nattkaffe

Det är sällan det händer, men ibland gör det ju det - att det plötsligt rycker i skrivfingrarna mitt i allt på kvälln. Har en grej som malt på länge och som borde fås ut ur systemet. Alltid när jag har den här skrivimpulsen, och känslan att nu nu nu så går jag ritualmässigt till kaffekokaren, som blir sunkigare och sunkigare för varje dag. Laddar fullt. Knäpper på, och gammelkokaren rosslar igång. KÄNSLAN: nu nu nu. Lampan lyser från köket, det där fula, äckligt gulvita energisparlampskenet, och fastän det är kväll känns det som om det redan vore natt. Hämtar högtidligt den fläckiga Kalmar nordens huvudstad 1997-muggen till datorn. Nu nu nu. Kaffet, rävgiftet. Och poff, tankekorvarna som skulle ringla ur fingrarna spricker och kaffet är bara rävgift och energisparlampskenet lyser i ögonen. KAMPEN: sitta kvar på stolen, inte vika sig för impulsen att sväva iväg. Vrider mig fortsättningsvis rituellt på pensionärsdynan jag har på stolen. Och energisparlampan lyser.

ddr

Idag: står utanför en fucking mässlada och hittar inte andra dörrar än fraktingångar. SATAN, vrålar jag åt himlen och en gubbe som går förbi. Har oerhört skoskav och min gourmetlunch på Hese hoppar i magan. Det ruggregnar och Böle med sina byggnadsklimpar och megagator är så fult att det ddr-gråa gnisslar i mitt bakishuvud. Igår tänkte jag att det var en bra idé att hänga ute länge med S för att dämpa ångest inför att uppträda. Det var det förmodligen också. Väl inne i ladan sitter jag med en fin typ jag inte träffat förr och försöker snacka om vårt ämne, som är våldsamt stort. Förutom att det barkar ganska åt helvete (vill säga allt, kommer int på vad exakt det är som är viktigt) är det okej. Några kottar sitter och lyssnar, mässhelvetet stimmar, lakritsremmar och Jari Tervo, en optiker erbjuder gratis glasögonputs. Efter samtalet går jag en runda i någå finlandssvenska montrar, dricker kyrkkaffe. Det blir en kort runda. Jag får ÅNGEST. Nåt med det där finlandssvenska: folk spejar på varandra och tittar efter bekanta. Själv känner jag mig liten, loppig och trött. Sätter mig ner och lyssnar på en annan fin typ, Y, som diskuterar med en författarkollega. En dam kommer fram till mig och frågar om "det är du som är den där filosofen". Jag är filosofen, returnerar jag belevat, där jag sitter svettig i min vinterjacka och regnfrissa. Har hört att det bjuds gratismat och det mest meningsfulla är att luska reda på denna gratismat, vilket jag gör. Stormar förbi montrarna, går vilse, vilse igen och träffar en rolig typ som studerade samtidigt som mig som jobbar där på mässan. Han pekar ut gratismaten. Jag äter gratismat på tom kafeteria. Sätter mig på Böle station och njuter av utsikten&huvudvärken och Hannele Mikaela Taivassalos (hittills bravuriga) bok In transit. Tåget går inte förrän om två timmar. En gubbe ropar, om och om igen: det är ingen poäng med att demonstrera och härja! Jag dreglar och sover hela tågresan hem.

ad hominem

River igång dagen medelst uppeldad diskussion på bästa Blå tåget. Vi läser om Murdoch och perfectionism, tanken att människan är och förblir i moralisk mening ofullkomlig och att vi i någon bemärkelse är fallna. Ivrig och hetsig diskussion som vi haft förr, men nu i en lite annan konstellation, följer.  

Det mesta som är viktigt i filosofiska samtal är det riktigt fucking enkla, som:

Kan du verkligen mena det där?

Vad skulle DU mena om DU sa det där?

Om någon LEVER så där, vad betyder det?

En bra diskussion om filosofi blir också oundvikligen ad hominem, varför känner DU dig dragen till det här sättet att tänka? Vad är det som talar till dig här, hur skulle du beskriva det? 

