21 December 2010
----
Idag: klockan ringer. Klockan stängs av. Klockan ringer. Klockan stängs av. Proceduren x 15. Telefonen ringer. "öö" Kollega: jag har tråkigt på jobbet, kom hit. "OK" Det är snö ute. Igår också. Jag förvånas varje dag. Destination jobbet. På jobbet: nu är det lunch. På jobbet: vi äter lunch. En berättar en rolig historia om en berusad man. Nej, vänta. Det var igår. Idag pratar vi om mat. Vi dricker kaffe. Jag sätter mig på min stol. På bordet väntar papper. Jag läser igenom dem. Sedan skriver jag ett mejl. Det är ett långt mejl. SMS: "Stress på jobbet, INGET KAFFE!!!" Hämtar kaffe #1. Läser sida 6/9. Hämtar kaffe # 2. Läser sida 3/9. VARFÖR HAR DAGENS NYHETER INGA NYA RUBRIKER. Rullar ett grus under skon. Kliar näsan. Lägger pennan på pappret. Nu är pennan på bordet. Kaffe # 7. Ss. 5-7. Husis, SvD, HS, SNT, BBC, Guardian, New Statesman, NYROB, New Yorker, Los Angeles Times, South Wales Evening Post. Kollega # 1 tittar in. En robot, säger hon. Pip, pip. Kollega # 2, # 3, # 4. KAFFE- - NU . Skriver s 7/14 av monstermejl. Går hem och det är snö på marken och den enda tanke jag har i huvudet är vilken mat det blir idag. "The philosophical life: "I think that Socrates saw his philosophical life in the same way, as a requirment to be faithful to a love of the world sustained by a gratitude which was not conditioned upon how things went for him." Mmmmm. LOL.
19 December 2010
om film och långsamhet
Bloggen The Pinoccio Theory publicerade för ett ganska långt tag sedan ett viktigt inlägg om film. I Arthousefilmkretser är vurmen för långsamma meditativa filmer något närmast obligatoriskt. Kan det finnas något konservativt och nostalgiskt i kritiken av "det snabba" och i att föra fram en viss krets av regissörer som jobbar med lååååååånga tagningar, strikta kompositioner osv., men som kanske inte alltid utmanar filmmediet? Finns det en koppling mellan hyllandet av det kontemplativa och en viss politisk feghet/blindhet/lathet/brist på intresse för politik? Om det här inlägget träffar någon så är det mig. Det är ett mycket nyttigt resonemang att förhålla sig till.
(En blogg om just denna typ av film, se här.)
(En blogg om just denna typ av film, se här.)
Att filosofera med öronen
Under strecket: Wallrup om ny, fenomenologisk studie om hörsel och filosofi
Läs också Steve Goodmans antifenomenologiska bok Sonic Warfare: Sound, Affect and the Ecology of Fear (istället för att diskutera ljud ur ett kulturellt meningsperspektiv väljer Goodman ett affektperspektiv på ljud: det hörbaras gränser, military urbanism, frekvenser, ljud och skräck, musik som affekt och tidsperspektiv).
ljudbloggar (du kanske inte visste att de finns, men det gör de):
WeirdVibrations : "WV is an ongoing investigation into the politics of human sensuality, by way of commentary, reviews, field recordings, and artwork. Most posts include both text and media. Our emphasis is sonic, but we’re not deaf to pictures, tastes, or feelings."
Sounding out!
Soundwalk
Invisible Cartographies
Everyday listening
City of sound
Läs också Steve Goodmans antifenomenologiska bok Sonic Warfare: Sound, Affect and the Ecology of Fear (istället för att diskutera ljud ur ett kulturellt meningsperspektiv väljer Goodman ett affektperspektiv på ljud: det hörbaras gränser, military urbanism, frekvenser, ljud och skräck, musik som affekt och tidsperspektiv).
ljudbloggar (du kanske inte visste att de finns, men det gör de):
WeirdVibrations : "WV is an ongoing investigation into the politics of human sensuality, by way of commentary, reviews, field recordings, and artwork. Most posts include both text and media. Our emphasis is sonic, but we’re not deaf to pictures, tastes, or feelings."
