En chefsekonom vid en stor bank intervjuas i tidningen. Hen pratar om den finska skuldkrisen. Hen pratar om att priset på utfört arbete är på tok för högt för att landet ska stå sig i den globala konkurrensen. Arbetstiden behöver höjas även om det är "politiskt motigt".
Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte den här gången.
En sak som den unga chefsekonomen säger slår mig som ett salg i magen (ursäkta klichéspråk).
Hen säger, om sin nya position:
"Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt."
Det kan hända att jag lägger för mycket i vad hen säger, men bilden jag får är att ett karriärlyft helt enkelt är den "naturliga" livsgången. Att klättra högre hör liksom till.
Skillnaden till mitt eget liv är enorm.
Jag är pessimistisk och för det mesta, som ett slags depressiv tvångstanke, tänker jag att den naturliga och enda vägen är vägen ner, ner i nåt jag knappt ens vågar tänka på vad det är och var det är.
Den här tvångstanken är tyvärr också praktisk livsföring som bidrar till proletarisering.
Snuttjobbet som blir lottovinst, femmånadersstipendiet som blir lottovinst.
Kompisar pratar om att skaffa privat sjukförsäkring, för det kommer man att behöva. Kompisar pratar om sitt hem som en investering, för så måste man tänka numera.
Nu tror jag ju i och för sig inte att vår värld ser ut som den gör på grund av psykologiska dispositioner. Långt därifrån.
Men.
De här två sätten att tänka. "Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt" och en omhuldad pessimism där det enda som är givet om den egna framtiden är ett accelerande armod, indikerar något väldigt oroande inte främst om hur vi tänker utan om hur vi lever.
För egen del börjar jag inse hur farlig min egen pessimism är, hur destruktiv den är inte bara i relation till mig själv men också i relation till det som börjar hända när den här sortens pessimism blir utbredd, något normalt.
Igen: folk konkurrerar inte på arbetsmarknaden eftersom folk hänger sig åt karriärism eller pessimism.
Men de här två sätten att tänka gör det svårare att greppa konkurrensrelationer i all sin gruvlighet. Livet: ett steg uppåt genom att slå ut konkurrenterna eller fem steg neråt genom att slås ut i en konkurrens jag ändå inte kan göra nåt åt.
Nåja, knappast något djupsinnigt detta, men drabbades av chefsekonomens självsäkra yttrande.
4 comments:
undrar om det kändes så naturligt. tror att alla som tar emot en befordran också är rädda för vad det innebär. förlorad kontroll över det egna livet, risken för utbränning, att visa sig vara inkompetent osv. i businessvärlden måste man visa sig kall och cool och låtsas att det kändes självklart - det gjorde det säkert inte ("är jag redo för det här"?).
diskuterade det på den fantastiska fortbildningen med förmän som jag skrev om på min blogg för nån tid sen. att jag inte alls var säker på att jag ville ta emot förmansuppgiften som erbjöds mig. att jag tyckte om det jobb jag hade och inte var så säker om jag sku tycka om det jobb jag fick.
en av de avgörande orsakerna att jag tog emot jobbet var att jag tänkte på hur hemskt det kunde bli om nån annan fick jobbet som min förman och det visade sig vara en sopa. eftersom det här är svenskfinland kunde jag nästan gissa vem det sku bli. det vägde över.
flera andra i gruppen jag prata med sade samma sak, att det inte alls var nåt självklart när man tog emot befordran till förman. en som var där hade inte ännu börjat och var väldigt nervös inför det kommande jobbet. men skulle vi ha varit män inom businessvärlden sku vi säkert ha hållit det för oss själva.
Elaka: tack för en väldigt viktig kommentar. Det där tror jag det ligger mycket i, och det borde man prata om mycket, mycket mera. Rädslor och ansvar.
Samtidigt tror jag faktiskt det finns människor som den här i HBL. Som tycker att det liksom hör till livet att man ska avancera i karriären. Men också hos de här människorna finns det helt garanterat det slags osäkerhet du beskriver. Osäkerhet inför den faktiska situationen.
Det där "naturliga" är väl egentligen en sorts abstraktion, där livets riktiga, råddiga situationer kokas ner ex. till 'utmaningar' som en driftig människa mitt i karriären bör utsätta sig för.
Tack igen för bra inlägg.
tack för att du skriver så vänligt!
jo, jag tror det handlar om gradskillnader, vissa kanske känner det som mer självklart att livet är en lång vandring emot en gnagande känsla av osäkerhet inuti, som man stryker över med plattityder om "naturlig utveckling" osv.
det som man ibland glömmer när man tänker på chefer är att även om de är pådrivarna av jävliga beslut så är de också rädda och de samlas i olika grupper för "vertaistuki" (kommer inte på ett svenskt ord för det!) för att heja på varandra.
ibland samlas vi med förmännen i mitt hus och pratar ut om det har varit nån svår situation med en underordnad, så funkar det säkert också på andra håll.
Jo, lätt att glömma den där rädslan när chefer ses som exekutiva funktioner av nån annans beslut eller när chefer ses som egoboostade typer som står för Handling.
Post a Comment