1 September 2015

Ingeborg Bachmann - Det trettionde året

Jag hade hört om Ingeborg Bachmann främst som poet, och som författaren som skrev Malina (som jag sett en filmatisering av). Och för några år sedan har jag för mig att hennes korrespondens med poeten Paul Celan publicerades. (Hm - de här strukturerna som gör att kvinnliga författare/konstnärer framför allt blir kända för männen de är tillsammans med. Men hoppas inte det stämmer i det här fallet.) Jag läser novellsamlingen Det trettionde året som kom ut år 1961. Det är det första jag läser av henne, och mitt första intryck är en författare som verkligen brottas med sin tematik. I samtliga av novellerna finns en uppgörelse, en längtan efter något nytt, något rent, något bortom det gamla, och, kanske framför allt, bortom det falska. Några av texterna behandlar explicit ett efterkrigstidstillstånd av skuld och ett försök att göra upp med det som hänt. I en av novellerna skriver Bachmann om en far som utvecklar en cynisk relation till sin son, som enligt denne misslyckas med att leva upp till förälderns längtan efter ett barn som på något sätt ska vara oberoende av den vanliga, vardagliga världen; han ville ha ett barn som börjar världen på nytt, som skapar sin egen värld och sitt eget språk. Just språket betonas genom hela boken: främlingskap för språket, försök att hitta ett annorlunda språk. Den här novellen är hisnande, och drabbande i sin beskrivning av hur en längtan efter något obefläckat blir destruktiv och farlig. Pappen är besviken på ett barn i vilken han endast kan se samhällets ytlighet. Samtidigt präglas den här novellen av samma problem som många av de andra novellerna har: Bachmann tycks skriva utifrån en viss filosofisk idé och novellerna blir ibland lite klumpiga utläggningar av en filosofisk svårighet. Berättelsernas allvar vältrar då över i ganska intellektualistiska och högtidliga konstruktioner. Men det är inte alltid så. Bachmann skriver ofta suggestivt och hon lyckas frammana genuint kusliga stämningar som krälar under huden. Och drabbningen som berättelserna ger uttryck för berör, också när författaren går in i ett sätt att skriva som tycks märkt av sin egen tid: huvudkaraktärerna i novellerna är ofta grubblande män och de här grubblerierna känns ibland en smula - unkna? (existensen/friheten/Kvinnan). Men när hon skriver om viljan till radikal förändring, och den destruktivitet den här viljan ofta för med sig för karaktärerna, är det inte svårt att förstå angelägenheten i det hon skriver. Att vilja rasera det gamla kan också vara ett uttryck för maktfullkomlighet, att vilja skapa en ny maktordning (det här utforskas bland annat i en novell som handlar om att överskriva den heterosexuella kärlekens instängdhet). Den farliga, om än ofta kanske begripliga (som en aspekt av förtvivlan) frestelsen att i världen omkring sig (inklusive i en själv) se endast uttryck för falskhet som är i behov av en grundläggande reningsprocess blir verkligen ruggigt åskådliggjord i Det trettionde året.

3 comments:

h. said...

Även om de där strukturerna är alltför vanliga gäller de nog inte i det här fallet. Både Bachmann och Celan tilldelades exempelvis Büchner-priset, det mest prestigefyllda tyska litteraturpriset. Hennes storhet blir dock tydligast i lyriken.

Lars Hertzberg said...

Har bara läst Malina (fick idén eftersom jag skulle besöka Klagenfurt, Bachmanns - och Musils - hemstad). En blandad upplevelse. Romanen (om man vill kalla den en roman) består av sinsemellan mycket olikartade element: långa introspektiva passager, realistiska avsnitt med satirisk udd riktad mot en borgerlig livsstil, humoristiska intervjuer (svar utan frågor osv), en mycket lång drömsekvens, som dock har ett slags inre sammanhållning som gör den intressantare än drömsekvenser i romaner brukar vara (vanligen avskyr jag dem, liksom jag över huvud taget har svårt för en renodlad introspektion i skönlitteratur: individens tankar och reaktioner svävar fritt så länge vi inte får en oberoende beskrivning av den verklighet personen reagerar på). Boken väcker många frågor, själv misstänker jag att jag saknar det tålamod den skulle kräva.

M. Lindman said...

h.: Måste absolut läsa hennes lyrik! Och jo, kände till att hon var en mycket uppburen författare. Tänkte mest på om hon är känd t.ex. i Sverige/Finland idag.

Lars: Tror jag ska göra ett försök med Malina, trots allt. Själv kan jag ibland tycka om drömsekvenser i böcker, även om de också ofta kan bli långrandiga och svårtillgängliga. Det måste vara utmanande för författare att skriva bra drömsekvenser. Och intressant om introspektion. Å ena sidan kan det just börja sväva fritt, fri- eller bortkopplat från relationer till andra (jag brukar störa mig på en romantisering av sådan bortkoppling hos alltför många skribenter). Å andra sidan lyckas (kanske) en bra författare peka på skevheter, självbedrägeri i hur en person upplever världen och sig själv. Men det hänger säkert också på vad man menar med 'introspektion'. Tänker exempelvis på den nya zeeländska författaren Janet Frame där 'introspektion' har en mångtydig roll både som instängdhet och flykt i olika bemärkelser - hon förmår, tycker jag, få fatt på den här mångtydigheten i sin litteratur (en del av de böcker jag läst är självbiografiska).