Oväntade musikfynd 1

Har åsidosatt alla förpliktelser och sjunkit in i musik. Jag har alltid tyckt det är skitsvårt att skriva om musik. Därför tänkte jag göra det lite oftare här på bloggen. Jag vill skriva om musik jag hittar mig själv i på ett sätt som förbryllar mig själv. Den här dimensionen av musiklyssnande är intressant: att en viss skiva (låt/uppförande/stycke) talar till en trots ett visst motstånd, en viss skepsis.

Sarah Kirkland Snider är en kompositör som samarbetat med sångerskan Shara Worden (känd i samband med My brightest diamond) under de senaste åren. Deras samarbete resulterade i skivorna Penelope och Unremembered. Att beskriva deras projekt i genrer blir mest motbjudande: "klassisk musik förenas med pop". Jag tänker: klassisk musik + indie - det låter som om det kunde vara förfärligt. Jag har haft väldigt svårt för väna alternativröster som kvittrar snirkligt i kapp med ett gäng slimmade stråkar. (Joanna Newsom står jag ut med.) Penelope baserar sig på musikteater. Jag kan inte säga att jag hyser några varma känslor för musikteater. Snider har sagt att Mozarts musik varit en förebild när hon gjort skivan. Har stora problem med Mozart.

Jag har lyssnat på Penelope (2010) upp&ner. En sångcykel - texterna skrivna av dramatikern Ellen McLaughlin, musiken framförd av Signal & Shara Worden - om en relation mellan två människor vars relation filtreras genom Odyssén. En man återvänder hem efter ett krig. En lång tid har gått. Penelope försöker förstå vem han har blivit. Mannen kommer inte ihåg vad som hänt. Hennes sätt att nå honom sjungs genom allusioner till Odyssén, men också berättelser som kunde vara mannens minnen. På något plan grabbar sångcykeln om att nå ut till en annan tag i mig - den andre som du inte längre känner. Ett kärlekstema som jag sällan hört i musik (betydligt oftare i film, och i litteratur: kärlek som att söka efter den andra, för att hitta tillbaka till den). I sångerna möts sökandet efter den andra med den andres sökande efter sig själv. Penelope är en sorglig skiva, men också hoppfull. En av förtjänsterna är att Snider/McLaughlin/Worden lyckas spela på väldigt många associationer och teman (post-traumatisk stress, en antik text, kärlek, hem, förändring, kön), utan att helheten, skärpan, går förlorad.

Signals musik är mestadels stram. Kammarorkestern stråkar, men också gitarr och slagverk. Och harpa! Jag vet inte. Musiken böljer fram och tillbaka och låter berättandet stå i centrum - men utan att det hela känns ord- eller språkbaserat. Melodierna är ofta enkla. Jag kan inte påstå att musiken alltid tilltalar mig. Ibland känns det som att det smetas på för mycket med elektroniska ljud och rytmer. Inte så att musiken blir för känslosam - den är alltid stram - men kanske så att musiken börjar irra där den inte borde göra det? Jag tänker på hur den här skivan hade låtit om Kirkland lejt australiensiska Dirty three, och låtit Laurie Anderson sjunga.

Det så kallade glesbygdsproblemet: sorg & vrede

Under julen såg jag en dokumentär från SVT. En stad i Norrland befann sig i chock. Den nyöppnade gruvan som erbjudit bygden hopp och framtidsutsikter lades plötsligt ner efter att gruvföretaget gått i konkurs. Människor i dokumentären pratade om framtidsoro. Hur kan de bo kvar i stan när det inte längre finns några jobb? Gruvan hade helt tydligt ingjutit hopp om att det finns en framtid för stan, för dess invånare. Folk var besvikna, upprivna, ledsna. Filmgänget och en ortsbo besökte den nu övergivna gruvan. Där stod fortfarande nya, övergivna maskiner. De ser spöklika ut där i snön när kameran sveper över dem. 

I en helt färsk nyhetsartikel om staden beskrivs ett tillstånd av kollektiv depression.

