Snigelläsning: Gilead

Marilynne Robinson har rekommenderats åt mig från alla möjliga håll.
Återstår inte annat än att börja läsa. Lånar Gilead av min syster (en av dem som rekommenderade, tack!), en roman Robinson skrev efter en längre paus från det skönlitterära författandet - om jag fattat saken rätt.
En av de saker jag tänker om boken: den är mycket amerikansk.
När jag tänker på amerikansk litteratur som skrivs nu tänker jag på en mängd författare jag av olika skäl inte orkat läsa (ok, fördomar etc. - Lindman hatar storytelling och allt jag tror är sånt håller jag mig långt borta från). Philip Roth. Jonathan Franzen. Joyce Carol Oates (som jag iofs. har läst en volym av).

Äh egentligen vet jag inte ett smack om amerikansk litteratur - har idéer bara.
Men okej, Gilead kunde inte vara skriven nån annanstans än i USA.
Ramen för texten: en sjuttio+årig präst i en dammig småstad i Iowa skriver ett slags längre brev till sin ännu helt unga son. Det är femtiotal. Brevet har formen av rannsakande tillbakablick, men också rannsakande förhållningssätt till framtiden och samtiden.

Jag noterar genast att jag tilltalas av romanens tilltal, som i det här fallet är karaktärens tilltal: ett ödmjukt undrande över livets gång, oavsett om det rör sig om en tjock katt, baseball eller Calvin. Det här gör däremot inte att romanen helt skulle reduceras till karaktärens egen auktoritet. Tonfallet är som sagt undrande, och vi som läsare ges också möjlighet att ifrågasätta den extremt sympatiska rösten.

Läser ännu långsammare än vanligt. Kanske uppmuntrar Gilead, en bok som i sig innehåller allt annat än brådska, till sådan läsning. (En recensent kallar boken "fiercely calm".)

Att ha en sådan här stillsamt sympatisk farbror som utgångspunkt, blir det inte slätstruket och tråkigt? Tvärt om. Det är en bok som bitvis hugger tag i hela mig med sina ibland hisnande perspektiv som är hisnande eftersom dom är förankrade i ett drabbande existentiellt här&nu.

Huvudpersonen är som sagt präst och det sätter i högstra grad sin prägel på boken, som genom prästens dagboksliknande anteckningar drabbar samman med så kallade "stora" religiösa frågor - om nåd, predestination, sakrament, förlåtelse. I vissa passager diskuteras en teologisk fråga på ett nästan akademiskt sätt, för att i nästa öppnas upp i ett livssammanhang. (Robinson sägs ha en grej för mat & sakrament; i den här romanen är det uppenbart.) Att texten emellanåt förfaller till inåtvänt resonerande som långsamt snirklar längs sidorna är helt enkelt en del av den här romanpersonens sätt - d.v.s. som jag ser det inte en brist i romanen, tvärt om. Modigt av författaren att våga tråka ut sin läsare! Eller att åtminstone inte vara rädd för det.

En annan beskrivning av boken skulle på förhand få mig att dra en djup suck: relationen mellan far och son. Sonens närvaro i boken begränsar sig till den ålderstigna pappans reflektioner, förhoppningar, rädslor. Meditationerna utgår ofta från vad det betyder att inte ha långt kvar i livet. Ibland tar de också upp ett skevt och problematiskt dödsmedvetande. En sak som romanen gör bra: "att veta att jag inte har långt kvar" får hela tiden nya betydelser, i och med att huvudpersonen upplever nya saker och möter existentiella svårigheter. Livet i romanen beskrivs ibland som ett liv på slutrakan, men sedan plötsligt ifrågasätts det här perspektivet, och livet framstår som pågående i sin varje-dag-het. Textens ibland slumrande karaktär bryts av med stunder av uppvaknande, i flera av ordets bemärkelser.