Sounding out!
Soundwalk
Invisible Cartographies
Everyday listening
City of sound
18 December 2010
vad har det här med ekonomi att göra, egentigen? Egentligen?
Under hösten har jag undervisat en kurs om filosofi och ekonomi. Det har varit mycket givande men också helvetes svårt. Det svåra handlar förstås delvis om att jag som lärare måste kännas vid och presentera mitt eget grumliga tänkande. Att inte kunna tänka färdigt. Att famla. Men det är svårt att tänka på ekonomi också av andra skäl och det ska jag försöka säga något om nu. Och jag hoppas de här kommentarerna har en annan funktion än att illustrera den neurotiska lindmanska psykologin.
En av sakerna som slår mig när kursen är slut är hur naturaliserad ekonomin är i mångas, också mitt, tänkande. Det tycks inte ses som något anmärkningsvärt att komma med filosofiska perspektiv på moral, estetik, logik osv. Men att säga något filosofiskt om ekonomins och det ekonomiska tänkandets roll i våra liv tycks utifrån det här tankesättet varken intressant eller ens möjligt. Det mesta av vad filosofen säger kan avvisas med den nyktra och stränga reprimanden JA MEN VAD HAR DET HÄR MED EKONOMI ATT GÖRA EGENTLIGEN? INGENTING.
Filosofen som intresserar sig för ekonomi kan agera tapper dilettant. Man kan vara dilettant på renässanskonst och antikviteter, men fan inte ekonomi. Det är skamlöst, nämligen. Ekonomins roll är ogenomtränglig, tänker man, för alla andra än fackmän. För att beskriva ekonomins relation till samhället eller individuella relationer måste man redan vara på det klara med att det är en och endast en beskrivning av verksamheten som är giltig och sann. Allt annat är flum eller välmenande önsketänkande som dimmiga filantroper ägnar sig åt. Ekonomisk kunskap har växt fram ur nationalekonomins mödosamma utveckling; från att vara sladdrig moralfilosofi har nationalekonomin uppnått ett helt igenom vetenskapligt (och hör sen) utformande av matematiska modeller.
Ekonomin fungerar på ett givet sätt som vi inte har överblick över i vardagssammanhang. För att komma på det klara med dessa mekanismer (ja ni ser) måste man behärska ett sofistikerat artilleri av grundläggande begrepp som utgör grundvalarna för förutsägelser av ekonomiska fenomen. - Det är inte så att jag skulle förneka att nationalekonomin ger förståelse av ekonomi. Det som det gäller här är att fundera på varför man är benägen att tänka att varje annan förståelse på något sätt är stympad.
Under kursen kom jag på mig själv med att, kanske eftersom det fanns en del ekonomer i gruppen, nästan be om ursäkt för att jag saknar ekonomens tekniska utbildning. I mina mörkaste stunder lät det nästan som att man måste ta mina funderingar med en nypa salt eftersom jag inte vet något om ekonomins matematiska tillvägagångssätt. Det här hade förvisso till en del att göra med att vissa texter som diskuterades under kursen uttalade sig om vad ekonomer säger och inte säger. Det är klart, där är det viktigt att ha kännedom om själva vetenskapen, även om det finns vissa slags påståenden om rationalitet och egenintresse som man inte behöver ha gått på grundkurs i nationalekonomi för att reflektera kring. Att filosofera om vetenskap, om det sedan rör sig om evolutionspsykologi eller ekonomi, ställer en del krav på klarhet från filosofens sida angående vilken slags anmärkningar som görs, på vilket plan man resonerar (det här är för övrigt extremt viktigt i all filosofi).
