Att kunna ge: några tankar om gemenskap

Den elaka bloggen skrev ett tänkvärt inlägg jag en längre tid haft för avsikt att fundera vidare på här. Den som har en solid inkomst, skriver Elaka, och som ger pengar åt till exempel en kompis i nöd eller en tiggare bör inte betraktas som en extra-ädel person som gjort en stor uppoffring. En sorts utjämning har skett: tiggaren, eller kompisen i nöd utgör en påminnelse om ett orättvist system.

Det jag gillade med Elakas inlägg är att det erbjuder en ingång till begreppet gåva som är helt annorlunda än en dominerande tankefåra. Antingen beskrivs gåvan som tillhörande en evig ekonomisk logik: tjänster och gentjänster i ett stabiliserande system av skuld och återbetalning, eller sociala band som regleras genom gåvotransaktioner. Eller så beskrivs gåvan som ett mirakulöst överskridande av den ekonomiska logiken (i ovanstående vaga bemärkelse) på ett så mirakulöst sätt att tanken lägger krokben så sig själv när den försöker gestalta detta besynnerliga språng från den ekonomiska logiken till gåvans förbehållslösa givande. I Elakas text: istället för det här krumbuktande som egentligen undviker vad som är viktigt: påminnelsen om att hoppet från 'du är skyldig mig något' varken måste vara svårt eller dramatiskt.

A propos detta kommer jag att tänka på något som min vän P sade härom veckan. Vi talar om människor som ofta betraktas som "jobbiga". Människor som ses som problem, besvär - typer det är tungt att ha att göra med, konfrontationer med vilka är pinsamma och såriga. Typen som härjar med bibliotekarien, securitasvakterna som tar över, människor som stirrar, i smyg. (Tror inte bibliotekarier ska skuldbeläggas för det här, tror det är en svår situation att jobba i.) P försöker vrida på det hela, bort från den olust de här människorna ofta väcker, hos oss, stirrarna. Han börjar prata om vad det innebär att känna att man inte har något att ge, att vara den som ses som tärande. P föreslog (om jag minns rätt) att behovet att delta genom att ge kan ses som existentiellt grundläggande.

Elakas inlägg om givandet som inte behöver ses som en stor uppoffring och P:s fundering har visserligen med olika saker att göra, men en sak tror jag förenar dem, som ett perspektiv på vad det innebär att ge. Båda de här sätten att se pekar bortom skuldtänkande, där gåvan och givandet är förankrade i förödmjukelse eller prestationer vars nyttighet granskas av ett skeptiskt öga. Det jag uppfattar att P ville säga var att ett samhälle där människor betraktas som "problemfall", en belastning, människor som själva kanske upplever att de inte har något att tillföra,  gör det svårt att fylla ett behov som inte alls måste ha något med produktivitet att göra. Utgångspunkten måste alltså inte vara att varje människa vill integreras i samhället genom en form av arbete som erkänns som lika produktivt som andra former av arbete, och att svårigheten skulle lösas om alla skulle få ett jobb och att dessa jobb vore socialt erkända som produktiva verksamheter.

Jag tror det är viktigt att uppmärksamma skillnaden mellan att vilja ge, dela med sig, att vilja erbjuda något, å ena sidan, och bilden av att stå till tjänst i samhällsmaskineriet, å andra sidan. Det som jag uppfattade att P sade var att i ett gott samhälle möts ett sådant grundbehov inte av ständig prövning av vad det betyder att bidra. I ett bra samhälle har alla något att ge, något att bidra med, i kontrast till ett samhälle som bygger på systematisk exkludering där många människor görs överflödiga, och där både människor och jobb behandlas som en belastning som samhället inte har råd med.

P talade inte bara om givande, utan också om den anda i vilken vi tar emot något (som en gåva, som uttryck för någons givande, vilja att ställa upp, stå till tjänst, erbjuda något). Att välkomna en människa i en gemenskap på ett sätt som i en tillitsfull anda skapar plats för initiativ och olika sätt att vara tillsammans. (Kanske 'att ge' inte ska begränsas till att göra?) De här sakerna rör sig på ett helt annat plan, tror jag, än det som rätt slentrianmässigt brukar kastas ut som var och ens behov att social uppskattning, en haltande psykologisering som tycks utgå från att det vi egentligen behöver är anseende (ett begrepp som knappast lyckas fjärma sig från konkurrens, prestation och samhället som en abstrakt enhet).

Jag tänker på Simone Weils Att slå rot som, trots ett rejält oroande idealiserande av ordning (och till och med anseende!), tar upp en lite liknande tråd, det vill säga hon skriver om den smärta som det innebär att bli utstött ur samhället till exempel genom att bli arbetslös, men också genom att ha ett jobb som begränsar dig som varelse till ett slags exekutiv funktion. Om jag läser Weil generöst tror jag hon menar att grundbehovet (hon själv talar om vitala behov, men i och för sig inte behovet att ge), att bidra och ge, måste innebära att samhället inte kan ses som ett maskineri där enheterna är bestämda på förhand och där det sedan är upp till var och en att försöka bidra till de här enheterna (och kan du inte är du överflödig och har inget att ge).