En annan dokumentär: anställda strejkar för bättre löner i en kakfabrik i en amerikansk småstad. Kakfabriken har köpts upp av en större aktör. Ett tag senare stängs fabriken. Produktionen är inte längre lönsam. De som arbetat i fabriken demonstrerar utanför den nedlagda anläggningen. De vill ha sina jobb tillbaks. Människor uttrycker hur trogna de är företaget, att de är stolta över sina jobb, att de vill jobba.

Det var, på ett sätt som överraskade mig själv, jobbigt att se de här dokumentärna. Jag lyssnade på de personliga berättelserna om familjeliv och arbete. Människors öden. Blev på samma gång gripen av det närmast absurda i att ett gruvföretag, en knappast oproblematisk verksamhet, var det som fick människor att tro på att det går att leva på orten. En nedlagd kakfabrik får människors liv att falla ihop.  

Jag läser en essä av Anneli Brännström Öhman som på ett liknande sätt skakade om. Temat: det så kallade "glesbygdsproblemet", här förvandlat från kanslispråklig regionalpolitik till existentiellt saralidmandrama om skuld och drömmar.

Det glesa går rakt in. In i hjärtat. Ner i grundvattnet, berggrunden. Stör och river ned, släcker lyset och sjappar. Lämnar kvar gardiner och en plastpelargon i fönstret närmast vägen, bara på pin kiv. Så att du inte ska kunna låta bli att se det. Att här levdes liv. Här drömdes drömmar. Och att det tog slut.

"Såvitt man bor i en by måste man bry sig", skrev Sara Lidman.

På stället där jag växte upp ligger utglesningen som ett överhängande hot. Kommer det att finnas affär, post, bank, skola, församling i framtiden? Kommer kommunens åldringar att kunna stanna på orten? Jakten siktas in på vinstbringande branscher som kan blåsa liv i orten, bidra med skattepengar. Frågan blir vad som är lönsamt på sikt: fiskodling, turism, distansarbete för firmor i storstäder? Samtidigt oroar sig människor för om butiken kommer att stänga; det är kanske inte lönsamt för någon att ta över. Utglesningen blir ett ekonomiskt problem, ett lönsamhetsproblem.

Jag besöker orten nu och då. Känner ett stänk av skuld när jag lyssnar på berättelserna om affären, banken, posten, dagiset. Det är lättast att besvara frågor om jag kunde tänka mig att flytta tillbaka med ett lamt och insinuerande: "nej men inte skulle jag hitta något att jobba med". På promenader går jag förbi skelett av gamla växthus, en verksamhet som plötsligt avtog, övergavs. Jag tittar på en Youtube-video som kommunen har lanserat för att attrahera nya invånare. Glansiga hav, frasiga himlar, lyxiga bostadsområden. Ett mantra som upprepas kanske en gång för mycket: jovisst finns här framtid. Visst är det bra att leva här, i lugnet, vid havet.

Genom den här sorgen, kanske förankrad i personliga erfarenheter av att bo i en by eller en småstad, blottläggs också en sorts vrede som kom fram i dokumentärerna. Den här vreden - vi vill ha våra jobb tillbaka! - vänds lätt till en sorts arbetskult där det förgångna plötsligt framstår som det goda tillståndet. Vi hade jobb och bygden levde. Att bygden måste överleva blir ett grundfaktum som översätts till: nya jobb måste komma till, annars är den här platsen dömd att avfolkas. Utopin: en stor arbetsgivare som tillhandahåller ett tillräckligt antal arbetsplatser för en dräglig lön. Eller, att distansarbete kan vara ett reellt livsalternativ.

Kan den här vreden bli något annat, vrede över hur arbetet präglar människors liv så att kakfabriker och gruvor framstår som en garanti för den egna framtiden och en gemenskaps framtid? Vrede som vänds mot det abstrakta arbetet, nämligen arbetets form som utbytbart värde? Istället för arbetsnostalgi, en vrede som vänds mot arbetsformen inrättande av mänskliga gemenskaper och den mänskliga geografin enligt principen: värde måste skapas.

I essän om "glesbygdsproblemet" frågar Brännström Öhman om utflyttarna är de som klarade sig, kom udan i tid, eller om det är de som var för fega för att orka stanna kvar.

