Sodankylä

 Också i år åker jag och min syster till filmfestivalen i Sodankylä. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Det var himla fint förra året och lika magiskt är det i år. Den enda skillnaden - och den är avsevärd - är att myggorna håller sig borta. Annars är det the same procedure as last year. Ishavsgatans alla hörn är bekanta och vi hälsas välkomna på Päivin kammari, stans enda lunchställe, med ett lakoniskt och tvetydigt: jaaha, täällä ollaan taas. Frukost på busstationen (där vi pratar med en farbror som ett tag närde drömmen om att smälla upp en filmfestival på Kökar), filmer i massor och pizza på lokala haket. Festivalen är välbesökt och precis som förra året är det bra stämning: stillsamt och koncentrerat. Utbudet av film är rikt och man hinner se en hel del på fyra-fem dagar. De här filmerna lämnade i minnet:

• Alice Rohrwacher vann jurypriset i Cannes i år och hon var på plats i Lappland. De två filmer hon hittills gjort - The Wonders och Corpo celeste - visar prov på en sjujävla förmåga. Båda filmerna kändes väldigt genomarbetade (i ordets positiva bemärkelse) samtidigt som förhållningssättet till film gav ett öppet och frimodigt intryck. Det sätt på vilket hon närmar sig sin tematik är motsatsen till ängslig. I filmerna finns inga självklara ingångar eller invanda mönster, men inte heller någon extravaganza. Det som kanske är allra bäst med dem är hur filmerna andades ett slags hopp genom att titta på hur vardagen vänds mot något som närmast kan beskrivas som mirakulöst. AJ FAN DET VAR FINA FILMER SE DEM!!
• Laz Diaz är känd för att göra kortfilmer på sex eller nio timmar. Jag hade inte sett en enda, mest för att de är svåra att få tag i. I Sodankylä visades Norte, The End of History, ett slags homage till Brott och straff (men utan omtänksamma prostituerade som räddar Mannen). Liksom den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakul låter sig Diaz inte snärjas av konventioner gällande vad en film kan vara. Det svävar åt alla håll och på det stora hela var det här en omtumlande filmupplevelse. Jag håller tummarna för en vidare distribution av Diaz' filmer, för jag vill se fler!
• Hur göra en film om militärregimen i Chile på sjuttiotalet? Sebastián Sepúlveda väljer en överraskande vinkel genom att i sin film Las Ninas Quispe utgå från tre systrar som bor uppe i bergen. Grannarna har börjat flytta bort eller försvinna. Det blir allt svårare att leva. Det är en liten film, men den är politisk på ett intressant sätt.

 Det är kallt och regnigt för det mesta. Jag passar på att uträtta ett administrativt ärende på den lilla och - ja, far dit och kolla - mysiga polisstationen i Sodankylä. Före jag åkte insåg jag att alla mina id-kort är ur kraft och det visade sig på samma gång att det enda sättet att relativt snabbt ta sig från Nordnorge är med flyg. Alltså behövs kanske något som bestyrker identiteten. Jag springer och tar ett passfoto med en sällan skådad flottig frisyr. Det regnar och regnar men på en terrass sitter landets bästa filmregissör och pimplar öl med sin kompanjon. Där har de suttit flera timmar. Allt går väl på polishuset och jag lyckas både bevisa att jag är jag (genom att svara på allehanda kluriga frågor och åthutas kamratligt av damen bakom luckan: sun äitisi toinen nimi onhan PIRKKO!) och skaffa ett tillfälligt identitetsbevis. Sålunda bestyrkt och identifierad skrider jag längs Ishavsgatan förbi kommunhuset, förbi S-market, förbi Päivis och in till nästa film som är en visning av Viktor Sjöströms Berg-Eyvind från 1918, ackompanjerad av Matti Bye med orkester.

Tyvärr blev det inte heller i år av att svänga våra lurviga till midnattssol och midnattsmåne i stans nattklubb. Det, om något, är ett skäl att återvända nästa år. Så hördu Å - nästa år ska vi göra en grundlig runda på Midnight moon!

 Bästaste caféet!

Här köar man för en film om socialism av festivalens egen maestro. Det stora tältet var fullbelagt (???) men ärligt talat har jag sällan gått ut så oändligt deprimerad som efter den filmen. Nostalgi var bara förnamnet (ja till och med självaste Stalin försågs med ett nostalgiskt skimmer). Det hela gick ut på att genom slentrianmässigt valda klipp ur filmhistorien visa att socialismen representerar en Dröm, drömmen om att det finns något större än jaget, Kollektivet. Publiken applåderade artigt och jag tumlade ut ur tältet och tog några djupa andetag i den mygglösa luften: lugn och fin, lugn och fin.

 Pizzeria, hemväg. Jag har sällan sovit så gott som under de här filmfestivalerna. Att omständigheterna är en gympasal, en madrass och 50 andra människor påverkar inget. Efter intensivt filmtittande är en människa trött. Sovarrangemanget är utmärkt. En skola helt ockuperad av filmtittande människor. Folk snarkar på sina madrasser, någon dricker en kopp te i skolan aula och alltid är det nån som är vaken och pysslar med nåt. God stämning.

 Midnattssol!

Sodankyläs egen biograf heter Lapinsuu och är ett magnifikt ställe. I år vistades vi här en hel del (filmvisningarna är utspridda). Till all lycka är det få andra som vill sitta riktigt nära filmduken. Det råder därför ingen större konkurrens om platserna och jag pöste som en kung där på andra raden. På biografen kan man få sig en kaffe och en macka till livs. Bästa stället att hänga på i en paus mellan filmerna. Fastän det är fyra grader ute relaxar cafédamen i t-shirt vid ett öppet fönster. Jag huttrar i min mössa, halsduk, långkalsånger. Folk umgås eller är tysta. Måste säga att det är lite storartat att få uppleva allt det här, och att det är fan så kul att folk håller igång den här festivalen - en festival som anmärkningsvärt nog inte stöds av några megasponsorer som skyltar med sina namn - och bjuder in viktiga regissörer. Nästa år är det trettioårsjubileum. Jag ser redan fram emot att åka: äta smörgåstårta på Päivis, gå och lägga sig på madrassen efter en fullspäckad filmdag, sitta och läsa tidningar i Sodankyläs bibliotek.

EDIT: Det enda som jag egentligen har att invända mot festivalen såsom den varit under de två senaste åren då jag varit där är att det rått en viss manlig dominans bland "filmexperterna". Filmer introduceras av kritiker och diskussioner med regissörer hålls om morgnarna. Vad jag märkt är nästan alla dessa experter män. Skärpning nu!