Den cynism riktad mot politik som figurerar i kolumner och analyser i tidningar (det finns naturligtvis undantag och journalister som skriver på andra sätt) gör mig både irriterad och ledsen. Ett slags vardagscynism där det tas för givet att politik är ett spel, en samling beräknande strategier, hopplösa kompromisser, oheliga allianser, sport, performance, teater. Det som ofta slår mig är hur de här beskrivningarna plockas fram som fullständigt icke-påfallande och självklara.
Av det här skälet blir det nästan lite komiskt att läsa Jens Bergs kolumn i gårdagens HBL, där han skriver om en forskargrupp som intresserat sig för samspelet mellan medier och populism. Gruppen kom bland annat fram till att det finns något oroande i mediernas cyniska inställning till politiker och partier.
Bergs kolumn har en väldigt defensiv ton. Han skriver att det nog inte verkar var något specifikt i mediers sätt att skildra politiken som uppmuntrar till populism.
Jag vill snarare se att mycket handlar om det accelererande tempot i rapporteringen. Mediernas nya ekosystem lever på ständig uppdatering där politiska uttalanden blixtsnabbt placeras in i färdiga åsiktsmallar. I det här sprintloppet vinner de som har enkla svar på komplicerade frågor.
Här frammanas bilden av ett övergripande system, ett mönster i samtiden, som stöper mediernas reaktioner i en viss form: i samtiden måste saker hända snabbt och det finns ingen tid att analysera. Berg breder på bilden av detta system genom att skriva att "nyanserade svar tolkas lätt som linjelösa."
Det som drabbar mig när jag läser detta är hur Berg verkar behandla journalistiken som ett system som blixtrar på utan att någon egentligen bär ansvaret för det. Samma behandling utsätts läsaren för: den läsare Berg har i tankarna, den läsare som inte orkar tolka, inte har tid, förstår allting som är mera djuplodande som linjelöst, det är varken du eller jag, eller Jens Berg själv. Bilden av läsaren svävar lika fritt - eller snarare, deterministiskt - som den journalistik han beskriver som fången i det accelererande tempot.
Här blir det nästan lockande att läsa honom som att han säger att vi alla egentligen är populister redan, vi har inte tid att vara något annat. Populismen är helt enkelt en följd av samtidskulturen.
Men stopp: vad slags analys är detta? Varifrån kommer den accelererande takten, de färdiga mallarna, sprintloppet? En rad tröttsamma klichéer, speciellt inhamrade när det gäller medier. Det som gör kolumnen så grundmurat cynisk är att den blockerar precis allas ansvar och behov av självprövning genom att trolla fram den där eländiga snabbhetskulturen som vi alla envar antas vara insyltade i vare sig vi vill det eller inte.
Det mest frapperande är kanske just hur både journalisten och läsaren anonymiseras. För egen del skulle jag säga att det här är vad som bland annat ger populism vind i seglen. Och att ifrågasätta det låter sig inte göras genom att på nytt hänvisa till de här mystiska snabbhetsknarkande "medierna" eller "läsarna". Här är det ett annat slags granskning som skulle behövas.
7 comments:
Det enda han kan säga är väl att den mesta rapportering ser ut på detta sätt nuförtiden - det går nog att konstatera. Men frågan är ju varför han, eller den tidning han jobbar på, ser sig tvungna att göra som alla andra.
Det enda svar jag kan tänka mig att han kunde ge, skulle vara att deras mätningar har visat att läsarna vill ha sådant. Men man måste då fråga hur mätningarna gjorts. Såvitt jag kan se hänvisar man i sådana här sammanhang alltid till klickningar, "gillanden", o.s.v. Men som man frågar får man svar: om det där är det centrala måttet på vad läsarna vill ha, då är det självklart att man får ett sådant svar, men om man frågar annorlunda skulle man få helt andra svar.
Att sitta och vänta på att folk skulle "gilla" något annat leder ingen vart, det man måste göra upp med är sin egen bild av vad framgång kan tänkas vara.
