Diary of a Nobody

The dullest blog in the world finns också som bok, nämligen i form av 1800-talsromanen Diary of a Nobody, skriven av George & Weedon Grossmith. Huvudpersonen i denna humoristiska roman (och vilken humor sen!), Charles Pooter, är lägre banktjänstemän. Han är gränslöst självgod. En fåne. En helt vanlig drumlare. Vi snackar viktorianskt England med alla dess nymodigheter. Pooter lever i en tillvaro där det enda som kan stjälpa hans obotliga optimism är att någon underlåter att skratta åt hans briljanta vitsar. Romanen, i dagboksform, kunde vara vilken blogg som helst. Pooter rapporterar om sitt intetsägande vardagsliv. Den ena dagen är den andra lik. Han hänger med sin fru och spelar spel med sina två vänner. Så beslutar sig deras halvvuxne son för att bosätta sig hemma hos dem och en serie förvecklingar introduceras. Vad är då behållningen av den här boken? Varför är det inte som att följa med en dödstrist blogg? Diary of a nobody är skarp satir över verklighetsfrämmande imperiebor. Samhället förändras, nya klasser uppstår, ekonomiska förändringar är i full gång - men Pooter lever i sin trivsamma våning utan att beröras av något bortom dominospel och att måla toaletten i en ny färg. Hans son, bohemen, lever ett lika verklighetsfrämmande liv, men i andra kretsar, med en arsenal slangbegrepp. Författarna skildrar en borgerlighet som lever sina liv i trygg förvissning om livets små glädjeämnen. Romanen kunde ha skrivits 2011. Den kunde handla om mode- eller inredningsintresserade människor som knegar på som vanligt, som rör sig i förutsägbara mönster utan att göra något eller någon förnär. Precis som en Charles Pooter är det här människor som belönas för att vara menlösa. Diary of a nobody övertygar en om att massamhället (för att nu använda en sådan term) är ett gammalt fenomen. Romanen publicerades som följetong åren 1888-9. Det kan hända att jag läser in för mycket i den här boken, det är ju inte Marx direkt, men fasligt roligt hade jag icke desto mindre.

Färöarna

(Vi åker från nordvästkusten i Danmark, fantastiskt ljus)

Jag har blandade känslor inför att resa. Det är flera omständigheter som gör att hur intressant eller roligt det än är att resa, så finns där några saker som är svåra att komma förbi: att surra runt på ett ställe, ett slags sysslolöshet som alltid i något skede börjar ila i mig. Men framför allt: att åka runt som vardagsturisten, som slösar på allehanda resurser. Den här problematiken blir rätt så uppenbar för mig när jag reser till Färöarna, mitt ute i Nordatlanten. Det är en förbannat stor mängd logistik och transport som krävs för att upprätthålla min, och andras, bekvämlighet. Samma gäller så klart här hemma också, men det var något som tumlade runt i huvudet när jag såg alla de där fraktfartygen och lastbilarna som klättrar omkring på små, slingrande vägar. Det blir så uppenbart. Jag hann flera gånger tänka på den konstiga relationen mellan kapital, optimering, logistik och arbete: skulle vi ha en annan bild av "friktionsfri ekonomi" om vi skulle påminna oss om den enorma apparat vars beståndsdelar är transport- och frakt, lagring, underleverantörers underleverantörer, enormt komplicerade flöden mellan olika företag - på det hela: konkret slitage på allt möjligt. Banalt, visst, men sånt tänkte jag på på Färöarna nästan hela tiden. (Färöarna består av en mängd olika öar och trafiken mellan dem löper på väldigt många sätt, det finns otroligt många tunnlar, men också lite mera extravaganta färdsätt, såsom helikopter.)

