What Maisie Knew

I julas läste jag Henry James' The Ambassadors och blev glatt överraskad. Den var inte alls vad jag väntade mig (d.v.s. en mysig bokförlaga till produktioner av Merchant-Ivory, gemytlig mellan-pralinerläsning --- och nu vill jag inte alls dissa Merchant-Ivory, eller praliner för den delen). Beslöt mig för att läsa mera James och eftersom jag sett filmen What Maisie Knew (tyckte rätt så bra om den) valde jag att fortsätta med den. Det är en märklig bok - och ja, inte dålig alls.

Maisie är en liten unge vars djävlar till föräldrar är mitt uppe i en skilsmässoprocess. Föräldrarna använder sin avkomma som ett instrument för än det ena, än det andra syftet. I soppan blandas dessutom föräldrarnas nya partners samt en minst sagt påstridig guvernant. Efter ett tag faller de egentliga föräldrarna ut ur bilden och barnet tas om hand av föräldrarnas nya partners som träter och lierar sig med guvernanten. Ungen befinner sig mitt i ett kraftfält av konflikter och viljor. James närmar sig barnets värld genom att beskriva de vuxnas spel som det framstår för någon som är en del av denna relationsgröt och som enligt bästa förmåga försöker förstå vad som är på gång och utifrån denna förståelse navigera mellan minorna. Det James gör bra är att han ingalunda ger någon idealiserad bild av barn: han beskriver snarare det tragiska i hur en unge genom att hela tiden manipuleras och fösas hit och dit också själv börjar manipulera eller forma sig enligt hur hon förväntas vara, d.v.s. en liten idiot. Där filmen What Maisie Knew ritar upp ett schema med opålitliga vuxna/ansvarstagande vuxna är James' roman betydligt mörkare. I filmen finns en trygg vuxen, mammans nya älskare. I romanen är dottern enormt förtjust i denna man, men här förses relationen med en mängd ambivalenta drag. Varenda karaktär i boken vill slita Maisie åt sitt håll, även om det sker på välmenande sätt. Ungen beskrivs framför allt som villrådig, ständigt uppmärksam, ständigt känslig för nya nyanser i de stormiga konstellationerna kring henne. Relationen mellan vuxna och barn skildras med en närmast bottenlös pessimism. Eller så läser jag den här boken, som ändå kan sägas vara lite kryptisk. Det är något med hur James skriver; vissa meningar är enormt undanglidande, de liksom öppnar upp för en viss iakttagelse och sen vet man inte riktigt vart det bär. Det här är ingen svaghet i romanen, tycker jag, utan tvärt om.

Sedan finns det dimensioner av romanen jag i ärlighetens namn inte riktigt vet vad jag ska göra med. Här finns ett moraliskt patos i retorik kring äktenskapsbrott och moralisk upplysning ("moral sense") som jag läser ironiskt, som något slags moralmaktkamp där just att "veta" blir ett ständigt slagträ, men kanske James menade det hela på annat sätt? Ska romanen läsas som en historia om ett barn som mognar till moralisk insikt trots eller på grund av de stormiga omständigheterna? Eller kunde man inte lika gärna säga att den medvetenhet som barnet gradvis utvecklar är långt ifrån entydigt positiv; James beskriver också medvetenhet som genomskådande, oro och ångest inför den myllrande vuxenvärlden (och framförallt vuxenvärldens ständiga antydningar om saker man bör veta och förstå); långt ifrån någon entydig moralisk utveckling alltså, skulle jag säga. För egen del finner jag slutet av boken synnerligen öppet. Det samma kan egentligen också sägas om huvudkaraktären Maisie. Trots att romanens händelser (ja, mycket till "händelser" är det kanske inte) skildras ur Maisies perspektiv är det inget närgånget psykologiskt porträtt som träder fram. Det som möter en som läsare är - nu kommer vad som antagligen är en kliché när det gäller Henry James - en komplex bild av medvetande och iakttagelser; det som gör What Maisie Knew till en utmanande roman är just hur den tacklar den pågående och märkliga process som är att "bli medveten" om något, att veta, att förstå, att se. Boken kom ut år 1897.

