Chockdoktrinen, en jävligt viktig bok

Att jag läser Chockdoktrinen, skriven av Naomi Klein, först nu (boken kom ut 2007) är inte överhuvudtaget problematiskt. Boken, som handlar om kris- och katastrofkapitalism, har tyvärr inte förlorat något av sin aktualitet. Tvärt om. Det är dubbelt upp ruskigt att läsa boken eftersom huvudpoängerna belyser de senaste årens ekonomiska kriser. Kleins stora budskap är att välta omkull ensidig och ideologisk idé om att marknadsekonomin alltid medför demokrati och välstånd. Hon visar hur marknadsekonomins ideologer snarare ofta sett demokrati som ett problem och att drastiska nyliberala processer genomförts mot befolkningens vilja. Den chockdoktrin hon talar om utgår från att avgörande kapitalistiska samhällsreformer - privatiseringar och avregleringar - görs då ett samhälle befinner sig i en kris, eller i samband med en katastron. Ofta har det till och med varit så att marknadens ideologer själva varit med och manipulerat fram krisen, eller gjort en redan existerande katastrof ännu mera katastrof. Poängen är att reformerna görs då ett land präglas av förvirring och kaos. Klein återkommer till kapitalismideologernas dröm om det oskrivna bladet, att det gamla systemet (de stadsägda industrierna, den befintliga demokratin, den existerande samhälleliga infrastrukturen) ska raderas för att något nytt ska byggas upp på en helt avreglerad ekonomis grund.

Jag kan inte nog betona hur viktig den här boken är. Kleins tegelsten belyser chockdoktrinen genom att i exempel efter exempel visa hur det existerande samhället får stryka på foten för att kapitalismen ska kunna sättas i verket, så att entreprenörerna ska få härja fritt. För att nämna ett exempel: då Sri lanka drabbades av den tsunamin sågs detta som ett briljant tillfälle att fösa bort den traditionella fiskerinäringen från stränderna. Istället skulle man bygga upp hotell för "ekoturister", en betydligt mera lönande affär än självförsörjande fiskare. Ett annat exempel är beskrivningen av de multinationella entreprenörerna som verkade/verkar i Irak. Inte bara skulle landets egna resurser privatiseras; entreprenörerna anställde sällan irakier för sina projekt, vilket ledde (och leder) till utbredd arbetslöshet. Oredan och kaoset är genom detta något som fortsättningsvis upprätthålls genom en ekonomisk agenda.

Det här går så klart mot förhärskande beskrivningar där liberaliseringen ses som synonym med ett löfte om tillväxt och välstånd. Hon skriver om militärjuntan i Chile, Polen på nittiotalet, Ryssland efter Gorbatjov, Sri lanka efter tsunamin, USA efter 11 september och kriget mot Irak som följde. Bland annat. Material saknas inte:  genomgången är på det stora hela övertygande på det sättet att Klein verkligen lyckas få korn på det hon kallar chockdoktrinen. Avsikten är inte att måla upp en konspiration (även om det på vissa ställen blir lite frestande att läsa henne så). Avsikten är, som jag förstår saken, att avslöja det som ofta ses som oskyldiga (eller nödvändiga) marknadsekonomiska "strukturomvandlingar" för vad de är, att beskriva vad sådana reformer förutsätter, att det inte bara är "ekonomi". En annan viktig drivkraft verkar vara att peka på hur radikala omstruktureringar gör i en katastrofs skugga, långt bort från strålkastarljuset. Som hon skriver: det är ovanligt att militärjuntan i Chile beskrivs utifrån de privatiseringsprocesser som startades, eller att kriget i Irak beskrivs ur ett ekonomiskt perspektiv. Hon belyser bland annat den enorma arsenal av privatiserad krigsföring som innebar en blomstrande business för ett expanderande gäng entreprenörer.

