julhälsning från Henning Sjöström

Jag har fått den perfekta julgåvan: Henning Sjöströms memoar (en av dem, han har författat ett lass) Min väg. Har man följt med bloggen En man med ett skägg vet man att Sjöström är ett slags tusenkonstnär med öga för stor litteratur, framför allt märklig. Efter att ha läst femtio sidor vet jag exakt vad detta betyder. (Jag switchade från Birgitta Trotzigs avgrundsberättelser till Sjöströms skrönor. Det var en rätt så drastisk omställning.) Min väg är verkligen redan nu en helkonstig bok. Det är som en blandning mellan Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och konventionell självbiografi. Och så delar Sjöström med sig av sina rättsfilosofiska funderingar. Han är ju stjärnjurist trots allt. Reflektionen startar i ett barndomsminne. Trots att vi bara är på s 36 har Sjöström redan delgett oss en hel del historier som utgår från att någon måste pissa. Här är ännu en. Sjöström måste gå på dass, men det är kallt. Det är varmare i ladan. Han smyger dit för att, öh, uträtta sina behov. Men i laden är något på gång. En ung man från byn är i färd att, öh, förgripa sig på en ko. Sjöström börjar nysta i den svenska rättshistorien och han konkluderar att om det svenska folket ska nå någon form av självförståelse, ja då måste man tala öppet om tidelagets enorma betydelse för både det juridiska systemet och det svenska psyket. "Du bär på det. [....] Ditt arv är i dig och är din karma om du vill det eller inte."// och med detta: GOD JUL!

konkurrera!

Nora Hämäläinen skrev nyligen en fin text i Ny tid om konkurrens. Jag tror de flesta finlandssvenska känner igen sig i jåmandet om att det finlandssvenska är så litet, att konkurrens saknas, och att människor därför inte sporras till goda resultat. Det ligger kanske något litet korn av sanning i det där, om man förstår poängen på ett visst vis: att ett visst sammanhang kan bli så impregnerat av samförstånd att man inte längre har ett perspektiv på vad man håller på med - att samförståndet fått karaktären av slentrianmässighet. Men den dåliga tanken är att människor alltid behöver konkurrera och tävla för att göra något bra, helst åka till Berlin eller New York. Hämäläinen sätter fingret på ett slags nedbrytande effekt som konkurrenstänkandet har, en form av självupptagenhet som konkurrensen i arbetslivet tycks förknippad med:

En del sporras kanske av att vänta på passningar, och blommar sedan upp när de har chansen. Men för de flesta, i de flesta jobb, är det viktiga ändå att man har kontinuitet, meningsfulla, omisstänksamma relationer till kolleger, tid att lära sig, också av sina misstag. Konkurrens har en benägenhet att förflytta uppmärksamheten från själva arbetet till den egna personen. Inte ”jag ska göra det så bra som möjligt”, utan ”jag ska göra det så bra som möjligt”. Den flyttar också uppmärksamheten från den grundläggande verksamheten som helhet till delar av den som ser bra ut på cv:n. (Är det därför som vi har så många underliga administrativa reformer idag? För att erfarenhet av reformer och ”utvecklingsarbete” kan skrivas in på den livsviktiga cv:n.) Och så samtidigt finns ju alla de utkonkurrerade; de som åtminstone för närvarande inte behövs alls, vars arbetsinsatser ingen frågar efter utom, retoriskt, Jyrki Katainen.

I ett tidigare inlägg var jag inne på begreppet 'att sporras'. Här dyker det upp igen, på ett lika skumt vis. Man tänker sig, eller tycks tänka, att individen måste sporras till att GÖRA SITT ALLRA, ALLRA BÄSTA (tänk på det smått absurda i att begreppet prestation fått så stor roll i jargongen om vad som är viktigt i arbetslivet). Och det gör man bara om man jämför sig med andra. - - Frågan är alltså vad slags bild detta egentligen ger av att 'göra något bra'? Jag håller med Hämäläinen om att det goda arbetet här blir helt sekundärt, eller att ett gott arbete formuleras i konkurrenstermer (att jobba bra är att jobba produktivt, och produktivitet är alltid produktivitet i jämförelse med andra företag eller enheter). Hela innovationsspråket är ju ett uttryck för precis just det här. Det innovativa är alltid innovativt utifrån en jämförelse med andra: en innovativ lösning är framför allt en innovativ lösning för den som hinner patentera först.