En viktigt aspekt av "historien" är att Johns väns (ännu en präst) vuxna son återvänder till stan. En fyrtioåring, får vi snabbt förstå, varit något av en buse, en tvivelaktig person. En förlorad son, för att antyda den religiösa problematik som texten berör. Denne man, som bär samma namn som huvudpersonen (vännens kärleksbetygelse) dimper ner i den sympatiska prästens liv och får honom inledningsvis att närmast tappa koncepten. Den röst som på det stora hela är moget reflekterande blir bitter, tjatig och antydande. Vi får med andra ord syn på nya drag av huvudpersonen, vars skriverier ett tag får ett tvångsmässigt drag. Det här gör romanen bra på det sättet att texten genomgående ändrar ton, om än ganska lite. Texternas roman-interna form, det ensidiga samtalet med den vuxne sonen i framtiden, blir också ständigt ifrågasatt: vilka krav finns det på en sådan text? Vad är det en far vill berätta? Att berättelsen ibland börjar slira gör att det hela inte blir tillrättalagt. Men istället för att bli en sorts litterär teknik för att skapa en omväxlande, "intressant" text är det här något viktigt för boken som helhet. Den är en övning i uppriktighet och självrannsakan. Huvudpersonen stångas med sina egna utfall, sina egna brister och reflekterar över sina egna ömma punkter.

OK, om jag ändå ska tillåta mig att komma tillbaka till det där som jag på mitt vaga sätt upplever som "amerikanskt". John är en präst vars förfäder ägnat sig åt samma kall. Den andlighet som beskrivs i boken, som utspelar sig under femtiotalet, beskrivs utifrån en kontakt med europeisk, kritisk teologi som införlivas i en amerikansk frihetlig (kanske är det inte rätt ord här, men tänk Emerson&Thoreau), andlig tanketradition där de religiösa frågorna också är frågor om social rättvisa (rasfrågan, bland annat). De här sakerna är kopplade till hur boken tar sig an amerikansk historia under och efter inbördeskriget. Johns farfar stred i kriget, och predikade passionerat om förhållandena i landet. John själv är pacifist, och tycks behålla ett långt avstånd till politik. "Amerikansk" kanske så här: konservatism & radikalism möts på de mest oväntade sätt. Den här traditionen får dessutom en milt ironisk behandling genom farfarn, en pistolhölstrad fire&brimstonetyp som fösvann till Kansas strax innan han dog.

Jag har glömt att säga att boken, trots eller kanske på grund av sitt allvar, på många ställen också är rolig, på ett torrt & stillsamt vis. Ser utan tvekan fram emot att läsa mera av Robinson!

Musik 2015

2015 har jag varit trött och inrutad i mitt musiklyssnande - eller nästan (kanske: bortkollrat spotifår). Det här har jag lyssnat på mest:

Low: senaste skivan är mycket bra.
Magnolia electric co: Jason Molina i år igen.
Beach house: har släppt två skivor i år, båda bra. Gillar Beach house ju sömnigare de låter.
Gillian Welch: hon behövs alltid, alltid.
Julia Holter: lurig artist som släppt nytt i år. Jag gillar att musiken kan fara nästan vart som helst, in i obskyra referenser till nåt antikt grekiskt eller svulla ut i nån schlager-standard.
Grouper: den senaste skivan Ruins öppnar inte upp sig genast, men gör det sen. Grouper gör inåtvänd musik som spretar mellan ljudlandskap och nåt slags - öh - låtar.
Lau nau: Skärgårdsambient! Den genren gillar jag och den låter inte som du tror. Kolla också dokumentären Hem - någonstans som Lau nau gjort musiken till.
Anna von Hausswolff: jag vill ha en orgel. En stor. Von Hauswolff blir bara bättre, tycker jag. Skulle nån säga att jag skulle uppskatta nåt överhuvudtaget som har med 'svulstig metal' att göra skulle jag bara skaka på huvet, men det fina med livet är att överrumplas. Samma sak tänkte jag på när jag plötsligt hittade mig själv i Chelsea Wolfes musik.
Holly Herndon gör blippig elektronisk musik som ibland är skruvat poppig - lyssna!
Date palms gör knarkig drone. Jag gillar.
Pharmakon gör end-of-the-world-angst-noise/metal. Musik för att kräla ur sitt skinn, typ.
Angel Olsen spelar americana, på bästa vis.
Helm: suggestivt noise-ambient på Olympic mass.

