Romanen.

Funderar på framtida försörjningsmöjligheter. Tänkte att den Stora Finlandssvenska Mansromanen ännu är oskriven, eller så kan den skrivas om och om igen. Under pseudonymen Georg Malm skulle jag fatta pennan: "Historien om ett sammanbrott". Den episka 800-sidiga tegelstenen skulle handla om bandet mellan far och son. Den ena idog och plikttrogen vetenskapsman, den andra jurist, en riktig lebemann med skumma affärer på sidan om. Båda skulle tecknas känsligt utifrån deras okuvliga, envisa längtan efter frihet, en längtan som för de två männen närmare varandra, men som också leder till gruvliga konflikter och svek. Den ena är märkt av en barndom med en frånvarande mor, den andra flyr in i sitt arbete. Det skulle naturligtvis kretsa kring det komplicerade bandet till Kvinnan som kostat dem båda minst ett äktenskap, kanske tre. Älskarinnorna passerar revy medan männen djupreflekterar kring den svåra relationen mellan frihet och bundenhet. Sonen träffar den förföriska entreprenören Susann, en viljestark kvinna som söker sin väg ut ur ett inrutat äktenskap. Relationen till barnen är inte bra, och i förhållandet med Susann känner han sig övermannad och bortstött. Senior grubblar över om något någonsin förändras. Livets transportsträckor har slutligen konfronterat honom med de stora frågorna: var är ungdomens gnista, törsten efter frihet? Han kastar lystna blickar efter den unga kvinnan som arbetar i butikskassan. Frustration! Tvånget att leva vidare. Något Oväntat sker och far och son konfronteras med det förflutna, gammalt groll och oförrätter.... Tål det dagsljus? Jag skulle plocka in några pikanta samtidspolitiska observationer och nostalgiskt färgade helsingforsmiljöer strösslas på med lätt hand. Några essäistiska sentenser om konstens väsen ges också frikostigt utrymme. Allvar skulle blandas med mera lättsamma partier. ”En blandning av roman och biografi, komedi och fars, med vissa inslag ur mitt eget liv”, skulle det stå, på baksidan.

"Påverka innehållet"

I en liten artikel på YLE uttalar sig ett par fackmänniskor om pensioneringar. Den konsensus som finns i politiken är att pensionsåldern ska höjas. En forskare säger så här:

Enligt Lehto är de äldre arbetstagarna inte så mycket ute efter att lätta på arbetsbördan i sig, utan de vill ha utvecklingsmöjligheter och kunna påverka jobbinnehållet. Också flexibla arbetstider är viktiga.

Kanske är det jag som är dum i huvudet, eller har läst för många prilliga böcker, men jag förstår inte helt innebörden i det till synes självklart positiva "man vill kunna påverka jobbinnehållet". Eller kanske så här: det slår mig att när man pratar om det här, så är det som ett inre psykologiskt behov hos arbetstagare. Om man uppfyller behovet orkar folk i bästa fall jobba längre. Mera sällan hör man en diskussion om vad det över huvudet taget betyder att "påverka jobbinnehållet" om man är, säg, läkare, lärare, busschaufför, barnträdgårdslärare, fabriksarbetare, trädgårdsmästare, städare, elektriker, byråkrat, serveringspersonal, gymcoach, banktjänsteman, kassör, präst. Det som sticker i ögat är den gemytliga tonen som lätt blir ett slags klisché. Jomenvisst är det så! Och vad innebär det i de konkreta fallen? Vilka situationer uppstår där folk kan tänka sig vilja kunna påverka jobbets innehåll? (Kanske det finns en risk att betona innehållet fel här, så att man tänker att det viktigaste för en arbetstagare är att den i någon mån själv kan välja vilka arbetsuppgifter den tar sig an. Ett slags formaliserad förståelse av innehåll som lätt går att förena med flexibilitet som ideal.)

En tänkare som influerat mig mycket är Simone Weil. På trettiotalet skrev hon en dagbok om sina upplevelser av fabriksarbete, som senare publicerades. Någon kan tycka att den verklighet Weil konfronterades med är långt ifrån dagens "flexibla" arbetplatser. Det är jag inte så säker på. Men hur som helst. Weil skriver också om behovet att kunna påverka. Men när hon beskriver detta som ett behov är det samtidigt ett rop på drastisk förändring i arbetslivet. Behovet säger något om samhället som arbetet är förankrat i. Men i retoriken som nu finns kring att "orka i arbetslivet" handlar det snarare ofta om att på något sätt få folk nöjda, högpresterande. Det som fattas i den här allmänt hållna mysretoriken är kanske helt konkreta och brännande samtal om vad det faktiskt betyder om och när människor känner sig maktlösa på sina jobb - vad det betyder för läraren, städerskan, försäljaren, dagispersonalen, serveringspersonalen, fpa-tjänstemannen osv. En annan sak är att jag tror det finns nåt förvirrat i att man tänker att det kunde finnas något sånt som ett helt allmänt behov att "ha inflytande", det är nästan lika konstigt som att tänka att det finns en allmän vilja till makt.

