Konferenskoman

Okej, så hur gick det med nya insikter om kritik och feministisk teori?

Öh, inget vidare. Jag slank in på konferensen och drabbades genast av ett fenomen jag upplever nästan varje gång jag besöker sådana här evenmang. Jag blir trött. Alltså sova-trött. Oberoende av vad som sägs förflyttas jag nästan genast till gränslandet mellan dröm och vakenhet. Egentligen vill jag följa med i diskussionen, som för dagen handlar om epistemiska ovanor i feministisk teori, men engagemanger upplöses i en kompakt vägg av sömnighet.

Tankarna rör sig groggigt från en sak till nästa. Jag försöker lyssna på föredraget, bland annat en diskussion om hur snabbheten i den kommodifierade begreppskvarnen ska motarbetas med en långsamhet som föredragshållaren halvmetaforiskt kallar "filologi". Jag försöker utvärdera problemet med att ställa snabbhet mot långsamhet, begripligheten som ändå finns i uppställningen - långsamhet öppnar upp för sanningssökande. Att betona långsamhet verkar ändå betänkligt om analysen stannar vid att det är själva snabbheten, hastigheten, farten som gör forskare så benägna att kasta sig från modebegrepp till modebegrepp. Sen tänker jag att är jag just så där ogin igen som jag inte borde vara - och så blir jag blixtsömning.

Ett föredrag handlar om performativitetsbegreppet hos Butler och den psykoanalytiska bakgrunden som borde lyftas fram, istället för en upptagenhet vid sociala ytfenomen. Jag försöker hänga med, men börjar stirra på den märkliga exceltabell som människan framför mig tycks ha uppslagen på sin datorskärm. Vad står det i tabellen? Tankarna stövar, blir luddigare, jag sover nu. Väcks av att Lacan gjort inträde i föredraget och det sägs något om det traumatiska som vidhäftar det Samma men nu har jag ju somnat igen så jag förstår inte om det är Lacan eller Freud eller Butlar som eventuellt menar det och inte förstår jag någonting annat heller. Luften är tjock som betong och jag beundrar människors frisyrer och gör en katalog över olika discipliners hårmoden. I Finland var det populärt med hästsvans hos filosofimän ett slag. Det modet finns inte kvar, tror jag. Nu har en kommentator greppat mikrofonen. Jag tuppar av rätt så fort men hinner uppfatta att hen vill gå i närkamp med begreppet om det reala och om det eventuellt finns ett sådant begrepp hos Butler och... S ger mig en lapp. Tänker på hur vi brukade skicka skojiga lappar på forskis förritiden. Det var kul. Vi har haft en dispyt med C om rosa fjäderboar (pluralform? boor?) och bad girls in academia på en tandläkarstudentrestaurang i närheten med det sexiga och mumsiga namnet Dental. Tänker på lasagne, tänker på fjäderboa, tänker på det reala, tänker på solen.

Och så funderar jag på den socialitet som konferensen ofta kännetecknas av. Blandningen mellan artiga betygelser mellan talare och extraslappt häng mellan kollegor i pausen. Hur det slappa blir liksom megamegaslappt och alla skämt är roliga, också dom sämsta. I publiken är det någon som snyter sig med ett trumpetande ljud. När hen gjort detta för femte gånger brister publiken ut i - skratt.
Sen till slut tänker jag att fuck this, nu ger jag opp. Lämnar den sista sessionen därhän och klampar ut i det iskalla vårvädret efter en diskussionsstump med E. Tänker på Y som brukar betona att det är lika viktigt att skolka som att närvara vid konferenssessioner. Skolket är liksom en inbyggd del av konferensupplevelsen. Så är det; jag känner det enorma frihetssuget och så känner jag mig vaknare än nånsin annars där jag går förbi Upseerikerho på den där gatan vad den nu heter.

Filosofblicken.