Svårt/enkelt/svårt

Trötta haket

Det är som det alltid har funnits där - Bristol. Sunkhaket med de hårda träbänkarna, gubbmusiker på väggarna. Jokkis spelar trötta Smithslåtar, den andra bartendern spelar metal. G infinner sig i sitt hörn nån gång mellan kl 00:45 och 01:00, ölen smakar rostig kran och gubbarna hänger nära baren. Bristol är så mycket åbo det bara går. På medeltiden måste det ha funnits ett medeltidsbristol. Jag har egentligen inte varit någon bristolit. Det är inte mitt hak. Ändå har jag hängt där ibland så intensivt att röven domnat av träbänkarna. När jag slutspurtade med avhandlingen satt jag på dasset mellan handledningssjoken om realabstraktioner och arbetsspänningar & stirrade in i det där Sjó. Det som nästan ser ut som en formel under. Som en hällristning där på dasset som lurar på en hemlighet om nåt. Alltså Bristol: alltid samma lite trötta och liksom inrutade bristolstämning med quiz på vissa dagar och fotboll på vissa dagar och sen hänger folk på de där träbänkarna exponerade ut mot skitful nylandsgata. Bristol: gubbigt och studentikost, men mindre studentikost nu men ett visst segt eller slött garde hänger kvar. Evighetsstudenter, rödvinsvänster, ölvänster. Och igår är postrock-M där. Vi pratar lite om shoegaze som omväxling, och inte om liberalismen/vänster som vi öh brukar. Förr i tiden var Bristol insvept i ett bristolstort tobaksmoln som åt sig in i hela ens varelse. Rökmolnet finns inte kvar, men det gör bristol i sin bristolskhet med stammisarna som postrock-M, men J från Lappland har jag faktiskt inte sett på flera år faktiskt, när jag tänker på saken. Men åh Bristol: tråkigt på ett visst sätt så in i helvete, men ändå vad tusan, vi går till Bristol. Det är ju jag som föreslår det, ur min mun, bristolbristol, beyond love/hate. Vi går till Bristol. Alltid nära, alltid där som en trygg rostölhamn. Haket väcker en motvillig ömhet. Där finns ett speciellt bristolsätt att vara till, ölutspätt och pissbrått, ganska lojt. På Gs plats finns det nu en vattenläcka, hål i taket, hink på golvet. Sitt inte där, manar G åt dem som int tittat upp i taket. Jukkis i baren har en absolut auktoritet och frågar på torr svenska vad det får vara idag. Den rostiga kranölen såklart. Uff. Morrissey vimlar i högtalarna precis som han ju brukar och kvällstimmarna gnids in på de där träbänkarna som skär in i aktern. En diskussion vippar åt ett håll och jag tänker nej satan nu går jag helt de facto hem, och det gör jag också. Tidigt.

Att stanna är en motståndshandling

Jag såg Po Tidholms tredelade dokumentär Resten av Sverige. Trots vissa små försök att laga underhållande SVT-teve var det här ren och skär ångetstelevision. Jag åt glass medan klumpen i magen växte. Tematiken är alltså avfolkning och glesbygd, och även om greppet är ganska virrigt finns det åtminstone ett försök att lyfta fram en fråga som känns genuint: är det så att vissa orter är dömda att dö ut?

I första avsnittet intervjuas folk som sitter vid dignande bullafat och berättar om besvikelser, ilska, sorg - om servicen som lagts ner och hur livet blivit svårare att leva. Dokumentären gör ett nedslag i Pajala, där en gruva först gav hopp åt orten, för att sedan gå i konkurs och lämna efter sig monumentala skulder och för vanliga människor som investerat i företagets aktie stora förluster. Ska det gå att bo kvar, funderar folk. Författaren Mikael Niemi ger ett vettigt intryck, och säger att han bestämt sig för att stanna, och att det kan ses som rena rama motståndshandlingen.

Det som är bra i dokumentären är att Tidholms eget perspektiv blir klart, och det är ett perspektiv som är viktigt: det råder en konflikt mellan stad och landsbygd, där landsbygden är förlorare, där staden suger ur landet. Den här konflikten illustreras på flera sätt. En sak som gör folk så förbannade är att glesbygden är utelämnad åt sig själv, medan de som bor i tätorter självklart servas på olika vis. Här finns en problematik som är intressant, och som kanske inte riktigt kommer fram i sin komplexitet, nämligen att människor i glesbygden ofta är medvetna om att det är upp till dem att saker i vardagen ska funka.

Det som rör till saker lite är att Tidholm intervjuar forskare som insisterar på att prata om problemet som en fråga om normer. Och en del av hans eget material talar samma språk. Som om det jobbiga är att folk har fel uppfattning om glesbygden, att folk reducerar glesbygden, är enögt självupptagna i sina urbana liv, etc. Såklart är det viktigt att prata om sånt också, men det blir kanske inte så klart vad problemet är bortom normerna - varför det verkligen råder en konflikt. Det antyds att avfolkningsprocessen inte kan beskrivas som en konspiration av illvilliga politiker. Kapitalismen smyger förbi, men mest symboliserad av anonyma riskkapitalister eller forskare som sammanfattar marknadsekonomin som en oregerlig kraft som, om den får råda, gladeligen låter olönsamma landsdelar förfalla och som slår ihop verksamheter där det är mest lönsamt. (Ordet 'kapitalackumulation' flyger förbi ytterst snabbt.) Och så får vi höra turismföretagare och kommunfolk som slipat vapnen i hur en ort ska framställas som 'attraktiv' för att kunna konkurrera.

Otydligheten kring det här framkommer också i hur Tidholm tassar kring lösningar. Det är uppenbart att han på något sätt är enig med Löfven, som intervjuas kort (och ger ett riktigt vimsigt intryck): lösningen är politik, en form av styrning. Tidholm argumenterar att näringslivet inte fixar saker, konkurrens fixar inte saker, utan det krävs aktiva styrningsmekanismer. Från statligt håll, antar jag, eftersom han försiktigt prövar på att se Norge som en förebild med sin skattepolitik, jordbrukspolitik & tullskydd. Men ändå säger han också att avfolkningsproblemet inte är något som låter sig bekämpas på ett enkelt sätt, och jag lämnas med ett intryck av att han egentligen kanske ändå inte tror på tanken att politisk styrning på ett hållbart sätt kan fixa saker. Vilket tror jag stämmer. Men att det är bara en gissning från min sida är besvärligt. Kanske tittaren alltför lätt genom Tidholms dragning till melankoliska bilder bekräftas i en allmänpessimism om att det är i städerna framtiden finns, och att slaget om landsbygden för alltid är förlorat, men förr var det bättre när gruvorna gruvade och det fanns jobb.