Möte

Ett telefonsamtal fullt av mänskligt möte men ändå invirat i en kapitalistisk apparat. Jag försöker få en läkartid till den svenska hälsostationen här i stan. Mekaniserat system, don't call us, we'll call you. Jag sitter hemma och väntar på kontakt, väntar. Sen ger jag upp, börjar gå till jobbet, kanske uppgav jag ändå fel telefonnummer? På vägen ringer äntligen tidsbokaren. Problemet är bara att jag där mitt i stan inte har den minsta lust att bröla ut alla detaljer kring mina krämpor. Mumlar således att ja, det är sådär halvakut. Fel svar. Det är alltså inte akut. Den helt trevliga tidsbokaren börjar bläddra efter icke-akuta tider. De finns inte. Inte i början av juni heller. Ingenting. (Dessutom är det osäkert om läkarna talar svenska, medger hen.) Vad ska jag alltså göra? Hen börjar föreslå något, avbryter meningen. "Det där kan jag inte säga" säger hen. Okej, jag vet vad du tänkte säga, säger jag och tilläger; ja det var ju bra att du inte sa det. Hens kollegor härjar i bakgrunden om lunch. Hen förklarar för mig att kollegan vill äta lunch, men samtalet ska ju avslutas. Jag hör hungrig människa som måste göra sitt jobb klart, vill också få det undanstökat. Vi byter taktik. Tänker på Anscombe och ja under en viss beskrivning är det nog en akut krämpa, för det är det ju (jag är en sån där som inte går till läkaren förrän jag är halvdö; inget bra förhållningssätt). Får alltså finna mig i att hojta om olika symptom där i stadsvimlet. OK, tid bokad, alles gut, under en viss beskrivning. // Vad jag mest funderar på är vad som hände i skallen på tidsbokaren när hen avhöll sig från att rekommendera den privata vården. Det är oroväckande om man allmänt - till och med bland de som jobbar där - börjar se den kommunala hälsovården som så otillräcklig att patienter ändå helst ska vända sig till det privata med krämpor som inte är direkt akut livshotande. Och ändå: hen sa det inte, var bara på väg att säga, avbröt sig.

med gombrowicz

i åbo igen efter långhelg på öriket. dimper ner utanför min kompis hus nära jobbet i ett sånt där omedelbart, yrvaket tillstånd av: jag har inte varit här i stan på en evighet. kompisen går in till sitt och jag rultar iväg till jobbet i grumlig stämning, vad nu? luften dallrar av åska och sommaren krälar på skinnet; luften bromsas upp och några fetingar till moln klibbar på himlen. jag vet knappt var&hur jag är, men det är lunch 10:55, vår tekniska amanuens är enda andra lunchgästen och till lunch är det ugnskorv och något annat. kollegan klagar på märlö-ponty medan jag gnagar på en vattnig tomatbit. bokstäverna kletar i rutan och det är ingen ordning på vare sig det ena eller andra; snyter mig i en sociologibok och hoppas att några nya tankar ska ha bosatt i skallen eller att formuleringar ska ha rullat ner i dokumentet tills imorgon. betar pliktskyldigt av fyra sidor abstrakt gäsptext. raderar hälften, skyfflar en tredjedel till Klippfilen och några stycken blir liggande i sin osaliga pratighet. utanför rummet pratar skärgårdsredaktör med livslångtlärande, orosmages bubblande överröstar allt, hårtofsarna ringlar och klistrar sig obekvämt på huvet, ett tjockt smutslager på glasögonen, persiennerna flimrar. i hörnkafeet äter jag en macka mol allena. åskan mullrar, ägaren står och spejar på trappen och smörgåsen ramlar sönder i fettiga men goda beståndsdelar. tänker på att jag borde avfrosta frysen att jag borde se ett teveprogram på Arenan innan det är för sent att jag borde lyssna på en radiodokumentär dessutom att jag borde hitta den där tråden att ett m i r a k e l liksom måste ske denna vecka, helst kring tisdag eller onsdag, mitt i sommaroset, för att det här projektåbäket överhuvudtaget ska röra på sig (då menar jag snigelrörapåsig). men mest av allt tänker jag på att åh! nu snart måste jag läsa gombrowicz igen. den här gången: transatlantic.

