M. Wallenberg filosoferar om arbete.

Det finns få saker som är lika skojiga som att läsa om läskigt rika kapitalisters prisande av hårt arbete. Det slit som tagit dem till toppen, den möda som framtida generationers aktiehajar måste vara beredda att lägga ner på sitt....värv. Marcus Wallenberg intervjuas i kulturtidskriften Aktiespararna (som jag naturligtvis följer på regelbunden basis) under den snärtiga rubriken "Våga vara dig själv!":

Grunden till Wallenbergimperiet ligger i Stockholms Enskilda Bank, numera SEB, som grundades 1856 av André Oscar Wallenberg. Sedan dess har många inom familjen haft framstående positioner inom banken, och till hösten blir Marcus Wallenberg ordförande. Som person verkar han öppen, lugn och ödmjuk, kanske några av de sidor man måste ha för att nå långt. Marcus själv tror dock att det finns många andra faktorer som påverkar.

– Det är jätteviktigt att man lär sig saker ordentligt från grunden, och man måste vara beredd på att jobba väldigt hårt för att nå dit man vill, säger han. Det gäller också att man har en stark integritet och även ett stort intresse och engagemang för det man gör. Den som jobbar hårt och visar framfötterna blir ofta belönad.

[...]

Ibland kan det finnas genvägar för att nå dit man vill. Dessa kan dock vara svåra att hitta i näringslivet, där mycket bygger på erfarenheter, utbildning och kompetens. Marcus Wallenberg är osäker på hur en person ska vara för att nå toppen eller om vissa personlighetsdrag är en fördel.

– Det är svårt att säga att någon har fördel av att vara på ett visst sätt, säger han. Det bästa är att bara vara sig själv, det kommer man längst med. Det funkar inte med att spela något slags spel eller att försöka vara någon man inte är. Man måste också inse att man kanske inte pas sar för allt, trots att det ibland kan vara svårt. Alla kan inte passa för allt, utan det gäller att försöka hitta något arbete där man trivs och passar in.

Marcus Wallenberg tror dock inte att det finns några större skillnader i förutsätt ningar mellan killar och tjejer för att lyckas i det relativt tuffa näringslivet.

[...]

– Samma grund gäller för tjejer som för killar. Det är viktigt att man är sig själv och att vara engagerad. Dessutom tror jag att man måste söka sig till en öppen miljö som inte värderar män och kvinnor olika utan istället tar hänsyn till kompetensen. Men samhället i stort verkar ha fått en ökad acceptans för att kvinnor gör karriär, och jag tror att det ser bättre ut idag än för bara ett par år sen.

Hårt arbete och engagemang

Det finns säkert många som drömmer om en situation lik Marcus Wallenbergs, men själv vet han att det ligger mycket hårt arbete bakom för att nå den allra högsta toppen - dit bara ett fåtal personer når. Han betonar återigen vikten av ett intresse och hårt arbete.

– Den som inte är född med ganska mycket tur, måste arbeta väldigt hårt arbete och ha ett starkt engagemang för att komma långt, säger han. Man måste vara kreativ och stå för det man tror på. Det funkar inte heller att jobba med något man inte har lust med eller inte tror på.

[...]

Fakta Markus Wallenberg:
Namn: Marcus "Husky" Wallenberg
Född: 1956
Utbildning: B. Sc. Foreign Service, Georgetown University, Washington D.C.
Bästa aktieköp: AstraZeneca
Sämsta aktieköp: Telia
Förebild: Väldigt många företagsamma entreprenörer
Reser helst till: USA
Viktigt i livet: Familjen
Hobby: Segling
Okänd talang: Laga lördagsomelett
Gör på semestern: Har ingen fast agenda

**
Den här texten är helt fantastisk. Lördagsomeletten. Ingen agenda på semestern. Killar och tjejer. Hårt arbete. Hårt arbete. Visa framfötterna.

"En morot"?

Från dagens dn:

Sjuksköterskorna som svarar i telefon hos sjukvårdsrådgivningen får en bonus på 1.000 kronor om de klarar av samtalen på kort tid. – Vi vill ge de anställda en morot, säger produktionschefen Geir-Erik Hyvärinen.

vad ska man säga? kunderna på sjukvårdrådgivningen ska fan i mig inte söla i telefon, då blir sjuksköterskorna av med sin morotsbonus. Redan Geir-Eriks titel, "produktionschef" är ju lite lustigt i sammanhanget.

Den genomsnittliga samtalstiden för den landstingsdrivna sjukvårdsrådgivningen är cirka sju minuter. En siffra som legat relativt konstant genom åren.

skriver DN, och här kan jag ju tycka att det finns något smått diaboliskt i det här mätandet. Effektivitet i det här sammanhanget ger inte direkt ett mänskligt ansikte åt målen för den svenska sjukvården. Och häng med på denna empiriska "sanning":

Samtalen till sjukvårdsrådgivningen i Stockholm, Sörmland och Värmland har däremot en snittid på 4.30 minuter. Ett skäl till det kan vara att Medhelp infört en bonus till de anställda.

Bonussystemet fungerar så här: Den som klarar av att hålla en snitttid på 3.48 minuter eller lägre, får en bonus på 1.000 kr i månaden. I tiden ingår även journalskrivning. Tanken är att sjuksköterskorna ska skriva medan de talar med patienten.

