Sodankylä

Filmfestival i Sodankylä. Omständigt men fint resande (bussresan från Rovaniemi till Sodankylä var speciellt minnesvärd: en timme gick åt bara till att snurra omkring mellan busstationen och järnvägsstationen i en oändlig loop). I Sodankylä ser allt ut som en Kaurismäkifilm. På busstationen får man nybakade bullar och brakfrukost. Det är ett bra ställe och myggorna håller sig borta ända tills det börjar regna och sen är de där. Fyra filmer per dag i kvava tält eller i en skolsal. Det är en hel massa folk där, vilket är roligt. Mellan varven dricks det öl och saker är i allmänhet gemytliga. Silverrävar och yngre typer.  Man flyr fältet för att sitta på bar Revontuli (DISCO PARADISE!) där gubbarna brölar om förståelseproblem i hörnen eller så går man till ett konditori som kunde vara från 1975.Solen lyser nätterna igenom och det blir alldeles för få sömntimmar på en madrass i en gympasal. Jag hinner inhandla vantar, mössa, långkalsonger. Det är bra med filmfestival. En sak jag saknar är dock tillfällen att reflektera kring film. Diskussionerna som ordnades med regissörer var synnerligen trista; en känd filmskribent tröskade standardfrågor om barndom och filmupplevelser med regissörer, som världsvant rullade upp en berättelse. Men prat om film, och vad film betyder, blev det inte den här gången. Flera av de här bilderna är från Rovaniemi, ett ställe jag aldrig besökt förr. Arkitekturen är vad man kan kalla saklig. Kriget är slut, saker har förstörts och man bygger boxar, boxar, boxar som får mig att tänka på biopolitik och en stad som försöker hitta sitt.

På arbetsmarknaden

Min kompis sätter sig ner med en människa på arbetskraftsbyrån och denna person ska ge tips om hur man ska skriva CV.
Människan fnyser åt hens publikationer.
Hen gör pruttljud för att visa att sånt där inte är nåt en endaste arbetsgivare bryr sig om.
Fuck your books liksom.
Människan frågar om min kompis har några hobbies.
Hen räknar upp vad hen gillar.
Människan fnyser igen. Sånt där är inte användbart!
Det hen säger implicerar: skaffa dig fritidsintressen som är nyttigare, ur arbetslivets synpunkt, vad nu den än är.
På CV:n ska man ha en stor bild på sig själv. Man ska le. Om man är smal och snygg, säger Cv-gurun, kan man ha en bild i helfigur.
Och:
Människan säger åt min kompis att hen kanske kunde fundera på det här med sexarbete.
Som ett exempel alltså.
På jobb.
Att sånt här på arbetskraftsbyrån år 2013 i Finland.
Från och med nästa månad borde jag eventuellt skriva in mig som arbetslös (trots att jag har hur mycket jobb som helst, dvs. avhandling). Det blir intressant. Kanske får jag träffa samma människa som berättar åt mig att jag ska skriva en CV där jag betonar hur positiv och utåtriktad och social jag är. Eller så citerar jag Weil i min CV:

The human is a social animal, and the social is evil. We cannot do anything about it, and yet we cannot accept it if we do not want to lose our souls. Life can thus be nothing but laceration. This world is uninhabitable. And therefore we must escape to the other. But the door is closed. How long we must knock before it opens! In order truly to enter, not to remain on the threshold, one must stop being a social being.

Hej då, jag sticker norrut för att hänga med mygg, böcker och filmstjärnor.

bara härligt!

Från åstranden låter det UNTZ-UNTZ-UNTZ! Fullt ös på the love boat ikväll också, uppenbarligen. En fiskmås kalasar på en halv pommes frites och någon irrar runt bland bänkarna. Nu är det sommar igen, naturens egen multicolorspya som får allt att tippa över i övermäktighet, alla sinnen attackeras och man lämnas inte ifred en enda sekund. En bananfluga simmar i ölen och det kliar överallt. Påträngande blommor och växter sprider sina expansiva odörer och det är grötigt i huvudet, inte en enda tanke där, istället ett två månader långt enformigt surr. Svetten pärlar på fet hud. Man vegeterar. Folk stirrar ohämmat på varandra på gatorna och några vallar trötta och törstiga hundar. Alla låtsas vara uppspelta. Det är ju grillsäsong. Nu är det bara härligt satan! Den enda frågan folk ställer till varandra är när de har semester och när semestern är slut och visst är sommaren alltför kort och hur var vädret där ni var? Bostaden har förvandlats till ett kokande inferno. Till och med möblemanget ångar. Fötterna klibbar på den unkna plastmattan. Man tittar på teve för att härda ut. Fåglarna piper i ett och är det inte fåglarna är det onödigt högljudda bilar och motorcyklar som skräller förbi. Någon slänger glas efter glas i sopcontainern som står nedanför mitt fönster. Man går ut för att man måste, nedför backen på trasiga gatstenar och asfalt som brinner. På stan luktar det urin och ungar slickar i sig rinnig glass och terrasserna svämmar över med folk som steker sig i solen och ägnar sig åt en liten behaglig salongsberusning. Själv är man i samma sits. Råkar bli en smula rund under foten och hasar hem på morgonen och hemma är det ljust och man lägger sig på soffan en stund för att kontemplera livet och alltet. Rummet är kvavt och morgontidningen har redan rasslat in i luckan. Man somnar där på soffan. Det är vämjeligt, det är vad det är. Usch.

Vem är donare?

I fredagens HBL (31.5) skriver Vänsterungas ordförande Li Andersson en intressant kolumn om hur begreppet arbetare används i dagens politiska klimat, speciellt i populistiska resonemang. Andersson resonerar i dialog med en norsk journalist:

De nya skiljelinjerna går mellan de arbetande och de marginaliserade. Den arbetaridentitet som dessa partier förespråkar omfattar alla som livnär sig på arbete, oberoende om de är låginkomsttagare, fabriksarbetare, småföretagare eller företagschefer. Gentemot dessa dygdiga människor skapar man en fiendebild som representeras av flyktingar, kriminella, finansspekulanter, folk som lever på socialskydd, arbetslösa, högutbildade och kulturvänstern. Man skapar en vertikal arbetaridentitet, i stället för en horisontell.

Det är just så här som Sannfinnarnas osaliga blandning av fientlighet mot invandring, grumlig indignation mot kapitalister och försvarande av "vanligt, hederligt folk" byggs upp, en idé om vem som upprätthåller ordning&reda, välfärd och produktivitet i det här landet. Ett mycket intressant, och skrämmande, begrepp om arbete.

I allmänhet är det alltid något riktigt skumt som är på gång då man börjar strida om vem som är de riktiga arbetarna.