En sak driver mig till vansinne. Det är när det börjar tindra i ögonen på ett visst slags kulturmänniska genast då ordet "berättelse" kommer på tal. För de här människorna signalerar "berättelse" något alldeles underbart mänskligt och något alldeles underbart traditionsbärande och något alldeles underbart stort och vackert. Kort sagt: berättelsens kraft ska rädda oss från samhällets förfall, själslig atomisering och rå individualism. Genom berättelserna ska vi föras samman kring brasan och den spontana lusten att berätta och berätta vittnar om en djupt liggande kärna av mänsklighet som inga konsumistiska eller cyniska samhällssystem råder sig på.
Nä. Det förhåller sig helt tvärtom. Det vi ska räddas från är i första hand sentimentala kulturtomtar som talar sig rödkindade om litteraturens och berättelsens storhet, som alltid blir lite andäktiga när Berättelser kommer på tal.
Jag var på ett litteraturseminarium idag i min egen hemtrakt. Där uppträdde ett antal mer eller mindre kända finlandssvenska författare. Kulturtanter och -gubbar bänkade sig förväntansfullt. Temat var kärlek och författarna var rörande överens om att ämnet bäst greppas genom att tala om just berättelser. Tanken som återkom gång på gång var att vi vet vad kärlek är eftersom vi hör berättelser om den. Ibland kom det förnöjda suckar från publiken som bekräftade att berättelser är något synnerligen fint och ädelt. Visserligen berättade de här författarna saker som var fina och intressanta. Men sedan punkterades för det mesta den ärlighet som eventuellt fanns i det dom sa genom att de insisterade på att se det som de just sagt som en Berättelse som på något sätt ska göra oss visa och kloka och kärleksfulla. Det finns goda berättelser, sades det. De goda berättelserna innefattar inte slasherfilmen som sänds på teve klockan fyra på morgonen. De bra berättelserna ska helst ta ställning mot dassig litteratur. De bra berättelserna ska föra oss samman på det där fina sättet (d.v.s. inte det dåliga och billiga). Gubbarna och tanterna i publiken kippade efter andan. Ja-a, visst är det underbart med lite kultur ibland eller hur?
Bilden av den där arkaiska lägerelden (myter med lite orientaliska inslag kanske som en extra krydda) ger mig vaga obehagskänslor. Jag fattar inte alls varför samhället skulle behöva "berättelser". Inte heller förstår jag varför det måste finnas något som "binder oss samman" i den bemärkelse som man verkar tänka sig här. Den bild jag ser för mig här är ärkeförfattaren Björn Ranelid som står i en predikstol nånstans i Ångermanland Småland och myser vältaligt om berättelsens Storhet (speciellt kärlekshistorien) och hur vi blir mänskliga genom berättandet.
Ja och det är ju från början symptomatiskt att oroa sig för samhällets sönderfall och att det är en sammanbindande kraft som borde till. Alisdair Macintyres bok After Virtue representerar tycker jag det här perspektivet. För honom är det ett narrativitetsperspektiv som borgar för mening, både personligt och i samhället. Allt handlar för honom om att skapa ett "sammanhang". Livet är en berättelse och genom detta finns det ett meningsperspektiv. Mina obehagskänslor lämnar mig inte ifred.
Jag kommer också att tänka på litteraturmanifestet som ett antal författare slungade ut i den svenska kulturdebatten för ett tag sedan. Jag förstår i och för sig syftet: det finns en helvetes massa klichéer om konstaplar med magsår och kvinnor som äter choklad och skvallrar med sina väninnor. Men så ska man återta Berättelsen. Den realistiska. Ja, t.o.m. det "renodlade". Form & språk mot Berättelse. En berättelse är tillgänglig och substantiell och inte ytlig och intern.
I kulturdebatt och t.o.m. i en del moralfilosofi framhävs litteraturen som hisnande existentiell och fin och framför allt framhålls vad vi kan lära oss av den. Jag tror det är en dålig tendens. Man kan förstås säga - och det vill jag också säga - att vi blir något specifikt genom det vi läser och genom de sätt som vi berörs av eller låter oss dras med av litterära verk. Det är en viktig dimension av vad det är att tala om att läsa skönlitterära texter. Men den poängen pekar ju mot att litteraturen själv är varken moralisk eller omoralisk. Det finns inget sånt som litteraturens potentiella kraft att skildra det Existentiella. Det finns ingen "berättelsens form" som skulle baxa upp en sån potential. Åtminstone kan jag inte se det. Därmed inte sagt att litterära verk inte kan ställa oss inför oss själva på ett antal olika sätt. Men väldigt lite handlar om att det skulle röra sig om "berättelser". Perspektivet "vad vi kan lära oss genom litteraturen" finner jag en smula moraliserande. Det blir lätt svulstigt och innehållslöst. Att klä litteraturen i högtidsdräkt.
"Men vad är det för fel med en enkel kärlekshistoria då?"
Svar: allt.
(loggar ut för att ägna sig åt a- och omoralisk, fragmentarisk fulkultur.)
No comments:
Post a Comment