Kapitalism med samvete?

Jag har gått och grubblat på en tidningsartikel jag läste för ett tag sedan. I den uttalar sig en forskare som tycker sig se en utbredd utveckling - en utveckling som gäller hela vårt ekonomiska system. Resonemanget är ambitiöst, och tycks vara avsett att sprida hopp på tvärs mot krisvarsel, cynism och skandaler. Forskaren menar att ett nytt skede nu tagit vid, ett skede som markerar en etisk vändning där kapitalismen inte längre handlar om att skapa vinst. Nu inser man att värdeskapande är så mycket mera än vinst. Det verkar som att forskaren tänker att företag i allt högre grad motiveras av andra saker än vinst; vinster är bara en nödvändighet, men ingen drivkraft.

Resonemanget bygger på att det som är avgörande är hur vi tänker kring ekonomi. Forskaren menar att ett enkelspårigt ekonomiskt narrativ nu bytts ut mot ett mera komplext sätt att tänka. De problem som finns med kapitalismen - att vinster inte sipprar ner är något som nämns - kan enligt detta åtgärdas genom att andra motiv blir tongivande. Nu finns det ett nytt "tryck" på en godare form av kapitalism. Det här trycket består i ökad medvetenhet hos konsumenter, som börjar ställa krav, fler visselblåsare och fler företagare som drivs av andra motiv än vinst. Ramverket som präglar denna nya kapitalism är ett erkännande av företagens delaktighet av en komplicerad social miljö.

För en massa år sen läste jag en hel del resonemang om så kallad företagsetik. Den här forskarens idéer är tankar som omfattas av många. Man hoppas på en bättre och mänskligare kapitalism där företagens beroende av andra aktörer sporrar etiskt handlande. Det som upprätthåller förhoppningen är bilden av att ekonomi består av enskilda företag och att det avgörande är de motiv som styr enskilda människors handlande, må det sedan gälla konsumenter, visselblåsare eller företagare. Just uppställningen mellan det endimensionella och det konplexa ger ytterligare lyster åt tanken: kapitalismen går från det enkla till det komplexa - från det mekaniska till det sociala.

Jag tror det är viktigt att gå i dialog med de här tankarna just eftersom de tycks så vanliga, så lockande. Gå i dialog - och gå till grunden med vad som menas med "det ekonomiska systemet". Är det verkligen motiven som styr? Kan snälla entreprenörer förbättra världen bara de erkänner sitt sociala beroende? - Utmanningen är att titta på vad som lämnas bort i den här bilden: konkurrens, tvingande konkurrens, tvingande omständigheter. Och det är också viktigt att fundera på hur en sådan här bild av etisk kapitalism konstruerar "social omgivning". Här framstår det sociala som något som närmast per definition, när det erkänns, innebär något positivt, progressivt. Om beroenden erkänns är det något som är bra.

(Att "värdeskapande" i de här beskrivningarna blir en yvig gest mot något som tycks självklart - typ: nu skapas värde genom brand, genom något immateriellt, genom etik etc, är så klart symptomatiskt.)

Detta privilegiumsnack

Måste rista in några ilskna tecken här på ödebloggen för detta måste jag få ur systemet.

En viss känd akademiker/talare brukar med jämna mellanrum skriva lustiga kolumner där han bekänner sin priviligierade status. Kolumnerna börjar med bekännelser om dyra arvoden han kräver, chaufförer som kör honom till flygplatser eller en stabil karriär som gör att han får syssla med vad fan han vill. Och så en litania om de som inte är så priviligierade som han och visst ser han sina fördelar.

Nu läser jag en spalt där han ivrar för feminismen. Och jo, nog är det ju så att han uppskattar Kvinnor! Dem tycker han jättemycket om att bedriva action mellan lakanen med. Osv und so weiter. Men oj vilka privilegier han har haft som man och vore det bara så att alla skulle ha samma möjligheter och ALLA skulle få sitta i Nordeas styrelse (eller nån annan styrelse), då skulle vi leva i en toppenvärld! Feminismen handlar inte om att ta bort något från någon utan bara att vidga möjligheterna! Och ja, för att läsaren inte ska tvivla på trovärdigheten - professorn har faktiskt haft lite intimt action med feminister också. Kolumnens fromma budskap: det är roligt med action mellan lakanen; feminismen handlar inte om att förstöra någons party.