Ändå: där är jag, med min kompis. För mig är upplevelsen av Färöarna rätt så ambivalent. Att det är vackert kan kontras med en känsla av klaustrofobi som dök upp hos mig då och då. Som skärgårdsbo trodde jag mig ha en viss koll på havet. Nej. På båten till Färöarna känner jag vågorna gnaga i maggropen. Att titta på en tom horisont. Försöka röra sig utomhus och vara helt i naturkrafters grepp, som en tuss vadd. Att vara helt exponerad för ett enormt hav som kan käka upp dig när det vill. [jag & Herzog, igen] En kompis beskrev Färöarna på ett träffande sätt. Det är som att ha fel glasögon på sig. Intrycken stämmer inte riktigt. Allt är så helvetes intensivt; intensivt turkost hav, radikalt sluttande klippor, enormt sjögräs, konstiga formationer, extremt gröna kullar. Det gungade i huvudet för jämnan men det kan ju bero på olika omständigheter. Med andra ord: jag hade svårt att slita mig från upplevelsen av overklighet. Hur kan folk bo här? Mitt i havet? Det fanns wi-fi, och jävligt chica berg (undertecknad, rustad med fula men helt nödvändiga hiking boots, höll på att möta sin skapare genom att vingla nerför ett stup, beslöt sig sedermera för att hålla vissa sorters berg på avstånd och förhålla sig avhållsamt från äventyrliga exkursioner).

Kort sagt: Färöarna är vackert på ett uppseendeväckande och förbluffande vis.

En hel del saker är så klart bekanta från en åländsk kontext. Antydningar till knutpatriotism dök upp då och då. Jag kan tänka mig att den har olika sidor. Nu pratar jag Åland: där föder lokalpatriotism konformism och självupptagenhet som gör relationen till omvärlden otroligt skev och enkelspårig. Om Färöarna vet jag för lite. (Jag vet exempelvis inte om man kan dra paralleller mellan förhållningssätt till valjakt och ålänningarnas evinnerliga fågeljakt; tydligt är åtminstone att ortsborna är medvetna om omvärldens kritik.) Färöarna är som bekant ett autonomt område och det sägs att man ska vara noga med att inte kläcka ur sig att man befinner sig i Danmark. I Danmark, däremot, mötte vi väldigt starka reaktioner när vi försökte prångla färiska kronor, som har samma kurs som det danska, på Köpenhamns handelsmän. Några fnissade (leksakspengar!), några vände och vred, några blev ilskna och ville påpeka att det är DANSKA pengar som gäller, någon undrade om jag har immigrerat.

Trots att väldigt många saker är bekanta möttes vi av förbryllande saker hela tiden. Saker som man inte riktigt kan förstå. Som att det finns gudlig reklam överallt. Gudlig reklam i glassbaren, i hostellet. Överallt kyrkor, bönehus, missionshus. Det sägs att en ansenlig del av befolkningen går i kyrka varje söndag.  På radion spelades sekulär dansbandsmusik, religiös dansbandsmusik och uppblandat i detta hip-hopkompositioner med 'mothafucker!!'-refränger.

Något som däremot inte är en lustig detalj utan helt galet är att möjligheten att få laglig abort är kringskuren på Färöarna. Och ja, det fanns väldigt många kyrkor.

Två veckor på Färöarna är framför allt frisk luft, ett klimat jag klarar av, varken kallt eller varmt. Vädret skiftar blixtsnabbt. Emellanåt är allt invirat i ogenomtränglig dimma. Vi var klädda för att tråla fisk för det mesta. I regel var det mössorna skiljde turisterna från ortsborna. Ingen färing gick med mössa.

(Bilden ovan kunde ha tagits ur Red Desert)

Fåren. Överallt får. Får på öde branta klippor. Får som stirrar på havet. Får som betar vid vägen.

Också på folks gårdar fanns det får (förutom de obligatoriska studsmattorna). På finhotellets gård betade ett får, som vi antog hette Eivor. Eivor skiter i den sociala kodexen.

Och det fiskades. Jag vet inte hur stor del av befolkningen som försörjer sig på fiske, men jag tror den är stor.

På tal om märkliga saker, det här gjorde mig glad, klotter från favoritbaren (som spelade fyra-fem hip-hoplåtar från typ 1988 om och om igen):

Det här påminde mig om min hembygd:

(Fast på den här, med åländska mått extremt lyxiga, skärgårdsbåten satt det både fiskargubbar och elegant klädda kostymgubbs - Och: icke att förglömma enormt wienerbröd som jag siktade in mig på som morgonmål)

(Den enda egentliga folksamling som vi såg på Färöarna var utanför Torshamns nattmatskiosk kl 5:00 - sympatiskt! Det kan tilläggas att de färiska ölen var riktigt goda.)