En filosof är inte rädd. En filosof är inte liten. En filosof vill inte vara snäll. En filosof är inte omtöcknad. En filosof är inte ur slag. En filosof är inte feg. En filosof är inte ledsen. En filosof är inte bortkollrad. En filosof blir inte svarslös. En filosof tar inget personligt. En filosof är inte trött. En filosof är inte dumlycklig. En filosof blir inte nedslagen. En filosof blir inte fientlig. En filosof ballar inte ur. En filosof blir inte knäsvag. En filosof blir inte tom i huvudet. En filosof blir inte blixtförbannad. En filosof får inte ångest. En filosof är inte tramsig. En filosof förstummas inte av tvivel. En filosof blir inte paralyserad. En filosof vill inte krama om hela världen. En filosof tappar inte modet. En filosof tappar inte suget. En filosof tappar inte orden. En filosof tappar inte lusten. En filosof tappar inte fotfästet. En filosof tappar inte gnistan. En filosof tappar inte fattningen. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd.

Jag har varit på föredrag. I föredraget sades det saker om bildning, utbildning. BRA SAKER. Tydliga och vettiga och skärpta. Jag nickade i samförstånd, jag lystrade, jag kände mig klokare. Men/och/men. I beskrivningen av den goda bildningen, den som skiljer sig från karriärism, konkurrens, bästa-broder-pakter och traditionsvurmande är det, bland de fina beskrivningarna, ett stråk som jag inte kan annat än känna mig ofantligt lockad av samtidigt som jag är otroligt skrämd av vad den gör med mig när jag dras med. Detta är: en inställning till humanistisk forskning som varken är inställsam eller tomt traditionsvädjande utgår från brutal självkännedom. Obarmhärtig kritik både av en själv och av andra. Motorsågsvariant av "känn dig själv". Bullshit ska uppdagas, blahi-blaha ska genomlysas, falskhet ska uppdagas, självbedrägerier ska fiskas upp och penetreras. Istället för allmänljummet kritiskt tänkande: krossa skevheterna, rikta stålblicken, var obarmhärtig. VAR INTE SNÄLL. (Inte elak heller.) Det handlar om sanning. Och sanningen når man ingalunda genom mysiga bekräftelsesamkväm eller ryggdunkande kollokvier.

Säger jag: "men vi är ju inte mer än människor ändå..."?

Alltså, det jag undrar är faktiskt vad det är för filosofisk inställning som ser sig själv just som obarmhärtig krossare, sanningssägare, motvalls, tagg i köttet?

Det är något med den filosofi som tar en närmast heroisk skepnad - heroisk i sin kultur- och självkritik - som jag samtidigt känner mig ofantligt lockad av (riktigt sådär i skinnet), men också - for lack of better words - existentiellt skrämd av. Vad gör den med mig? Hur ser jag människor jag pratar med, umgås med, hur ser jag det jag "kritiserar"?

Bra filosofi är modig. Vad betyder "mod" här? Är det alltid modigast att lägga fram de saftigaste självbedrägerierna, skärpa blicken för det allra jävligaste, ruttnaste, unknaste, korruptaste?

En annan bild: filosofi börjar med generositet, att hjälpa varandra att tänka, att inbjuda till att fundera tillsammans. Att någon formulerar en tanke och min uppgift är att förvalta den på bästa sätt, på rättvisaste sätt, att begripa varifrån den kommer och vart den och du är på väg. Att gemensamt grubbla och där gemensamheten inte måste vara antingen rutten eller skoningslös, utan kräver en ständig vakenhet inför samlivets alla former, inte bara på ont, utan också på gott. Att filosofi också kräver en vakenhet inte bara för det skeva, utan också det goda-i-det-skeva, det goda som kan ligga på glänt, och som behöver lockas fram.

(Det här inlägget är skivet i affekt, precis som det skall vara.)

Morgondagens program: en konferens som heter "A critique of our own" som på sätt och vis korsar de här sakerna, från feminismens och queerteorins håll. En hurudan hållning är den kritiska?