Nå vad är det nu som går mig på nerven? Jo, den här eviga performancen om att kolumnisten själv är exemplet på orättvisorna i samhället. "Om jag var kvinna skulle jag inte ha lika stor framgång". Men istället för att en sådan rörelse skulle göra oss uppmärksamma på en omedelbar nöd - så här kan det inte fungera - är det skribentens position som står i centrum.

Alltså problemet nu är ju helt sant att det råder brist på män som engagerar sig för dom här frågorna. Därför är det bra om en sån här man träder fram som feminist. Men här blir nästan allt fokus på just det där framträdandet, ett ståhej kring "att vara feminist". Att vara man och feminist. Kolumnen vädjar till att vi ska beundra denna moderna, fräscha man och hans fräsiga stil.

Jag tror inte privilegiebekännelser tar oss särskilt långt. Kanske gör de det i något sammanhang. Om de innebär ett ödmjukt granskande av var du själv står, vad det innebär att stå där, vad det innebär för ditt ansvar, det du kan göra, och vad du står i relation till. Men mycket oftare upplever jag att de diskussioner om privilegier som snurrar nu i såväl styrelsefeminism som - vad ska vi kalla det - intersektionell feminism tenderar att koka ner vad det är att tala till att tala ur en viss position. Och att en position liksom är vad den är.

Omvälvande småprat

Jag ramlade via ett tips över poddcasten Sandström gjord av syskonen Peter & Ann-Sophie. Från sekund ett är jag trollbunden av detta. Podden görs på den österbottniska purmodialekten och det är den mångskiftande syskondynamiken som sätter tonen. Att syskonen är radiodokumentärist (och -reporter) respektive författare gör att de behärskar mediet fullständigt. Jag har inte lyssnat på så många poddcastar, men när jag lyssnar på den här inser jag mediets möjligheter. Varför ska man lyssna? Podden tar ut svängarna - ordentligt, och det är som om hela livet ryms med i syskonens gnabb och berättande. Det som sägs är inte rafflande eller snaskigt utan just väldigt vardagligt. Kanske är det vad som gör podden så bra, tilliten till att det vardagliga är intressant och berörande. Sandström-podden är dessutom rolig - jag tror jag de facto störde mina grannar en del när jag lyssnade på den - utan att alls tyckas ha som avsikt att vara det. Det är inte humorradio. Ja, alltså detta är helt briljant, hoppas syskonen lagar nästa avsnitt snart! OCH så inser jag att jag missat Ann-Sophie Sandströms dokumentärer (en om galenskap, en annan om Mamm) - åh, hoppas YLE lägger upp dem igen i något tag.

These past weeks

Nästan hela min mentala energi just nu går åt till att skriva en text som handlar om spänningen mellan arbetskritiken som ett engagemang här & nu och som ett försök att gestalta vad det är att leva i kapitalismen, detta system, denna logik. Jag rullar runt Åbo och försöker bli klar över anti-politik, kritik som öppnar upp framtiden och den klistriga frågan "men vad ska vi GÖRA". Går på förstamajdemonstration med Vänsterförbundet och känner en bekant konflikt blomma upp. Sitter i solen och svettas under ett tal där Finlands mest lovande politiker säger att det hen vill göra, det är inget radikalt minsann. Finland på fötter, Finland i arbete, basinkomst kanske, investera i infrastruktur, hjälpa småföretag. Här & nu. Är det här det enda här & nu vi har? Sitter i saluhallen på ett fiskstinkande café, Åbos mysigaste, och våndas över en text om flykten från värde- och arbetssamhället. Avvecklandet som ska ske genom gemenskapens gemenskap, klassen som inte längre är klass. Allt på en gång, inget gradvis, ingen strategi, inga krav. Ingen politik, inga delmål. Ingen kolonilottsutopism. Texten slutar: och här och nu, här och nu. Ett öppet, förvirrat, lite förtvivlat, men ändå angeläget slut. Finns det något annat här & nu än att göra det mindre hemskt för arbetslösa, satsa på infrastrukturen, sluta skära ner i utbildningen, försvåra skatteflykt, klara av minimala klimatmål, öronmärka mer pengar åt äldreomsorgen, trygga familjeåterförening för asylsökande, riva upp besluten om ökade självrisker för att köpa mediciner, stimulera hemmamarknaden, införa sex timmars arbetsdag, ta mera statslån? Försöka fälla regeringen och hoppas på en ny, med mindre destruktiv politik? Alla de här sakerna är, här och nu, extremt viktiga. Men ändå - ändå verkar det finnas ett annat här & nu, som blänker fram, blixtvis, med en annorlunda logik. Jag ska försöka skriva om det där som blänkar till.