Det konstiga är dock att också uttalanden om ekonomins karaktär och roll ofta förstås som något som ekonomer har ensamrätt på, trots att vi i en väldigt okontroversiell bemärkelse lever mitt bland ekonomiska institutioner, ekonomisk retorik, ekonomiska styrmedel, kvasiekonomiskt babbel. Men det här är inte egentligen ekonomi, inte i primär mening, sägs det då. All annan förståelse än den som centreras kring förutsägelse är "mjuk" och avviker från den ekonomiska vetenskapens stenhårda grepp om verkligheten (ja ja, den nyttomaximerande individen är bara en modell men ekonomer HAR DE BÄSTA beskrivningarna av ekonomisk verksamhet). Visst kan man roa sig med att räkna upp handlingar som inte passar in i det nyttomaximerande egenintresset, men då sysslar man tveklöst med beskrivningar av andra domäner än ekonomins. Och om sådana dimensioner finns i ekonomiska sammanhang också kan det kanske ha ett marginellt intresse, men endast om det hjälper till att bygga en modell som göra lyckosamma förutsägelser.
Samma slags frågor uppstår eventuellt i samband med filosofi om matematik (det förmodar jag utifrån min ringa erfarenhet av hur diskussionen går där). Visst har vi alla erfarenhet av plus, minus och torghandlarens huvudräkning - men det är inte egentligen matematik, eller hur.
Vad handlar det om? Det är svårt att inte se ideologier spöka i bakgrunden, ideologier som är både av vetenskaplig och politisk karaktär. Ekonomin representeras inte som en orkan eller jordplattornas rörelse, men näst intill. "Ekonomi handlar om att hantera resurser som på något sätt har en kostnad." En någorlunda klassisk förståelse av vad ekonomi är, tror jag. Utifrån den tycks matematiken redan implicerad. Ekonomi handlar om kostnadseffektivitet. Vad finns det att säga om kostnadseffektivitet som inte är av rent teknisk natur? Ja, en hel del, tycks det mig. Poängen här är att ekonomi ofta presenteras på ett sätt som får det att se ut som ett slutet system som är helt och hållet avklippt från alla frågor som man inte kan svara på tekniskt. Därför måste ekonomin jobba med "tomma" begrepp om välfärd, resurser, begär, nytta osv. När de här begreppen fylls med innehåll är de inte längre ekonomiska begrepp och en reflektion kring hur man talar om dem saknar därmed ekonomiskt intresse.
Jag har som sagt svårt att värja mig för det djupt konstiga i detta. Man isolerar en typ av handlingar, förvandlar dem till begrepp och formella relationer - men att bråka med varför den här typen av handlingar specificeras på ett visst sätt tycks alltså inte ekonomiskt intressant. Det är där en viss ideologi börjar. Att koppla ekonomi till övrigt liv (övrigt!) är irrelevant och flummigt eftersom definitionen av ekonomiska handlingar är sprungen ur verkligheten själv (resurserna och knappheten och kostnaderna). Få skulle säga så, men jag tror många tänker så. - Att man tänker att just här krävs ingen omprövning kan inte vara något annat än dogmatiskt tänkande där man i någon bemärkelse har bestämt sig för hur ekonomin måste se ut, vilken plats den måste ha, och därmed, hur vi måste förhålla oss till "ekonomiska fenomen". En av de mest destruktiva föreställningar om ekonomi är att den är relaterad till mänskliga relationer endast i avledd bemärkelse. Primärt handlar ekonomi inte om mänskliga relationer. - Jag tror att om man börjar fingra på den bilden, kommer mycket annat att ställas i ny dager.
Det här är naturligtvis saker som jag ännu tänker väldigt oklart på men jag tror det kan vara viktigt att klampa på också i obekanta träsk.
PS: Om man har det minsta intresset för den här frågan ska man läsa Jacob Meløes text "Remaking a Form of Life". Det är en av de minst dogmatiska texter om ekonomi jag någonsin läst, kanske också en av de mest klarsynta. Finns det någon annan (det måste inte vara filosofer) som har skrivit om de här sakerna?
En av sakerna som slår mig när kursen är slut är hur naturaliserad ekonomin är i mångas, också mitt, tänkande. Det tycks inte ses som något anmärkningsvärt att komma med filosofiska perspektiv på moral, estetik, logik osv. Men att säga något filosofiskt om ekonomins och det ekonomiska tänkandets roll i våra liv tycks utifrån det här tankesättet varken intressant eller ens möjligt. Det mesta av vad filosofen säger kan avvisas med den nyktra och stränga reprimanden JA MEN VAD HAR DET HÄR MED EKONOMI ATT GÖRA EGENTLIGEN? INGENTING.
