripliggöra en upplevelse och en längtan. Romanen försöker, ofta på ett motsägelsefullt och andbrutet sätt, artikulera vad denna längtan är, och vad den riktar sig mot, eller vad den är ett svar på.

Den här neutraliteten ges en religiös inramning. Texten får gradvis alltmer karaktären av bön. Bekännelsen som bön, eller tankeprövningen som bön (och passion, ett ord vars tvetydigheter blir viktiga). Bönens form vävs in i ett resonemang om behov och begär. Att vi är behövande är ett grundfaktum att bejaka; livet som behov är det neutrala livet. Viljantillmakt? Snarare att bejaka livet som något till-riktat och tillblivande.

Det här är en knepig roman att beskriva eftersom det är lätt att få den att låta mera teoretisk än vad den är (som att Lispector lägger ut en livs- och språkmetafysik). Men grejen är att texten pratar med läsaren på ett sätt som jag inte upplever som teoretiskt.

Nej, jag behöver inte sitiga upp genom bönen: jag måste bli ett proppfullt jublande intet. Det jag säger till Gud måste vara utan sammanhang och mening! Finns det en mening säger jag fel.

Om jag skulle läsa romanen som en filosofibok hade jag haft "invändningar". Men bokens form går inte i dialog med "invändningar". Tilltalet vänder sig till det rörliga frågandet. Hos Lispector bor de existentiella avgrunderna granne med en vild glädje. Romanröstens uppgörelse, eller bön, ändrar hela tiden skepnad, men sökandet riktar sig just mot det som kallas mänskligt. På ett plan ser det ut som om livet skalas ner till en naken att-het, men det visar sig senare att det här avskalandet inte alls krymper ihop livet utan får oss att se och bejaka att vi är behövande. Det främlingskap som Lispector hittar mitt i det mänskliga slutar inte depressiva utläggningar om alltings torftighet. Främlingskapet blir istället en sorts pånyttfödelse.

Vänta på mig, vänta: jag vet att jag senare kommer att kunna foga in allt det här i vardagens praktiskhet, glöm inte att jag också behöver det dagliga livet!

En av de saker jag uppskattar med Passionen enligt G.H är hur olika läsningar öppnar sig på ett sätt som gör texten starkare. Ett av spåren som kan följas är hur ras och klass smyger sig in i berättelsen. Början av boken är klaustrofobisk. Hushållerskans rum antas vara smutsigt, men är rent. I rummet finns en teckning av en man, kvinna och en hund. Hon ser sig själv i de fyrkantiga figurerna. Den klaustrofobiska och inåtblickande berättelsen gör småningom små ryck ut i världen, staden. Den fashionabla lägenheten omgivs av Rio de janeiro, favelorna, men också fantasilandskap: öknar, minareter, det arkaiska Egypten. Den här omkringblicken bryter in som en chock. Kanske kan romanen läsas inte bara som en övning i självförståelse utan också en övning i seende? Seendet tematiseras ofta, och kopplas ihop med en av de inledande satserna i boken: "Jag försöker förstå". Seendet förs in exempelvis så här, genom att tala om ens förhållande till något: "Ge mig din okända hand, för livet värker och jag vet inte hur jag ska säga - verkligheten är för ömtålig, det är bara verklighetens om är ömtålig, min overklighet och fantasi har större tyngd." I några av de mest intensiva passagerna tvingar sig GH att titta på kackerlackan. Hon vill vända bort blicken, hon vill springa ut ur det kliniska rummet. Men hon tvingar sig att se, och hon stannar kvar i rummet. Rummet gör något med henne. Att titta på kackerlackan - som naturligtvis är väldigt symboliskt laddad - gör något med henne.

// Det finns mycket som är skumt i romanen. Indelningen mellan det smutsiga och det rena kunde vara en av de sakerna. Civilisationen står för renhet, det smutsiga är arbetarklass. Lispector berör den här dualismen, men den framträder som en kulturell hang-up. Den välbeställda G.H tar för givet att hushållerskans rum är smutsigt. Hon tar för givet att kackerlackan är smutsig. Blicken kastas tillbaka på henne själv. Hon försöker aktivt överskrida det är sättet att gestalta livet - istället för smuts och renhet: det neutrala livet.