mellan drömmar och xenofober (oavslutade reaktioner)

Läser en kolumn av en människa som gjort sig ett namn som Provokatör. Sån där som retar gallfeber på folk genom yviga inlägg om att fattiga människor helt enkelt är dumma. Enligt vissa är den här figuren i sina överdrifter inget att ta på allvar. Jag håller inte med.

I dagens HBL skriver denna människa en kolumn som i korthet handlar om att xenofoberna fick rätt. De som i somras marscherade i demonstrationerna under namnet "Vi har en dröm" har avslöjats. Drömmen blev en mardröm, krisen är här. Grannlandet har gjort sitt avgörande att begränsa invandringen och "nu fäller intelligentsian en tår". Nu är det kris och vi står inför två alternativ, menar han. Stänga gränserna som xenofoberna vill, och behålla välfärden. Eller så får vi ge upp idén om en välfärdsstat med starka fack. "En generös välfärdsstat och en generös invandringspolitik går inte ihop. Någondera måste brista." Invandrarna kan vara en injektionsspruta men det förutsätter att vi går med på en tudelad arbetsmarknad (jag antar att han här menar låglönejobb och sedan högre avlönade, tryggare jobb).

Det oroväckande i artikeln är att den uppvisar en typ av provokation som är inbyggd i det som idag utgör mittfårans politik. Denna "provokation" bygger ett begrepp om realism och en uppställning (högst framträdande i kolumen) mellan drömmande vänstertomtar och xenofober vars oro om ett krackelerande samhälle är högst underbyggd. Xenofoberna hade rätt för xenofoberna, i motsats till vänsterflummarna, räknar pengar. Partier gör utspel om "nuläget kräver..." "...alt annat är drömmerier". De här partierna profilerar sig vanligen mot exempelvis Sannfinländare, uppmanar kanske, likt en Reinfeldt, till att "öppna våra hjärtan". Men att "öppna våra hjärtan" innebär i deras värld ett projekt där välfärden ska avskaffas, facken ska bortröjas, alla "hinder" ska avvecklas. Det vill säga: att "öppna våra hjärtan" innebär primärt att undanröja hinder för kapitalismens framfart. Att "öppna våra hjärtan" kräver att vi öppnar våra ögon, vilket kräver att vi klarsynt kan acceptera en verklighet där människor ska finna sig i att ta vilka jobb som helst till vilken lön som helst.

Uppställningen mellan xenofober (sverigedemokrater, sannfinländare) och vänstervirriga drömmar och blomsterhattar skapar en strypgreppsretorik. Gå med på en tudelad arbetsmarknad, bortskaffad trygghet, prekära villkor - annars...

På ett lite vidare plan ännu: uppställningen "avreglering eller välfärdsstat" är extremt dominerande. Antingen det ena, eller det andra. Högern representerar det ena, vänstern det andra. I ett krisläge är det alltså, enligt det här sättet att tänka, avgörande att vi kämpar antingen för det ena, eller det andra eller kanske allra helst en lägesanalytisk avvägning mellan båda. Det här slirar i sin tur ofta iväg till en allmän diskussion - det här är precis vad kolumnisten som jag nämnde har i kikaren - en diskussion om värderingar kontra pengar.

Hur hamnade vi här?