Staden!

Det jag i huvudsak hängett mig åt på sistone är en nyfunnen podcast vid namn Staden. Kan inte säga att jag egentligen följt med någon podcast någon längre tid (förutom Patrik Hagmans Läsarpodd som jag lyssnar på intresse) och känner inte formatet så bra. Stötte på den här via irrskrivande kring urbanisering som jag råkat in på. Staden görs av urbanhistorikern Håkan Forsell och Dan Hallemar som är chefredaktör på tidskriften Arkitektur. Och ja, arkitektur handlar det om. Och urbanisering, stadsplanering och stadsliv i dess olika former. Varför är detta så bra? När jag stöter på riktigt bra grejer får jag en känsla av att världen öppnar sig på nytt, att jag erbjuds en ny form av uppmärksamhet, en ny ingång till saker och ting. Just detta är Staden. De två typerna diskuterar i en lugn ton om ett visst tema som ofta startar i en viss stad. Mycket, mycket sällan hänfaller podden åt att pliktskyldigt räkna upp det bekanta, berömda byggnader, ikoniska hörn. Nej, greppet är annorlunda.

De program jag hittills lyssnat på har utgått från städer så olika som Tel aviv, Borlänge, Uppsala, Hjo och Berlin. Med flera. Oavsett vad det är som har avhandlats har det gjorts med både inlevelse, kunskap och rörlighet på ett sätt som gör att jag fattar intresse för sådant jag inte alls trodde att jag skulle tycka är spännande. Och staden, den öppnar sig från en mängd olika vinklar. Perspektiven är ofta historiska, så att stadsplanering, stadsliv och arkitektur förläggs i olika tidsskikt med fascinerande relationer till varandra. Ett avsnitt handlar om sjukhusstaden, ett annat om trästäder, ett tredje om fabriker. Det är vansinnigt lärorikt, helt enkelt. Fokus flyttar från små sammanhang (kanske ett kommunalråds beslut) till en historisk tendens. Stadslivet behandlar varken enbart som strukturer, ting eller upplevelser. Frågan om varför en stad ser ut som den gör återkommer, men den frågan blir liksom levande, inte ett sterilt utgrävande. Oväntade associationer och kopplingar får en att se hur ett fenomen hänger ihop med ett annat, vare sig det gäller gågator, avloppssystem eller kasernområden. Det är kort sagt otroligt ambitiöst, detta program, och samtidigt fullständigt icke-pompöst. Jag vet inte hur dom lyckas, men det gör dom.

Jag har legat och kurat med dessa program i ett par veckor och fantastiskt nog finns alla program tillgängliga att lyssna på. HURRA för den här podcasten!

Vad hotar utbildningen?

Jag grunnar fortsättningsvis på frågan om bildning/kunskap - hur vi talar om vad det innebär att lära sig, att utbilda sig. Ibland heter det att bildning av en viss sort och karaktär behövs i samhället som ett sätt att skapa "en levande demokrati". En bild: en viss typ av medborgare behövs för en robust demokrati. Som att vi måste tänka igenom hurudan medborgare som behövs för en robust eller vital demokrati. En sådan formulering är inte så märklig egentligen, men jag är trots det inte helt klar på vad som avses i det här som oftast blir en slogan, inte minst i form av att en levande demokrati behöver så kallat socialt kapital. Jag läser två texter som lyfter upp frågan om vad utbildning och samhälleligt engagemang i en tid där kunskap ofta ses som en teknisk, funktionellt förankrad förmåga. Texterna närmar sig den här frågan på två radikalt olika sätt, även om det finns likheter. (Sorry, långt inlägg, texten är mest anteckningar för mig själv för att kunna tänka vidare kring det här.) Det finns många problem i båda angreppssätten, men här vill jag bara beskriva dem.

1.