I konkurrensideologin ingår inte heller den livsviktiga insikten att människor som gör bra ifrån sig har en intern relation till sitt arbete, en yrkesstolthet som inte bygger på samhällelig status, lön eller jämförelser med andra. Konkurrens kan bryta ner det här, men knappast bidra till att bygga upp det igen.

Det som skapas av konkurrens - att man tävlar om att få jobb, om att behålla jobben, att visa att man jobbar hårt nog - skapar rädsla och ängsliga människor, inte folk som har tid och ro att utveckla ett fördjupat förhållande till ett jobb eller att utveckla goda relationer på jobbet. Och framför allt, om man konkurrerar om att få ett jobb eller att behålla jobbet, och att denna konkurrensdimension hela tiden är påfallande, skapar detta ett ytterst okritiskt klimat där anställda på alla sätt ska integreras i systemet och gå med på alla arbetsgivarens krav.

abc i att banalisera en politisk rörelse

Det lider mot jul och det lider också mot slutet på min prenumeration av Helsingin sanomat (som jag inte tänker förnya, tänker bara betala för kommunisttidningar framöver). Jag läser de senaste veckornas helgblad och blir grön i ansiktet av alla hyllningsartiklar om strukturomvandlingar på arbetsmarknaden som kort sagt går ut på att DET FINSKA FOLKET MÅSTE JOBBA MER!!! (Folk som eventuellt jobbar långsammare, t.ex. eventuellt äldre löntagare, deras löner kan man sänka.)
Bläddrar i månadsbilagan där en stor artikel behandlar vänsterns framtid. Jaha, den frågan är intressant, speciellt i den där tidningen, tänker jag och börjar stava.
Alltså, det skulle ju finnas en analys att göra här: vad har hänt med vänstern?
Ballistic-mode igen.
Vänstern ses helt och håller ur perspektivet: vem röstar på vänsterpartierna? Hur många riksdagsledamöter företräds vänstern av? Det är nog främst äldre män med bakgrund i industriarbete som gör det, funderar en proffa. De rörliga rösterna? Ja, hur kämpar vänstern om dem? Konkurrensen från sannfinnarna är hård. Proffan berättar om vilka politiker han träffat och vad han tycker om dem. Trevlig kille den där.
Det är det politiska spelet som artikeln behandlar, och här tas det för givet att SDP har den centrala spelpositionen.
"Och hur ser SDP:s konkurrensförmåga ut?"
Dålig. Partiernas olikheter planas ut i regnbågsregeringarna och SDP har svårt att hitta en karismatisk ledare.
Mot slutet av artikeln börjar den engelska professorn beskriva politik i fotbollstermer. Som om artikeln inte vore ytlig nog, blir det bara sämre (som vanligt: idrottsspråk borde förbjudas som metafor). Professorn ger små tips åt de tröga sossarna: håll huvet kallt, gubbar. Proffan föreslår en lämplig ledare (öh - h-m m): en ung man som kan sin sak och kan lägga orden rätt.
Just ja.
Lovande typ.
Innan artikeln är slut vill journalisten riktigt banka hem poängen att samlingspartisterna absolut inte har något att oroa sig över. Artikelns ram är Tammerfors, enligt artikeln en stad där arbetarrörelsen lever endast genom nostalgiskt färgade minnesmärken. Vänsterrörelsen är en dinosaurie, en lämning av ett samhälle som inte längre finns, lyssna här på redaktörn:
"Arbetarrörelsens tidigare så starka kraft har ebbat ut. Inte undra på, eftersom arbetarrörelsen uppstod då Finland industrialiserades i slutet av 1800-talet. Nu befinner sig industrin i stora svårigheter: upp till100000 arbetsplatser har försvunnit från fabrikerna."
Glada julhälsningar ö.: HS, KOK, SDP, Juhana Vartiainen, Jyrki Häkämies & EK!

