Debatten kring en viss kulturpersons krönika om att hon har städhjälp ibland och skäms en smula över det har rört upp många frågor om betalt och obetalt arbete, om klass och arbete, och dessutom har rätt olika förhållningssätt till städning som arbetsform kommit i dagen. Det som påpekats i debatten är att det ofta blivit så att vissa arbetsuppgifter nästan per automatik jämställts med "arbete för tjänstefolk", som att detta är vad vissa sysslor
måste vara, som att städa i någon annans hem. Andra har däremot velat ifrågasätta det slags stadssubventionerade elit som tjänar på RUT-avdraget. I kontrast till detta menar vissa debattörer att man måste kunna diskutera städjobb i hemmen utan att genast börja tjata om tjänstefolk. Sylvia Bjon påminner om att städning är ett nödvändigt arbete och att detta gäller oberoende av vem det utförs. Är det relevant, frågar hon, om man arbetar för sig själv eller andra, om man arbetar för lön eller inte, om det nu är så att vissa former av arbete en gång måste göras:
"I denna kaka av arbete som ska göras i ett samhälle är en hel del hushållsnära, men inte mindre samhälleligt för det. När det rusas efter tillväxt glömmer man ofta att cyklar fortfarande måste repareras och fönster tvättas. Vill man göra det själv så gör man. Men så inser man kanske att det är bättre om man stickar sockor, reviderar företagsbokslut, regisserar en pjäs, gör en bypassoperation eller byter blöjor. Då får någon annan reparera cykeln."
Det som jag fastnade på i det här citatet är att Bjon säger att alla former av nödvändigt arbete, hushållsnära eller inte, är
samhälleligt. Jag är nyfiken på vad Bjon menar med det. Tidigare i texten nämns experimentet med bytesekonomi, att jag gör dig en tjänst och du gör mig en tjänst. Menar hon att arbete kan betraktas på detta sätt helt i allmänhet, som något som potentiellt sett vem som helst kan utföra, men att det är viktigt att påminna sig om att vissa typer av arbeten måste göras oberoende av ekonomiska svängningar? Att säga att allt nödvändigt arbete är samhälleligt kan också vara en påminnelse om det osynliga eller osynliggjorda arbetet: att få olika former av arbeten att träda fram just som former av
arbete (och t.ex. inte vissa könsbestämda plikter). Speciellt eftersom den politiska diskussionen handlar så mycket om sysselsättning, snarare än det arbete som faktiskt måste göras, är det viktigt att lyfta fram sådant arbete som ofta tas för givet som något som någon måste göra, så länge det inte är jag. (Bjon menar att hushållsavdrag synliggör detta; jag är inte alls så säker; de få som har råd betalar och så är det bra med det?) För det tredje påminner det samhälleligt nödvändiga arbetet om att distinktionen mellan avlönat och oavlönat arbete i
vissa avseenden kan vara mindre relevant.
Jag tror jag förstår en del av det här. Dock är det något som, i mina öron, gnisslar i uttrycket "kaka av arbete". Det som stör mig med den metaforen är att den lätt bjuder in till bilden att det finns en viss given arbetsmängd och att denna arbetsmängd låter sig kvantifieras, kanske i syfte att kunna effektiviseras så mycket som möjligt. Att detta är en av kapitalismen omhuldad tendens är glasklart. I kapitalismen blir det på ett annat sätt än i en bytesekonomi viktigt att exakt kunna jämställa en form av arbete med en annan, nämligen genom
arbetstid. Vad jag menar är: finns det en risk att man genom att prata om samhällskakan av arbete i smyg sätter lönearbetet som förebild för all form av arbete, så att man sedan kan börja mäta hur mycket arbete som måste utföras "i samhället", i hemmet kanske, så att alla former av ansträngningar kan mätas ur ett kostnadsperspektiv?
Det kan exempelvis vara frestande att se bytesekonomi i form av tjänster och gentjänster som en hjälpmotor för "den egentliga ekonomin". Så här står det på
Aikapankkis hemsida (Bjon uppmärksammar fenomenet): "Mitkään työmarkkinat eivät kuitenkaan toimisi ongelmitta, jos lapsia ei olisi opetettu kuiviksi tai kaapista ei löytyisi aamulla puhdasta paitaa." Annars tycks detta initiativ ha många positiva drag, och innehålla kritik av kapitalistiskt lönearbete och en kapitalistisk syn på t.ex. arbetsförmåga och -oförmåga. Men samtidigt tycker man sig nödgad att säga saker som att nyttjandet av tidsbanker i själva verket är bra för "nationalekonomin", som om denna är synonym med "välfärd".
En annan sak jag hänger upp mig på i Bjons kolumn är att hon får det att låta som att det är rätt likgiltigt om arbete är avlönat eller inte. Vissa städar själva och andra betalar för att ägna sig åt att utföra bypassoperationer istället, big deal. Bjon är trött på moraliserande. Genom att kalla arbete "samhälleligt" är det som om Bjon velat neutralisera hela grejen. Arbete som arbete, liksom. På ett sätt förstår jag hur hon tänker. Men i det kapitalistiska samhället är en stor del av det nödvändiga arbetet styrt av vinstmaximerande företag som trålar bemanningsföretag på jakt efter billig arbetskraft som har så lite rättigheter som möjligt. Att säga att en del av de här företagen utför nödvändigt arbete är säkert på sin plats, men att kalla arbetet "samhälleligt" kan vara farligt för att det lätt ger en illusion om att vi lever i den bästa av världar; en fantastisk mix av lönearbete, frivilligarbete och frivilligt hushållsarbete som sammantaget borgar för att var och en gör vad som passar den bäst, stickar sockor eller gör en balansräkning. - Det här rimmar dåligt med snuttarbete, trippelarbete, en kapitaliserad fritid av "upplevelser", karriärism (vill folk det?), arbetslöshet, den ständigt gnagande frågan om vad fan jag borde hålla på med, egentligen, är det här jobbet inte ganska meningslöst, trots allt? Varför är vissa jobb dåligt betalda fast arbetet som utförs är nödvändigt? Visst, formellt sett kan många av oss ägna åt oss vilket jobb som helst, men ändå så återstår det (tyvärr) en mängd saker som gör att relationen mellan arbete och frivilligarbete samt relationen mellan olika arbetsbranscher är långt ifrån problemfri.
