10 March 2009

Kjell Höglund - Man vänjer sig

Det finns misärmusik och det finns misärmusik. Jag trodde att Kjell Höglund var en smörsångare som sjunger lite mysigt humoristisk musik för folkparkerna. Lars Berghagen, liksom. Sedan hör jag Är du fortfarande arg? av Säkert! och blir lite nyfiken på Kjell Höglund. Jag lyssnar på ett av hans album från sjuttiotalet och där är den, "Man vänjer sig". En gruvlig liten visa om arbetarvardagen. Angst, upp och ner. En gitarr och lite piano. När jag surfar för att hitta en länk till låten blir jag inte förvånad att hitta en skrivelse om just denna komposition på Annika Norlins blogg om låttexter. Det finns ett klipp på Youtube där Höglunds originalinspelning är visualiserad av någon student som gillar att knåpa videos. Skippa videon, lyssna på Kjell.



ps. jag undrar varför svenska s.k. popsångare inte har det där uttalet längre. Det är ju fint.

2 comments:

Anonymous said...

Jag hade också en liknande bild av Kjell Höglund en gång i tiden. Han hade ju en mindre hit med "En stor stark" i mitten av 80-talet.

Men en sommarnatt när jag satt hemma hos en kompis och lyssnade på musik bläddrade jag igenom hans föräldrars skivback och hittade "Dr. Jekylls testamente". Jag vet inte varför jag satte på den, men den förändrade min bild av Kjell Höglund totalt. Jag minns att det blev alldeles tyst i rummet när han började sjunga "Desertören", en 15-minuter lång låt som är helt fantastisk. Än idag skulle jag säga att "Dr. Jekylls testamente" är det bästa albumet på svenska som någonsin spelats in. Och hela hans 70-tal är helt häpnadsväckande. Sånger som "Häxprocess", "Maffian", "Privilegierad man" och "Inåt" kan jag lyssna på hur många gånger som helst. ("Höglund har blivit gammal" - med något ändrad text - är för övrigt en av de få sånger som jag framträtt med offentligt.)

Och idag hör jag att "En stor stark" har fler bottnar än vad jag först trodde, även om den fortfarande är ganska hemsk.

M. Lindman said...

Kan tänka mig att det blev tyst. Kjell Höglund har fler fans än jag skulle ha trott.

Jag har f.ö. funderat på varför det är så att jag är så oinsatt på både svensk och finsk musik som är inspelad före 1980, trots att jag lyssnar på en massa annan musik som är äldre än så. Det är lite trist att ha så många konstiga uppfattningar om gamla artister, eller vanligare: inga uppfattningar alls. I min föreställningsvärld är det svenska musiklivet före 1980 en massa schlager och dansband, lite skäggig prettoprogg och en och annan visa om Stalin.
Jag försökte lyssna på en skiva av Dan Berglund. Det var ganska OK. Känner inte desto mera extensivt till Kjell Höglund än just den där ena skivan.