Filosofen som intresserar sig för ekonomi kan agera tapper dilettant. Man kan vara dilettant på renässanskonst och antikviteter, men fan inte ekonomi. Det är skamlöst, nämligen. Ekonomins roll är ogenomtränglig, tänker man, för alla andra än fackmän. För att beskriva ekonomins relation till samhället eller individuella relationer måste man redan vara på det klara med att det är en och endast en beskrivning av verksamheten som är giltig och sann. Allt annat är flum eller välmenande önsketänkande som dimmiga filantroper ägnar sig åt. Ekonomisk kunskap har växt fram ur nationalekonomins mödosamma utveckling; från att vara sladdrig moralfilosofi har nationalekonomin uppnått ett helt igenom vetenskapligt (och hör sen) utformande av matematiska modeller.
Ekonomin fungerar på ett givet sätt som vi inte har överblick över i vardagssammanhang. För att komma på det klara med dessa mekanismer (ja ni ser) måste man behärska ett sofistikerat artilleri av grundläggande begrepp som utgör grundvalarna för förutsägelser av ekonomiska fenomen. - Det är inte så att jag skulle förneka att nationalekonomin ger förståelse av ekonomi. Det som det gäller här är att fundera på varför man är benägen att tänka att varje annan förståelse på något sätt är stympad.
Under kursen kom jag på mig själv med att, kanske eftersom det fanns en del ekonomer i gruppen, nästan be om ursäkt för att jag saknar ekonomens tekniska utbildning. I mina mörkaste stunder lät det nästan som att man måste ta mina funderingar med en nypa salt eftersom jag inte vet något om ekonomins matematiska tillvägagångssätt. Det här hade förvisso till en del att göra med att vissa texter som diskuterades under kursen uttalade sig om vad ekonomer säger och inte säger. Det är klart, där är det viktigt att ha kännedom om själva vetenskapen, även om det finns vissa slags påståenden om rationalitet och egenintresse som man inte behöver ha gått på grundkurs i nationalekonomi för att reflektera kring. Att filosofera om vetenskap, om det sedan rör sig om evolutionspsykologi eller ekonomi, ställer en del krav på klarhet från filosofens sida angående vilken slags anmärkningar som görs, på vilket plan man resonerar (det här är för övrigt extremt viktigt i all filosofi).
Det konstiga är dock att också uttalanden om ekonomins karaktär och roll ofta förstås som något som ekonomer har ensamrätt på, trots att vi i en väldigt okontroversiell bemärkelse lever mitt bland ekonomiska institutioner, ekonomisk retorik, ekonomiska styrmedel, kvasiekonomiskt babbel. Men det här är inte egentligen ekonomi, inte i primär mening, sägs det då. All annan förståelse än den som centreras kring förutsägelse är "mjuk" och avviker från den ekonomiska vetenskapens stenhårda grepp om verkligheten (ja ja, den nyttomaximerande individen är bara en modell men ekonomer HAR DE BÄSTA beskrivningarna av ekonomisk verksamhet). Visst kan man roa sig med att räkna upp handlingar som inte passar in i det nyttomaximerande egenintresset, men då sysslar man tveklöst med beskrivningar av andra domäner än ekonomins. Och om sådana dimensioner finns i ekonomiska sammanhang också kan det kanske ha ett marginellt intresse, men endast om det hjälper till att bygga en modell som göra lyckosamma förutsägelser.
Samma slags frågor uppstår eventuellt i samband med filosofi om matematik (det förmodar jag utifrån min ringa erfarenhet av hur diskussionen går där). Visst har vi alla erfarenhet av plus, minus och torghandlarens huvudräkning - men det är inte egentligen matematik, eller hur.