Som jag uppfattar saken blir frågan om vad det innebär att bidra en grundfråga för Weil, inte, som det ofta är nu, ett slags psykologiskt pusslande och administrerande av med en besvärlig och överflödig del av befolkningen som på något sätt ska räddas från samhällsfarligt och för samhällsekonomin tärande utanförskap. I vårt samhälle - och det här kan jag känna helt personligen, i olika situationer - är frågan om att bidra eller att inte bidra belagd med skam. Den här skammen hänger ihop med att "bidra med något" (bidra till "samhället") förstås primärt i arbetstermer. (Men ett alternativ är knappast en 'annorlunda förståelse').

Det jag tycker att Weil, och min vän P:s fundering, leder in i är att det faktiskt är möjligt att prata om "att kunna ge" som ett grundbehov som, när en människa berövas det, kan ge upphov till bitterhet och en känsla av att andra människor inte vill befatta sig med en på annat sätt än som bidragstagare, som den där besvärliga typen som stjäl uppmärksamhet och ligger till last.

Att människor förvandlas till "besvärliga" är symptomatiskt. Som ett exempel på hur det här görs: Roland Paulsen skriver i Vi bara lyder om hur handläggare på Arbetsförmedlingen sorterar människor i kategorierna 'de som kan jobba' och 'de som inte har alla hönsen hemma'. Den senare gruppen beskrivs som en problemgrupp där psykisk sjukdom och attitydproblem gör människor obrukbara som arbetskraft. Paulsen skriver om hur handläggarnas högsta önskan är att de här människorna ska försvinna från deras bord, deras mappar, deras statistik. Med det här vill jag inte reducera saken till ett diskursivt plan. Det jag tänker är att det finns en massa såriga människomöten där sårigheten trubbas av genom att hänvisa till "besvärliga människor" som en börda som helst av allt ska landa på någon annans bord.

Företagsamhet

Hade ett kort, trevligt telefonsamtal med C. Vi pratade bland annat om företagsamhet. Kom att tänka på hur radikalt olika saker man kan mena med det här begreppet, och hur de kan stå i stark konflikt med varandra. När regeringen talar om företagsamhet är det potentiella pengar som ska rulla in. Att vara företagsam presenteras som att våga satsa på sina idéer, men det hela kretsar kring att undanröja hinder (byråkrati, kostnader) och att kunna sälja en vara som har tillräcklig efterfrågan. I telefon talade vi om en annan typ av företagsamhet. Att vara handlingskraftig och att inte låta sig nedslås av myllrande regler. En typ av oräddhet. Vi talade om att hjälpa de flyktingar som kommit till Åbo. Företagsamhet här kräver också ofta ett övervinnande av inre hinder, att inte hindras av blyghet, att inte låta ett uppslag fallera eftersom den tillfälliga orken och den tillfälliga gnistan falnade. Det finns såklart en viktig distinktion mellan att vara företagsam på ett lyhört sätt som går i dialog med andra om vad som behövs, och företagsamhet som präglas av en vilja att driva en grej oberoende av hur behoven ser ut, kanske en missriktad vilja att vara hjälpsam där hjälpsamheten blir ett projekt att driva igenom (vilket innebär en ganska skrämmande föreställning om de som utsätts för hjälpen ifråga).

Jag tänker i liknande banor när jag diskuterar arbete med N under en av våra söndagsölsessioner. Vi pratar inte om arbete i allmänhet utan om vår egen framtid. När jag går hem är det nåt som slår mig: vi har nästan hela tiden pratat om oss själva. Hur vi ska hitta vår plats, vår nisch, vår väg, något som det går att leva på, anpassa sig enligt det befintliga utan att gå under. Det som mer eller mindre faller bort när arbete helt blir en fråga om "att hitta sin nisch" är att stå till tjänst, att vara företagsam i den andra bemärkelsen, det vill säga att stiga in där det behövs och vaket agera enligt de behov som finns. Och det är viktigt att det här är behov, och inte efterfrågan, och att företagsamhet i den meningen blir något helt annat, och ytterst moraliskt suspekt, om den blir en fråga om "att hitta en nisch". Min fundering: oron inför framtiden, oron som handlar om säkra inkomster, konkurrens och brändande äter lätt upp det slags initiativglädje och -rikedom som på riktigt skulle behövas just nu. Ett liv där det finns 'frivilligarbete' som ett slags nisch, en hobby, att syssla med på sidan om den egentliga företagsamheten - på arbetsmarknaden. // Råddiga & fumliga tankar igen.