ÄH, skärpning nästa år. Vad har du lyssnat på?

These past weeks

1. Jag hör ett gäng prata om Bagdad. Att gå på bar, äta mat. Klasskillnader, ungdomskultur, otäckt väder man vänjer sig vid. Det här är människor som betraktat Bagdad som sin stad. Efteråt: tänker på hur omtumlande det är att höra dem prata. Bagdad, mina bilder: bomber, militär, korruption. Jag tänker ibland när jag läser olika tidningar, och kollar på TV, hur mycket bilder i huvet folk har av New York, London, Los Angeles, Paris. Folk som aldrig varit där har en uppfattning om dofter, stadsdelar, vardagsliv i de här städerna. Bagdad: bomber, bomber, bomber.

2. Jag läser Marilynne Robinsons Gilead. Långsamläser, som att jag inte vill lämna bokens värld och perspektiv.

3. Fruktansvärda beslut i riksdagen om försämrade livsvillkor för så gott som alla utom höginkomsttagare. En rejäl bunt skitbeslut togs under ett riksdagsplenum en regnig tisdag. Läser tidningen: en notis. Var är revolutionerna?

4. Jag blir kallad till arbetskraftsbyrån. Sätter mig i en liten koppi med genomskinlig dörr med en människa som kommer ihåg att vi har pratats vid förr. Efter en liten stund får jag uppfattningen om att det mellan oss finns ett tyst kontrakt: han ställer inga besvärliga frågor. Jag avslöjar inga besvärliga saker. Situationen är på en och samma gång skör och avvaktande vänlig. Jag tänker på handläggarens jobb, hur han sitter där i koppin. Jag får intrycket att han vill vara schysst och inte ställa till det för folk i onödan. Efter årsskiftet träder en nykläckt (...) lag i kraft som på nåt vis ändrar och breddar definitionen av vem som är företagare. Många är rädda för hur frilansares situation kommer att påverkas: kommer en som inte är anställda någonstans, men som exempelvis får arvoden ibland, att räknas som en företagare?  Vad regleras av lag, och vad blir upp till den enskilda handläggaren att bedöma? I nuläget verkar ingen veta säkert vilka praktiska förändringar den snabbt ihoptråcklade paniklagen kommer att medföra. Detta är skrämmande.

5. Jag ser John Hillicoats film The Road på nytt. Far och son går runt i ett grådaskigt landskap. Något fruktansvärt har hänt som har ödelagt planeten och de flesta formerna av liv. Några människor strövar runt i jakt på mat. En omskakande film. Men kanske ännu mer omskakande den här gången är att filmen, som jag ser inbandad på min digitalbox, avbryts med jämna mellanrum. Grälla julreklamer från Tokmanni, K-market och DNA spränger in i postapokalypsen. Effekten: en otroligt ruggig bild av vår egen, grälla samtid.

6. Det regnar och det regnar och det regnar och det regnar. Jag har varit trött nästan hela tiden, men en del bekymmer har runnit av mig, ner mellan soffkuddarna.

7. En dag går jag för att äta lunch på mitt gamla jobb. Som jag gör ibland. Vi sitter i den skramlande matsalen. Samtalet glider in på ett upptrampat spår: stipendier, oro, projekt, stipendier, oro, oro, oro, projekt. Jag reagerar så här: matsalsskramlet, och den deprimerade tonen jag hört så många gånger förr, pratat utifrån själv så många gånger, blir outhärdlig. Jag muttrar något, tar min bricka och går bort. Det är inget bra sätt att förhålla sig, men säger något om vad som varit jobbigt under tiden vid universitetet. Jag märker att jag ännu inte lyckas reagera konstruktivt på det här. Kanske nästa gång: aktivt försöka undvika den där hopplösa tonen. Att kunna stå ut med oron utan att låta samtalet genomsköljas av nattsvart hopplöshet.