Ett eget rum

Virgina Woolf är en benådad författare. Jag har gillat de flesta av hennes böcker: den drömska, repetitiva stilen, hur tillvaron betraktas ur olika perspektiv och hur livets ström träder fram på ett sätt som är glasklart observerande och liksom lite suddigt i kanterna, den skakiga mark, på en och samma gång. Nu har jag läst A Room of One's Own (från 1929) på nytt och jag måste säga att trots att det är en mängd saker som är bra med texten - hennes uppriktiga fråga: vilka villkor präglar skrivandet? är slående - är det något som skaver. Min olust sammanfattas i citatet nedan. Kontexten är att W har provat tanken om en syster till Shakespeare med skrivardrömmar - hon kommer fram till att utifrån den tidens sociala och ekonomiska förtryck av kvinnor låter sig tanken om Den Stora Författaren Ms Shakespeare knappt tänkas:

For genius like Shakespeare's is not born among labouring, uneducated, servile people. It was not born in England among the Saxons and the Britons. It is not born today among the working classes.

I bästa fall menar Woolf att skrivande kräver tid, rum och koncentration - lugn och ro. Detta kräver i sin tur ett sammanhang som ger möjlighet till detta egna rum (vilket också förutsätter att kvinnors skapande inte viftas bort som beskäftigt trams). Tvånget att ställa sig till tjänst för arbete, avlönat eller oavlönat, gör att en person inte kan hänge sig åt det skrivande livet. Men i Woolfs text finns snart sagt inga allmänna ifrågasättanden av varför det är så att vissa hinner och kan skriva, andra inte. Förvisso: hon visar förtjänstfullt hur kvinnors liv begränsats och snävats in och hur skrivande kvinnors liv varit särskilt drabbade om familjen saknade ekonomiska medel. Men några dundrande krav på social rättvisa hittar jag inte i den här texten. Istället finns några antydningar om att litteratur som fastnar i det arbetande livets rytm inte förmår höja sig till den sanningssökande kontemplativa sfären (samtidigt varnar Woolf också för kvinnlig ilska; underordning föder ilska, och litteraturen måste höja sig från den, menar hon). Mångskiftande erfarenhet av det riktiga livet är väsentligt för litteraturen (Woolf talar om författare vars skrivande reflekterar deras liv i hemmet, snarare än i offentligheten). Viktig insikt igen, men hur definierar Woolf dessa för litteraturen livsviktiga erfarenheter som en författare behöver? Igen får jag känslan att hon idealiserar de övre klasserna som reser, rör sig fritt överallt. Att ha ett eget rum är alltså förknippat med att röra sig i andra rum, och här kommer ekonomisk ojämlikhet in i bilden.

För att skriva behöver man utbildning, verkar Woolf tänka, och visst ligger det något i det. Men ändå finner jag mycket få uttalanden om demokratisering av universitet; hon drömmer om vin och mat och tjänare - också för kvinnliga studenter; däremot tar hon kanske inte itu med mera grundläggande frågor om vad det innebär att allas litterära förmågor måste kunna få utvecklas. Hon beklagar att fattiga människor inte har en chans att utveckla någon litterär förmåga. Men där stannar det, som ett tragiskt faktum nästan: intellectual freedom depends on material things. Eller en förhoppning: by hook or by crook, I hope that you will possess yourselves of money enough to travel and to idle, to contemplate the future or the pastof the world.... I det första citatet jag nämnde låter det nästan som om det är kört för arbetarklassen: den är så fast i sin servilitet att någon kreativ ande kan inte spira där. Igenom hela essän finns det en slitning. Den utmynnar nämligen i något som tycks vara en solidaritetsyttring: vi måste utmana våra villkor och tiden är med oss. Men på samma gång förblir det oklart i vad denna solidaritet består: är det solidariteten mellan kvinnor som höjt sig till en sådan nivå att de har potential?