Alison Bechdel x 2

Under de senaste veckornas läsrus har jag läst två av Alison Bechdels grafiska romaner, Fun home & Are you my mother? Bechdel är också känd för sin serie Dykes to watch out for som också finns som en massiv megavolym - en mycket underhållande, queer tidskildring. De böckerna jag läste nu är en sorts självbiografier i serieform. Men snarare än en självbiografiform som tragglar igenom livet och stannar upp vid dess centrala händelser landar Bechdel, speciellt i Are you my mother? i en mycket mindre linjär form. Stilen kan kanske beskrivas som öppet utrönande, med omtagningar och temporala hopp. Serieformen tillåter också det som kanske mest kännetecknar böckerna: parallellitet. Bildrutorna struktureras ofta i flera skikt som går i dialog med varandra på ett ofta ganska smidigt sätt. Fun home beskriver huvudsakligen relationen till Bechdels far. Dom växer upp i ett närmast gotiskt hus i en småstad. Fadern är engelskalärare och uppslukad av sina husprojekt. När Bechdel kommer ut som lesbisk avslöjar mamman att pappan har haft affärer med män. Kort efter detta dör han under oklara omständigheter. Bokens berättelse sker ofta genom ett litterärt filter eller referenser. Bilderna är enkla men eleganta, färgskalan en märklig blå-grön. Tonen är hela tiden sökande, snarare än dömande. Samma sak kan sägas om Are you my mother? som skiftar från pappa till mamma. (Tossigt nog läste jag böckerna i omvänd ordning men det gör ingenting.) Parallelliteten i bild- och textberättandet blir rätt så massiv i den här boken. Det fungerar oftast, speciellt eftersom greppet är förankrat i en psykoanalytisk ram. Speglar, ellipser och glapp blir inte bara stilgrepp utan blir också en del av berättelsen om en människa som försöker förstå sig på sin kyliga mor. Boken löper kors och tvärs genom olika tider. Det psykoanalytiska spåret blir också konkret genom att det är en terapiprocess som beskrivs, där Bechdel gestaltar mötet med två olika terapeuter. Terapin och förståelseförsöket skildras genom Donald Winnicotts psykoanalytiska arbete. Det här är ett fruktbart möte åtminstone ibland, även om jag ibland känner mig överöst av psykoanalytisk dragning till en viss typ av meningssökande som sker genom symbolik. Hur som helst: genom Winnicott närmar sig Bechdel sitt eget försök att förstå sitt förhållningssätt, inkluvise olika förträngda känslor, till sin mamma som hon ringer regelbundet. Mamman pratar om sig själv, utan att vara intresserad av dotterns liv. Det som imponerar mig med Are you my mother är dess otroliga lågmäldhet. Här finns ingen bitterhet, inget behov att avslöja. Och, tekniskt sett är det lite hisnande att Bechdel lyckas bygga upp stimulerande serierutor utifrån ett material som ganska långt består av terapisessioner och telefonsamtal med mamma. Båda böckerna rekommenderas!

"Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt"

En chefsekonom vid en stor bank intervjuas i tidningen. Hen pratar om den finska skuldkrisen. Hen pratar om att priset på utfört arbete är på tok för högt för att landet ska stå sig i den globala konkurrensen. Arbetstiden behöver höjas även om det är "politiskt motigt".
Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte den här gången.
En sak som den unga chefsekonomen säger slår mig som ett salg i magen (ursäkta klichéspråk).
Hen säger, om sin nya position:
"Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt."
Det kan hända att jag lägger för mycket i vad hen säger, men bilden jag får är att ett karriärlyft helt enkelt är den "naturliga" livsgången. Att klättra högre hör liksom till.
Skillnaden till mitt eget liv är enorm.
Jag är pessimistisk och för det mesta, som ett slags depressiv tvångstanke, tänker jag att den naturliga och enda vägen är vägen ner, ner i nåt jag knappt ens vågar tänka på vad det är och var det är.
Den här tvångstanken är tyvärr också praktisk livsföring som bidrar till proletarisering.
Snuttjobbet som blir lottovinst, femmånadersstipendiet som blir lottovinst.
Kompisar pratar om att skaffa privat sjukförsäkring, för det kommer man att behöva. Kompisar pratar om sitt hem som en investering, för så måste man tänka numera.
Nu tror jag ju i och för sig inte att vår värld ser ut som den gör på grund av psykologiska dispositioner. Långt därifrån.
Men.
De här två sätten att tänka. "Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt" och en omhuldad pessimism där det enda som är givet om den egna framtiden är ett accelerande armod, indikerar något väldigt oroande inte främst om hur vi tänker utan om hur vi lever.
För egen del börjar jag inse hur farlig min egen pessimism är, hur destruktiv den är inte bara i relation till mig själv men också i relation till det som börjar hända när den här sortens pessimism blir utbredd, något normalt.
Igen: folk konkurrerar inte på arbetsmarknaden eftersom folk hänger sig åt karriärism eller pessimism.
Men de här två sätten att tänka gör det svårare att greppa konkurrensrelationer i all sin gruvlighet. Livet: ett steg uppåt genom att slå ut konkurrenterna eller fem steg neråt genom att slås ut i en konkurrens jag ändå inte kan göra nåt åt.
Nåja, knappast något djupsinnigt detta, men drabbades av chefsekonomens självsäkra yttrande.