Som sagt tror jag nog att det kan finns stora skillnader mellan avlönat och oavlönat arbete. Det som man borde fundera på är hur karaktären av arbete kan förändras genom att det blir en vara eller alternativt en tjänst som börjar likna en vara. Vad innebär det att vissa arbetsuppgifter, som barnpassning och städning, hyrs ut som avlönat arbete? Vad slags relation finns det i dessa arbeten mellan arbetsmässiga och privata relationer till arbetsgivaren? Arbetsförhållanden - hur ofta jobbar man på en arbetsplats, vilken lön har man, hur ser rutinerna ut, vilken relation har man till arbetsplatsen, vilka makthierarkier finns det på jobbet, finns det kollegor som man kan och får prata med om sitt jobb - spelar i allmänhet en helt avgörande roll för vilken roll ett arbete kommer att ha i någons liv. Då tror jag man kan ta så sinsemellan olika jobb som städning, undervisning, vårdarbete, journalistik och forskning som exempel.
Bjon skriver, a propos diskussionen om städande hemma hos Koljonen och på Aftonbladet: "I grund och botten är vi alla städare eftersom vi städar i någon utsträckning, någonstans." Att städa någon timme i sitt eget hus är rätt så annorlunda än att åka från hus till hus och städa hemma hos andra, bland andras privata tillhörigheter, där andra uppställt kraven för hur ens arbete för göras och hur resultatet ska se ut. Visst kan samma verksamheter förekomma både i avlönat arbete och som oavlönade sysslor, men vad jag försöker säga är att sammanhangen är väldigt olika.
En viktig användning av begreppet 'nödvändigt arbete' är som ett slags moralisk påminnelse, nödvändigt arbete i distinktion till onödigt, meningslöst, tärande osv., arbete. Det utesluter inte att nödvändigt arbete kan vara monotont och tråkigt. Är det inte viktigt att uppvärdera arbeten som traditionellt sett värderats lågt? Jo! Att säga att städjobb per definition är en sämre sortens arbete är helt enkelt uttryck för förhållningssätt som jag inte ger mycket för. Men att verkligen ändra förståelsen av ett visst arbete sker, tror jag, inte genom att man påminner sig om att också städandet är en samhällsaktivitet, eller en för samhället nödvändig syssla. Också slavägaren Aristoteles kunde säga att de fria männens kontemplativa och politiska liv är beroende av slavar som fixar hushållen (även om deras arbete så klart inte skulle räknas som samhälleligt). Min poäng är här att begreppet om samhälle oftast genomströmmas av ekonomistiskt tänkande som gör att sådana påminnelser kan bli ganska urvattnade; samhälle som en gemensam
ekonomisk angelägenhet. Man tänker sig ofta samhället som något slags entitet som helt enkelt måste
reproduceras, och det sker genom arbete (enligt vissa filosofer är det här en relativt modern bild).
Det är av det här skälet som jag inte är helt övertygad av tyngden i slogans som "Jag bidrar till samhällsnyttan oberoende av vad Svenskt Näringsliv säger!" Tanken med detta är att också humanister och annat drägg bidrar till denna Samhällsnytta. Jaha, vi är oxå lönsamma, men på vårt eget vis, grattis, hurra.
En fråga som därför är viktig att ställa sig är vad det är för slags samhällelighet vi talar om här. På ledarsidor talas det titt som tätt om arbete som en samhällelig angelägenhet, men då avses oftast inte samhället som vår delade angelägenhet som
människor som har moraliskt ansvar för varandra, arbetande eller ej. Nej - arbete som en samhällsangelägenhet brukar ofta betyda arbete som en aspekt av tillväxt som kan räknas i BNP eller något annat. Ett exempel på det är när företrädare för näringslivet gravallarligt först pekar på marknadsförtroendets roll i skuldkriser, för att sedan säga att det enda som hjälper i en skuldkris är
arbete. Ett annat exempel är när fiffiga ekonomer kommer på att sociala förmågor behövs i näringslivet och att ekonomutbildningar därför inte bara kan handla om att stirra på formler:
På Handelshögskolan i Stockholm har det genomförts ett initiativ som syftade till att identifiera näringslivets framtida kompetensbehov och resultatet var tydligt. Näringslivet behöver ansvarstagande individer med kompetens inom konflikthantering och förhandlingsteknik. Det som i den internationella utbildningsdebatten ofta framhålls som nödvändigt är att förstå de olika logiker som råder i samhällets olika sfärer i takt med att globaliseringen letar sig in i snart sagt varje vrå av våra liv. (ref.)
Med andra ord: arbetssamhället har vi hört om förr, arbete som ekonomiskt-nationellt tillväxtprojekt som kan innefatta snart sagt vad som helst så länge det leder till tillväxt och helst mera arbete.
Men finns det någon annan, mera positiv innebörd i arbete som delad samhällsangelägenhet?
