Huvudpersonen i den lilla romanen heter Witold Gombrowicz och precis som författaren själv har denna figur klivit ombord på ångaren till Argentina just innan andra världskriget och den tyska invasionen av Polen. För att försörja sig, hitta sig en sysselsättning, kanske rentav i egenskap av "vår ryktbara nations Geni", söker han upp den polska ambassaden. Det är början på ett virrvarr av patetisk nationalism och krigslust, jollrande kanslispråk och allmän grälsjuka. Stämningen är ständigt vimmelkantig. Gombrowicz träffar en man som är ute efter att förföra sonen till en av hans ärbara landsmän. Den unge Ignacy heter junior och senior är inte förtjust över uppmärksamheten. Nu börjar den patriotiska andan att puttra i Gombrowicz: sånt går inte för sig! Skandal och uppståndelse följer och det ska bli duell av. Huvudkaraktären bollas mellan sina galna byråkratlandsmän och surret i sig själv, surret som uppmanar att söka sig bort från fäderneslandet, uppror mot fäderneslandet, mot Sonen, Sonen! (Här är flera som vill förföra den unge polacken.)
"Jag har förlorat Fäderneslandet. Men ingenting, tomt." Jag sade: "Jag gick med Puton till Faderns vanära. Men lappri, vad gör det?" Jag säger: "Här hotar död, här hotar Skam!" Och inte nog med det. Plommon växten på plommonträdet och ett av dem åt jag, men en ännu större Fruktan drabbade mig: att jag, i stället för att frukta, äter plommon. Men inget, torrt, som Mossa, som Timjan ... och plommona är små på stigen äter jag, men goda, och solens stråle värmer, värmer, tills att jag på håll fick syn på Tomasz bakom träden... som gick där på stigarna, mediterade och lyfte armarna i höjden, som om han åkallade Åskdån, blixtar .... men ett plommon plockade han upp, åt upp ... Jag går vidare, och bakom en buske ligger Ignacy med blicken försjunken i rymden, och hans tanke är nog viktig. Tung med rynkad panna överväger han något inom sig, kanske beslutar han något ... men inget, plommon åt han ett, sedan ett till.Som vanligt när det gäller den här författaren är språket något i hästväg. Jag fattar inte hur den svenska översättaren (Anders Bodegård) har hanterat materialet (G sägs leka med något slags hövisk polsk litteraturgenre - dessa referenser och andra går mig naturligtvis förbi). Ett outsinligt sinne för bångstyrighet och språkbråk har han, översättarn. Jag suktar inte alls efter originalet. Språket är fullständigt överlastat och alltmöjligt mellan himmel och jord är insprängt i meningarna. Ålderdomliga vändningar blandas med nonsens och ordvrängeri; som så ofta hos Gombrowicz är uppgiften att plocka sönder saker i sina beståndsdelar och smälla ihop dem till en absurd monstermassa som alstrar fjantig och pratig fånighet istället för att ställa upp på ett våldsamt och äregirigt system. Det är - tycker jag alltså - fruktansvärt skoj att läsa även om en emellanåt kan bli lite trött på alltihopa.
Som ett formidabelt pladask i riktning mot pompös nationalism som lierar sig med homofobi (vad en riktig anständig man bör göra) och hierarkier fungerar Trans-Atlantic utmärkt. (Uppgörelsen riktar sig åt precis alla håll, här finns inget tryggt hörn eller någon fantastisk frihetssfär.) Kort sagt: oregerlig litteratur som i bästa mening river sönder, smusslar in och stoppar upp, upplöser och trampar runt som elefant i glashus och gör det med besinningslös livsenergi och gott humör. - Därmed inte sagt att Gombrowicz skriver skojig litteratur som bjuder på lite roligt; där finns också saker som är obehagliga, en självupptagenhet, konstigheter. Böckerna rör om, också i en själv.
Det roar mig enormt mycket att kulturministeriet i Polen år 2004 utlyste ett GOMBROWICZÅR. Om G hade varit i farten då ännu hade han nog tammefan skrivit en febrig skröna om det.
Ja segla ni, segla ni Landsmän till Nationen er! Segla ni till er heliga Nation som väl är fördömd. Segla ni till det där heliga Mörka Monstret som sedan sekler ligger och dör och inte kan dö!
// Måste också ta tillfället i akt och berömma Modernistas vackert formgivna Gombrowiczutgåvor! Jag blir glad bara av att se, och känna på, böckerna.
No comments:
Post a Comment