8. En kväll utvecklade sig på nåt jädrans vis till ett sjöslag. På hemvägen, detta.

9. Det här året har flugit förbi galet snabbt. Nån kompis hade nån väldigt konkret idé om varför det är så att tiden går snabbare när man blir äldre. Har såklart glömt vad den där glasklara idén var. Jag glömmer nästan allt som folk säger som inte handlar om bakelser eller katter eller imbecillt skvallver. Sori siitä.

10.  Jag läser en text min vän skrivit och påminns om hur intellektuellt stimulerande det är att nongrannläsa andras alster. Den här läsningen måste drivas av generositet: att varsamt försöka urskilja någons textröst och ärendet som texten uttrycker. Jag imponeras av människor som är bra på det här. Att jag fortsatte studera filosofi tror jag i hög grad hade med vänliga och tålmodiga läsare att göra. Texterna togs på allvar och i motsats till det jag ibland upplevde i gymnasiet, att filosofi endast var en sorts hypotetiska tankeövningar som kunde fara precis vart fan som helst utan att nån brydde sig, fick lyhörda läsare mig att förstå något om vad det innebär att stå bakom ett resonemang i en text. Läser min väns text. Tänker på varför jag ibland inte hänger med i den som helhet fina texten. Vad är sådna brister i mig? Jag tvingas tänka några varv kring att skriva på olika sätt, och vikten av att kunna förhålla sig rättvist kring skrivsätt, skrivröster, som inte sammanfaller med det egna. Allt det här har en väldigt uppiggande effekt på mig - genom den andres text kan jag också grunna på mitt eget sätt att uttrycka mig, mitt eget sätt att tänka i text och genom text.  

vad i helvete ska vi göra?

För ett par veckor sedan sprang jag mitt i allt på en demonstration i centrum av Åbo där en klase typer skrek att gränserna ska stängas och Finlands sak ska prioriteras. Jag blir skitskraj och handlingsförlamad - rusar hem med dunkande hjärta och ringer till en vän.

Ikväll sitter jag på gubbcaféet och skriver. Är just på väg till en performance-grej om arbete. Telefonen ringer. Det är N. Det demonstreras utanför stadshuset igen, och demonstranterna är fler den här gången. Vi diskuterar virrigt och lite panikartat genom luren. Jag hastar de två hundra metrarna där N och A står, en bit från gänget som håller upp en megafana och skriker RAJAT KIINNI och blåser i nåt slags gnisslande tuta. Vi står där som mähän och försöker febrilt komma på en strategi. De här typerna kan och får inte stå där obesvarade. En liten klunga står vid aurabron och ser på. Är de sympatisörer? En polisbil är parkerad vid demonstranterna. Skriken handlar nu om att skapa trygghet för våra kvinnor, våra finlandare, våra barn. Asylboendena måste stängas, ropar hopen. Vi buar och visar tummen ner. Vi pratar med folk som går förbi. Dunkla affekter svallar genom mig. Jag är skitförbannad, kan ingenting göra. Känner hur jag tappar huvudet, tappar fattningen, tappar precis allt. Vad är vettigt att göra?

Jag orkar inte gå till performancen, helt tappat lusten. Vi går hem till N&A och skissar på flygblad att dela ut. Skissar på en text om trygghet som inte bygger på premissen stängda gränser. Vi diskuterar sinsemellan och med några på fb om handlingsstrategier. VAD SKA VI TA OSS TILL?

