Lustigt nog såg jag Erik Fichtelius' dokumentärserie Ordförande Persson samtidigt som jag plöjer igenom Jung Changs biografi om Ordförande Mao. Där det senare porträttet är uteslutande obehaglig läsning är den fyradelade dokumentären om Göran Persson riktigt underhållande samtidigt som den ger en bra bild både av Persson och det politiska klimat som gör en Persson möjlig. En del av mina bekanta har förundrats över min stora fascination inför Sveriges förra statsminister. Och jag måste krypa till Kanossa: den stora behållningen med Ordförande Persson är ofrivillig komik som Persson ständigt ger upphov till genom sina "kontemplativa" analyser av politiska situationer och kollegor i branschen. Men egentligen skulle Göran Persson kunna läsa ur telefonkatalogen och det skulle vara roligt det också. Göran Persson levererar omdöme efter omdöme där andra politiker beskrivs som "jävligt dåliga" (om Carl Bildt) eller "inte direkt kossan ----s danskavaljer" (om Per Nuder). Många politiker beskrivs som dåliga "tänkare", som dock är utmärkta "agitatorer". Det råder däremot inga tvivel om var Göran Persson själv ser sin styrka. Han erkänner att han inte alltid når ut med sitt budskap på det mest slagkraftiga sätt, men tänkandet och de politiska analyserna är det inget fel på. Som Johan Croneman surt påpekade i DN när det begav sig är det här kanske ingen avslöjande dokumentär politiskt sett. Nä, kanske inte, men som maktfullkomlighetsstudie fungerar detta utmärkt. Serien är full av absurda scener som den där Ordförande Persson äter i regeringens matsal dit miljöpartiet och andra icke är välkomna. Göran Persson rotar runt bland alternativen för dagens lunch. Göran Persson slår sig ner vid ett stort runt bord. Göran Persson äter ensam. Alltid ensam - aldrig ensam.
No comments:
Post a Comment