Udda statyer finns överallt (som i bilden ovan):

 
En massa finurliga hus:

Min bruksmusik

morgonåbo

Det är hett som i helvetet och jag skyr dagsljuset genom att uppehålla mig i de iskalla jobbutrymmena och i min egen osande residens. Med andra ord: det är inte roligt att promenera när en är svettig som en gris efter tre steg. På natten är det ljust och svalt. Jag bestämmer mig för att ta en gryningspromenad. Klockan 4 är Åbo helt tyst. Men fåglarna, de är vakna. Sjukhuset brummar som det brukar. En taxichaufför kurar i en bil utanför. Jag går en väg jag inte brukar gå. Tittar på en byggplats, tittar på något high-techcenter som jag inte sett. Ser en ensam paketbil men inga människor. Att ha stan helt för sig själv. Hamnar på kyrkogården. Jag har inte varit där innan, trots att jag har bott här tio år. Solen genom sprinklersystemet. Ett frasande ljud. Går in i skogen genom djurkyrkogården. Skogen doftar tungt. Jag drumlar in i ett spindelnät. Utanför skogen: några obegripligt fula egnahemshus. Syrener spyr ut sin odör. En människa rastar sin tjocka hund. Åbo är fantastiskt vackert den här tiden på dygnet.

Mark Templeton: Standing on a hummingbird (2007)

(Jag hör frekvenser igen och det är genast roligare att lyssna på vissa skivor.)
Mera banjo. Knaster och banjo. Andra akustiska instrument. Ett dragspel. En hinna av manipulationer och bearbetningar. Musiken byggs upp i små fragment, hackigt utan att bli ofokuserat. Midnattsbrus. Halvmörker. Lyssna på den här skivan. Oljud kan inte bli vackrare än så här. På ett sätt är det mycket som händer i kompositionerna hela tiden men ändå känns allting väldigt avskalat, tillgängligt, icke-slutet. Fundersam musik som inte koketterar med något.

från old-timeyfronten

En recensent jämför Frank Fairfield med skottska Alasdair Roberts. Det ligger något i det. Men det här är från Ämerikat. Det är mycket banjo på Out on the open west. Banjo och fiol. Fiol är bra. Banjo är bra. Gitarr. Sången är både knarrig och vinglig och -målig. För glatt för att vara tillgjort och självmedvetet. Hur bra som helst! Och så är omslaget helt underbart icke-coolt. Jag vill köpa en jersey-ko och en lada.

kryss i rutan

Dylikt här har jag ägnat halva arbetsdagen åt:

Ämnar du föra olagliga substanser över gränsen? NEJ.
Är du medlem av någon terroristorganisation? NEJ.
Har du gjort dig skyldig till någon form av tortyr? NEJ.
Har du gjort dig skyldig till folkmord? NEJ.
Har du sysslat med spionage eller sabotage? NEJ.
Har du begått politiska mord eller andra extrajuridical killings? NEJ.
Ämnar du skänka ekonomiska medel åt terroristorganisationer? NEJ.

Jag är skötsam, jag.

själens mörka natt

Sex sidor uppsats. The idea that under the assumed circumstances killing a person differs from mov----------------------- feature in the description of an event and a feature of the e---------------------------.