Någon säger: det finns en grupp människor som är fyllda av hat. Inget kan göras åt dem.
Någon säger: det är den salongsfähiga rasismen som är riktigt farlig.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: HUR?
Någon säger: det är viktigt att inte låta dem demonstrera ifred, så att det tycks som om hela stan håller med.
Någon säger: att bua får inte en enda skini att tänka om.
Någon säger: **** *** ***** *****
Någon säger: vem vänder vi oss till?
Någon säger: VAD FAN SKA VI GÖRA?
Någon säger: vi måste kämpa mot regeringen
Någon säger: vad är det egentligen de här människorna är rädda för?
Någon säger: är de rädda?
Någon säger: hur når vi ut till de som demonstrerar för stängda gränser?
Någon säger: vi måste informera
Någon säger: OM VAD?
Någon säger: vi tar med oss en kaffetermos ut på stan, pratar med folk
Någon säger: det är svårt att samtala med människor som står och skriker i grupp
Någon säger: vem skapar krisen?

Vi sitter hos N&A och det går en timme, två. Demonstranterna skriker, larmar, tjuter, gormar. Det hörs genom fönstret, och ljudet av deras grumliga röster blandas med en dammsugare på andra sidan väggen. VAD GÖR VI?

Om vardagen

Ibland blir jag skraj för osäkert, prövande skrivande. Då är det dödstyst på bloggen, vilket är dumt eftersom jag behöver den här sortens skrivande - jag behöver famla runt på den här bloggen.

Ikväll var jag på ett föredrag med Göran på temat vardag. Han läste upp en kort text om vardagen och utopier, en text som på göranskt sätt var full av liv och livsluft. Föredraget utgick för tanken om att vardagen inte är en grå och repetitiv lunk som avbryts av guldkanter. Vardagen är det liv vi lever, ständigt, alltid. Föredraget visade fint och återhållsamt ett vardagsbegrepp som spretar mot framtiden: våra förhoppningar, önskningar och tankar om ett annorlunda liv tar avstamp från vardagen. Här framträder andra livsmöjligheter inte som en flykt från vardagen som den är nu, utan som möjligheter som öppnar sig på horisonten. Och vardagen, den blir ett framåtriktat här-och-nu. Livet som en gåva.

Jag har diskuterat de här sakerna med G i ett antal år, och de här samtalen har skakat om och framför allt, varit ständiga påminnelser om vad det innebär att vi alla har ett liv att leva. Att det här har med just vardagen att göra. De här samtalen har varit existentiella påminnelser men också filosofiska. "Vardagen" är här inget program, ingen metod, eller ens någon särskilt nivå dit det går att leda tankarna. Så vad är det då?

Efteråt är det många som ställer frågor om vad G egentligen vill kontrastera sitt begrepp om vardagen med. Är vardagen allting? Då kan det väl inte finnas nån poäng med att betona den? Och är det inte så att vardaglighet kan innebära ett självbedrägeri där vi inrättar oss bland alla möjliga grumligheter? Är det inte också så att många är missnöjda med sin vardag, och att det verkligen är begripligt att en hänvisning till "vardag" här sker i mulna och pessimistiska tongångar? Och hur förhåller det sig med relationen mellan påminnelser om vardagen och ett allmänflummigt/korrupt snack om "närvaro"?

Det här med kontraster börjar gnaga. Måste alla begrepp stavas ut som kontraster?

Själv tänker jag så här, tror jag (tankarna rör på sig hela tiden, makligt och osystematiskt och ryckvis): att diskutera och uppmärksamma vardagen förankrar mig i mitt frågande om andra saker, exempelvis arbete. Genom att reflektera kring vardaglighet, en gemensam livsvärld, måste jag verkligen försöka tänka klarsynt på vad det betyder att - det låter nästan fånigt att skriva - leva ett liv: det mest självklara, men också det som kan tyckas undanglidande. När jag läser texter i väldigt olika filosofiska (politiska) fåror som på olika vis betraktar tillvaron på ett tryggt, kontemplativt avstånd tvingas jag att brottas med de här frågorna, om och om igen: de blir akuta. Typ: hur beskriver de här texterna vad det är att leva här&nu, dagligen, förankrad i görande, förhoppningar, rädslor? Vad gör vi när vi talar om sakernas gilla gång, det vanliga livet, ett liv som vi inrättat oss i på olika sätt?