Vad handlar det om? Det är svårt att inte se ideologier spöka i bakgrunden, ideologier som är både av vetenskaplig och politisk karaktär. Ekonomin representeras inte som en orkan eller jordplattornas rörelse, men näst intill. "Ekonomi handlar om att hantera resurser som på något sätt har en kostnad." En någorlunda klassisk förståelse av vad ekonomi är, tror jag. Utifrån den tycks matematiken redan implicerad. Ekonomi handlar om kostnadseffektivitet. Vad finns det att säga om kostnadseffektivitet som inte är av rent teknisk natur? Ja, en hel del, tycks det mig. Poängen här är att ekonomi ofta presenteras på ett sätt som får det att se ut som ett slutet system som är helt och hållet avklippt från alla frågor som man inte kan svara på tekniskt. Därför måste ekonomin jobba med "tomma" begrepp om välfärd, resurser, begär, nytta osv. När de här begreppen fylls med innehåll är de inte längre ekonomiska begrepp och en reflektion kring hur man talar om dem saknar därmed ekonomiskt intresse.
Jag har som sagt svårt att värja mig för det djupt konstiga i detta. Man isolerar en typ av handlingar, förvandlar dem till begrepp och formella relationer - men att bråka med varför den här typen av handlingar specificeras på ett visst sätt tycks alltså inte ekonomiskt intressant. Det är där en viss ideologi börjar. Att koppla ekonomi till övrigt liv (övrigt!) är irrelevant och flummigt eftersom definitionen av ekonomiska handlingar är sprungen ur verkligheten själv (resurserna och knappheten och kostnaderna). Få skulle säga så, men jag tror många tänker så. - Att man tänker att just här krävs ingen omprövning kan inte vara något annat än dogmatiskt tänkande där man i någon bemärkelse har bestämt sig för hur ekonomin måste se ut, vilken plats den måste ha, och därmed, hur vi måste förhålla oss till "ekonomiska fenomen". En av de mest destruktiva föreställningar om ekonomi är att den är relaterad till mänskliga relationer endast i avledd bemärkelse. Primärt handlar ekonomi inte om mänskliga relationer. - Jag tror att om man börjar fingra på den bilden, kommer mycket annat att ställas i ny dager.
Det här är naturligtvis saker som jag ännu tänker väldigt oklart på men jag tror det kan vara viktigt att klampa på också i obekanta träsk.
PS: Om man har det minsta intresset för den här frågan ska man läsa Jacob Meløes text "Remaking a Form of Life". Det är en av de minst dogmatiska texter om ekonomi jag någonsin läst, kanske också en av de mest klarsynta. Finns det någon annan (det måste inte vara filosofer) som har skrivit om de här sakerna?
16 December 2010
Mu!
Idag kom jag att tänka på ett ställe där Nietzsche skriver om kor och idisslande. Jag kom inte riktigt ihåg hur formuleringen gick, så jag sökte runt lite på det elektroniska nätet. Det visar sig att det finns åtminstone två fina ko-ställen. Kor har annat än hjordinstinkt:
"För att på detta sätt göra läsandet till en konst är det framför allt ett som fordras - just det, som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..." (företalet till Om moralens härstamning)
Det andra handlar om att glömskans (för oss) svåra konst, ur Otidsenliga betraktelser:
"Consider the cattle, grazing as they pass you by. They do not know what is meant by yesterday or today, they leap about, eat, rest, digest, leap about again, and so from morn till night and from day to day, fettered to the moment and its pleasure or displeasure, and thus neither melancholy nor bored. [...:] A human being may well ask an animal: 'Why do you not speak to me of your happiness but only stand and gaze at me?' The animal would like to answer, and say, 'The reason is I always forget what I was going to say' - but then he forgot this answer too, and stayed silent."
Det kan hända att jag fantiserar, men finns det inte också ett tredje, där Nietzsche talar om filosofen som ko?
"För att på detta sätt göra läsandet till en konst är det framför allt ett som fordras - just det, som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..." (företalet till Om moralens härstamning)
Det andra handlar om att glömskans (för oss) svåra konst, ur Otidsenliga betraktelser:
"Consider the cattle, grazing as they pass you by. They do not know what is meant by yesterday or today, they leap about, eat, rest, digest, leap about again, and so from morn till night and from day to day, fettered to the moment and its pleasure or displeasure, and thus neither melancholy nor bored. [...:] A human being may well ask an animal: 'Why do you not speak to me of your happiness but only stand and gaze at me?' The animal would like to answer, and say, 'The reason is I always forget what I was going to say' - but then he forgot this answer too, and stayed silent."
