Det är läge för Thomas Bernhard nu. Surgubben Bernhard. Tjatiga Bernhard. Tidigare har jag läst en del av hans böcker om livet på sanatorium. (Kylan /Andhämtningen /Wittgensteins brorson) Nu är det dags för Utplåningen, hans sista roman. Jag tror att den kom ut första gången 1986. Det är kanske inte överraskande, om man vet något om Bernhard, att romanen handlar om det vidriga, unkna, motbjudande Österrike, det imbecilla, nationalsocialistiska landet som pöser på sin egendomsklump. Handling: en intellektuell, förmögen man (som tydligen heter Murau) meddelas att hans föräldrar och bror har dött i en bilolycka. Han ska åka till hembygden Wolfsegg för att reda upp praktikaliteter. Ja, that's it. Det är en monolog där huvudpersonen målar upp allt det skitiga med Österrike. Själv bor han i Rom och lever ett isolerat liv som tutor. Föräldrarna och släkten okvädas (fadern som endast läste Oberösterreichische Landwirtschaftszeitung och Kassaboken) men också allt från det klumpiga tyska språket till bristen på intellektualism. Bernhards malande stil är milt sagt enerverande. Stilen är kompakt och huvudpersonen går på som en bulldozer. Ingen respit. Redan visuellt sett, när man öppnar boken, ser man dess kompakthet: boken saknar stycken. Men Bernhard är också rolig och självironisk (redan i början av boken listar huvudpersonen viktiga böcker, bl.a. T. Bernhards då). Huvudpersonen är småsint, bitter och hejdlöst självgod. Det är klart att han måste vara en parodi. Så här kan det låta då huvudpersonen dissar sin bror:
Överhuvudtaget blev han mycket snabbt i alla hänseenden lik sin far. [....] Om trettio år, har jag ofta tänkt, är han som din far. Han hade över huvud taget antagit alla sin och alltså även min fars vanor. Han hade, som hans och min far, mycket snart blivit en maklig människa, som alltid bara låtsades att han var verksam, medan han i verkligheten var overksamheten själv, han förevisade en person, om vilken det måste sägas att han är oavbrutet verksam, arbetar rastlöst, aldrig unnar sig ett ögonblicks ro och allt detta naturligtvis enbart för familjen, som alltid ville se honom sådan han framställde sig, men familjen tog på allvar vad han framställde och insåg inte, eller ville helt enkelt inte inse, att den bara betraktade en skådespelare, inte ett ögonblick den som i sin medfödda maklighet föskanskade sig bakom skådespelaren; i verkligheten arbetade min bror precis lika litet som min far, han spelade alltid bara detta av alla beundrade oavbrutna arbete och denna oavbrutna arbetsiver, som tillfredsställde dem och som när allt kom omkring också tillfredsställde honom själv, eftersom han själv plötsligt inte längre förmådde inse att han bara skådespelade sin arbetsiver för familjen, men i verkligheten inte alls hade den. Min far skådespelade på livstid den oerhört arbetsamme, om inte arbetsgalne jordbrukaren, som aldrig kommer till ro ens för ett ögonblick, eftersom han inte kan unna sig en sådan ro av idel familjekänsla, precis likadant min bror, som fullkomligt naturtroget har övertagit detta skådespeleri av min far, båda hade de snart förstått att det räcker med att spela arbete, utan att verkligen utföra det. [....] Största delen av mänskligheten, framför allt i Mellaneuropa, hycklar arbete, skådespelar oavbrutet arbete och fulländrar upp till hög ålder detta skådespelande arbete, som har precis lika litet att göra med verkligt arbete som det verkliga och faktiska skådespeleriet med det verkliga och faktiska livet. [....]
Och ett par satser senare, efter att ha ondgjort sig över att människor hellre spelar än lever, repeterar berättarrösten för säkerhets skull att bror och far sin inte arbetar utan skådespelar... Men nu tillägger han också att detta är en sjuka som omfattar hela samhället, också enkelt folk låtsas arbeta. Ja, och han slutar förstås med att säga att alla skådespelar. Bernhard lyckas måla upp något av en arbetsideologi, trots allt. Speciellt det slags frenetiska verksamhet som ägnas åt Familjen och Fosterlandet har väl ofta just denna skådespelande anstrykning (uppoffring, en "rättskaffens och arbetsam" man, osv.). Men förstås sitter berättarrösten med trumf på hand. Han är ju intellektuell. Och den intellektuelles overksamhet är naturligtvis det finaste arbetet: äkta, utan skådespeleri.
En av de roligaste sakerna med den här romanen är det sömlösa sätt som en diatrib övergår i en annan. Från att gnälla om arbetet-som-föreställning kommer Bernhard omärkligt in på berättarens "skuttande" systrar, också de aktörer på den motbjudande arbetsscenen: "de skuttar hela dagen, de går inte, de skuttar ur köket ut i korridoren och tillbaka och in i den så kallade salongen och tillbaka igen, de går faktiskt inte, de skuttar, jag ser att de skuttar och har förblivit de barn de ännu var för trettio år sedan...." Redan en sådan sats visar vilket slags humor den gode Bernhard gödslar på med i sin roman. Jag gillar.
(Jag har själv en icke obetydlig grinig, överdrivande, diabolisk bernhardtendens, kanske det är därför jag står ut med den här typen av texter. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att läsa Bernhard. You tell me.)
No comments:
Post a Comment