Det hon särskilt pekar på är det våld som sådana omstruktureringar ofta förutsätter och det fruktansvärda mänskliga lidande som de här chockbehandlingarna står ansvariga för. Den läskiga slutsats hon flera gånger kommer till är att det som för människor innebär en tragedi på samma gång är festtider för företag som tjänar en rejäl hacka på katastrofen, eller som till och med lyckas staka ut en helt ny bransch i och med krisläget - hon ger många exempel på företag som specialiserat sig på katastrofer.

(Jag tror annars inte att boken kan eller ska kritiseras genom att peka på exempel där kriser inte sammanhänger med liberalisering eller där liberalisering skett demokratiskt - som jag läser Klein är poängen inte att rita upp en naturlag utan att teckna en bild som låter oss förstå en sida av samtiden som är viktigt på grund av de många myter om avregleringar som florerar.)

Om man tänker på vad som hände och händer i Grekland erbjuder Kleins bok en klargörande bakgrund, som skisserar hur liknande mönster finns att hitta på många olika håll. Befintliga strukturer krossas, för att sälja ut och "skapa nytt". Krisen används som förevändning för "det nödvändiga" och man hänvisar till att förändringen frigör samhället från en destruktiv stat. De misslyckanden som sådana strukturomvandlingar möter - dvs. att folk fortfarande är fattiga, att inkomstklyftorna växer, att demokratin inte fungerar - skylls sedan på befolkningen som antas vara fast i gamla, besvärliga mönster eller som inte är mogna för det här med demokrati. Men hur det än är ställt måste de beska dropparna ner och kurens själva våldsamhet är i sig något gott eftersom det skapar oreda i det gamla.

I Kleins bok finns också många andra viktiga observationer som rör korruption (varför uppstår korruption, vem är det som matar korrupta politiker?), mänskliga rättigheter och utrikespolitiska doktriner. För mig var det här omvälvande läsning som gör att jag känner mig lite lite nyktrare när jag läser utrikessidorna (som ofta på ett närmast slentrianmässigt sätt betar av dagens katastrofer). Kanske hajar jag till när jag i bladet läser om de oändliga gåvor USA skänkt åt det irakiska folket och hur dagens situation gett upphov till frågan om dessa generösa gåvor inte kastats bort och om USA:s mödosamma försök att skapa demokrati i Irak nu inte framstår som lika bortkastade på grund av det stridslystna, otacksamma irakiska folket (alltså, rapporteringen från Irak nu är extremt konstig). Hur som helst: bra bok, sällan jag läser så klargörande saker som städar upp i tankarna.

För övrigt, en fin skildring av den katastrofkapitalism Klein talar om i sin bok kan man se i första säsongen (kanske andra också, har bara sett en), av TV-serien Treme, som handlar om New Orleans efter Katrina: vad hände med staden? vad hände med bostäderna? vad hände med säkerheten? TV-serien tycks i stort sett utgå från samma analys som Klein: katastrofen öppnar sig för företagare som en möjlighet att göra profit och som en möjlighet att nedmontera välfärdsstaten och riva kommunala bostäder.

Tromsø

En buss trafikerar mellan Rovaniemi och Tromsø. Eftersom det går en sådan buss bestämmer vi oss för att åka till Norge efter filmfestivalen i Sodankylä. Det är något särskilt med långfärdsbuss. Där sitter man inspärrad med ett gäng andra. Nån sover. En annan prasslar med matsäcken. En påtaglig lukt av fotsvett. Man sover. Landskapet sniglar sig förbi. Man sover. WC-stopp. Tystnad. Eller nej, det var inte så tyst på bussen: längre bak satt ett par som snottrade konstant. Var det inte relationsproblemen var det Godard (de hade uppenbarligen också varit i Sodankylä) och var det inte Godard var det relationsproblemen.