Det här är inte menat att vara cyniskt, men det finns förstås något illavarslande redan i tanken att det är något yttre till journalistiken (de snabba rycken) som föder populistisk journalistik. Min misstanke är nämligen att de tankar som kommer ur många journalister nämligen inte skulle bli bättre för att de hade mer tid till förfogande. Enkelt sagt, de mallar som de har att stoppa in det som de rapporterar om är undermåliga, och det vi de facto har att göra med är inte snabb journalistik utan dålig journalistik, och därmed också dåliga journalister. Åtminstone vid vissa tidningar.
Yle kunde ha "Fixa journalistiken" som ett av sina "Fixa"-teman. (Hela den fixa jargongen är ju också oerhört populistisk.)
Lite snällare sagt, är min poäng att en god omdömesförmåga inte nödvändigtvis tar mer tid i anspråk än en sämre. Den som är bra på att göra bedömningar, förmår också göra det snabbt.
Bra kommentarer, båda.
h: Jag tror också att påståendet om 'så fungerar medier' säkert går att belägga. Liksom du tror jag inte lösningen består i att fråga läsarna. Det jag överhuvudtaget saknade i kolumnen är självkritik; att vända sig till läsarna blir (kanske) ofta ett ängsligt sätt att bekräfta nåt man redan bestämt sig för?
Camilla: YES! Instämmer till 100 %. Det är inte snabbheten som är grejen, snabbheten är just en kliché som tragglas om och om och om igen, och det är klichén som bör utmanas. Och då, som du säger, är det ju journalistiken som ska skärskådas.
Det var just det där, att det är något yttre till journalistiken som föder populism, som störde mig i kolumnen. Oviljan att ens lite-lite ta i frågan liksom.
min mor var journalist och under de tiotals år hon jobba anser hon att både arbetsbilden och journalisterna (dels som en följd av detta) förändrades väldigt mycket. journalistens roll gick från att producera journalistik (med därtillhörande analys och kontext) till att producera innehåll (på radion innebar det att man gav sparken åt teknikerna och journalisten sku använda en massa tid åt att klippa sina inslag till olika längder för olika sändningar, man sku också börja fota och t.o.m. filma själv). de unga reportrar hon fick som kolleger var jätteintresserade av tekniken, inte lika intresserade av sociologi. journalisten har inte endast blivit sämre, de har också/istället blivit bättre på nåt helt annat (den teknik som förr sköttes av annan personal) och deras arbetstid går åt till annat än att sätta sig in i saker på djupet. precis som det är för folkets djupa led, man ägnar mer tid åt tekniken som omger en, inte åt att fundera på djupet om världen.
Elaka: Den där skillnaden mellan att producera journalistik och innehåll verkar otroligt viktig. Här är det viktigt att journalister själva kommer till tals och att det görs just så här, inte, som i Bergs fall, genom klichéer om 'snabbhet'. Det som du beskriver är ju en djupgående process som handlar om arbetsdelning, definition av arbetsuppgifter och det verkar också påverka hur folk förstår journalistikens ansvar (att, som du skriver, behärska teknikerna, snarare än utveckla en journalistisk förståelse).
visst, det här är nåt min mor förfasade sig över innan hon gick i pension. själv ser jag ett annat allvarligt problem för journalismen, nämligen den strävan efter "neutralitet" som gör att man förpassas långt från sanningen, eftersom man försöker jämka mellan två sidor varav den ena (högern och den miljöförstörande industrimaffian) konsekvent förpassar den offentliga dialogen långt, långt ut i lögnernas periferi längst till höger, eftersom de vet att de som försöker hitta sanningen kommer att - felaktigt - placera den nånstans mitt emellan de två lägren (av vilka det andra oftast styrs av samvetet och/eller vetenskaplig heder, och alltså är där man borde hitta sanningen helt utan att "neutralt" jämka med den andra sidan). skriver lite om det i mitt senaste blogginlägg.
Bra poäng! Sådant jämkande leder - skulle jag säga - ofta till ren obegriplighet, t.ex. på utrikessidorna, eller floskler som upprepas tills huvudet exploderar (HBL:s ledarsida, expert på att jämka).
Post a Comment