Här finns en skevhet hos Woolf. Hon skriver klokt om litteraturens fördomar om de liv som är värda att skildra, att det intressanta händer på slagfältet, bland män. Woolf - som för övrigt låter en fiktiv berättare komma till tals - skriver uttryckligen att litteraturens uppmärksamhet måste riktas mot andra, nya håll, mot den vardag som enligt de här ingrodda fördomarna inte har något att säga oss om livet, utan bara står för upprepning, slit, sådant som inte lämnar några spår.

Woolf upprepar: man behöver pengar för att skriva. Ett arv dimper ner: perfekt! Nu kan man skriva och behöver inte ägna sig åt ströjobb. Igen, iakttagelsen är riktig. Men vilket slags frigörelse utgör pengarna och vad är det en frigörelse från? Vilket slags dröm är drömmen om (ekonomisk) självständighet och hur artikuleras den drömmen? Dit hinner Woolf inte riktigt i sin text. Kanske är det inget fel med mycket av detta egentligen, det finns mycket annat som fungerar utmärkt, bland annat Woolfs vindlande, lekfullt självprövande och ironiska stil där hon utmanar rådande uppfattningar om manligt och kvinnligt och tar strid med självupptagen manlighet som vill spegla sig själv i Kvinnan.

Men frågan har rotat sig i mig: vad betyder det egna rummet? I dagens HBL finns en intressant artikel om en forskare som skrivit en avhandling om framgångsrika och högt avlönade kvinnor som på olika sätt tagit avstånd från det hektiska arbetslivet, trappat ner, valt en annan väg, självständighet. Forskaren beskriver hur det här kan handla om annat än det som ofta tänks vara det vägande skälet för ett sådant beslut, nämligen att ägna sig mer åt familjen. Här dyker bilden upp: ett eget rum, en annan tid. Hur kan sådana rum skapas? Och vad MENAR vi med sådana rum? (Handlar det om att ta tillbaka kontrollen och i så fall 'kontroll' på vilket sätt?) Vilka sorters samhällsförändringar måste till för att sådant utrymme - för tänkande, skapande, självprövning - inte bara ska bli den lyckligt lottade förunnat? Woolfs fråga är alltså ingalunda föråldrad. Den fortsätter att gnaga: vad betyder pengarna för det egna rummet? Hur betonas självständigheten? Tänk om det inte bara är människor på topposter som vill frigöra sig från det hektiska och hierarkiska arbetslivet? 

Kanske är mina funderingar om essän grundlösa. På tal om det borde jag ta och läsa en annan av Woolfs essäer på nytt, nämligen "Three Guineas", om krig och ja, ekonomi vill jag minnas.

Om ärlighetsdiskursen

Jag gillade Fritjof Sahlströms kolumn i gårdagens HBL om politisk korrekthet; jag vill spinna vidare på den här. I kolumnen beskrivs bra den märkliga bilden om att det finns en utbredd politisk korrekthet som håller locket på och under locket sjuder det spontana, det uppriktiga, allt det där som inte ryms in i PK-moralen. Sahlström skriver mot föreställningen om "att politisk korrekthet bara är yta, och att hur vi egentligen är syns i det okontrollerbara, primitiva och ogenomtänkta." Det här missförståndet är intressant. Utan att just nu gå in och peta i bilden av politisk korrekthet, lägg märke till hur retoriken riktad mot just denna klumpar ihop allt mellan himmel och jord: det okontrollerbara, primitiva, ogenomtänkta, ärliga. Sahlström beskriver risken att genast förutsätta att rasism och fördomar av olika slag uttrycker något "ärligt": bilden av grytan igen, något som kokar under locket, bortom det tillrättalagda, civiliserade, konstlade.