 Snö & sol

 I Tromsø lyser solen. Det hände inte ofta. När den behagar göra det ser det ut så här, idylliskt. Stan ligger på en mindre ö och omges av andra öar. Där bor typ 60000 människor och jag hinner inbilla mig att jag är på Färöarna eller Åland. Det som är konstigt är att ett slags vardaglighet med sakliga hus, industriområden, hamnar, båtar och färjor sätts i parentes i ett ganska uppfixat centrum med fina butiker och "trevliga" caféer. Den här trevligheten gav mig ännu mera känslan av Mariehamn, och inte på ett bra sätt. Fjordar och havet omkring och inne i stan är det som om man är i en stad som lider av Reykjavik-komplex: det ska vara urbant, hippt och coolt. 

Till all lycka finns det ett ställe som heter kort och gott G. Här slår jag mig ner med en bok och en kaffe. Det är eftermiddag och ett gäng glada gubbar häller i sig öl och fnittrar. Deras bekanta knackar oupphörligt på fönstret, och gubbarna rusar ut genom dörren och ropar: Tore, kom in på ett glas nu! Tore smyger in på ett glas och samtalet kretsar kring lottovinster, pengar, lottovinster (någon har vunnit typ en miljon och jag tror till och med att vinnaren promenerar in i baren), vädret och affärerna. En av farbrödernas telefon ringer hela tiden, och han anmäler högljutt att den här människan vill han absolut inte prata med. Först tror jag gubbarna är typ fiskare, men sen börjar de prata på ett sätt som får mig att misstänka att de jobbar med media. Hur som helst: jag sitter på min höga stol i den helt gemytliga baren och fladdrar med öronen. Det som är konstigt är att trots det fina intrycket av fnittrande gubbar som hänger med varandra över en öl är det nåt som känns läskigt med hur de hela tiden pratar om pängar, pängar, pängar. Och lotto. - - - Tromsøs kärncentrum ser rikt ut, men jag får ändå känslan av att här kan finnas stora klyftor.

 Vi går en runda över bron på en annan holme. Det regnar och är jävligt så där som det kan vara tillfälligtvis. Jag har ett infernaliskt skoskav och vi råkar hitta Hell's angels eget tillhåll.

En mängd skärgårdsfärjor förbinder de olika öarna med varandra. Som skärgårdsbo hinner jag naturligtvis ägna några tankar åt hur detta nätverk upprätthålls. Är båtarna statliga eller är de utlagda på entreprenad? Tyvärr hinner jag inte fördjupa mig mera i skärgårdstrafikens problematik den här gången. Inte ens hurtigbåt blir det av att åka.

 Uppe på fjäll. Vi åker med linbana (nordmennen må himla med ögona åt dylika fasoner) tillsammans med ett gäng tyska pensionärer som lugnar varandra med vetskapen om att det är kallt i Tyskland också. Det blåser, det regnar, det snöar, det blåser. Vi spatserar en stund på kullen, fint är det där, sitter på ett kafé som spelar cheesy listening-electronica från 1997 medan vinden viner utanför fönstren. Får känslan av att befinna mig på en annan galax.

 På Wikipedia läser jag att borgmästaren i stan är en högerman och att populistpartiet har ett så här synligt högkvarter gör en ledsen. På wikipedia läser jag också att högerpartierna för ett par år sen gaddade ihop sig för att gå emot ett förslag om att göra stan tvåspråkigt så att samer kunde sköta administrativa ärenden på sitt eget språk och att samiska namn skulle finnas med på skyltarna. Och förslaget genomfördes sen aldrig. Bu för det! I stan finns däremot också ett socialistiskt vänsterparti.

Tromsø har en fin, gammal (byggd 1915) biograf. Om ni far dit, glöm för guds skull inte att gå på bio! I januari ordnas filmfestival i stan (dit ska jag, något år) och i september ordnas stumfilmsdagar (dit borde man också åka).