I dokumentären finns en del tragikomiska inslag där Tidholms journalistik fungerar utmärkt, och där mitt ångestmagknip blir nästan outhärdligt. Ett inslag handlar om turism, och Tidholm reser till ful-Rovaniemi och ställer några frågor till en totalt aningslös kommungubbe som provar sig på lite hobbyetnologi om upplevelseturism - varför det går att tänka på tomten som kultur och upplevelse. Tidholm gör fler syrliga nedslag i en rätt hopplös förhoppning om att turismen som ska rädda glesbygden genom nischade hotell eller upplevelser.

Och på tal om konflikt så medverkar rikets jordbruksminister i en kort snutt. Och han överträffar statsministern i rent och skärt fåneri. Råder det en konflikt mellan stad och landsbygd? Näe, det gör det inte. De hjälper varandra och vi måste tänka framåt. Få bukt med. 'Bukt' trivs inte med 'konflikt'. I en annan scen får vi se ett stackars kommunalråd gå på ett groteskt affärsevent där kommuner rankas enligt sin attraktivitet - och hennes kommun rankas i botten.

En annan sak som är bra i dokumentären är att den lyfter fram olika inställningar till att bo i en glesbygd. Hopp (tänker t.ex. på en iransk man som beskriver sin relation till glesbygden) och förtvivlan, och lite galghumor, som när en gubbe muttrar att begravningsverksamheten åtminstone blomstrar på orten... OCH så kan jag int låta bli att nämna en konstnär från Norrland som hetter Elsa Nordendahl som i ett arkivklipp agiterar hard-core&urbriljant om att Norrland är ett avelscentrum för människor som ska forslas söderut.

Har inte ännu fått Tidholms Norrlandsbok läst, men nu ska det bli av - den här dokun gjorde mig nyfiken på hur han tänker. Och det är ju utmärkt.

PS1 Åhå, nu ser jag att Konflyktlinjer också kommenterat serien.

lite som en ringklocka

Läser en artikel som handlar om det senaste på arbetspolitiksfronten: att tvinga arbetslösa att med jämna mellanrum låta sig intervjuas för att kolla deras aktivitet som arbetssökande. En sociolog uttalar sig vag positivt om resultaten, om än inte för samhällsekonomin som sådan. Med betoning på vag. Jag känner mig ofta, ofta dum i huvu s.g.s dagen lång, men här förstår jag verkligen ingenting. Först säger sociologen helt begripligt att intervjuerna helst ska göras face to face. Sen, på tal om nåt:

Det blir lite som att ringa i en ringklocka. Effekten uppstår av att den så kallade anpassningseffekten lindras. 

Jaha. Ringklockan. Anpassningseffekten.

Dräglande hundar? Eller vad är det för ringklocka som det ska ringas i? Associationerna snurrar på högvarv.

Samma artikel konstaterar för övrigt att det redan nu är så att arbetslösa inte interjuas i tillräcklig mån så att ens lagstadgad behandling uppnås. Tanken är väl att privata konsultbolag ska sköta bolagen, men det har det hörts väldigt lite om hittills.

EDIT: En dag efter detta skrevs visade det sig att staten av juridiska skäl inte kan outsourca intervjuandet till privata aktörer. Och det kommer man liksom på sådär lite efter en massa beredning. Justjust.

Nystart

Någon gång i våras blev jag urbota trött på denna blogg. Kände inte längre att den öppna formen fungerade som en ingång till flödande, kravlöst skrivande. Nu har några månader rullat förbi, ett pinat projekt har åkt ner i vessabyttan (och gott så) medan andra skriverier skvalpar på. Småningom har jag kommit att sakna detta skrivställe med layout från typ 2001. Det har kliat i bloggfingrarna och som en klok en sa är det bara att helt omärkvärdigt börja igen. Så är det. Har på sistone fått lite ont i magen av nåt jävla uppbygglighetskrav jag börjat känna pyrande i mig själv i olika former av skrivande. Kom ihåg hur roligt och viktigt det är med arga utgjutelser, ledsna runor och babbliga rutor om ingenting. Och åbovandringar. Idag såg jag en sån här, som en karta nästan, fantasikarta, nästankarta.

Det som är bra med bloggar är att de kan vara ett halvhemligt skrivgryte med lågthögt till tak, skrovliga golv och öppna väggar och att rummet kan förändras hela tiden. Nu börjar bloggen dessutom - tänker jag mig? - bli ett lite behagligt otidsenligt forum som kan susa på i all stillhet med random flisor och flagor. Få se vad det blir och hur, men ja.