this past week

1. Fötterna klistrar på golvet. Värmen strålar ut från skärmen. Fettfläckarna på tangentbordet. En ringmur av smulor mellan q och w. Damm på fingertopparna. Jag lyssnar på samma skiva, om och om igen. Det är morgonrocksdraperad måndag och pyjamastorsdag och toffeltisdag. Rumsterar i frysen.
2. Har slutat drömma om att vara tillbaka i skolan. Istället drömmer jag utdragna scener från olika typer av kursgårdar. Ibland är kursgårdarna asylboenden. Jag umgås med människor som förändrats. Men mest sitter jag och väntar, på nåt, under ändlösa föreläsningar (ofta om Marx) eller i små, klaustrofobiska rum där jag har en madrass för mig själv.
3. Jag sitter på en stol i en bekant omgivning. Kvällsmörkret genom fönstret. Prat på olika språk. Vardagsprat. Om filmer, Om universitetet, om jobb, om bussarna. Plötsligt: "nio människor dödades i min hemstad igår." Jag vet inte vad jag ska säga. Ingen vet. Vi nickar. Han säger det i vardaglig ton. Platsen, hans hemstad, inte en uppräkning på nyheterna. Vi tittar på varandra liksom i sidled, från stol till stol till stol.
4. Sån där kväll. Orkar ingenting. Skiter i plan a och plan b och vandrar hemåt. Någon ropar mitt namn. Ska jag med till TVO? Det är dit jag varit på väg hela veckan. Blir obegripligt glad av att på två sekunder plockas upp ur allmän livsleda. Går genom stan. Mina kompanjoner bjuder på öl och jag får träna finska. TVO slukar upp mig som en snäll grotta.
5. Juha Sipilä på TV. Mr. kris. Nu blev det stor kris, en kris som verkligen manipulerades fram såsom akut kris. Sånt här helt öppet maktspel, inga skrupler: svindlande. Alla håller andan sisådär två dagar. Sen rullar allt på som vanligt. Sjukvården ska stöpas om enligt "valfriheten".
6. Jag läser. Läsarskov där timmarna tvinnar in i varandra och den egna tillvaron, där i soffan uppallad mot kuddberget, känns både overklig och hyperverklig. Ta en nypa nattluft på balkongen. Så där har jag inte kunnat läsa på länge. I höst har den återfunnits, den överväldigande, samtidigt lite skrämmande i sin intensitet - läsarglädjen!
7. Jag får ett surt mejl. Några timmars vånda och rannsakan. Jag får ett snällt mejl. Balans i tillvaron.
8. Wittgenstein skriver om vad det betyder att något kan räknas som "samma" (jag tror han gör det, det var länge sen jag läste). Jag drömmer att jag hoppar på lokalbussen. Det är en nyck. I bussen börjar jag plötsligt känna igen mig. Här har jag varit förut. Kliver ur fordonet, ner på en solbeströdd gata. Jag minns de här kvarteren: en stor monsterkorsning, en bar. Tittar runt mig och funderar. Något stämmer inte riktigt, men ändå stämmer det. Solen lyser starkt. Jag går in i en sunkig loppis belamrad av saker. Går ut igen och in i på ett matställe. Det stämmer inte men ändå stämmer det. Där är gatan, det rosa-aktiga huset. Var är baren? Jag vaknar med ett ryck. Kommer omedelbart ihåg en ovanligt skarp dröm jag haft för många månader sen med helt odramatiskt innehåll. Jag var i samma område. Eller samma? Promenerade förbi kuppis, till monsterkorsningen. Satt mig på en bar där det spelades iskelmä ur en jukebox. Röda väggar. Jag lutar mot en kladdig bardisk. Tittar in i en suddig vitrin. Är hungrig, finns det mat. Slår mig ner med en bok. Tittar ut på en snögloppig gata, ett äckligt mjölaktigt ljus strilar in genom det skitiga fönstret. Folk härjar runtomking mig. Jag är helvetes trött. - - Vad betyder det att säga att det är "samma" område? Vad är kriteriet på "samma" flinar jag när jag knäpper sömngåbbar ur ögona.
9. Är på väg på ett möte men är alldeles för tidig. Sitter i en främmande byggnad och håller på med mitt. Har byggt ett litet bo där på stället med kaffe och bok och mobilkorrespondens. Är svettig efter en språngmarsch genom regnet och sur efter en overksam dag. Plötslig utanförblick på mig själv: där sitter den där kufiska, svettiga typen på Yliopisto på en fakultet jag inte ens minns vilken den är, och dödar tid och omringas av trygghetsmarkörer.
10. Diskuterar DIY-begrepp med A i olika repriser. Pågående samtal som sträcker ut sig över veckorna. Pratkontinuitet. Vi plockar upp tråden från förra veckan. När och i kontrast till vad lyfter människor fram att de fixat eller tillverkat något själva? Min skärgårdsmamma skryter plötsligt med glimten i ögat om sitt DIY-etos. Hipstermamma som briljerar med bönsorter och odlingsknep och egna experiment. Hur hamnade vi här, mamma? Jag tänker på mina gråa fingrar, de tre burkarna rönnbärsgelé i kylskåpets mörkaste hörn, en gåva från faster A. Rumsterar i frysen igen.

