Hur mycket mera sympatiska är inte akademiska skribenter som "broderar ut" sina resonemang i jämförelse med dem som "ger empirisk uppbackning" eller "stöder sig på teori x/y/z" (läser Johan Asplund). Jag lyssnar på Scott Walker: Tilt. Solen lyser. Jag drar för gardinerna. Det är för tidigt för cognac. Eller är det? Här ett exempel på Asplunds vältalighet:

[Asplund skriver om Gesellschaft och Gemeinschaft och kritiserar dem som i begreppet om Gemeinschaft ser en Blut-und-Bodentörstande konservatism]

"Mitt i vårt Gesellschaft kan man höra en gammal tankefigur tala genom de mondänaste människor. Om en misshaglig professorsfru framförs allmänt den ursäkten att hon trots allt emellanåt kör taxi i Stockholm. Ursäkten framförs rutinmässigt och alla förstår den - trots att den är gestellschaftsfrämmande. Den bottnar nämligen i en närmast omedveten respekt för en person som utövar ett yrke långt under sin status och värdighet och gör det inte endast för förtjänstens skull. Fru X må vara en satmara men högmodig är hon inte. Den apologin har en lång och obruten idéhistoria: professorsfrun som samlar poäng i Skärselden genom att köra taxi på kvällarna är en rent medeltida figur."