projekt

Jag läser Ylva Hasselbergs fina artikel Wenell och projektideologin i Ord&Bild (3/2008). Sedan googlar jag fram den här bilden. Jag har inte läst Wenell. Wenell kisar in i kameran. Rutig skjorta. Svartvitt.

Så här börjar Hasselbergs artikel: "Arbete är och bör vara centralt i livet. Allt som inte är livsuppehållande aktiviteter (äta, snyta sig, sånt som inte kan göras av någon annan) kan vara arbete." Den här formuleringen fick mig nästan att ramla av stolen (håller jag på att förlora förståndet?): i ett visst perspektiv på arbete som blir mer och mer vanligt blir aktiviteter som att äta och snyta sig anomalier just eftersom de inte låter sig beskrivas som "potentiellt sett arbete". Hasselberg, som är ekonomihistoriker, skriver fint om idealiseringen av Förändring och Framsteg i projektvärlden:

"Projekt är till för att göra särskilda typer av arbete, arbete som syftar mot ett specifikt mål, som inte bara är att sköta den gamla vanliga ruljangsen. Andemeningen i Wenell om projekt är att sådant arbete är lite finare och mer intressant än annat arbete. Det syftar ju till förändring. Det livs- och organisationsuppehållande, reproducerande, är aldrig projekt. Diska disken får jag göra varje dag utan att det någonsin kan bli projekt av det. Projekten, det är de Stora Fältslagens värld. En värld av erövrare, atleter och stora män. Ingen disk, ingen barnpassning, ingen löneadministration."

Jag skriver under på allt detta (inte som en beskrivning av Wenell, det kan jag ingenting säga om, men som en beskrivning av något jag känner igen från olika håll). Hasselberg lyckas verkligen fånga en hel ideologi i den här formuleringen. Jag har läst lite projektmanagementlitteratur; lite populärt, lite mera ingenjörsorienterat. Militär- och idrottsliknelser är faktiskt väldigt, väldigt vanliga i de mera populära sammanhangen och det är viktigt att projektet beskrivs som det stora Äventyret, en massiv Maskin av a) örnögd management b) myror som arbetar (underleverantörer & sånt, gud vet varifrån dom kommer). (Det kliar i deleuzefingrarna)

Hasselberg kopplar - helt riktigt, förefaller det mig, ihop projektindustrin med kvartalskapitalismen. Projekten med sina deadlines ger mätbarhet och synlighet och saker som kan avslutas om molnen anhopar sig på himlen. Målstyrning och uppföljning/utvärdering är projektets A och O. Det finns fantastiska sätt att kvantifiera detta och bryta ner arbetsmomenten på sätt som, liksom Hasselberg också påpekar, för tankarna till taylorismens glansdagar. Det är inte bara arbetsfördeling och tid som ska kvantifieras, det gäller också för risker. (Vad som kan läggas till Hasselbergs beskrivning är att en av de största slitningar inom ramen för projektmanagementtänk är den mellan hårda ingenjörskvantifieringar och de som talar för "projektens sociala dimension" - som då kan manageras på sitt eget vis.) Hasselbergs oro är befogad: finns det en kollektiv mätpsykos som underminerar tänkande kring vad som verkligen är meningsfullt?