I anslutning till biografen, som heter Verdensteatret, finns en bar som är helt OK. Varierande musik spelas och trots att det är lite för fancy för min smak är klientelet rätt så blandat, vilket gör det mera uthärdligt. En kväll spelar ett tangoband finska låtar; publiken är entusiastisk och det är ganska trivsamt, om än lite förutsägbart. En annan kväll hittar vi oss själva mitt i ett myllrande vinsymposion tillsammans med ett par förtjusande typer vi träffat i Sodankylä. (Innan jag gick hann jag dra på mig en ortsbos heliga vrede genom att inte känna till namnet på en schackmästare. I stan ordnas tydligen något slags mästerskap i schack.)

Bibliotek erbjuder för det mesta det bästa urbana hängandet och detta stämmer också här. I tidningssalen kan man läsa Klassekampen, en dagstidning på vänsterkanten med både ambitiöst och välskrivet innehåll, lite i stil med ETC. eller Kansan uutiset. Jag hade knappt hört om den förut, och blev glatt överraskad.

 Nu är det fanimig shortsväder, 8 grader varmt och sol!

 Ett bryggeri finns i stan och ölen är det inget fel på.

Vi åker ut på en roadtrip till en ö som ligger i närheten. Sommarøy heter den västliga havsexponerade ön och är en gammal fiskeby. Jag har läst några både djupa och egensinniga texter av Tromsöfilosofen Jakob Meløe om fiskeri som livsform och dessa texter tänker jag på när jag är här.

Bortom de där öarna i horisonten lurar det stora arktiska ishavet. Det är faktiskt lite häftigt.

 Caféet på ön. Det här kunde utan tvekan vara på Brändö. Med andra ord: skärgårdsbon i mig trivdes.

Ett likadant monument finns på Brändö, och säkert på många andra ställen. Det är svårt att säga hur, men jag blir rörd av det här.

Sodankylä

 Också i år åker jag och min syster till filmfestivalen i Sodankylä. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Det var himla fint förra året och lika magiskt är det i år. Den enda skillnaden - och den är avsevärd - är att myggorna håller sig borta. Annars är det the same procedure as last year. Ishavsgatans alla hörn är bekanta och vi hälsas välkomna på Päivin kammari, stans enda lunchställe, med ett lakoniskt och tvetydigt: jaaha, täällä ollaan taas. Frukost på busstationen (där vi pratar med en farbror som ett tag närde drömmen om att smälla upp en filmfestival på Kökar), filmer i massor och pizza på lokala haket. Festivalen är välbesökt och precis som förra året är det bra stämning: stillsamt och koncentrerat. Utbudet av film är rikt och man hinner se en hel del på fyra-fem dagar. De här filmerna lämnade i minnet:

• Alice Rohrwacher vann jurypriset i Cannes i år och hon var på plats i Lappland. De två filmer hon hittills gjort - The Wonders och Corpo celeste - visar prov på en sjujävla förmåga. Båda filmerna kändes väldigt genomarbetade (i ordets positiva bemärkelse) samtidigt som förhållningssättet till film gav ett öppet och frimodigt intryck. Det sätt på vilket hon närmar sig sin tematik är motsatsen till ängslig. I filmerna finns inga självklara ingångar eller invanda mönster, men inte heller någon extravaganza. Det som kanske är allra bäst med dem är hur filmerna andades ett slags hopp genom att titta på hur vardagen vänds mot något som närmast kan beskrivas som mirakulöst. AJ FAN DET VAR FINA FILMER SE DEM!!
• Laz Diaz är känd för att göra kortfilmer på sex eller nio timmar. Jag hade inte sett en enda, mest för att de är svåra att få tag i. I Sodankylä visades Norte, The End of History, ett slags homage till Brott och straff (men utan omtänksamma prostituerade som räddar Mannen). Liksom den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakul låter sig Diaz inte snärjas av konventioner gällande vad en film kan vara. Det svävar åt alla håll och på det stora hela var det här en omtumlande filmupplevelse. Jag håller tummarna för en vidare distribution av Diaz' filmer, för jag vill se fler!
• Hur göra en film om militärregimen i Chile på sjuttiotalet? Sebastián Sepúlveda väljer en överraskande vinkel genom att i sin film Las Ninas Quispe utgå från tre systrar som bor uppe i bergen. Grannarna har börjat flytta bort eller försvinna. Det blir allt svårare att leva. Det är en liten film, men den är politisk på ett intressant sätt.