I frågan vilar en diffus skuld, hoptvinnad med en outtalad fordran på att träda fram och vittna om de mänskliga möjligheter som osedda vilar i botten av 'glesbygdsproblemet'.

När "glesbygdsproblemet" förvandlas till regionalpolitiskt lönsamhetsproblem blir de här osedda mänskliga möjligheterna totalt ointressanta, totalt irrelevanta - så länge de inte leder till ett start-up-företag, en lönande firma, ett jobb man kan klara sig på.

Brännström Öhman:

Glesbygden på 2000-talet går barfota på sprängsten. Iglesbygden hjälper vare sig halleluja eller Hela Sverige ska leva-kampanjer. Glesbygden är dömd att ruva sin skuld, sitt befolkningsminus och sitt bidragsberoende.

Grimaser & snor

Alltså jag hatar den här kylan på alla sätt utom ett. Under ett par tre dagar har stämningen i Åbo genomgått nåt slags förvandling. Det har varit så fucking kallt att folk börjar uppmärksamma varandras påpälsade existens i detta delade frostbitna öde.
Folk ser lustiga ut när dom rullar fram på gatorna som stora bollar. Grimaser & snor & andedräktsmoln. Världen blir genast lite mera mänsklig.
Jag sitter på vietnamesiska och slevar i mig en tallrik nudlar. Den enkla inrättningen är populär som vanligt och det sitter folk vid alla bord. Lokalen är så kall att alla sitter med jackorna på. Jag försöker manövrera matrörelserna trots den tjocka ekiperingen. Den för Svalbardklimat anpassade jackan. Det går dåligt. En av restaurangkockarna står vid dörren och trixar med något. Kall luft strömmar in. En gubbe kollar på och går och hjälper till. De två står och hummar i dörröppningen medan de andra kunderna muttrar i samförstånd. Samtal uppstår kors och tvärs mellan borden. Lokalen är liten och det är utan tvekan det vänligaste haket i stan.
Efter en kaffe&mateftermiddag på stan går jag till Apteket. Ett av mina många stämställen. Tänker att det är knappast många själar där. Vit månad etc. Det är isande kallt i lokalen. Bartendern har dragit på sig en tjock tröja. Sätter mig i ett hörn för att läsa Märlö-Ponty. För kallt. Sätter mig i ett annat hörn och virar in mig i vad som finns till hands. Plötsligt väller en folkmassa in genom dörren. Ockuperar det stora rummet. Jag känner mig som en grottmänniska som hoppas att andra mänskliga varelser värmer upp stället med sin andedräkt. Kylan i baren tycks inte bekomma de här typerna ett enda dugg. Efter tre minuter är ljudnivån outhärdlig. Det skålas och ropas och skålas lite till. Försöker följa Märlö-Pontys resonemang om den moderna konsten. N kommer och räddar mig. Vi slår oss ned på den bästa platsen i stan. Bartenderna plockar glas och meddelar att problemet med värmen strax kommer att åtgärdas. N är irriterad och berättar om det senaste. Jag fingrar på elementet. Ett sällskap slår sig ner invid oss i det lilla utrymmet. En börjar samtala med oss på svenska. MÅSTE DU ALLTID TALA SVENSKA klagar hans flickvän. Gänget berättar om Nagu/Enare träsk och dricker öl som om det vore jordens sista dag. Elementet kurrar igång. Killen i sällskapet ställer sig upp på bänken och är i färd med att deklarera några avskedsord. Hans flickvän drar ner honom därifrån och tillsammans försöker dom mödosamt samla ihop diverse mössor och vantar och halsdukar. Det är ju en dag imorgon också, funderar N&jag och hittar ut i den bistra kylan vi också.
Ja, nån slags transformation genomgångår Åbo när det är -20. Men nu får det ta mig satan vara nog. Nog!