(Jag har förbryllats av det här också på akademiskt håll. I sin bok om karaktärens krackelering skriver Richard Sennett om en allmän känsla av förlorad kontroll. Men när jag läser boken begriper jag inte riktigt vad Sennett har för ärende: vilket slags livsviktig form av kontroll är det som enligt honom gått förlorad?)

John Williams - Stoner

Just nu upplever jag ett behov av skönlitteratur som på något sätt är mera trängande än vanligt. Kanske det har att göra med att jag tragglar mitt avhandlingsmanuskript och drabbas av något som närmast påminner om vämjelse: taffligt skriven engelska och fem miljoner satser som börjar med klumpfotade "however,". Det känns viktigt att ägna en del av dagen åt ett mera levande språk.

Stoner av John Williams, en roman från 1965, är antagligen perfekt läsning. En stillsam bok om en man som hankar sig fram i den akademiska världen. På senare år har det varit ett visst hallå om den här skriften (en svensk översättning kom just ut). Jag måste bekänna att jag hade extremt lätt att komma in i boken: den var medryckande i all sin vardagliga melankoli. Williams beskriver hur livet går vidare och hur människor hanterar besvikelser.

Huvudpersonen Stoner är lantbrukarsonen som bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att undervisa i litteratur. Hans äktenskap är mestadels olyckligt och på universitetet motarbetas han av en mäktig nemesis på institutionen. Stoners engagemang för litteraturen går upp och ner. Undervisningen växlar mellan att gå på rutin och att vara det som kallar honom tillbaka till det som han ser som viktigt i sitt liv. Williams är bra på att beskriva en akademikers vardagsslit. Huvudpersonen är inget geni, det akademiska är helt och hållet oglamoröst. Stoner är ganska grå, ganska vanlig och Williams lyckas beskriva det akademiska livet på ett rikt sätt: han riktar blicken mot det patetiska, ja till och med infantila, men hans skildring rymmer också ömsinta beskrivningar av undervisning och vardagsjobb. Williams syn på universitetet tycks mest vara att akademien utgör ett eget litet sammanhang, på gott och ont avskild från den övriga världen. Författarens skildring av denna inneslutenhet är såpass rik att det känns orättvist - även om jag ibland lockas - att beskriva boken som inskränkt borgerlig. Gränsen mellan fristad och eskapism är nämligen inte särskilt tydlig.

Samtidigt är jag kluven inför den här boken. Williams visar fint hur vardagen inte egentligen är grådaskig, utan att det är massor som händer i det till synes opåfallande livet. Han beskriver lyhört hur huvudpersonen pendlar mellan uppgivenhet och något slags stillsam glädje. Fördagsamhet är kanske Stoners mest utmärkande egenskap (även om det också sker brott mot detta tålamod) och det som jag kanske tyckte mest om i boken är hur läsaren ställs inför en karaktär som i ena stunden verkar feg och mjäkig för att i nästa stund framstå som en mästare på att skapa egna andningshål, en mästare på att leva vidare utan bitterhet. Däremot är Williams inte alltid lika lyhörd i sitt porträtt av de personer som motarbetar Stoner. Här finns frun Edith vars motvilja först är känsligt beskriven men som småningom nästan börjar påminna om en dåligt tecknad figur hos Strindberg (och jag klagar för här saknas annars Strindbergska drag).

Det är något som stör mig med bokens perspektiv. Stoner blir ett slags stoisk hjälte. I början av romanen presenteras en inte särskilt sympatisk figur: blyg, lite bortkommen. Men så småningom börjar jag se världen genom Stoners ögon. Det här är i och för sig en styrka hos boken eftersom den är så pass litterärt utvecklad att den lyckas frammana och fördjupa ett perspektiv på livet - ett ställsvis kusligt undfallande perspektiv - och att detta perspektiv böljer fram och tillbaka, förändras. Risken är hur som helst att perspektivet idealiseras. Livet består av en rad besvikelser, det viktigaste är att bita ihop och att acceptera det hela för vad det är: inte särskilt mycket. Glädje i det lilla - finn dig i det, kräv inte för mycket.