 Det är kallt och regnigt för det mesta. Jag passar på att uträtta ett administrativt ärende på den lilla och - ja, far dit och kolla - mysiga polisstationen i Sodankylä. Före jag åkte insåg jag att alla mina id-kort är ur kraft och det visade sig på samma gång att det enda sättet att relativt snabbt ta sig från Nordnorge är med flyg. Alltså behövs kanske något som bestyrker identiteten. Jag springer och tar ett passfoto med en sällan skådad flottig frisyr. Det regnar och regnar men på en terrass sitter landets bästa filmregissör och pimplar öl med sin kompanjon. Där har de suttit flera timmar. Allt går väl på polishuset och jag lyckas både bevisa att jag är jag (genom att svara på allehanda kluriga frågor och åthutas kamratligt av damen bakom luckan: sun äitisi toinen nimi onhan PIRKKO!) och skaffa ett tillfälligt identitetsbevis. Sålunda bestyrkt och identifierad skrider jag längs Ishavsgatan förbi kommunhuset, förbi S-market, förbi Päivis och in till nästa film som är en visning av Viktor Sjöströms Berg-Eyvind från 1918, ackompanjerad av Matti Bye med orkester.

Tyvärr blev det inte heller i år av att svänga våra lurviga till midnattssol och midnattsmåne i stans nattklubb. Det, om något, är ett skäl att återvända nästa år. Så hördu Å - nästa år ska vi göra en grundlig runda på Midnight moon!

 Bästaste caféet!

Här köar man för en film om socialism av festivalens egen maestro. Det stora tältet var fullbelagt (???) men ärligt talat har jag sällan gått ut så oändligt deprimerad som efter den filmen. Nostalgi var bara förnamnet (ja till och med självaste Stalin försågs med ett nostalgiskt skimmer). Det hela gick ut på att genom slentrianmässigt valda klipp ur filmhistorien visa att socialismen representerar en Dröm, drömmen om att det finns något större än jaget, Kollektivet. Publiken applåderade artigt och jag tumlade ut ur tältet och tog några djupa andetag i den mygglösa luften: lugn och fin, lugn och fin.

 Pizzeria, hemväg. Jag har sällan sovit så gott som under de här filmfestivalerna. Att omständigheterna är en gympasal, en madrass och 50 andra människor påverkar inget. Efter intensivt filmtittande är en människa trött. Sovarrangemanget är utmärkt. En skola helt ockuperad av filmtittande människor. Folk snarkar på sina madrasser, någon dricker en kopp te i skolan aula och alltid är det nån som är vaken och pysslar med nåt. God stämning.

 Midnattssol!

Sodankyläs egen biograf heter Lapinsuu och är ett magnifikt ställe. I år vistades vi här en hel del (filmvisningarna är utspridda). Till all lycka är det få andra som vill sitta riktigt nära filmduken. Det råder därför ingen större konkurrens om platserna och jag pöste som en kung där på andra raden. På biografen kan man få sig en kaffe och en macka till livs. Bästa stället att hänga på i en paus mellan filmerna. Fastän det är fyra grader ute relaxar cafédamen i t-shirt vid ett öppet fönster. Jag huttrar i min mössa, halsduk, långkalsånger. Folk umgås eller är tysta. Måste säga att det är lite storartat att få uppleva allt det här, och att det är fan så kul att folk håller igång den här festivalen - en festival som anmärkningsvärt nog inte stöds av några megasponsorer som skyltar med sina namn - och bjuder in viktiga regissörer. Nästa år är det trettioårsjubileum. Jag ser redan fram emot att åka: äta smörgåstårta på Päivis, gå och lägga sig på madrassen efter en fullspäckad filmdag, sitta och läsa tidningar i Sodankyläs bibliotek.

