12 November 2009

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

It's 11:37. The office. A rumbling stomach. I want to GO HOME. I am so tired of this shit.

“When people tell us that their families give a wonderful meaning to their lives, we usually refrain from asking them to justify this claim and the attitude expressed thereby …. Asking for justification for such a claim challenges people’s right to find their lives wonderfully meaningful in their own personal ways, even without having any proper justification for their attitudes.”

Yeah, right.

The worst part of this job is that there are several days when I don't have a clue what I am doing or why am doing it. But I guess that's how it is.

6 comments:

ponks said...

Oooooooh. Det är inte alltid man vet vad man håller på med och varför, men det brukar knyta ihop sig sen i slutändan, av nån jävla crazy-anledning. Och skulle det inte göra det, så är det väl heller inte värre än just så?

Jag var med en elev på besök i en annan finsk, stor skola full med handikappade idag. Dom övade telefonvett och det blev så roligt sen när läraren hamnade gå ut i korridoren för att ringa upp nån elev och sen ringde det och folk blev helt i extas. Sen svarade nån blygt "moii" och hela rummet var laddat av en hurja intensiv energi och spänning. Sen lyssnade dom på en telefonsvarare och en flicka blev så exalterad av den inspelade rösten att hon bara skakade av förtjusning.
En döv skrev ett brev på punkt till en blind. En flicka kom fram till mig och sa "mi-nä o-saan eng-lan-tia" och det tog henne närmare 30 sekunder att få munnen att forma orden, men hon hade ögon som bara lyste.
Hahaha, jag tror att det vore gott för många att komma och titta i sånhäna skolor ibland, åtminstone jag var så konstigt upplyft och glad när jag sen åkte hem.

M. Lindman said...

vad fint!

M. Lindman said...

...och jag håller med dig att saker på ett underligt sätt brukar fixa sig i slutändan. Det är bara så trixigt att ha ett jobb som ena dagen framstår som viktigt & meningsfullt och nästa dag fattar jag inte öht. vad det är jag håller på med och hela verksamheten framstår som absurd. Men kanske är det så för många, inte bara för de filosofisnärjda. Det är väl bara det att jag sällan hört folk beskriva sina jobb på det viset. Men för mig har den här sidan alltid funnits med och på något sätt har jag väl vant mig vid det också, för jag vet att även om jag ser på det jag gör som absurt och outrageous idag så kan jag på något sätt kämpa mig tillbaka till ett slags övertygelse om att det är möjligt att hålla på med de här sakerna.
If that makes any sense.

ponks said...

Det kan nog vara främst filisofisnärjda som upplever lite viktighets-bergodalbana i sitt arbete, eftersom de... ähum-- tänker. eller ja, det är ju en jävladi kliché som passade så bra när man var inne på filosofi :)
Dom flesta har väl ganska monotona jobb utan större omväxlingar, dom går dit och har något så när klara ramar inom vilka de ska hålla sig men ni filosofer får ju liksom forma det lite hursomhelst eftersom ni skriver om "oss" haha. det är väl kanske så att folk utbildar sig för att ha största möjliga frihet och möjlighet till omväxling.
Jag undrar så ofta i mitt assistentjobb, att reflekterar dom här andra omkring mig alls över vad dom håller på med? Det verkar som om folk som går på jobb lämnar allt vad de annars är hemma och så går dom dit i nån slags ljummen insmältningsmundering och kan bara prata skit och skit och skit, det är som om de hade tävling i att prata oväsentligheter! NÅ, hur hade det sett ut om Barbro hade kommit in och sagt "jaa, såhär blev det här livet, bara skit", jag hade i alla fall skrattat.
Nu kom jag lite av mig.
I alla fall, jag har aldrig haft ett jobb längre än 1,5 år (rekord nu) och jag tvivlar med jämna mellanrum. Ibland är dagarna bara skit och jag vill bara lämna allt och bli mull, ibland är allting roligt och det känns som om jag behööövs där så jävla mycket, trots att ungarna är i princip lika hela tiden.

ponks said...

Det sku va kiva o ses förresten. Är i Åbo den här helgen, kanske man får till lite öl eller någo? Brukar nog falla ihop i en fallskärmsliknande hög när jag kommer dit på fredan, men vi ser!

M. Lindman said...

Jo, det är väl så. Många utbildar sig för frihet och flexibilitet. En annan sak är kanske sen om arbetsvardagen lever upp till det där eller om det är monotont i alla fall.
Jag tror nog jag skulle vara stuck i en sån där berg-och-dalbana om jag skulle ha ett annat jobb också men kanske skulle det se annorlunda ut.
Det som jag verkligen kan uppskatta med det här jobbet är att det inte finns den här skitsnacksdimensionen; att man går till jobbet och gör vad man måste och som du säger, snackar skit, skit, skit. Det är skönt att slippa. (är jag elitist nu? kanske.) Eller så är det för att jag står för det här skitsnacket själv.
Låter i alla fall bra att du ibland tycker att ditt jobb är vettigt.

Bajs också - är inte i Åbo denna helg. Jag är i obygden. Hör av dig när du är där nästa gång!