Boken dras också med stråk av både gubbsjuka och homofobi. Stoners tillvaro livas upp av en romans med en doktorand. Även om den här historien kanske inte är så könsstereotyp som man kan befara (det kunde ha varit värre) ödar Williams en hel del meningar på att mejsla ut den fagra kvinnans smala lemmar (de kroppsliga detaljer författaren i övrigt tycker mest om att fördjupa sig i är mörka ringar under ögonen). Om Stoners nemesis, Lomax, antyds en homosexuell relation, och det finns en hel del passager där karaktärens tvivelaktighet förs fram genom att peka på en bristande manlighet. Och herregud, de värsta styggisarna i romanen är alla, för att använda det ord som ligger romanen nära, krymplingar - låg nivå så det förslår. Det manlighetsideal som ibland tittar fram är den tysta, hårt arbetande, flitige mannen som lever ett undanskymt liv, mannen som har ett rikt inre liv.

Ibland går Williams in i att börja generalisera om livets kärna, det lyckliga livet utifrån denna bild av mannen som i världens ögon är misslyckad, men som är både anständig och värdig. De här passagerna är de sämsta i romanen - här blir författaren (för det tycks vara just författaren som vill prångla på läsarens sitt ärende) riktigt tröttsamt. Men det rör sig om ganska få ställen.

Men som sagt: jag fann mig fastklistrad i boken. Språket är briljant nedtonat och trots att det finns saker som irriterar mig har jag svårt att värja mig för sådana här depressiva böcker som tar sig an stora frågor på ett anspråkslöst sätt. I SvD recenserades boken för övrigt med en uppfriskande grinighet.

"Trygga branscher"

För dem som haft sin utkomst och sina trygga jobb inom landskapet kommer förändringar. Stora förändringar till och med. Kanske det då kan vara skäl att påminna om att både Åland och världen förändras, och att det inte finns några "trygga" branscher längre, där gamla traditioner och privilegier kan bevaras. 

Det här är ett citat ur en ledare i tidningen Nya Åland (14.8). Sammanhanget är den privatisering som nu sker inom skärgårdstrafiken på Åland. Jag kan tänka mig att det finns argument som talar för att privatisera trafiken (hänvisningen till nödvändigheterna: det måste gå att göra trafiken billigare, på något sätt). Det finns också vägande argument mot som handlar om förhållandena för de anställda samt tillgänglighet, både nu och i framtiden, för skärgårdsborna med deras olika behov. Det är en stor och viktig diskussion och jag kan inte säga att jag är insatt.

Hur som helst. Det jag slås av är något jag fäst mig vid i andra sammanhang (och kanske i synnerhet i ledare i nämnda tidning): ett sätt att prata om förändring. Att i allmänna termer gestalta en framtid man redan nu måste vänja sig vid. En framtid av otrygghet och försämrade villkor. Det här synsättet hittar man, precis som i citatet, ofta när det talas om arbete. En viss bransch, eller kanske en viss arbetsplats, utmålas som en bubbla fjärmad från den övriga världen, en trevlighetszon, en skyddad verkstad, en privilegierad utpost. Men för att ta det här kort: problemet kan inte vara trygghet eller bra jobb. Problemet är den globala konkurrensens system. Som jag ser det bör man inte sträva till att anpassa sig till och acceptera att alla har det lika dåligt, lika otryggt, lika prekärt.

Det är naturligtvis orättvist om det är bara vissa branscher som har trygga fack som kan upprätthålla goda villkor (om vissa branscher får privilegier på konstiga grunder men att andra branschers krav inte tas lika allvarligt). På Åland debatteras just nu vårdarnas löner och här finns en tydlig rörelse som jag tror inte bara handlar om lönerna, utan kanske också om att driva krav och peka på brister. Det är bra. Risken med att som ledarskribenten ovan hänvisa till allmänna förändringsmönster och att man inte ska falla tillbaka på trygga enklaver är att sådan kamp också lika gärna kan tillbakavisas på samma sätt: i den här världen finns ingen plats för trygga branscher, här är det konkurrensens logik som gäller.

Den diskussion som förts om landskapsfärjorna på Åland har åtminstone delvis (om jag alls förstått saken) handlat om vilka krav som är "rimliga", vad som är realistiskt. Det är en brännande diskussion och det är viktigt att den förs med så öppna kort som möjligt och att man är uppmärksam på vilken part som framhåller realism och rimlighet. Här tror jag emellertid att inget blir bättre av att helt i allmänhet hänvisa till att det inte längre finns några "trygga branscher". Diskussionens brännheta karaktär får inte fuskas bort.