EDIT: Det enda som jag egentligen har att invända mot festivalen såsom den varit under de två senaste åren då jag varit där är att det rått en viss manlig dominans bland "filmexperterna". Filmer introduceras av kritiker och diskussioner med regissörer hålls om morgnarna. Vad jag märkt är nästan alla dessa experter män. Skärpning nu!

Gombrowicz: Trans-Atlantic

Som nästan ingen annan författare jag känner till företräder Witold Gombrowicz en märklig sorts antiauktoritär glädje. I den roman jag nyss läst, Trans-Atlantic (som publicerades 1953 tror jag) är det en hel svärm med otäcka företeelser som åker in i författarens brutalt egensinniga flismaskin. Bitarna strittar åt alla håll. Avväpnande är vad det är.

Huvudpersonen i den lilla romanen heter Witold Gombrowicz och precis som författaren själv har denna figur klivit ombord på ångaren till Argentina just innan andra världskriget och den tyska invasionen av Polen. För att försörja sig, hitta sig en sysselsättning, kanske rentav i egenskap av "vår ryktbara nations Geni", söker han upp den polska ambassaden. Det är början på ett virrvarr av patetisk nationalism och krigslust, jollrande kanslispråk och allmän grälsjuka. Stämningen är ständigt vimmelkantig. Gombrowicz träffar en man som är ute efter att förföra sonen till en av hans ärbara landsmän. Den unge Ignacy heter junior och senior är inte förtjust över uppmärksamheten. Nu börjar den patriotiska andan att puttra i Gombrowicz: sånt går inte för sig! Skandal och uppståndelse följer och det ska bli duell av. Huvudkaraktären bollas mellan sina galna byråkratlandsmän och surret i sig själv, surret som uppmanar att söka sig bort från fäderneslandet, uppror mot fäderneslandet, mot Sonen, Sonen! (Här är flera som vill förföra den unge polacken.)

"Jag har förlorat Fäderneslandet. Men ingenting, tomt." Jag sade: "Jag gick med Puton till Faderns vanära. Men lappri, vad gör det?" Jag säger: "Här hotar död, här hotar Skam!" Och inte nog med det. Plommon växten på plommonträdet och ett av dem åt jag, men en ännu större Fruktan drabbade mig: att jag, i stället för att frukta, äter plommon. Men inget, torrt, som Mossa, som Timjan ... och plommona är små på stigen äter jag, men goda, och solens stråle värmer, värmer, tills att jag på håll fick syn på Tomasz bakom träden... som gick där på stigarna, mediterade och lyfte armarna i höjden, som om han åkallade Åskdån, blixtar .... men ett plommon plockade han upp, åt upp ... Jag går vidare, och bakom en buske ligger Ignacy med blicken försjunken i rymden, och hans tanke är nog viktig. Tung med rynkad panna överväger han något inom sig, kanske beslutar han något ... men inget, plommon åt han ett, sedan ett till. 

Som vanligt när det gäller den här författaren är språket något i hästväg. Jag fattar inte hur den svenska översättaren (Anders Bodegård) har hanterat materialet (G sägs leka med något slags hövisk polsk litteraturgenre - dessa referenser och andra går mig naturligtvis förbi). Ett outsinligt sinne för bångstyrighet och språkbråk har han, översättarn. Jag suktar inte alls efter originalet. Språket är fullständigt överlastat och alltmöjligt mellan himmel och jord är insprängt i meningarna. Ålderdomliga vändningar blandas med nonsens och ordvrängeri; som så ofta hos Gombrowicz är uppgiften att plocka sönder saker i sina beståndsdelar och smälla ihop dem till en absurd monstermassa som alstrar fjantig och pratig fånighet istället för att ställa upp på ett våldsamt och äregirigt system. Det är - tycker jag alltså - fruktansvärt skoj att läsa även om en emellanåt kan bli lite trött på alltihopa. 