Arbete som hjälp

Läser på Facebook om en typ på Åland (jag tror jag gick i gymnasiet med honom) som tillsammans med sin familj erbjudit husrum och jobb åt en romsk kille från Rumänien som tidigare försökt samla pengar genom att tigga. Den åländska familjen som öppna sitt hem, och som på Facebook uppmuntrar andra ålänningar att anställa den rumänska killen om de behöver hjälp med olika praktiska sysslor. I en Facebooktråd listar olika människor saker de behöver få gjorda. Den åländska familjen har fixat skattekort och sånt så att arbetet sker "officiellt" och killen får en vettig lön.  Det är fint att läsa om ålänningarna som ställer upp och som umgås och erbjuder trygghet samt ett sät för killen att förtjäna pengar. På Åland gror en hel del ilska i relation romer - synnerligen skrämmande, antiziganistiska tendser. Därför är ålänningens initiativ väldigt bra. Jag kan samtidigt inte låta bli att känna mig illa till mods när jag läser om det här. Som sagt: den åländska familjen och deras kompisar är generösa och hjälpsamma. Men det som är kusligt är en situation där välbeställda människor erbjuder snuttjobb åt människor som inte har något alls. De som inte har något alls - deras tillvaro blir avhängig av att det finns välbeställda som har sysslor att erbjuda. Situationen blir så ofantligt kluven, på flera olika sätt. Det såklart otvetydigt bra att den rumänska killen får en drägligare vardag. Tak över huvudet, lite pengar. Men jag kan inte släppa bilden av ett samhälle som är kluvet i välbeställda som kan erbjuda småsysslor och därigenom en drägligare tillvaro, och sen människor som inte har nåt alls. Jag var på vippen att skriva något om att människor görs "beroende" av de som har det ekonomiskt bra, men det leder helt fel. Problemet är under inga omständigheter att vi är beroende av varandra. Det är vi. Det måste vi vara. Oroande i en samhällstendens nu är att arbetserbjudanden blir en sorts hjälp. Allt fler människor görs överflödiga i relation till den "gängse" arbetsmarknaden (att göras överflödig kan också hänga ihop med rasism, som i Rumänien.) Klyvningen: generösa människor som kan erbjuda olika sorters arbetsuppgifter och så de utsatta människorna, tvugna att hitta ett sätt att överleva, som utför dessa. De som kan hjälpa och de som tar emot hjälpen genom att arbeta. En situation som ofta framsår som ett win-win. Kanske är det skitigt att mig att sätta det den åländska familjen gör i det här globala sammanhanget. Det känns konstigt och snedvridet att inför människors försök att hjälpa hiva fram ett 'men-'. Samtidigt: det måste vara möjligt att artikulera den här samhälleliga tendensen, och hur den griper in i våra vardagsliv på olika plan. I det här fallet blir diskussionen sårig eftersom eftersom det globala sammanhanget är intvinnat i folks initiativ, folks beredskap att göra saker och att bry sig om sina medmänniskor.

På Åland har diskussionen om att hjälpa romer inte bara utgått från att erbjuda sysslor, utan behovet att sätta press på Rumänien har också tagits upp, vilket är väldigt bra och sätter saker i ett bredare sammanhang.