De nya skiljelinjerna går mellan de arbetande och de marginaliserade. Den arbetaridentitet som dessa partier förespråkar omfattar alla som livnär sig på arbete, oberoende om de är låginkomsttagare, fabriksarbetare, småföretagare eller företagschefer. Gentemot dessa dygdiga människor skapar man en fiendebild som representeras av flyktingar, kriminella, finansspekulanter, folk som lever på socialskydd, arbetslösa, högutbildade och kulturvänstern. Man skapar en vertikal arbetaridentitet, i stället för en horisontell.Det är just så här som Sannfinnarnas osaliga blandning av fientlighet mot invandring, grumlig indignation mot kapitalister och försvarande av "vanligt, hederligt folk" byggs upp, en idé om vem som upprätthåller ordning&reda, välfärd och produktivitet i det här landet. Ett mycket intressant, och skrämmande, begrepp om arbete.
I allmänhet är det alltid något riktigt skumt som är på gång då man börjar strida om vem som är de riktiga arbetarna.
2 comments:
Hade missat kolumnnen, ska försöka gräva fram den, lät intressant.
Bra förstås att Li tar upp detta. Om arbetskritiken lämnas bort när det gäller Sannfinnarna så förstår man inte vad som är det verkligt problematiska hos dem.
Tror även att kritiken gäller för den finländska arbetarklassen och befolkningen i stort. Alltså att den reaktionära, snudd på socialistiska uppfattningen om arbete är större än att den enkelt låter sig lokaliseras till ett enda parti.
jo, jag känner igen liknande uppdelningar hos folk i min släkt. Arbetare. Donare. De föraktar folk som inte jobbar, och som inte jobbar på riktiga jobb: arbetslösa. utslagna, kulturfolk, politiker, invandrare. Osv. Och på Åland finns det nog inte så många sannfinländare. Så jå, det här gäller nog över partigränser. Ett slags indignation man kan hitta lite var stans, och den är viktig att förstå.
Post a Comment