Som ett formidabelt pladask i riktning mot pompös nationalism som lierar sig med homofobi (vad en riktig anständig man bör göra) och hierarkier fungerar Trans-Atlantic utmärkt. (Uppgörelsen riktar sig åt precis alla håll, här finns inget tryggt hörn eller någon fantastisk frihetssfär.) Kort sagt: oregerlig litteratur som i bästa mening river sönder, smusslar in och stoppar upp, upplöser och trampar runt som elefant i glashus och gör det med besinningslös livsenergi och gott humör. - Därmed inte sagt att Gombrowicz skriver skojig litteratur som bjuder på lite roligt; där finns också saker som är obehagliga, en självupptagenhet, konstigheter. Böckerna rör om, också i en själv.

Det roar mig enormt mycket att kulturministeriet i Polen år 2004 utlyste ett GOMBROWICZÅR. Om G hade varit i farten då ännu hade han nog tammefan skrivit en febrig skröna om det. 

Ja segla ni, segla ni Landsmän till Nationen er! Segla ni till er heliga Nation som väl är fördömd. Segla ni till det där heliga Mörka Monstret som sedan sekler ligger och dör och inte kan dö!

// Måste också ta tillfället i akt och berömma Modernistas vackert formgivna Gombrowiczutgåvor! Jag blir glad bara av att se, och känna på, böckerna. 

too close

Texten till den här är kanske ... öh ... men lyssna, lyssna, lyssna! Vilken gåbb.

Cynismtårta på cynismtårta

(Suck, råkade radera nyss skrivet inlägg, här kommer kortvarianten)

Den cynism riktad mot politik som figurerar i kolumner och analyser i tidningar (det finns naturligtvis undantag och journalister som skriver på andra sätt) gör mig både irriterad och ledsen. Ett slags vardagscynism där det tas för givet att politik är ett spel, en samling beräknande strategier, hopplösa kompromisser, oheliga allianser, sport, performance, teater. Det som ofta slår mig är hur de här beskrivningarna plockas fram som fullständigt icke-påfallande och självklara.

Av det här skälet blir det nästan lite komiskt att läsa Jens Bergs kolumn i gårdagens HBL, där han skriver om en forskargrupp som intresserat sig för samspelet mellan medier och populism. Gruppen kom bland annat fram till att det finns något oroande i mediernas cyniska inställning till politiker och partier.

Bergs kolumn har en väldigt defensiv ton. Han skriver att det nog inte verkar var något specifikt i mediers sätt att skildra politiken som uppmuntrar till populism.

Jag vill snarare se att mycket handlar om det accelererande tempot i rapporteringen. Mediernas nya ekosystem lever på ständig uppdatering där politiska uttalanden blixtsnabbt placeras in i färdiga åsiktsmallar. I det här sprintloppet vinner de som har enkla svar på komplicerade frågor.

Här frammanas bilden av ett övergripande system, ett mönster i samtiden, som stöper mediernas reaktioner i en viss form: i samtiden måste saker hända snabbt och det finns ingen tid att analysera. Berg breder på bilden av detta system genom att skriva att "nyanserade svar tolkas lätt som linjelösa."

Det som drabbar mig när jag läser detta är hur Berg verkar behandla journalistiken som ett system som blixtrar på utan att någon egentligen bär ansvaret för det. Samma behandling utsätts läsaren för: den läsare Berg har i tankarna, den läsare som inte orkar tolka, inte har tid, förstår allting som är mera djuplodande som linjelöst, det är varken du eller jag, eller Jens Berg själv. Bilden av läsaren svävar lika fritt - eller snarare, deterministiskt - som den journalistik han beskriver som fången i det accelererande tempot.

Här blir det nästan lockande att läsa honom som att han säger att vi alla egentligen är populister redan, vi har inte tid att vara något annat. Populismen är helt enkelt en följd av samtidskulturen.

