2 June 2014

Tradition

Få saker är så roliga som att fira sin födelsedag, eller tjuvstarta dagen före, med S. Hen klurar varje år ut en rutt och så avnjuts en eminent dag i randomhetens tecken. I år börjar vi med att besöka alla stadens Daily news-barer. Det finns tre, och vi börjar med en ny filial där det luktar mat och ett gäng sitter och spelar trivial pursuit. Den andra daily news finns mitt emot mitt hus, ett ställe som på utsidan ser eländigt icke-inbjudande ut. Kanske hör det ihop med att baren tidigare hette Surutoin, sorgearbete. Hursomhelst har jag aldrig varit där förut. Däremot har jag drömt att jag varit där. Det som är lite läskigt är att när jag och S går in i baren ser den precis ut som i min dröm. Vi går upp till övre våningen, som i drömmen, och allting där är brunt, som i drömmen. Jag säger till S att i min dröm fanns det en hiss på Surutoin. Hen utropar: ja men det finns ju en hiss, den har just installerats! Innan vi hinner tränga alltför djupt ner i lynchlandskapen och medvetandets skikt går vi vidare till det egentliga Daily news. Vi är där ibland och vårt hörn är ledigt. Vi beställer mat och maten kommer i en plastbox; det smakar mat och ibland behöver en människa mat, varken mer eller mindre. 

Vår barrunda ringlar sig genom Åbo via olika anhalter och på solida Cosmic hittar vi andra vänner. Egentligen är jag på väg hem men råkar rulla iväg till Monk med bästa L som det alltid är angenämt att umgås med. Etablissemanget stänger och utanför står en man som gärna pratar med oss om rockmusik. Han talar (på svenska, som han lärt sig och verkar gilla att prata) om vad musiken betytt för honom. Det är roligt att lyssna och rörande att se hur berörd han varit av vissa artister men samtidigt är det något som skaver i hela situationen där kl halv fem på morgonen. Mannen pratar och pratar, vi säger något litet. Samtalet snurrar helt och hållet kring honom: vem är det som vi görs till i situationen? Vad är det som händer där? Vilket slags lyssnaröra är det som står till tjänst?

Går hem med surrande tankar.  Det är så där bisarrt ljust som det är på sommarn och festande folk lunkar hem. Jag tänker att jag borde gå upp ibland och kolla in de där gryningsögonblicken, för fruktansvärt fint är det; overkligt, en eller två timmar när stan genomgår en stillsam förvandling men sen kl 7 eller 8 är saker annorlunda: morgontrafik, folk som går till jobbet, sura miner. Timmarna där mellan fyra och sju - ja, oavsett om det är vinter eller sommar är det magi där.

Idag blir inga storverk uträttade. Jag slumrar på soffan inpå kvällstimmarna. Dagen avslutas med fem bitar grandios tårta (miljoner tack!) som tar kål på tröttheten och en film med en wrestlingstjärna i huvudrollen där karaktärerna pucklar på varandra som ett tecken på ett slags sanningslidelse. Det är skoj att bli äldre.

4 comments:

Anonymous said...

Glad blir en av att läsa om en fin dag.

ponks said...

Fin beskrivning av en sån där riktigt fin dag (hade lite liknande upptåg också - olika ställen, nya ställen, bl.a. Masan baari:) O hade helt samma upplevelse av karln där, som att allt han sa nog nånstans hade betydelse (för honom?) men som att hela diskussionen just blev väldigt ensidig.
Hur som helst var det fantastiskt att få avsluta kvällen i ditt sällskap! Kanon.

ponks said...

Tokigt med den där drömmen, faktiskt, skulle jag också säga. Helgalet.

M. Lindman said...

Jo, jättefin dag.

Ponks: jag blev så glad när du dök upp där på Cosmic! Det var roligt att stövla iväg till Monk. - Å, Masan baari är bara bäst, en pärla! Dit måste jag snart.

Haha, jo, märkligt med drömmar och platser. Den omedelbara känslan när jag gick in i baren: jag har ju VARIT här!