Debatten om näthat har delvis fallit in i de där spåren. Saken ställs emellanåt upp så här (för att förenkla lite): politiskt korrekta mediefeminister kontra män ur de lägre klasserna som vantrivs i mediekulturen och som på ett lite missriktat sätt uttrycker sitt missnöje. [Jonas Thentes text i DN härförleden gick lite i den andan.] Det är här som begreppen läggs på hög: missnöjda män, män som öser ut sin ilska, ursprungliga känslor, okontrollerbara känslor, ogenomtänkta ord, utbrott som avslöjar något om hur det är ställt med samtiden. Männen som kokar av ilska ges med andra ord ett lyster av ursprunglighet, primitivitet, ja - riktiga känslor. Vips har deras hat försetts med ett slags äkthetsetikett som ställs mot den falska, artificiella kulturen. Vad jag menar är egentligen att kulturskribenter ofta glider mellan att gå in i äkthetsbilden (att hatet är så omedelbart att det avslöjar en hel kultur, att det finns en grundläggande, otvivelaktig känsla som kommer till uttryck) och att behandla hat som ett slags symptom, något som i någon bemärkelse kan och bör granskas i ett sammanhang. Att tala om nåt som ett symptom föranleder alltså frågan: symptom på vad då? Ett symptom är ingenting i sig själv, bara i relation till det som det är symptom på, tänker jag mig. (Nu har jag snurrat in mig, Doktor Freud.)

Var börja?

Framför allt är det viktigt att skilja mellan det ogenomtänkta och det ärliga. Vi säger saker som är ogenomtänkta hela tiden, och det vore bisarrt att säga att allt detta kan kontrasteras mot det medvetna, ett tänkt tillstånd där vi har kontroll, hejdar oss, sätter spärrar, är återhållsamma och nogsamt väljer formuleringarna. För att ta det här helt kort: när du själv hasplat ur dig något dumt/sårande är inte en lika omedelbar reaktion ofta: jag menade det inte, jag tänkte inte efter! Att något kan sägas vara oreflekterat/spontant/oeftertänksamt betyder inte alls att det är då jag själv kommer till uttryck som mest.  (Och motsvarande gäller om tänkande, förstås.)

Ibland uttrycker en sådan hållning - att det omedelbara är ärligt - en djup cynism och misstänksamhet. Man tänker att vi ständigt och jämt går runt och döljer oss för varandra och sen WHAM-BAM träder vi fram som vi egentligen är, under fasaden, men det är ett slags undantagstillstånd (när vi är berusade/trötta/upprörda) och sen återgår livet till den vanliga förställningsparaden.

Min poäng är att spontaniteten kan vara hur komplex som helst och ärlig är kanske inte alls vad vi skulle säga att en spontan reaktion alltid är. Däremot är det klart att spontana reaktioner säger något om hur det är fatt, ibland avslöjar de oss. Men lika ofta är det helt enkelt svårt att se vad en situation utan spontana reaktioner skulle vara och här står inget särskilt alls på spel (jag kommer in i ett rum där jag tror mig vara ensam, hör ett ljud och hoppar till/ du frågar vad klockan är och jag tittar efter, "fem i fem"). Det finns helt enkelt inte något sådant som Spontaniteten, man menar olika saker med att tala om något som en spontan eller omedelbar reaktion, gör olika kontraster, olika rörelser genom att betona något som spontant/omedelbart/öppet.

Och vad är ärlighet? Vilket moras! Är uppriktighet och ärlighet samma sak? Är uppriktighet samma sak som öppenhet? Är ärlighet alltid gott? Är den alltid sann? Hur förhåller sig detta till medvetet och omedvetet? Nu myllrar det ta mig fan, och det var precis just avsikten. Krylla på, begrepp, det är bra!