Men stopp: vad slags analys är detta? Varifrån kommer den accelererande takten, de färdiga mallarna, sprintloppet? En rad tröttsamma klichéer, speciellt inhamrade när det gäller medier. Det som gör kolumnen så grundmurat cynisk är att den blockerar precis allas ansvar och behov av självprövning genom att trolla fram den där eländiga snabbhetskulturen som vi alla envar antas vara insyltade i vare sig vi vill det eller inte.

Det mest frapperande är kanske just hur både journalisten och läsaren anonymiseras. För egen del skulle jag säga att det här är vad som bland annat ger populism vind i seglen. Och att ifrågasätta det låter sig inte göras genom att på nytt hänvisa till de här mystiska snabbhetsknarkande "medierna" eller "läsarna". Här är det ett annat slags granskning som skulle behövas.

Tradition

Få saker är så roliga som att fira sin födelsedag, eller tjuvstarta dagen före, med S. Hen klurar varje år ut en rutt och så avnjuts en eminent dag i randomhetens tecken. I år börjar vi med att besöka alla stadens Daily news-barer. Det finns tre, och vi börjar med en ny filial där det luktar mat och ett gäng sitter och spelar trivial pursuit. Den andra daily news finns mitt emot mitt hus, ett ställe som på utsidan ser eländigt icke-inbjudande ut. Kanske hör det ihop med att baren tidigare hette Surutoin, sorgearbete. Hursomhelst har jag aldrig varit där förut. Däremot har jag drömt att jag varit där. Det som är lite läskigt är att när jag och S går in i baren ser den precis ut som i min dröm. Vi går upp till övre våningen, som i drömmen, och allting där är brunt, som i drömmen. Jag säger till S att i min dröm fanns det en hiss på Surutoin. Hen utropar: ja men det finns ju en hiss, den har just installerats! Innan vi hinner tränga alltför djupt ner i lynchlandskapen och medvetandets skikt går vi vidare till det egentliga Daily news. Vi är där ibland och vårt hörn är ledigt. Vi beställer mat och maten kommer i en plastbox; det smakar mat och ibland behöver en människa mat, varken mer eller mindre. 

Vår barrunda ringlar sig genom Åbo via olika anhalter och på solida Cosmic hittar vi andra vänner. Egentligen är jag på väg hem men råkar rulla iväg till Monk med bästa L som det alltid är angenämt att umgås med. Etablissemanget stänger och utanför står en man som gärna pratar med oss om rockmusik. Han talar (på svenska, som han lärt sig och verkar gilla att prata) om vad musiken betytt för honom. Det är roligt att lyssna och rörande att se hur berörd han varit av vissa artister men samtidigt är det något som skaver i hela situationen där kl halv fem på morgonen. Mannen pratar och pratar, vi säger något litet. Samtalet snurrar helt och hållet kring honom: vem är det som vi görs till i situationen? Vad är det som händer där? Vilket slags lyssnaröra är det som står till tjänst?

Går hem med surrande tankar.  Det är så där bisarrt ljust som det är på sommarn och festande folk lunkar hem. Jag tänker att jag borde gå upp ibland och kolla in de där gryningsögonblicken, för fruktansvärt fint är det; overkligt, en eller två timmar när stan genomgår en stillsam förvandling men sen kl 7 eller 8 är saker annorlunda: morgontrafik, folk som går till jobbet, sura miner. Timmarna där mellan fyra och sju - ja, oavsett om det är vinter eller sommar är det magi där.

Idag blir inga storverk uträttade. Jag slumrar på soffan inpå kvällstimmarna. Dagen avslutas med fem bitar grandios tårta (miljoner tack!) som tar kål på tröttheten och en film med en wrestlingstjärna i huvudrollen där karaktärerna pucklar på varandra som ett tecken på ett slags sanningslidelse. Det är skoj att bli äldre.