Radionätter

När jag gick i gymnasiet, och några år efteråt, lyssnade jag mycket på radio. I hörlurar, ofta på natten. P1 var det mest, men också Vega (hette det kanske något annat på den tiden?). Något specialprogram på P3, ett magasin om elektroakustisk musik på P2. En tråkig sommarjobbsperiod i Marieham var det här radiolyssnandet livlinan ut i världen.
Den upplevelsen har jag aldrig nånsin haft av TV: radion har i perioder öppnat världen. Vissa TV-program har varit viktiga, och jag har såklart, som dom flesta andra, nostalgiska minnen av att titta på TV under olika perioder (minnen som ter sig allt mera antikverade).
Men radiomagin finns i själva strömmen av radioljud. De återkommande sakerna, tids- och dagsspecifika saker. Radion som fyller upp rummet no matter what.
Väderrapporter (sjöväder!), urtråkiga människor som pratar om småfåglar eller pängar vaggar en till sömns, skrällande gudstjänster, ett plötsligt uppvaknande till en initierad person som håller låda, nyheterna, trädgårdsrutor och kaffekvarnar.
Under några år har jag lyssnat på radio endast sporadiskt. Legat och blundat på sofflocket medan P1 viskat sig igenom nån krapulasöndag.
Nu är min dygnsrytm mera skev än nånsin. Tar en storlur på kvälln, och sen skruvar jag på radion. Okej, skruvar och skruvar. Jag lyssnar genom mobilen. Tekniken tar kål på de fina orden. En extern lillhögtalare med burkigt ljud duger bra. Timmarna strilar förbi, grannfönstren mörknar. Radion står på. Kylskåpets pip och elementets tuffande blandar sig med radiorösterna.
Den forna radiomagin har återuppväckts genom P2:s Kalejdoskop. Programmet kastar sig hejdlöst och modigt mellan genrer i en stämning som andas sen-sen-sen-sen-kväll. En tango kan följas av en schlager som följs av ett ljudexperiment som följs av armenisk folkmusik. Nästan inget prat, förutom en stillsam och ofta knastertorr röst som räknar upp musikstyckena. Alltså nattradio.
Ingenting - INGENTING - är bättre än nattradio.
Det må erkännas här & nu: jag blir snurrigt lycklig av detta lågmälda men oändliga radioprogram. Fånigt är det ibland, det vill säga inte så pretentiöst som ett magasin med det namnet kunde tänkas vara. Människorna som gör programmet påminner mig om det fantastiska med att nosa upp ny musik.
Mossig ton men inte mossigt alls, utan jävligt vitalt.
Deras vidunderliga mix smittar en med musikintresse. Bättre än så kan det ju inte bli.
Kalejdoskop är liksom radio-radio. Om du förstår vad jag menar.
Påminns om radiokanalen WFMU som är tillgänglig via nätet.

Och jo, jag är en sån person för vilken det inte ligger helt utom räckhåll att skriva en arg insändare i den omåttligt populära finlandssvenska serien #marraomradiovegasskalmusik.

Var vi är nu

Det här händer i Finland:

I några finska städer har högerextrema medborgargarden börjat patrullera. Några av dem kallar sig "soldiers of Odin". I intervjuer berättar de att de vill beskydda finska barn, finska kvinnor & finnar. När det blir bråk vill de beskydda finnar från utlänningar. Avsikten är att försvara finländare från de nya hoten. I en finsk stad verkar det enligt en intervju i en lokaltidning som att en del av poliskåren ger sin välsingelse till medborgargardena. I en annan stad uttrycker sig polisen försiktigt negativt.

Det råder mycket hysch-hysch om detta, men det verkar av allt att döma som att det finns många politiska röster i det finska parlamentet som stöder tanken att de som fått asyl ska få ett sämre socialskydd. Är det rent av så att saken förbereds i något dammigt rum på ett ministerium?

Rykten florerar om antalet människor som kommer att nekas asyl. Fler och fler orter börjar av finska staten betecknas som "säkra". Planer fortskrider om high-security-centraler där de som nekats asyl ska hållas i förvar.

Fler och fler terrorattacker (ja, det är terror) riktas mot asylboenden eller byggnader som är tänkta att bli asylboenden. De här terrorattackerna förekommer i min egen stad.