Jag är kanske lite långrandig, men jag undrar om det kan finnas mindre vettiga sidor av att säga saker i stil med "ja, nog har de ju nog det bra..." angående en viss yrkesgrupp. Jag tycker jag stöter på sådana påståenden i rätt olika sammanhang (också med spetsen riktad mot Åbo akademi), men att det ofta sägs med en lite konstig biton som lätt kan låna sig till en form av ressentiment (varför ska ni ha det så bra?).

Vigdis Grimsdottir: Flickan i skogen

Mitt litteraturläsande är intrasslat i märkliga sammanträffanden, nätverk av plötsliga referenser som korsar varandra och dyker upp på de mest överraskande sätt. Min vän pratar om Vigdis Grimsdottir och jag som just hade plockat fram en bok av henne. Den roman jag läser heter Flickan i skogen och kännetecknas av det som jag alltid har sympati för när det gäller böcker: avsaknaden av påpälsad historia, plot, händelseförlopp. Ganska snabbt kommer jag att tänka på Janet Frame, en nyazeeländsk författare med ett speciellt öga för fantasins roll. Ett sånt öga har också Grimsdottir i den här romanen, som ytligt sett handlar om ett utdraget och märkligt kafferep. Två damer samtalar, den enda prövar den andra. Värdinnan sätter sin gäst på prov. Värdinnan Hildur, som är konstnär, tycks fascineras av sin gästs egendomliga yttre och av hennes ständiga promenerande. Gästen som heter Gudrun visar sig vara en boksamlare av rang. Hon lever på vad hon kallar institutionspengar och på dagarna gräver hon i soptunnor efter bokfynd. Hon har aldrig blivit hembjuden på kaffe. Det blir inget bekvämt eller ens omedelbart förtroligt möte mellan dem. Grimsdottir fokuserar på den enes flyktlinjer - Gudrun flyr in i sin fantasi - och den andres blandning av närmande och avvisande. Hos den ene finns planer och uppsåt, hos den andre rädsla och foglighet. Det Grimsdottir också har gemensamt med Frame är hur fantasin beskrivs dels som ett slags skyddsmekanism i en farlig värld, men också som ett eget rum i en värld där sådana rum behövs, fantasin som motstånd kanske. Utanförskap romantiseras inte - däremot skriver Grimsdottir om diverse fördomar om den utslagna, den tragiska, och de här fördomarna får sig kring örona! Romanens Hildur, som tillverkar dockor och ställer ut dem, verkar vilja nosa sig fram till Gudruns innersta skrymslen. Det konstnärliga intresset för den marginaliserade får här ytterst otäcka förtecken; konstnärens skapande blir kusligt, ett sorts makt. I sitt försök att tränga in i Gudruns liv uppstår en klaustrofobisk och asymmetrisk relation. Ja, det blir lite jelinekskt mellan varven, med en dunkel erotisk underton och ett maktspel som spretar åt olika håll och vad det mynnar ut i kan man inte veta på förhand. Allting fungerar inte i romanen. Ibland blir beskrivningarna av fantasivärlden platta, ja oinspirerat klichémässiga. Men sen ibland bränner det till, med underlighet och myllrande underströmmar. Det känns kanhända lite trött att skriva "tät stämning" men det är precis vad jag vill säga: Flickan i skogen hade tät stämning, en obehaglig och livsbejakande roman. De två sakerna brukar oftast inte hänga ihop. Här gör de det. Boken kom ut på svenska 1994 tror jag.

Att tycka till

Under den senaste tiden har jag delat en del artiklar och appeller om Israels krig i Gaza. Häromdagen skriver min vän (som jag inte träffat på ett långt tag) under en sådan appell: varför tenderar folk att antingen sprida artiklar som motsätter sig Israels krigsföring eller som tar ställning för Israel? Hen skriver att sådant ensidigt spridande leder till polarisering och hat. Trots att jag fortsättningsvis anser det viktigt att dela artiklar som beskriver läget i Gaza och i Israel är det något i hens fråga som känns relevant, något som skakar om mig. Jag tror inte min vän avsåg att beskriva kriget som en jämn kamp. Den här frågan rör vad en deltar i med sådant delande, vad det ger uttryck för.

Kanske tangerar det en sak som journalisten Dan Lolax på Åbo underrättelser skrivit om i en bra bloggtext (annars också en mycket bra blogg, följ med!) som i och för sig hade sin upprinnelse i en helt annan diskussion. En frestelse som sociala medier ställer oss inför är att börja tycka/polemisera istället för att ta ansvar, reagera, vara vakna och responsiva. Medmänniskor förvandlas till talande exempel som vi kan ha åsikter om. Jag känner mig träffad av den här frestelsen. Jag skulle säga: det är lätt att gå vilse i delandet, åsiktsmakeriet - fastän det samtidigt är viktigt att artikulera, sprida vittnesmål, fundera tillsammans. Ofta en hårfin gräns, en fråga om förhållningssätt. I det avseendet är min väns fråga ett slags väckarklocka. Det viktigaste är fortsättningsvis: vad kan jag göra? Hur kan jag agera för att hjälpa?

