New York, ohipsters, urbana hörn

Jag har svårt att koncentrera mig. Jag borde fixa saker, utreda och dona, göra mig av med gammalt skräp, röja upp, frakta saker, lära mig något om hur ekonomiska transaktioner fungerar i USA (vet nån sånt? berätta! är det ekorrskinn som gäller? pärlor? checker? kan man föra över pengar från ett finskt konto till ett amerikanskt konto utan att det kostar skjortan?), hur ska jag lösa problemet med telefoni, fundera på boende. Jag är i allmänhet en ängslig person men inför resor sänker sig oftast ett slött lugn över mig. Också nu. Det reder sig. Därför är det den onödigast tänkbara kunskap om New York som jag inhämtar medelst elektroniskt nät. En kiosk som är så populär så att man kan beskåda hur en människohord ringlar sig i realtid på deras hemsida. Jag läser om broar och syltor och diners och dumplings och munkar och parker och bagels och wi-fi och pannkakor och vegetariska restauranger och en järnvägslinje ovanför marken som har gjorts om till promenadstråk och gömda barer och cupcakes och tacos. Jag har ingen grej med New York, skiter i Carrie och svettiga boxningsgåbbar från förr och teaterkitsch. "Man måste ha bott i New York nån gång." Öh, why? Jag åker dit för att läsa MarxArendtFreud, är jävligt glad för att det verkar vara en fantastisk skola jag ska åka till. Och så reser jag dit för att äta munkar och drömma om poliser som dricker blaskigt kaffe i ödsliga syltor klockan fyra på natten där det spelas top 40 från 1953. New York känns stort och lite skrämmande, inga får att prata med. Jag är inte ett socialt maskineri som kan hantera meet/greet. Jag fumlar och tappar ord, babblar frenetiskt. Har svårt att öppna käften i offentliga sammanhang på hemmafronten ens, i de mest bekanta sammanhangen ens. Men kanske går det att starta på ny kula i ett nytt sammanhang där alla ens tidigare rutiner, vanor och ovanor är uppbrutna. Men jag kan inte låta bli att ha lite blandade känslor. När jag läser om olika stadsdelar snurrar allt kring cool och hip (det låter väldigt dyrt). Min reaktion: men dit vill jag inte åka, skicka mig till Indiana! Jag vill hänga med tanter och farbröder ju, som har levt så länge att de skiter i cool och hip, tanter och farbröder som inte vet vem Vamprie Weekend är ens, tanter och farbröder som inte vet var man hittar de senaste japanska designerfynden. Måste jag lära mig hur man spelar bridge? Det låter hur svårt som helst (jag har en kompis som har berättat). Kommer allt att vara gentrifiering, gentrifiering och allt obehagligt (typ riktiga människor) bortstädat och bortslussat och Sexinthecityhelvete och fucking Starbucks överallt? Wine bars? Coctail lounges? .... Young professionals? - Så klart finns det andra saker i ett myller av den här dimensionen: en dammig bar, en bekant tvättomat, ett tyst hörn, en bibba (finns det gröna läslampor som i filmerna?), roliga hus, urbanitetens socialiteter, olika människor på tunnelbanan, olika kvarter, New York Review of Books, långa promenader, stora parker, kanske en orkester från North Carolina som spelar fiolmusik? Det blir nog bra ändå. Jag kommer nog hem friserad i ett roligt skägg eller porrmustasch ska ni se. Efter fem månader kommer jag att prata som Al Pacino. Sånt.