Ett informationsmöte om en kommande mottagningscentral i Pargas urartar på grund av rasistister från helt andra orter som kommit dit enbart för att störa.

Meanwhile: krisretoriken i politiken manar finländarna att noga beakta att resurserna är knappa. Narrativet om den krympande och vacklande välfärdsstaten som utsätts för ett yttre hot, flyktingsströmmarna, har blivit dominerande. Lösningen som lanseras: att avstyra dessa yttre hot så långt det går så att Finland ska kunna ta itu med sina inre hot, arbetslöshet, statsfinanserna, den svällande välfärdsstaten.

**

Fler och fler börjar prata om antirasim och antifascism. Läser en diskussion på FB mellan två väldigt kloka människor. De skriver om de som inte är hårdkokt övertygade, rabiata, de som dras med. Frågan nu: att förstå hur rasism/misstänksamhet/rädsla börjar gro. Det behövs sammanhang och gemenskaper där människor kan känna sig hemma. Där alla invånare kan känna sig hemma och umgås. Jag tror det här är helt avgörande. Frågan om gemenskaper. Det är en svår fråga i och med att det så klart inte går att designa fram - på ett visst sätt, "skapa" - gemenskaper där folk känner sig hemma. Gemenskaper växter fram. Ändå borde det vara det här som står i fokus för politiska beslut (allt från stadsplanering, utbildning till olika stödformer) och också livssammanhang utanför politiken. Hur kan jag själv delta i bra gemenskaper? Hur kan jag själv bidra till att Åbo blir en stad som möjliggör flera mellanmänskliga möten?

Under det här året hoppas jag också på en vettigare diskussion om välfärd vs. migration. En svår diskussion, eftersom den öppnar upp för globala perspektiv på statsformen och kapitalism. Men det är viktigt att samtalet inte blir låst i olika läger det det ena anklagar det andra för rasism, medan det andra betygar sin realism.

"jag följer bara lagen"

Läsen en extremt otäck artikel i DN om de danska metoderna att - i klarspråk - skrämma bort de migranter som inte önskas in i landet. Poliser verkar redan tillämpa något som varit på gång som ett förslag: att konfiskera flyktingars kontanter och smycken. Det kusligaste i artikeln är nog ändå polisen som säger så här:

Tillbaka på Köpenhamns centralstation träffar vi polismannen Michael Hansen. Med en fjärrkontroll styr han vilka som får komma igenom svängdörrarna till polisstationen med skottsäkra fönster inne på Hovedbanegården. Han rycker leende på axlarna åt förslaget. Som polis gör han bara vad han är tillsagd, menar han.
- Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger.

Att polisen talar om det egna yrkesutövandet som en sfär där hans egna "åsikter" inte spelar någon roll är uppseendeväckande - ja, hisnande. Att han talar om just "åsikter" här tyder på en grav brist på - ja, vad ska man säga? Jag var på vippen att skriva att polisen saknar en form om moralisk fantasi. Då låter det nästan som om polisen skulle sakna en sorts kognitiv funktion. Men det är ju inte vad jag vill säga, det är inte vad jag vill fokusera på. Det viktiga är väl inte att spekulera om brister hit och dit egentligen. Det här är en polis som pratar om sitt yrke som en mängd godtyckliga plikter på sidan om vilka han själv kan, som privatperson, ha "åsikter".

Det groteska i att tänka sig att motståndet mot att dra ut guldplomber på flyktingar är "en åsikt".

Politiker - häromdagen en brett leende norsk inrikesminister från Fremskrittspartiet - talar om lagstiftning utifrån praktikaliteternas språk, "vårt land får inte bli lockande", "vi måste hindra den dragningskraft som vårt välfärdssystem utövar". Yrkesutövande människor talar om lagar som om det egna ansvaret reduceras till en ren och skär exekutiv funktion där det är viktigt att inte blanda in egna "åsikter". Det gemensamma: att moraliska aspekter av lagstifning (hur förändrar lagarna människors liv) motas bort som irrelevanta och till och med farliga och destruktiva aspekter som en duglig yrkesutövare noga bör avhålla sig från.