Betyder vardagen i den här meningen det som en del etnologer sysslat med på sistone i Sverige - olika företeelser som är så nära inpå oss att vi ofta uppfattar dem som betydelselösa? (Tänker t.ex. på böcker som Orvar Löfgrens bok om väntande, mellantid). Så att kontrasten skulle vara vardagens nära-inpå, vardagens lilla mot det stora,

Det jag tycker G fint visat är att vardagen i hans mening innehåller både det lilla och det stora, en ständig skiftning mellan dem. Med andra ord också en ständig skiftning mellan det som är nära och det som är långt borta (till exempel i framtiden).

Däremot är det sant att vi ofta glömmer, eller kanske vill glömma (eller ta avstånd från), vardagen. I den här glömskan eller flykten blir behovet att prata om vardag tydligt, men inte som något entydigt återvändande. Men det är viktigt att vardagen här hålls öppen och rörlig, att frågan om vad vårt liv är hålls levande. Vi snackar alltså varken konservatism eller vitalism.

Är vardagen då nåt fluff som är allt och inget på samma gång, what's the point? Påminnelsen om att vi lever vårt liv hela tiden och oupphörligen kan kanske tyckas som en plattityd eller kylskåpsmagnetsklokskap. Men varför det? Borde det inte just vara tvärt om? "Få se vad den här dan för med sig" är för mig en av de mest omvälvande sakerna jag slås av. En maning till nåt slags tålmodig hoppfullhet förankrad och utblickande från här & nu.

Så här skriver Göran i essäboken Stiglöshet:

Den invanda vardagen kan visserligen göra oss mer eller mindre ouppmärksamma för det som sker i vår omgivning, och i förening med en självupptagen närsynthet göra oss mer eller mindre oberörda för sådant som inte direkt rör oss själva. För det mesta handlar det ändå om en lika flertydig som oviss vacklan mellan farhågor och förhoppningar inför en vardag som innefattar en föränderlig mångfald av företeelser som inte bara öppnar nya oanade möjligheter, utan också kan drabba oss så övermäktigt att vi ytterst misströstar om snart sagt allt vad mening heter. En sådan vacklan kan sålunda göra oss glömska, eller blinda för att vi helt enkelt inte kan undvara vardagen - något som vi till vår bestörtning ofta märker först när någonting oförutsett inträffat som rubbar dess gilla gång. Vad än vi i vardagens mitt finner värt att särskilt nämnas, eller också så självklart att det inte ens behöver nämnas, förblir vardagen den existentiella orten för vårt från-dag-till-dag-i-världen-varo, och innefattar som sådan en öppen meningsrymd vilken hur vi än vänder oss, såväl sökt som osökt kommer emot oss ur alla riktningar.

Stor rekommendation på den essäsamlingen. Där medverkar också Kate Larsson & Babis Carabeidis.

Ockupation

De senaste veckorna har jag i rätt hög grad ägnat mig åt en grej som heter Utbildningsstrejk Åbo. Dt hela går ut på att i en gräsrotsrörelse väcka motstånd mot nedskärningarna i utbildnings- och dagvårdsverksamhet. Demonstration ordnades. Många människor, många bekanta, många obekanta. En bra dag.

Jag funderar länge om jag ska delta i den ockupation på Yliopistos kulle som drar igång på onsdagen. På onsdagen: nej, det går inte. Universitetet är inte en plats jag (ex-akademikern!) kan göra anspråk på som mitt. Vad ska jag dit och tryna för? Ett par dar går. Jag grunnar över vad en ockupation egentligen är. Jag grunnar på vad Utbildningsstrejk-rörelsen gör. Kanske är det precis just min uppgift att gå till Luonnontieteiden talo eftersom jag inte längre är vid universitetet, men tycker att det är viktigt att universitetet precis just inte förvandlas till en kugge i ett konkurrensinriktat maskineri (en kugge man nu dessutom vill minimera).