Det kan hända att jag fantiserar, men finns det inte också ett tredje, där Nietzsche talar om filosofen som ko?
13 December 2010
insomnia III
-----------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------
tänkandet s.a.s., öh
12 December 2010
på fel spår
Filosofiskt arbete börjar ofta med att man finner sig intrasslad i en tankehärva. Något framstår plötsligt som ett massivt mysterium och det är bara att börja gräva för att ta sig loss (det riktigt sofistikerade filosofiska skrivandet, som denna skribent såklart representerar, blandar fördomslöst olika metaforer i samma mening).
För en hel del år sen försökte jag skriva en avhandling om förändring. Det gick åt helvete. Avhandlingen började med en någorlunda klassisk (men kanske sällan tematiserad?) skitbild: "Man kan vilja en massa saker (t.ex. att vara mindre svinaktig, skärpa sig, vara uppmärksam, vara en mer förstående vän) men så gör man det ena och det andra och sist och slutligen är det rätt lite av det som människor gör som kan tillskrivas vad de vill med sina handlingar. Jag kan försöka göra något, men att jag verkligen förändrats är i någon mening inte upp till mig." Om man tänjer ut resonemanget börjar nästan allt handlande rulla ner i avloppet: strängt taget är det inte så mycket jag har "kontroll över". Något slags metafysisk kil (den sk. yttervärlden) körs in mellan att "vilja förändras" och att "förändras", att "försöka göra något" och att "göra något".
Skälet till varför jag inte klarade av att genomföra projektet var inte att grundfrågan var oviktig (även om den tillhör den för filosofer så vardagliga kategorin kraaaazy), men att det ibland krävs en enorm omsvängning för att en viss bild ska gå i bitar, och den omsvängningen klarade jag inte av då (även om jag försökte lindra med idel första- och tredjepersonsperspektiv). Nu är jag för lat för att försöka. Att verkligen ta kål på ett tankemönster som detta handlar ofta om att man blir på det klara med vad det är för mat som bilden byggs upp på. Det tenderar att röra sig om rätt så varierad kost, och då blir det svårt (dvs. att en tanke närs av flera olika problemkomplex som strålar samman.)
Detta var något som slog mig efter att ha lyssnat på ett föredrag om Spinoza. Ett enormt svart hål öppnas i hans idé om handlande, aktivitet och att bli påverkad "utifrån".
För en hel del år sen försökte jag skriva en avhandling om förändring. Det gick åt helvete. Avhandlingen började med en någorlunda klassisk (men kanske sällan tematiserad?) skitbild: "Man kan vilja en massa saker (t.ex. att vara mindre svinaktig, skärpa sig, vara uppmärksam, vara en mer förstående vän) men så gör man det ena och det andra och sist och slutligen är det rätt lite av det som människor gör som kan tillskrivas vad de vill med sina handlingar. Jag kan försöka göra något, men att jag verkligen förändrats är i någon mening inte upp till mig." Om man tänjer ut resonemanget börjar nästan allt handlande rulla ner i avloppet: strängt taget är det inte så mycket jag har "kontroll över". Något slags metafysisk kil (den sk. yttervärlden) körs in mellan att "vilja förändras" och att "förändras", att "försöka göra något" och att "göra något".
Skälet till varför jag inte klarade av att genomföra projektet var inte att grundfrågan var oviktig (även om den tillhör den för filosofer så vardagliga kategorin kraaaazy), men att det ibland krävs en enorm omsvängning för att en viss bild ska gå i bitar, och den omsvängningen klarade jag inte av då (även om jag försökte lindra med idel första- och tredjepersonsperspektiv). Nu är jag för lat för att försöka. Att verkligen ta kål på ett tankemönster som detta handlar ofta om att man blir på det klara med vad det är för mat som bilden byggs upp på. Det tenderar att röra sig om rätt så varierad kost, och då blir det svårt (dvs. att en tanke närs av flera olika problemkomplex som strålar samman.)