Vad diskussionen om näthat och kanske Sannfinländarnas framstötar (hur många gånger upprepas inte ordet "ärlig" i deras retorik?) visar är hur suspekt det blir när två boxar skapas, det medvetna, artificiella, slätstrukna, förställda å ena sidan och det primitiva, ärliga, omedelbara, öppna å den andra sidan. Vad en sådan polarisering ger upphov till: naturligtvis vill man stå på ärlighetens sida, man vill öppna upp den frizon där man kan vara sig själv, spontan och oreflekterad och inte behöver hålla tungan rätt i mun för att inte säga något opassande. Här håller jag med Sahlström: tanken på en sådan frizon kan vara fatal - och lika fatal är den världsbild som ständigt tänker sig att man förväntas/måste tänka på vad man säger och endast i undantagsfall kan slappna av och vara sig själv. 

arendt

Förutom att vara förkyld har jag under de senaste dagarna suttit och gått igenom ett avhandlingskapitel om Arendt. Mitt eget, dessvärre. Det är vindlande text och frågorna blir bara krångligare när jag petar i dom, känns det som. Det är för det mesta roligt. Kom att tänka på att C rekommenderat den här videon. Tittade och berördes. Arendt öppnar på en stockkonservativ linje och man kanske vill stänga av. Gör inte det. Efter att jag blivit irriterad på A (som trots allt ändå säger att filosofin inte måste vara maskulin) blir jag sur på programledaren: hur ska man förstå det att intervjuaren planterar Arendt i fåtöljen mitt emot sig för att genast ställa frågan om inte filosofin är ett maskulint område och hur A (den första damen som varit med i programmet, säger han först av allt) ser på sig själv som kvinna och filosof. Att programledaren är töntig kan kanske också ställas i relation till att så gott som alla lite större verk om Arendt jag stött på antagit att hon måste ha en position till "kvinnofrågan"; hon måste positioneras. Då är det bland annat denna intervju som anförs. Hur ofta frågade folk Jaspers/Heidegger/Marcuse vad han tänkte om emancipationsfrågan? (Sorry har varit inne på det här förut, en grej som verkligen stör mig.)

Min relation till A: hon uttrycker emellanåt riktigt hemska perspektiv men i hennes förhållningssätt i allmänhet finns något jag inte kan låta bli att ta på allvar. Ett anspråk, ett sorts allvar som inte känns pompöst. I den här intervjun ger hon ett vitalt intryck. Vitalt och fundersamt, också modigt. No nonsense. Förutom den jobbiga biten i början (där hennes anti-feministiska sida kommer fram) talar Arendt om varför hon inte ser sig som filosof. Hon talar om antisemitism, judendom och Tyskland. De filosofiska idéerna finns där, men de artikuleras bara i relation till en viss fråga som kommer upp, frågan om vad det betyder att förhålla sig till grupper exempelvis. Intervjun spelades in på 60-talet, strax efter att boken om Eichmann kommit ut. Arendt talar frimodigt om hur det känns att komma på besök till Tyskland och hon uttrycker också ett missnöje med att Tyskland kört in på det gamla spåret, som om ingenting hänt. Den här tråden är uppenbart känslig (Arendt talar om vänner som svikit och vad man alls kan mena med svek) och den lämnas lite hängande, vilket kanske inte förvånar. När boken om rättegången mot Eichmann kommer på tal blir A synligt irriterad över vissa reaktioner som den fött. Hon anser sig ha blivit missförstånd och visar det. // Det som också får det att svindla lite är att det här har gått på TEVE. Arendt och programledaren röker. Arendt ler mest hela tiden men flamsar inte; hon får tala till punkt och programledaren refererar utan att åbäka sig till något så sexigt som en festskrift skriven till en annan professor. Av programledaren ser vi bara en nacke. Ingenting annat än Arendts ansikte syns under hela intervjun. Det är fruktansvärt intensivt att se på, och nu är jag inte ett dugg ironisk. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det här så omvälvande för mig (jag har sett filmen om A, men inte någon intervju), men så är det. (Det är inte alls så att jag plöjt allt vad Arendt skriver och att jag har någon jättebra koll på hela hennes skriftställeri; har dykt ner här och där och rotat för mina egna syften.)

(Höh, jag har inte riktigt fattat att man kan använda Youtube till annat än att titta på gulliga kattvideor.)