kompetensen och individen

Jag lyssnade just på Slaget efter tolv (sändes för några dagar sedan) där Li Andersson, ny ordförande för Vänsterunga (roligt att hon blev vald!) debatterade med Wille Rydman från samlingspartiets ungdomsförbund. De pratade om positiv särbehandling, med anledning av Sannfinländarnas ökända skrivelse mot "rasism". I debatten återkom Rydman hela tiden till att det är kompetensen som är det viktigaste och att kvoteringar uteslutande är av ondo. Det är dessutom bara dåligt, menar Rydman, att ägna tankar åt att invandrare och kvinnor (två exempel som kom upp) har olika möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden samt att få olika jobb. Om man bara riktar in sig på kompetensen kommer alla orättvisor att försvinna och dessutom är det så att vi har olika intressen och så. Rydman vägrade resolut att ens bemöta Anderssons viktiga påminnelser om systematisk rasism och ingrodda föreställningar om kön som kommer till uttryck i exempelvis anställningssituationer eller val av styrelsemedlemmar. Rydman ville tala om Individen. Rydman talade som om att INTE beakta kön och etnicitet helt enkelt är ett beslut man kan göra, och då har man givit sitt stöd till den riktiga formen av jämlikhet som är - formell. Rydman sade explicit att detta var den bild av jämlikhet han ville tala för. Det handlar om "att alla får möjlighet". Men konsekvensen här blir ju att möjlighetsbegreppet blir rätt abstrakt. Mot detta kan man säga att det blir viktigt att påminna sig om möjligheten att få en anställning just när det finns olika oegentligheter, systemfel och skumma förhållningssätt som gynnar vissa människor och misstänkliggör andra. För Rydman är kompetens något man helt enkelt har och om man slutar tänka på allt utom kompetensen kommer alla orättvisor att försvinna i arbetslivet. Kompetens är en mätare på rättvisa. Erkännande för kompetens är blind för kön och etnicitet. Rydmans bild av det goda samhället tycks vara ett samhälle som erkänner kompetens och ingenting annat. Här får, tänker han, individerna träda fram som sig själva.

Men det är struntprat. Det som Andersson talade om i radioprogrammet: den dolda rasismen, könstänkande som på ett klart men svårformulerat sätt strömmar igenom olika verksamheter - är avgörande. Men också: man tänker gärna att kompetens i arbetslivet och annars är något helt grundläggande. Men så är det inte. Kompetens är ett begrepp - ett lealöst och halvdött begrepp - som inte kan kopplas bort från vad som ses som viktigt, från skumma motiv om vem som "klarar av", från värderingar av arbete som tagit en ekonomisk form; att viss form av "kompetens" belönas med €€€€€€€€ medan annan "kompetens" knappt når upp till minimilön. Rydmans snack om kompetens får det att se ut som om arbetslivet är rätt så rättvist som det redan är: om vi bara låter kompetenstänkandet styra så finns det inte mycket att klaga på.

Han har gruvligt fel. Det som stör mig mest i de här tankebanorna är att Rydmans jämlikhetsbegrepp är lite negativt som det frihetsbegrepp som högern vanligtvis prenumererar på: jämlikhet handlar om frånvaron av faktorer. För Rydman kan jämlikhet inte handla om att se sina skyldigheter, att jobba för att lyfta fram glömda röster, att uppmärksamma en viss grupps specifika behov, att peka på hur en viss verksamhet är anpassad efter en särskild form av individ. Som Andersson mycket riktigt påpekade: Rydmans perspektiv leder till en majoritetens tyranni. På sin blogg skriver Rydman att det inte går att fastställa kriterier för när någon tillhör majoriteten och minoriteten, ofta är det ju båda i olika avseenden. Just i den här typen av sammanhang står det helt klart att en högermänniska som Rydman har noll känsla vad rättvisa kan vara i praktiken.

För Rydman är "att behandla människor lika" mycket okomplicerat. Man behandlar dem som individer. Det sådan här högerpolitik aldrig kommer att kännas vid är att "behandla människor lika" kan kräva genomgripande förändringar i den roll som t.ex. arbete har, för att ta exemplet varför män generellt sett har högre lön än kvinnor. Här kan det t.ex. bli frågan om att fundera på varför vissa branscher ser ut som de gör, varför vissa jobb är välbetalda, vilken roll fackförbund har i hög- och låglönearbeten - och sånt.

Såhär skriver Rydman på sin blogg: "Aidosti tasa-arvoisessa yhteiskunnassa yksilöitä ei kohdella eriarvoisesti sen mukaan, mikä on heidän etninen taustansa, uskontonsa tai vaikka sukupuolensa. Kaikkia koskevat samat säännöt." ("I ett verkligt jämställt samhälle behandlas individen inte olikvärdigt beroende på etnisk bakgrund, religion eller varför inte kön. Samma regler omfattar alla.") Jo, arbetslivets individbegrepp där kompetensen ensam får råda är verkligen fantastiskt, eller hur - måttstocken på rättvisa!