In a world that has largely abandoned egalitarian and democratic impulses, what will it take to educate young people to challenge authority, resist the notion that education is only training, and redefine public and higher education as democratic public spheres?

Ett annat sätt att uttrycka hur det praxisförankrade nyspråket som präglar utbildning kan bemötas är att efterlysa ett nytt språk för att tala om vad som är viktigt. Ett språk som går bortom den managerialism som råder. Henry Giroux skriver en lång essä i Monthly review. "Given the multiple crises that haunt the current historical conjecture, educators need a new language for addressing the changing contexts and issues facing a world in which an unprecedented convergence of resources ... is increasingly used to concentrate powerful and diverse forms of control and domination."

Giroux efterlyser en rörlig, icke-dogmatisk politisering av pedagogiken som innebär att makt och kunskap blir en del av ett öppet frågande och synliggörande. Kunskap som tekniska färdigheter som gör oss till funktionärer i en orättvis värld kritiseras. Den kritiska pedagogiken innehåller visioner om samfundets liv. En idé om transparens tycks lura i bakgrunden: de sätt på vilka den pedagogiska aktiviteten reglerar/organiserar kunskap och mening ska öppet tydliggöras. Målet tycks vara att en sådan diskussion visar hur pedagogiken utgör en del av politik. Tanken relateras till Bourdieu: det gäller att avslöja de maktstrukturer som finns i kunskapande och inlärning. Den här maktdimensionen tycks alltid vara närvarande och måste alltid motas bort (pedagogik som erkännanderelationer). Den största utmaningen består i att koppla kunskap till makt, kort sagt.

Men Giroux skriver också om att det som den kritiska pedagogiken strävar efter inte bara är kritiskt tänkande, utan också politisk aktivism. Dewey citeras uppskattande: demokratin måste födas på nytt i varje generation. Den ska alltså gynna "democratic values, relations, autonomy and social change". Det "kritiska" som eftersträvas får inte stanna vid det synliggörande, utan ska också vara förbundet med ansvarstagande. Det räcker inte med att vara medveten. Förutsättningar för handling måste skapas. Vad innebär detta? Studenter ska inte formas, utan ska bli producenter, av kunskap och värden. Målet är självutveckling och socialt engagemang: frihet istället för repression.

2.

Jag läser också en intressant text av den australiensiska filosofen Raimond Gaita som handlar om universitetets roll i en värld där vi mer och mer talar om studenter som kunder. Den kluriga rubriken är: "to civilize the city?" Gaita skriver bra om hur vi inte kan låtsas som att det nyspråk som florerar nu kan avvisas bara genom att säga att vi visserligen talar på ett sätt, men verksamheten, själva den konkreta pedagogiska gärningen, ser annorlunda ut och förblir opåverkad. Han beskriver en form av hybris som går ut på en tröstande ironisk distans man tror sig ha: att t.ex. tänka att vi nog kan överlista systemet genom att vara strategiska, medan vi samtidigt tar hand om det som är vårt. En annan tankefigur är att målet är att hitta sin egen balans (t.e.x mellan forskning och undervisning). Men balanstanken, skriver Gaita, döljer vad det är som ställs mot varandra och hur vägandet uppstår.

Liksom Giroux påpekar också Gaita det farliga i att behandla utbildningen som något instrumentellt. Men i en mycket högre grad än den tidigare talar Gaita om utbildning - eller filosofi är snarare vad han oftast talar om - som ett egenvärde, där verksamhetens meningsfullhet visar sig i människors liv. Att tala om att vara kund eller att skapa balans förmår inte uppmärksamma vad som står på spel när människor är oeniga om vad som är viktigt för den verksamhet de är delaktiga i. I motsats till kundens vilja att få det paket som den betalat för är vetenskap/filosofi sådan, att det tar tid att förstå vad som är viktigt, och vad som är bra. När jag börjar studera kan jag ännu inte riktigt veta vad det är jag vill ha.