Orientering, desorientering

1. T skriver: det är nåt kusligt med kvällsljuset på hösten. T har rätt. Kusligheten som inte går att fånga på bild (eller går den?) men som känns i kroppen. Fåglarna har tystnat & något virvlande i luften, fräscht och fuktigt och hotfullt och omvälvande. Kompakt men lätt höstmörker som sveper in en på ett trösterikt men obarmhärtigt sätt.

2.

3. Vi går hem längs den stora, fula, pittoreska vägen i Mariehamn, min syster och jag, tysta efter en tröttsam kväll på en bar som plötsligt invaderats av nu-metal och skrikande svenska män i sina bästa år. Jag fryser. Något knäpper under foten. Kanske något ljus från pingstkyrkan. Plötsligt: musik? Ett långsamt, ihållande drön från en synth, eller orgel, och sång ovanpå. Ett par som sjunger, långt borta nånstans, liksom inne i skogen, eller under marken, eller uppe i luften, kanske på österbottniska. Andlig sång i knarkig valiumdansbandsstil. Paret mässar, eller skrålar, om Gud. Den grusiga och svajiga sången suddas ut bland tallarna. (En andakt? En performance? Fulla ålänningar som stämmer upp i frälsningstörstande kör?) Egentligen vill jag tassa in i skogsdungen, och ge mig in i vad det nu är. Men jag vågar inte.



4.

5. Hör inifrån dimmorna: "nu när patienten är mera avslappnad går det bättre." Sedan tuppar jag av igen. Vaknar, släntrar de 100 metrarna hem förbi sminkstället, hemdörren invid lafkan med knallgul text på skyltfönstret som säljer tvättmedel för allergiska personer. En buss tvärnitar, människor väller ut & in. Benen bär, fyra trappsteg. HBL som väntar på hallmattan. Dagens TV-tablå, en kolumn om musik eller nåt men jag tappar genast tråden och stirrar på den gråa solen genom smutsrutan.

6. Jag drömmer att jag är på Keletistationen i Budapest. Jag har kommit dit med buss från något slags rundresa. På stationen finns en massa människor, flera av dem ser avsvimmade ut. Någon, kanske en reseledare, säger: "don't worry about it, don't worry about it. It's normal, it's ok." Jag vänder bort blicken, och alla mina bekymmer börjar kretsa kring någonting jag glömt i den där bussen, som bevakas av en människa i militärkläder som ser rädd ut. Stationen ser ut precis som den gjorde då, 2001. Jag trevar efter mina ägodelar i en stimmig buss, och griper tag i en massiv väska.

7. Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj. "I skymningen står Marion och ser upp mot ett av de fönster i Stora Mans där en lampa alltid brinner om natten. Det måste vara någon som bor där, eller som åtminstone återvänder hit varje natt för att sova. Guldinskriptionen blänker i det sista ljuset och silverregnet, arkitektens tröst, som har löpt som en stor insekt över fasaden vid huvudentrén är borttaget sedan några veckor, kanske ska någonting äntligen hända med byggnaden nu. Det ska bli bostäder i de gamla sjukhusbyggnaderna, men fortfarande står de orörda och majestätiska i sin vackra dämpade karmosinröda färg." Parallellt: Friedrike Mayröcker: Jag är på anstalt. "undvikandets vana : kanske olat eller konstfigur genom att jag på gatan försöker undvika allting alla personer alla hinder precis som jag försöker undvika alla svårigheter i vardagen. Alltså kan jag inte vända huvudet åt sidan när jag går över gatan därför att jag blir yr, och även när jag samtalar med någon som följer med mig på promenad riktar jag inte blicken mot den personen utan ser ned i marken, av försiktighet, för att undvika 1 anfall av yrsel, jag sitter med blicken riktad rakt fram bredvid kvinnan som kör bilen för att inte distrahera henne precis som om jag körde bilen (bara se rakt fram nästan utan att låta mig tilltalas av chauffören osv.)."

8.

 9. En liten klunga på Åbo torg protesterar mot nedskärningspolitiken. En räpsammansättning spelar, tal hålls. Min kompis hänger på sin cykel och mitt i allt stannar en bekant, ytterst proper, dam till, utbrister stolt (eller hör jag fel?): jag har alltid varit anarkist! Ett samtal vävs om Kropotkin i periferin av min uppmärksamhet. Snålblåst över Åbo torg. L:s hund ser ofantligt uttråkad ut. Jag hålls knappt på benen. Nästa dag rubriker överallt om de aktuella besparingarna. Jag lär mig begreppet "pakottava lainsäädäntö".