Med andra ord: vilken är skillnaden mellan viktiga och angelägna samtal och att slött och distanserat "tycka till"? Den här skillnaden är inte alltid uppenbar, men den är avgörande. Och här tror jag inget handlar om mediet i sig, det är inte mediet i sig som skapar distansen (eller kollektiviteten), utan vad vi blir och gör oss själva till där. Den frestelse jag känner synnerligen levande i mig själv, i mitt agerande på sociala medier, är att förvandlas till en maskin av åsikter, att böka runt på nätet och sprida, sprida - samtidigt som jag känner mig allt mer vilsen kring vad det är att agera politiskt. Men igen: det förs en mängd bra diskussioner på t.ex. Facebook, och jag kommer i kontakt med texter jag behöver läsa. Problemet är det eviga tyckandet, och hur tyckandet börjar slita i mig själv, att jag själv inte alltid märker när det jag gör just är att "tycka till".

Night prowler

Min lägenhet håller på att brinna upp. Det osar i hörnen, gardinerna pulserar, öronen flämtar, soffan svettas, blommorna stånkar, tidningarna svärtar, väggarna svajar, böckerna kvider, kuddarna piper, golvet puttrar, datorn väser. Kan inte sova inte läsa inte sitta. Det är sen kväll närmare 12 och jag ger upp. Går ut. Något av en tradition: nattpromenad under värmebölja, ett slags frizon. Tänker: finns det på riktigt inget nattöppet café i hålan? Inser att stället jag söker ligger ett kvarter bort. 24/7-macken. Sleazemacken. Där hänger alltid folk, alltid bilar utanför. Teven är på. Långkörarserie. Otrevligt vitt ljus. Slår mig ner med kaffe och en flottig panini. Några kids spelar på automater. Kassatyperna ser trötta ut. Det är varmt inne, ingen toppenidé.

Promenerar genom stadsdelen Martti. Först nära skogen. Djupsvart mot natthimlen. Sen genom Tallbacken. Barrdoft och skuggor som är så skarpa i gatubelysningen att jag nästan tror att jag ska snubbla. Plötsligt hör jag nån som visslar för sig själv, en kort stump.

Promenerar i ett av de finaste områdena i Åbo: trähusen i Martti. Nån grillar på gården, prat på avstånd, annars ingenting. Kan ana mig till Kulmabaari bakom ett hörn och tänker på J och våra samtal där.

Jag surrar igen mot en sån där plats som jag är osäker på om jag bara sett i en dröm. Jag drömmer ständigt om städer. Nej, där är den, gasklockan! Ett runt, mystiskt hus. Byggnaden är från 1912 och nuförtin finns Åbo energis värmeacku där.

Går längs ån. Någon ropar Apua! Vänder mig om, ser inget förutom genomträngande mörkt och någon som ilar förbi på cykel. Spejar runt mig, hittar ingen som kunde ha ropat. Oro i magen, traskar vidare, mot ett område som tidigare varit avspärrat. Ett gammalt fabriksområde. Nu finns där bostadshus. Slår mig ner vid åkanten. Vattnet ploppar till ibland. Den fräscha nattluften. Inget hörs förutom en ihållande fläkt från en byggnad. En patrullerande båt sprider grönt sken runt sig. Ett gäng ungdomar festar nånstans (spelar dom lou reed?) men sticker sen iväg. Sitter en lång stund där och glor ut över Bore, Suomen Joutsen och Forum marinum. Tänker att jag kunde sova där men nej. Oron i magen försvinner inte: tänk om någon behövde hjälp men inte fick det?

På hemvägen går jag i dvala. Den enda gången jag hajar till är när jag ser den här kiosken. Här säljs nämligen delikata munkar och toast på sommaren av en gemytlig man som pratar åbodialekt och sprider god stämning. Ett av dem bästa ställena att börja dagen. Nu är klockan 02:20 och folk hänger utanför Aussie bar. Det kurrar i magen och fan tänker jag inte ännu på munkar&toast. Hivar mig upp längs Kaskisgatan och försöker övertyga migsjälv om att jag är trött nog för att sova.

[Kan inte låta bli!] Det här är en annan kväll - tack och förlåt!