Detta var något som slog mig efter att ha lyssnat på ett föredrag om Spinoza. Ett enormt svart hål öppnas i hans idé om handlande, aktivitet och att bli påverkad "utifrån".
10 December 2010
reflektioner kring livet och verkligheten
När man, som jag, börjar bli gammal och grå är det oundvikligt att inte delge världen sin genom åren surt förvärvade visdom. Här är den:
- Vill man skrika VITTU! i sitt arbetsrum när man stöter på inre eller yttre svårigheter ska man göra det.
- Vill man skrika VITTU! i sitt arbetsrum när man stöter på inre eller yttre svårigheter ska man göra det.
6 December 2010
2 December 2010
1 December 2010
Simmel simmlar
"When a man is satisfied with any woman whatsoever, without excercising an individual choice, when he eats anything at all that he can chew and digest, when he sleeps at any resting place, when his cultural needs can be satisfied by the simplest materials offered by nature, then his practical consciousness is completely subjective, he is inspired exclusively by the agitations and satisfactions of his own subjective condition and his interest in objects is limited to their being the causes of these effects."
Förutom att vara ett exempel på oändligt frammaskande filosofiska meningsstrukturer, är det här en väldigt tilltalande syn på världen. Eller hur? Kanske är det till och med så att vår medvetenhet om YTTERVÄRLDEN kan tillskrivas ett slags ekonomiskt medvetande (att vi har oändliga behov, vi vill ofta ha något visst, men världen konstitueras av knapphet och vi tvingas ARBETA)? Ja, just så måste det förhålla sig. Alltså: tur att vi har det ekonomiska medvetandet, annars vore vi grönsaker. Och ska vi alls förstå oss på det här med ekonomiskt värde måste vi förstås titta på medvetandets struktur. Om det inte vore för Knappheten skulle vi vara självtillräckliga solipsister. Och som nån moralfilosof sagt: hellre är man en fri man som äter bröd än en slav som urskiljningslöst vräker i sig tårta. Men vänta nu, hur var det nu, det var ju herren som förslavades av tårta och slaven som.....? Herregud, vilken röra!
"Even the desire for objects, which recognizes their autonomy while seeking to overcome it, develops only when want and satisfaction do not coincide. ... Only the repulsion that we experience, the difficulties of attaining an object, the waiting and the labour that stand between a wish and its fulfilment, drive the Ego and the object apart, otherwise they remain undeveloped and undifferentiated in the propinquity of need and satisfaction."
Förutom att vara ett exempel på oändligt frammaskande filosofiska meningsstrukturer, är det här en väldigt tilltalande syn på världen. Eller hur? Kanske är det till och med så att vår medvetenhet om YTTERVÄRLDEN kan tillskrivas ett slags ekonomiskt medvetande (att vi har oändliga behov, vi vill ofta ha något visst, men världen konstitueras av knapphet och vi tvingas ARBETA)? Ja, just så måste det förhålla sig. Alltså: tur att vi har det ekonomiska medvetandet, annars vore vi grönsaker. Och ska vi alls förstå oss på det här med ekonomiskt värde måste vi förstås titta på medvetandets struktur. Om det inte vore för Knappheten skulle vi vara självtillräckliga solipsister. Och som nån moralfilosof sagt: hellre är man en fri man som äter bröd än en slav som urskiljningslöst vräker i sig tårta. Men vänta nu, hur var det nu, det var ju herren som förslavades av tårta och slaven som.....? Herregud, vilken röra!
"Even the desire for objects, which recognizes their autonomy while seeking to overcome it, develops only when want and satisfaction do not coincide. ... Only the repulsion that we experience, the difficulties of attaining an object, the waiting and the labour that stand between a wish and its fulfilment, drive the Ego and the object apart, otherwise they remain undeveloped and undifferentiated in the propinquity of need and satisfaction."
Subscribe to:
Posts (Atom)