Dagnatt

Nu är det bråttom. Panik. Det ska skrivastänkas. Från loj modstulenhet och sysslolöshet slungas jag in i motsatt läge. Ingen tid att tänka (måste tänka), ingen tid att skämmas över dålig text (skäms över dålig text). Hittar migsjälv på subway, 05.30. Natt blev morron i spökarken. Det spöregnar ute och det känns som att jag går runt i ett postapokalyptiskt dataspel. En grävskopa mullrar - och en fågel sjunger gällt. En månad till - sen! Men nu! Det är på något vis en helvetes lättnad att vara tvungen att skriva och skriva till punkt. Åa:s sterila pärmar runt det hela. Jag kommer knappast att kakka fram nåra guldtankar under den här månaden. Men den begränsade tiden ger svindel, och inte bara på ett dåligt sätt. - -

Rent, vitt och några livstycken

Ser en rätt så ny, svensk dokumentär på digiboxen som heter Rent, vitt och några livstycken och som regisserats av Kåge Jonsson och Pieniowski. Filmen handlar om arbetets mening såsom det beskrivs av några kvinnor som jobbar på ett tvätteri någonstans i Sverige, Norrköping, läser jag. På arbetsplatsen verkar det finnas nästan endast kvinnor. Kameran glider runt i den fabriksliknande miljön bland löpande band, gigantiska griparmar, manglar och vad som ser ut som sjukhuskläder medan kvinnorna berättar om hur de ser på arbete och hur de ser på sitt eget jobb där på tvätteriet. Många säger att de är rädda för att inte orka jobba, att kroppen inte ska palla. Arbetet är fysiskt tungt och flera av kvinnorna vittnar om slitage och en kropp som för all framtid är märkt av en livstids arbete i tvätteriet. Att inte orka förbinds också med arbete som ett dagligt krav, dit ska man gå - dit MÅSTE man gå - varje dag. Samtidigt är det många som talar om arbete som krav mera allmänt. De säger att jobba, det måste man ju. Vad vore alternativet? Vissa verkar besvikna över hur livet har utvecklat sig, att de har blivit kvar på tvätteriet trots att de trodde att de inte skulle bli det, att drömmar aldrig blivit mer än drömmar. Någon talar om en motsättning inom henne själv, vad hon blev, vad hon tänkte att hon skulle bli, vem hon är nu. Flera talar om nåt slags pyrande missnöje som det inte blir något av: "Man tänker mer än man gör, och på jobbet försöker man vara som vanligt." Något i den stilen är det en som säger. En del formulerar missnöjet som att jobbet är osynligt, att det inte värderas, att det tas för givet.

Andra säger att de trivs, att det finns en bra gemenskap på jobbet, Om det uppstår yttre hotbilder, då står man enade och solidarisk. Någon berättar att många släktingar jobbar där också, och att de gillar att gå dit varje dag och att det i dessa tuffa tider är fint att alls ha ett jobb som man kan gå till. En av kvinnorna talar om vikten att göra sitt jobb bra, att bry sig, att inte låta arbetet bli monotont och själsdödande.

Många av rösterna - ja det är just röster, vi får aldrig se vems ansikte rösten tillhör - betonar att arbete är ett yttre tvång för att få en inkomst, det spelar inte så stor roll vilket jobb man har, men det är viktigt med en stabil arbetsplats. Passet börjar 6:45 och slutar klockan 16. Det som slår mig är att det här med arbetet 'som vilket jobb som helst' är en aspekt som träder fram på väldigt olikartade sätt. En kvinna konstaterar att det är här på tvätteriet man hamnar om man inte har utbildning. Hos andra kan man skönja vad som verkar vara stolthet över att klara av jobbet, trots allt - att det är viktigt att påminna sig om att jobba måste man för att leva. Under det att rösterna berättar ser vi kärror som dras omkring, kläder som packas och viks och galgar som snurrar runt. Automatisering sköter en del men man ser också att mycket måste göras för hand, att det är repetitiva rörelser, lyft och säkert också buller.

Men bullret hör vi inte, och här kommer min enda invändning till dokumentären. I tvätteriet har man ploppat ner en konsertpianist i full konsertmundering. Där sitter han och spelar rofylld musik medan det effektiva arbetet pågår runtomkring. Vad är poängen? För mig är det något onödigt estetiserande som träder in, en konstigt domesticerande inramning jag verkligen har svårt med. Kanske vill regissören få oss att se arbetet som koreografi. Men ingen av kvinnorna talar om arbetets rytm på det sättet, och jag får inte fatt på vad det här ska tillföra för ett perspektiv. Det jag verkligen uppskattar är hur kvinnornas vittnesmål om tvätteriarbete skiljer sig från varandra. Några talar med skräck i rösten, andras röst är glad och nöjd, en annans besviken och uppgiven. De lyfter fram olika sidor hos arbetet och gemenskapen. Men sen när den där konsertpianisten plinkar sin lugn-och-fin Chopin är det som om de här skillnaderna plattas ut, och - nu kanske det här låter hemskt men - dokumentärfilmen förvandlas till de där närmast bisarra trädgårdsprogrammen på SVT där harmoniska bilder av påtande i grönskan ackompanjeras med Nick Drake eller liknande lugna favoriter. Men nej, riktigt så illa är det inte, men oavsett - jag är verkligen förbryllad över vad man tänkt att pianistens närvaro och musik ska bidra med. Någon föreslår att pianistens närvaro markerar kvinnornas underordnade roll. I så fall skulle det där harmoniska pianospelandet stå för de processer där foglighet och underordning skapas. Men det kom jag inte att tänka på när jag tittade, och jag vet inte. Trots allt, Rent, vitt och några livstycken är en bra och fängslande dokumentär.