PS: Vid ett tillfälle under radioprogrammet utbrast Andersson att det är just vita, finländska män som har lätt att säga de saker som Rydman satt och kläckte ur sig. Rydman skrattade beklämt och antydde strax därefter att Andersson hade gjort sig skyldig till ett fult trick. Men poängen är väl att Andersson faktiskt hade helt rätt. Det var slående hur obehaglig till mods Rydman tycktes bli då han pekades ut som någon som måste ta ansvar för att säga vissa saker.

Strindberg: I havsbandet

Jag medger: jag tycker det är fantastiskt roligt att läsa Strindberg. Strindbergs böcker är självgoda, ohemult misogyna och fasligt samtidspolemiska. I havsbandet tillhör kanske inte hans bästa verk (jag har inte läst alla, men en del), men nog är den underhållande att läsa. I boken introduceras vi till fiskeri-intendenten Borg. Borg är på väg utskärs, där han ska försvara kronans intressen och uppfostra de obildade fiskarna till att använda vissa typer av redskap. Sitt blygsamma yrke och sitt flärdfulla yttre till trots är Borg ett riktigt universalgeni. Inte bara klarar han av att hantera båt, han är beläst i alla vetenskaper och har djupa tankar om precis allt. Borg är tänkaren som av det praktiska livets taffliga bestyr och av sina medmänniskors missunnsamhet drivits till - detta vidriga liv bland halvvildar. Och inte bara är det fiskarnas ogina inställning som fyller Borgs tillvaro med allt annat än det kontemplativa livet: se, det är Kvinnan! Borg, som annars mestadels idkat sund avhållsamhet, träffar nu två damer på ön. Av någon obegriplig anledning ser sig Borg tvungen att göra en erövring. Det är könsdriften som driver honom i fördärvet, antyder berättaren. Borg uppvaktar sin flicka men längtar till den fria ensamheten. Flickan vill han uppfostra till en ädlare karaktär, men kvinnor, de är till naturen varken barn eller vuxna, något däremellan. Lömska varelser dessutom, lömska och trolösa! Borg vallar sin dam från morgon till kväll: "efter en sådan överansträngning då han ville arbeta ett par timmar, var hans huvud upptaget med skräp." Borg söker den nyktra ensamheten men allt är besudlat av flickan och fiskarnas dumma hjorddrifter.

Jag har inte begripit det helt, men roligare sällskap än Strindberg kan man knappt ha. Strindberg är plump. Strindberg är stridbar. Strindberg är ... "vetenskapens man". Strindberg pöser av självgodhet. Och det bästa av allt: Strindbergs fullständigt uppenbara litterära kvinnoförakt blottlägger diskurser kring kön som hos andra författare är långt mera romantiserade. I den här boken är kvinnan antingen på piedestal - eller så är hon ett monster. Och dynamiken mellan de här två polerna är självklar: beundran övergår strax i förakt. Hos Strindberg tas en fråga på allvar som annars döljs i romantiskt struntprat: den heterosexuella kärleken som beskrivs innehålla ett nödvändigt element av repulsion och hat. Hos Strindberg skildras den här bilden av heterokärlek miljoner gånger mera klarsynt än en psykologispalt i Svenska Dagbladet som uppmanar partnern att tolerera vissa sidor som den ser som motbjudande hos sin partner. På gott och ont: hos Strindberg finns allt på ytan. Men gör det här att jag själv börjar klappa misogyna män som är "ärliga" i ryggen för att de är så "ärliga"? Tja, Strindberg är knappast ärlig. Hans snurriga glasklarhet har dock ett särskilt pregnant uttryck. Men visst - borde jag tycka så mycket om att läsa Strindberg?

EDIT: Strindbergs bok är också ett bra exempel på hur det kan se ut om man tänker sig att kärlek handlar om att göra den andra perfekt (en inte så ovanlig tanke) -

[Hans] kärlek hade just börjat och tagit eld, när han i hennes bedjande blickar sett henne skåda upp till honom, och den kärleken hade gått, när hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ned, vad han velat dana till hennes och mångas lycka.