Självrannsakan och kritik borde det finnas mer av inom vänstern, men det kan inte överhuvudtaget handla om röstfiske och strategi: som om frågan "hur når vi väljarna" vore mera primär än "vad står vi egentligen för? vad vill vi står för? vad borde vi stå för? vilka frågor är det lätt att blunda för i politiken som man borde öppna upp för?"

om koreografier

I filosofin överdrivs ofta avsikters roll i människans handlande. Avsikter & rationalitet & allt det där. Det är på något vis konstigt och reduktivt att tänka att vi alltid har en viss avsikt med vad vi gör (eller också: avsiktsbegreppet får här en väldigt skiftande betydelse: "jag avsåg inte att såra dig", "jag ska gå till butiken, tjata int", "jag håller på att köpa julklappar, kan vi snacka sen"). Det som däremot verkar stämma är att handlande ofta har en viss koreografi. Saker är bekanta och inga speciella hinder eller dubier eller problem uppstår. Saker blir gjorda, saker fixas och man är mitt uppe i det man gör. Det verkar vilseledande att säga att man "hade en viss avsikt". Men kanske är det lika vilseledande att överdriva den där koreografin och en idé om att saker normalt går helt på automatik. Jag funderar över de där konstiga tillfällena när den där koreografin, vad det sen betyder, sätts ur spel, där man i någon bemärkelse kastas i ett nytt läge i relation till vad man håller på att göra, som:

- När jag säger hej till min kompis i rummet för att sen märka att hen inte är där och att jag pratat ut i luften - kusligt och pinsamt på samma gång!
- Att sätta sig ner på en toastol där locket inte är uppfällt (naturligtvis en helt hypotetisk iakttagelse, men sådant kan ha en viss tillnyktrande verkan om en befinner sig i ett rejält rus).
- Att glömma bort vad man ska säga mitt i en mening.
- Att stå i sin hiss och trycka på knappen för att komma till rätt våning och plötsligt förundra sig över: bor jag här? Hur kommer det sig?
- Att vara uppeldad över något och vräka ur sig en indignerad ramsa, du säger: men vad är det egentligen du försöker säga? Och man ba': vad är det jag är så förbannad över?
- Att gå en promenad och plötsligt få en konstig känsla av att befinna sig utomlands.
- Att vara trött & stressad och skicka ett mejl till någon och efteråt undra om man faktiskt inte undertecknat mejlet med josef stalin; känslan att man kan ha skrivit precis vad som helst.
- Jag är extremt nervös för att träffa någon och försöker föreställa mig en viss koreografi. Träffar personen och försöker agera utifrån föreställningen, men efter två sekunder bryts nervositeten och ingen koreografi finns överhuvudtaget, samtalet vindlar åt olika håll.
- Man sätter sig ner i ett rum med en massa folk man känner och märker nästan omedelbart att något hemskt har hänt men man vet ännu inte vad det är.
- Jag står i matkön och tar för mig av saker. Någon stirrar intensivt. Jag funderar om jag håller på att göra något bisarrt nu som jag inte själv uppfattar.
- någon pratar intensivt och jag lyssnar intensivt. viktiga saker sägs och uppmärksamheten är total. får plötsligt hicka. hela situationen förändras. kan inte sluta hicka.
- varje dag innan jag går in i hissen har jag för vana att titta in i grannens märkligt och nästan absurt placerade balkong. Att kika in så där är lite voyeristiskt, men jag kan inte låta bli. en gång sitter en gubbe på en pall på balkongen, och bredvid gubben, uppe på ett bord, sitter en katt. jag smiter in i hissen.
- Jag står vid kassan i butiken & ska köpa de vanliga sakerna. Killen i kassan slår in summan och meddelar vad jag är skyldig med en djup suck. Han har uppenbart en megakrabbis och jag är inte primärt en konsument som uträttar mitt ärende utan någon som stör honom i hans tillfälliga vila bakom kassan.

--- Poängen: hur handlande har olika sorters koreografier och hur brotten mot dem ställer en i verkligt olika typer av relation till det man håller på med eller de människor man umgås med. Det underliga när man läser böcker om handlingsfilosofi är att det sällan är handlande i bemärkelsen att hålla på med något, att vara mitt inne i nåt, som stått i centrum för filosoferandet - att det är exempel där handlingar har en tydlig början och ett tydligt slut, en avsikt och ett resultat, som först anmäler sig som exempel på 'handling', är både lite perverst och mycket intressant. Varför är det så?

