Chockdoktrinen, en jävligt viktig bok

Att jag läser Chockdoktrinen, skriven av Naomi Klein, först nu (boken kom ut 2007) är inte överhuvudtaget problematiskt. Boken, som handlar om kris- och katastrofkapitalism, har tyvärr inte förlorat något av sin aktualitet. Tvärt om. Det är dubbelt upp ruskigt att läsa boken eftersom huvudpoängerna belyser de senaste årens ekonomiska kriser. Kleins stora budskap är att välta omkull ensidig och ideologisk idé om att marknadsekonomin alltid medför demokrati och välstånd. Hon visar hur marknadsekonomins ideologer snarare ofta sett demokrati som ett problem och att drastiska nyliberala processer genomförts mot befolkningens vilja. Den chockdoktrin hon talar om utgår från att avgörande kapitalistiska samhällsreformer - privatiseringar och avregleringar - görs då ett samhälle befinner sig i en kris, eller i samband med en katastron. Ofta har det till och med varit så att marknadens ideologer själva varit med och manipulerat fram krisen, eller gjort en redan existerande katastrof ännu mera katastrof. Poängen är att reformerna görs då ett land präglas av förvirring och kaos. Klein återkommer till kapitalismideologernas dröm om det oskrivna bladet, att det gamla systemet (de stadsägda industrierna, den befintliga demokratin, den existerande samhälleliga infrastrukturen) ska raderas för att något nytt ska byggas upp på en helt avreglerad ekonomis grund.

Jag kan inte nog betona hur viktig den här boken är. Kleins tegelsten belyser chockdoktrinen genom att i exempel efter exempel visa hur det existerande samhället får stryka på foten för att kapitalismen ska kunna sättas i verket, så att entreprenörerna ska få härja fritt. För att nämna ett exempel: då Sri lanka drabbades av den tsunamin sågs detta som ett briljant tillfälle att fösa bort den traditionella fiskerinäringen från stränderna. Istället skulle man bygga upp hotell för "ekoturister", en betydligt mera lönande affär än självförsörjande fiskare. Ett annat exempel är beskrivningen av de multinationella entreprenörerna som verkade/verkar i Irak. Inte bara skulle landets egna resurser privatiseras; entreprenörerna anställde sällan irakier för sina projekt, vilket ledde (och leder) till utbredd arbetslöshet. Oredan och kaoset är genom detta något som fortsättningsvis upprätthålls genom en ekonomisk agenda.

Det här går så klart mot förhärskande beskrivningar där liberaliseringen ses som synonym med ett löfte om tillväxt och välstånd. Hon skriver om militärjuntan i Chile, Polen på nittiotalet, Ryssland efter Gorbatjov, Sri lanka efter tsunamin, USA efter 11 september och kriget mot Irak som följde. Bland annat. Material saknas inte:  genomgången är på det stora hela övertygande på det sättet att Klein verkligen lyckas få korn på det hon kallar chockdoktrinen. Avsikten är inte att måla upp en konspiration (även om det på vissa ställen blir lite frestande att läsa henne så). Avsikten är, som jag förstår saken, att avslöja det som ofta ses som oskyldiga (eller nödvändiga) marknadsekonomiska "strukturomvandlingar" för vad de är, att beskriva vad sådana reformer förutsätter, att det inte bara är "ekonomi". En annan viktig drivkraft verkar vara att peka på hur radikala omstruktureringar gör i en katastrofs skugga, långt bort från strålkastarljuset. Som hon skriver: det är ovanligt att militärjuntan i Chile beskrivs utifrån de privatiseringsprocesser som startades, eller att kriget i Irak beskrivs ur ett ekonomiskt perspektiv. Hon belyser bland annat den enorma arsenal av privatiserad krigsföring som innebar en blomstrande business för ett expanderande gäng entreprenörer.

Det hon särskilt pekar på är det våld som sådana omstruktureringar ofta förutsätter och det fruktansvärda mänskliga lidande som de här chockbehandlingarna står ansvariga för. Den läskiga slutsats hon flera gånger kommer till är att det som för människor innebär en tragedi på samma gång är festtider för företag som tjänar en rejäl hacka på katastrofen, eller som till och med lyckas staka ut en helt ny bransch i och med krisläget - hon ger många exempel på företag som specialiserat sig på katastrofer.

(Jag tror annars inte att boken kan eller ska kritiseras genom att peka på exempel där kriser inte sammanhänger med liberalisering eller där liberalisering skett demokratiskt - som jag läser Klein är poängen inte att rita upp en naturlag utan att teckna en bild som låter oss förstå en sida av samtiden som är viktigt på grund av de många myter om avregleringar som florerar.)

Om man tänker på vad som hände och händer i Grekland erbjuder Kleins bok en klargörande bakgrund, som skisserar hur liknande mönster finns att hitta på många olika håll. Befintliga strukturer krossas, för att sälja ut och "skapa nytt". Krisen används som förevändning för "det nödvändiga" och man hänvisar till att förändringen frigör samhället från en destruktiv stat. De misslyckanden som sådana strukturomvandlingar möter - dvs. att folk fortfarande är fattiga, att inkomstklyftorna växer, att demokratin inte fungerar - skylls sedan på befolkningen som antas vara fast i gamla, besvärliga mönster eller som inte är mogna för det här med demokrati. Men hur det än är ställt måste de beska dropparna ner och kurens själva våldsamhet är i sig något gott eftersom det skapar oreda i det gamla.

I Kleins bok finns också många andra viktiga observationer som rör korruption (varför uppstår korruption, vem är det som matar korrupta politiker?), mänskliga rättigheter och utrikespolitiska doktriner. För mig var det här omvälvande läsning som gör att jag känner mig lite lite nyktrare när jag läser utrikessidorna (som ofta på ett närmast slentrianmässigt sätt betar av dagens katastrofer). Kanske hajar jag till när jag i bladet läser om de oändliga gåvor USA skänkt åt det irakiska folket och hur dagens situation gett upphov till frågan om dessa generösa gåvor inte kastats bort och om USA:s mödosamma försök att skapa demokrati i Irak nu inte framstår som lika bortkastade på grund av det stridslystna, otacksamma irakiska folket (alltså, rapporteringen från Irak nu är extremt konstig). Hur som helst: bra bok, sällan jag läser så klargörande saker som städar upp i tankarna.

För övrigt, en fin skildring av den katastrofkapitalism Klein talar om i sin bok kan man se i första säsongen (kanske andra också, har bara sett en), av TV-serien Treme, som handlar om New Orleans efter Katrina: vad hände med staden? vad hände med bostäderna? vad hände med säkerheten? TV-serien tycks i stort sett utgå från samma analys som Klein: katastrofen öppnar sig för företagare som en möjlighet att göra profit och som en möjlighet att nedmontera välfärdsstaten och riva kommunala bostäder.