Han frågar vad det betyder att försvara universitetets idé idag. Utmaningen är varken att hitta det perfekta historiska exemplet på ett spirande universitet, eller att renodla en platonsk idé. Gaita artikulerar en tanke om "inwardness", ja till och med the "unworldly" - ett akademiskt samfund där reflektion växer fram och fördjupas, så att också nya dimensioner träder fram. På samma sätt som Giroux är han kritisk mot att tänka att tillståndet utbildningen befinner sig i nu kan ses som att det är en viss idé som förfallit. Förändringen är historisk och politisk (nya institutioner, ändrade sociala mönster), men för Gaita är det viktigt att beskriva den som att vi nu förlorat kontakten med vissa "standarder". Hans tänktande rör sig just kring att "förlora kontakten" med något. Eller kanske egentligen: det inte finns plats för fördjupning, reflektion kring vad som är viktigt, vad som är sant.

Där Giroux för fram en idé om kritisk pedagogik som riktar sig utåt, mot politik, aktivism talar Gaita om inwardness, att vetenskap och filosofi är meningsfullt utifrån den sorts liv som engagemanget med vetenskap och filosofi innebär. Det är livet som akademiker som står på spel då t.ex. humaniora hotas genom fetischen av nytta eller redovisningsmani. Akademiker står symptomatiskt nog nu inför svårigheten att försvara detta liv inför ett språk som är helt immunt för det.

Gaita är på ett helt explicit sätt kritisk mot att försvara akademin genom hänvisningar till samhälleligt engagemang. Sextiotalets studentrörelse ställde, skriver han, forskningen i revolutionens tjänst. Men det här gör inte att det är lätt att istället svänga sig med idén att universitetet är till för sin egen skull:

Som conceptions of intrinsic value go deep; others, however, are relatively shallow. Expressions such as 'for its own sake' and 'for its intrinsic value' mean something only in the context of a common understanding of how to characterize, more positively and fully, the value of something pursued 'for its own sake'. When such common understanding is absent, those expressions often convey the vague thought that something that should not be pursued only for its instrumental value is pursued only for that value. 

Giroux och Gaita kunde inte skilja sig mer än när de ger uttryck för det som hotar en levande pedagogik. Där Giroux talar om kapitailsm och maktspråk, talar Gaita om en (kollektiv) oförmåga att se djupet/allvaret i "the life of the mind". Och detta är alltså, i någon mening, en begreppslig förlust som syns i hur det akademiska livet blir en karriär eller ett jobb. Gaita kan sägas representera en bild av bildning, i meningen "persoanl cultivation", där människor ser nya saker, fördjupar sig, engagerar sig i en verksamhet som förändrar dem. Vad återstår det i denna idé för oss att kämpa för, frågar Gaita, som oroar sig för om den överhuvudtaget är tillgänglig. Typ: kan vi tala icke-ironiskt om kärleken till sanning? Men samtidigt som Gaita (över)betonar idén och dess o/tillgänglighet, är det han slutligen vill säga något om det liv som akademiker lever.

På frågan om akademikern eller filosofen har en skyldighet att engagera sig i samhällelig debatt svarar Gaita: det beror på - hur det är fatt med akademin/filosofin. Men kanske kan man ändå säga, föreslår han, att det är en brist om filosofin och den offentliga diskussionen glider isär. Akademiker uppmuntras att publicera sig i facktidskrifter, inte att diskutera med icke-akademiker.

Giroux ser den kritiska pedagogiken som ett sätt att utmana och uppdaga maktstrukturer. Gaita ser makt på ett helt annat sätt, tror jag. Han skriver så här: "The difficulty is not so much that of speaking truth to power, but of speaking truth to a very attractive urbanity - sometimes even to glamor - that deprives most of what is taught in a university of the power really to shake us." Den här meningen tror jag sammanfattar skillnaden mellan två olika sätt att se på utbildning och forskning/vetenskap och hoten som riktas mot dem.