10. Hänger efter ett gäng gulisar längs regnblaskig biskopsgata. Bänder upp den vanliga, tröga dörren, men går trapporna upp istället för att ta till vänster. Arkens trappor luktar ännu svagt av gummi & renovering efter alla dom här åren. Gulisarna är på väg åt samma håll. Jag har helt tappat orienteringen. Har inte varit i den här korridoren på många år och söker ängsligt min destination. Hela bygget framträder i ett nytt, obekant ljus. Efter mötet rullar jag ut i arkeneftermiddagen. Den främmande korridoren, studentmyller. Ärendet är att hämta mitt betyg som legat och skräpat på ett kontor och Y kommer med till fakultetsmänniskan, "för att fira". Y försöker liva upp stämningen när jag får mina papperslappar i handen och frågar om inte hornorkester vore på sin plats nu. Fakultetsmänniskan, som inte åldrats en dag på tio år, ryter skämtsamt så det ekar i hela Arken: NEJ, DET SKA VARA SYNTH!! Återvänder till livet med kafferep på Fabbes medan Hank Williams jamar Crazy heart ur högtalaren.

11. Går nerför backen den sista biten hem. Hajar till: solen skiner bakom huset med den märkliga italienska barberaren. I lokalen som alltid är tom är det nu smockfullt med människor.

12. Mayröcker: "denna självglömska : 1 avlägset land 1 otydligt minne de senaste veckornas och månadernas händelser ("=uppenbarelser"), man talar till mig om vänner budskap orakel genom vilka jag skall ha erfarit något men jag ser det inte, det måste ha utspelat sig i 1 dimmigt ingenmansland, bara det mest genomträngande språk förmedlar något till mig, liksom avtecknat - så småningom nalkas skuggor av personer samtal tilldragelser, allt mycket oprecist, tror jag och så snart de dykt upp snart åter glömda förlorade försvunna -: uppdykandet av ett inlindat knappt gripbart minne berör mig, ruskar mig, jag är i tårar)."

Ingeborg Bachmann - Det trettionde året

Jag hade hört om Ingeborg Bachmann främst som poet, och som författaren som skrev Malina (som jag sett en filmatisering av). Och för några år sedan har jag för mig att hennes korrespondens med poeten Paul Celan publicerades. (Hm - de här strukturerna som gör att kvinnliga författare/konstnärer framför allt blir kända för männen de är tillsammans med. Men hoppas inte det stämmer i det här fallet.) Jag läser novellsamlingen Det trettionde året som kom ut år 1961. Det är det första jag läser av henne, och mitt första intryck är en författare som verkligen brottas med sin tematik. I samtliga av novellerna finns en uppgörelse, en längtan efter något nytt, något rent, något bortom det gamla, och, kanske framför allt, bortom det falska. Några av texterna behandlar explicit ett efterkrigstidstillstånd av skuld och ett försök att göra upp med det som hänt. I en av novellerna skriver Bachmann om en far som utvecklar en cynisk relation till sin son, som enligt denne misslyckas med att leva upp till förälderns längtan efter ett barn som på något sätt ska vara oberoende av den vanliga, vardagliga världen; han ville ha ett barn som börjar världen på nytt, som skapar sin egen värld och sitt eget språk. Just språket betonas genom hela boken: främlingskap för språket, försök att hitta ett annorlunda språk. Den här novellen är hisnande, och drabbande i sin beskrivning av hur en längtan efter något obefläckat blir destruktiv och farlig. Pappen är besviken på ett barn i vilken han endast kan se samhällets ytlighet. Samtidigt präglas den här novellen av samma problem som många av de andra novellerna har: Bachmann tycks skriva utifrån en viss filosofisk idé och novellerna blir ibland lite klumpiga utläggningar av en filosofisk svårighet. Berättelsernas allvar vältrar då över i ganska intellektualistiska och högtidliga konstruktioner. Men det är inte alltid så. Bachmann skriver ofta suggestivt och hon lyckas frammana genuint kusliga stämningar som krälar under huden. Och drabbningen som berättelserna ger uttryck för berör, också när författaren går in i ett sätt att skriva som tycks märkt av sin egen tid: huvudkaraktärerna i novellerna är ofta grubblande män och de här grubblerierna känns ibland en smula - unkna? (existensen/friheten/Kvinnan). Men när hon skriver om viljan till radikal förändring, och den destruktivitet den här viljan ofta för med sig för karaktärerna, är det inte svårt att förstå angelägenheten i det hon skriver. Att vilja rasera det gamla kan också vara ett uttryck för maktfullkomlighet, att vilja skapa en ny maktordning (det här utforskas bland annat i en novell som handlar om att överskriva den heterosexuella kärlekens instängdhet). Den farliga, om än ofta kanske begripliga (som en aspekt av förtvivlan) frestelsen att i världen omkring sig (inklusive i en själv) se endast uttryck för falskhet som är i behov av en grundläggande reningsprocess blir verkligen ruggigt åskådliggjord i Det trettionde året.