Zombiefronten

                                           
Har gått och skaffat skurkapparat, en sån där satans smartphone. Egentligen skulle jag ha köpt en Fairphone, men januaripartiet tog slut innan jag hann slå till. Skurkapparat alltså. Sedermera har jag förvandlats till en zombie vars enda kroppsrörelser består av ett stumt & inåtvänt fingerswischswosch nerför rutan. Intressant hur en mojäng kan väcka alla möjliga farhågor om en själv: jag ser framför mig hur manicken börjar styra mitt liv och allt blir instant gratification och notification och inte en stund över för en av de saker jag egentligen anser vara viktigast av allt: sitta och vänta, göra ingenting, stirra runt mig, speja på omgivningarna, försjunka i miljön. Om ni ser en Lindman sitta nerhukad över sin skärm, hojta ett varningens ord! Utöver det har min tillvaro präglats av det vanliga, kast mellan klaustrofobi och att trivas utmärkt hemma i röran. Har sprungit på bio, hinkat i mig alltför dyr öl och suttit hemma och petat på kommatecken, bisatser och grunnat över hur jag ska komma bort från min eviga tendens - som präglar allt mitt skrivande - att lämna det jag säger på hälft. Blir galen på mig själv!

Dessutom har jag grävt i digitalboxdjupen och hittat pärlor. Alltså: folk som jobbar för den statliga televisionen med att köpa in visningsrättigheter och som ibland lyckas gräva fram briljanta, udda grejer som jag inte på egen hand visste att jag ville se - blir så förbannat tacksam att de här människorna finns. Förra veckan ser jag en möjligen övertydlig men intressant film från 1982 om homofobi i den partiarkala familjen. Trots att där fanns onödiga Bergmantyngda grejer drabbades jag av det raseri som kom till uttryck i den. Raseri och kritik av homofobi är inte direkt vad jag förknippar med finsk - och i det här fallet finlandssvensk - film så därför blev jag glad. Idag ser jag en underlig liten dokumentär som utspelar sig i en ödslig georgisk restaurang. Stilistiskt sett påminner filmen om den taiwanesiske regissören Tsai Ming-Liangs studier av ordlösa möten i miljöer som väcker nåt underligt hos tittaren. Också här ser man framför allt människorna i sina miljöer, en grällt målad restaurang som inte har några kunder. Där finns några få bord och de är dukade. En gubbe sitter och grubblar på sitt kontor. Personalen oroar sig för framtiden. Någon jagar bort en hund som rotar i soporna. Intill restaurangen finns nåt slags politiskt kontor och en spelhall. En unge sjunger karaoke, några politruker diskuterar trött med en ortsbo som vill att saker ska förändras. Grejen med just den här filmen är hur den från bild ett lyckas etablera en miljö som genast blir levande för mig. Funderar på hur nästan magiskt och svårbegripligt det där är. Vad är det som händer när en regissör (eller författare, för den delen) lyckas frammana en värld, en miljö, en omgivning, en livsvärld på ett sätt som transporterar mig som tittare/läsare någonstans? (Uppenbarligen har det inte med realism att göra - i dokumentären får omgivningarna ett slags surrealistiskt skimmer med de där grällt målade väggarna.) Men som sagt: personalen på Yle Teema - hurra för dem! Hurra för statlig television!

vardagsskrämmande

Läser en tidning där kvinnliga - som det heter - makthavare intervjuas. Dessa ombeds berätta om sina kvinnliga förebilder. En sosse nämner Margaret Thatcher. Inte för att de har några värderingar gemensamt, men för att järnlädyn "genomförde vad hon tror på". Det slår mig som rätt skrämmande att "genomföra vad en tror på" framstår som ett ideal i sig, oberoende av vad en tror på. När Thatcher lyckades krossa gruvstrejkarna på åttiotalet, då är det alltså hennes viljestyrka som ska beundras? Försöker också tänka på det samhälle där det blir begripligt att tänka i de här banorna, att det målinriktade blir något eftersträvansvärt i sig. Varför tycks det mera legitimt att säga så här om Thatcher, en kvinna? Sossepolitikern skulle knappast åberopa Reagan som en förebild på grund av att han var en stark man som lyckades driva igenom saker som "han trodde på". Thatcher är en stark kvinna som hade makt och lyckades med sina projekt - alltså är hon en god förebild?  - - - - Kanske dyker Thatcher upp som en möjlig förebild också eftersom avståndet till Thatcher sägs handla om "olika värderingar eller åsikter"? När saken uttrycks på det här viset låter det redan som en öppning mot en allians, i genomförandets tecken. För är det centrala att driva igenom ett projekt, då gör det väl mindre skillnad med åsikter och värderingar hit och dit, så länge parterna är drivna åt samma håll?