// Inlägg i serien: Lindman filosoferar på vessan.

vinterbandet

oj fan att det ska snöga. & mörkt också. jag är för lat och trött för att röra mig ut ur lägenheten. läser sura böcker, kollar dåliga filmer & värmer kaffe i mikron. grannen har börjat med mystiska knackningar i taket, dag och natt. med jämna mellanrum. meddelande? ritual? tic? funktionellt beteende? vänslas med avhandlingen som blir smalare och tjockare, smalare och tjockare. förutom de evinnerliga plogbilarna som surrar och piper låter vintern så här.

policy

läser en sorglig text om grekland, fascism, misär, kris. En bekant på facebook frågar vad jag egentligen föreställer mig att lösningen vore, det gäller att aktivt förespråka ett alternativ. mera inflation genom höjd skatt för kapitalägare? direkt bistånd till grekland? hen verkar tänka att all politik överhuvudtaget handlar om policies. Policy definieras så här på wikipedia: "A policy is typically described as a principle or rule to guide decisions and achieve rational outcomes." Jag undrar hur gammal den här bilden av politik är, att det bara handlar om ett slags handlingsstategier som ska maximera än det ena, än det andra intresset. Politiken verkar då främst syfta till att pricka in förutsägbarheter, om att nå resultat som är rationella, dvs. de står i enlighet med vad man vill maximera. Genom en sådan policy-orienterad reducering av politiken utesluts det politiska, i bemärkelsen vad som händer när människor lever tillsammans i samhället, när människor har en gemensam framtid att förvalta, helt och hållet. - - - Lindman läser Arendt och önskar att vissa saker vore lite lättare att formulera kring den här reduceringen som tas helt för given för det mesta.

mysbloggen

Vi förvandlas till husmödrar. Valium & tofflor med rosett och vin innan kl 12. Och så manglar vi lakan. Notera den mysiga belysningen i mangeln!

Cupcakes - riktigt sätta guldkant på vardagen! Min kompis från the land of the free and the brave och jag aspirerar på att delta i Marthaförbundets nationella kaktävling. Vi sätter igång. Misslyckas med matematiken. Slänger en plåt muffins som vägrar gräddas. Provar på nytt. Vaniljsocker är ju gott, sätt lite till du. Kompisen gruffar över att det regnar rost från Lindmans elvisp. Lindman tänker på Wittgenstein & den mångsidiga kosten. Tillreder frosting och kompisen räknar ner som när man skjuter upp en rymdraket medan Lindman ploppar ner smörklickar i skålen. Följa receptet (skrivet av en 16-åring på nätet) slaviskt: mycket smör. Muffinsen ur ugnen och frostingen klickas på - det smakar för jävligt. Cupcakecravings för gott exorcerade av svampig kaka och frosting med smörsmak.

 Och för att fortsätta på stämningslinjen, här den finaste julmusiken (på riktigt bra, jag hoppas julvibbarna uppfattas):

lydia davis

I flera veckor har jag umgåtts med den tjocka boken The Collected Stories of Lydia Davis. Jag lånade den från biblioteket. Jag köpte ett eget exemplar. Sen glömde jag att lämna boken tillbaka till biblioteket. Davis skriver bra. Novellerna är sällan konventionella och ibland är de riktigt korta. Jag tänker ibland på Gertrude Stein. Lyn Hejinian. Jag är halvvägs igenom boken (som omfattar mer än 700 ss.) och är helt fast. Det jag gillar är kanske hur Davis närmar sig människor som gör saker, och sedan befinner de sig plötsligt i ett helt annat görande. Saker händer, men det är sällan frågan om det slags förändring som litteraturen ofta intresserar sig för, klara punkter där livet blir något helt nytt. Något annat står i centrum hos Davis. Det är svårt att förklara. Kanske borde jag läsa boken till slut först. I en särskilt fin novell beskriver Davis ett par som ska sköta om ett hus på landet. Det går inte så bra, men det går. Pengarna tar slut, de äter hos vänner och livet fortsätter. Davis beskriver deras tillvaro genom korta, matteroffactsatser. I slutet av novellen sjunger en fågel, och livet fortsätter. Ofta prövar Davis ett slags tankemönster. Provar, varierar, provar. Effekten blir komisk i de här korta, torra och begreppsliga novellerna. Begreppsövningarna uträttar inga underverk men det är nog inte mening heller. Språket och tankarna tuggar på i en osalig förening. En novell har det underbara namnet "Examples of Confusions." Davis listar förvirrade tillstånd, en blick&känsla av ständig nyvakenhet, som att världen slår en i en sorts grumlig förundran. Som här:

9. As I sit waiting at a restaurant table I see out of the corner of my eye again and again a little cat come up onto the white marble doorway of the restaurant entryway and then, every time I look over, it is not a little cat I see but the shadow, cast by the streetlamp, of a branch of large midsummer leaves moving in the wind from the river.

Jag gillar verkligen Davis' stil. Gentle. Jag kommer inte på något svenskt ord. I alla fall: läs henne.