Sodankylä

Filmfestival i Sodankylä. Omständigt men fint resande (bussresan från Rovaniemi till Sodankylä var speciellt minnesvärd: en timme gick åt bara till att snurra omkring mellan busstationen och järnvägsstationen i en oändlig loop). I Sodankylä ser allt ut som en Kaurismäkifilm. På busstationen får man nybakade bullar och brakfrukost. Det är ett bra ställe och myggorna håller sig borta ända tills det börjar regna och sen är de där. Fyra filmer per dag i kvava tält eller i en skolsal. Det är en hel massa folk där, vilket är roligt. Mellan varven dricks det öl och saker är i allmänhet gemytliga. Silverrävar och yngre typer.  Man flyr fältet för att sitta på bar Revontuli (DISCO PARADISE!) där gubbarna brölar om förståelseproblem i hörnen eller så går man till ett konditori som kunde vara från 1975.Solen lyser nätterna igenom och det blir alldeles för få sömntimmar på en madrass i en gympasal. Jag hinner inhandla vantar, mössa, långkalsonger. Det är bra med filmfestival. En sak jag saknar är dock tillfällen att reflektera kring film. Diskussionerna som ordnades med regissörer var synnerligen trista; en känd filmskribent tröskade standardfrågor om barndom och filmupplevelser med regissörer, som världsvant rullade upp en berättelse. Men prat om film, och vad film betyder, blev det inte den här gången. Flera av de här bilderna är från Rovaniemi, ett ställe jag aldrig besökt förr. Arkitekturen är vad man kan kalla saklig. Kriget är slut, saker har förstörts och man bygger boxar, boxar, boxar som får mig att tänka på biopolitik och en stad som försöker hitta sitt.