Går uppför kullen. Efter några timmar kan jag urskilja hur inbodd den lilla aulan är efter att folk varit där i två dagar. Efter några timmar och ett stormöte och en lång kväll känns det som att jag har en egen grop i plastlädersoffan. Occupy the grop. Luonnontieteiden talo är ett sakligt hus som har vissa drag av sjukhus. Lågt i tak och mycket vitt. Ekande korridorer. Ett osannolikt ställe att trivas på. Jag trivs. Mysbelysning fraktas till platsen.

Ockupationen är inte riktad mot universitetet utan tvärt om, den är ju solidarisk med universiteteten. Därför är vi inte där för att störa eller stoppa. En plats upplåts åt oss. Vaktmästaren har varit välkomnande. Nyfikna människor i huset hör sig för om hur ockupationen går. Ingen är sur. Geograferna ordnar julfest och bjuder ockupanterna på mat och quiz.

Maestro B kokar gröt. Gröten utgör fundamentet. Maestro B rör eftertänksamt om i grytan.

Första natten jag är där. Regnet har öst ner i flera dagar. Ett gäng sitter på soffan och samtalen yr åt miljoner håll. Blir eventuellt lite trött i örat. Klockan är två och jag går och knyter mig på en bänk i en aula invid en trappa. Bänkarna påminner mig om skärgårdsfärjor. Jag sover som ett barn under institutionsbelysningen. Samtidigt pirrar det lite i magen. Vi har hört att ockupationen i Tammerfors slutade med att universitetets administration tillkallade polis, som körde ut ockupanterna. Det scenariot känns väldigt främmande i Luonnontieteiden talo. Igen: här råder inte alls en stämning av violent take-over. Jag ligger på min sliriga soffa och tänker på hur absurt det är att sova över på en yliopistobyggnad jag aldrig förr varit i. Är förkyld och snarkar så det hörs ända bort till Åbo Akademi.

Folk kommer och går i en stillsam ström. Det finns alltid något att kalasa på. K tar med sina småaktivister som övertalar sin mamma att stanna ännu en natt.

Vardagen infinner sig också här. En som ofta talar om anarkism gruffar att vi måste städa ordentligt så att stället inte ska se ut som nåt crustnäste.

Vi diskuterar gröt, marxism, japansk film och utbildningspolitik. Friktion finns, oenigheter finns, också oenigheter om universitetet, om aktivism, om politik - men de här oenigheterna är omgivna av välvillighet och en vänlig plats. Vi äter kakor. Timmarna går. Vi äter soppa. Timmarna går. Vi dricker kaffe. Kaffepannan är alltid på. Jag förlorar tidsuppfattningen. Jag är bergtagen där på Yliopistos kulle.

Så vad är poängen med det här? Förändrar det något, "något egentligen"? En grej som jag upplevt som otroligt glädjande är hur rörelsen bryter den isolering som olika skolor ofta omges av. Typ: Åbo akademi stångas med Åbo akademis issues, Yliopisto kämpar på med sina, yrkeshögskolorna med sina grejer. Nu umgås människor med olika bakgrunder. Finska och svenska och engelska råddas ihop på ett gemytligt sätt. Den finlandssvenska bubblan spricker. Det är både roligt och känns politiskt viktigt: att människor börjar prata med varandra och organisera sig tillsammans. Under ockupationen ordnas möten, föreläsningar, panelsamtal, poesikväll och poddsändningar. Med andra ord: det händer saker och också andra bjuds in att komma och hänga och prata. Du som läser det här hinner kanske ännu komma på diskussion kl 13.15 idag och på stormöte kl 15.30!