Det här är tyvärr inte parodi. Man vinnlägger sig också om kvalitet - och man undrar hur man får det här att gå ihop med tidspressen som sjukskötarna utsätts för. Om patienter skickas till fel ställe, eller om andra misstag gjorts, ja, då blir det ingen bonus. "Bonusen försvinner också om någon patient klagar på dåligt bemötande." ----- Jo, här har man tänkt.

Och så här skrivs det om Medhelp, som utför sjukvårdsrådgivningen på uppdrag av landstinget:

Medhelp har ett tydlig incitament att ta emot så många samtal som möjligt. I avtalet med landstinget anges att Medhelp får mer betalt ju fler samtal de tar emot, utöver en viss grundersättning.

Kapitalistiska strukturer visar sig från sin mest surrealistiska sida. Läs här:

När en sjuksköterska loggar in på sin dator och börjar sin arbetsdag dyker det upp en ruta på skärmen som anger dagens genomsnittliga samtalstid. När sköterskan sedan tar emot egna samtal visas även de egna snittiderna. Sjuksköterskan kan alltså enkelt se hur han eller hon ligger till jämfört med kollegerna.

Sjukvård driven enligt principen call centre effektivitet (jag menar inte att de senare arbetsplatserna är mera okej). De här procedurerna har också mötts av kritik.

Goslings - Between the dead (2005)

Almost every artist nowadays seems to take an interest in the combination of noise, drone and pop sensibility. The Goslings * could be described like that, too. But I must admit that the droning aspect is far more dominant than the pop sensibility part - but that makes the music all the more dynamic and surprising in this case. Effervescent noise. Bubbly mud. It's surprisingly extrovert music. Brutal, yet somehow tender, this album is. Vocals are included on some tracks, and Leslie Soren's distorted voice sounds great beneath the layers of droning guitar feedback and sometimes drums. For a sunny afternoon in May, it's a perfect album. My thoughts drift towards bamse the dog, a text that does not write itself, a sun that never sets, the transient nature of stuff.

* why are the Goslings, along with some other band, referred to as a "husband-and-wife duo"? When I'm listening to Between the dead, I'm not really intrested in the marital status of the band members.

ghost-chasing with Al Bowlly

I got interested in pre-WW2 English ballroom music through The Caretaker - a magnificent experimental artist who has made lots of records with warped sounds from this period. Al Bowlly is said to sing like a ghost. (I've been reading k-punk on 'Hauntology' and bowlly). He really does. The singing detective and the shining feature his music and listening to him, the reason is obvious. chilling, sentimental, eerie stuff that, as K-punk observes, stray far from the panting, adolescent lustings of "typical rock n' roll". He was famous in the thirties. Al Bowlly. "The man who invented crooning", "the first pop artist". The man who spent a few bland years in America. The man who died during a bomb attack. I would certainly invite him to my tea party. Well, have some scones, some gin and say hi to the ghosts.

http://www.youtube.com/watch?v=8HhEdazaClc&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=FD4uJa8N2eo&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=VZBmBGqfPvY&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=QU6rj3ANLKA&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=T9r7GUhNkJM

http://www.youtube.com/watch?v=cDYrXcQj4JI

(sorry, embedding doesn't work right now)

Дама с собачкой (1960)

Now I realize that something essential has been missing in my life. Melodramatic films from the glorious days of Mosfilm & Lenfilm! Soviet grandeur! But The lady with the dog , directed by Iosif Kheifits is, of course, based on Chekchov's short story, in which the events take place towards the end of the 19th century. I like Chechov. (What I don't like is the problem of translating cyrillic letters into latin ones: there are different ways of doing it in different languages, and something always goes wrong.) There is not much to say about the story. Moscow banker, Gurov, meets a nice lady on Yalta. They have a thing. They are married. She returns to Petersburg, he returns to Moscow. In Moscow, Gurov's days pass by in the spirit of doom & gloom. He drinks with his mates. He sings sad songs. And he thinks about the girl.

So, what is fun about this movie? The cheese! (studio?) settings turn the beautiful scenery of a romantic night by the sea into something that feels very unreal, the filmic medium being apparent to the extent that it made me laugh. Strangely, there are a few beautiful scenes, too, that have qualities other than cheese-factor. Silence. Frozen landscapes. Crowds. Drunken parties. The cutting technique is great, too, rendering the film a nice rhytm. And there are tons of fun little things. In one scene, a paltry musician at some venue tries to entertain Gurov and his mate. "You could entertain people by grunting like a pig - oink, oink, oink" one of the gentlemen snarls, bogged deep in his unhappy state, buried deep in his vodka glass.

What surprised me about The lady with the dog was its lack of moralism. Well, maybe the standards of censorship were "lax" in 1960... Married people and monstrosities like that! These reactions, of course, give a hint about what I expect from soviet film.

(For some reason, IMDB recommends Brokeback mountain to viewers of this film. And, sure, there are some slight thematic connections there.)

Well, I really have to return to Chekchov now. And more soviet movies, please! I want to watch Moscow does not believe in tears!

Rosa Luxenburg on economics

I'm reading a book (yes, it's true!) by Andrea Nye called Philosophia: The thought of Rosa Luxenburg, Simone Weil and Hannah Arendt (1994) Nye presents three thinkers - three thinkers that have been quite overlooked in the history of philosophy. But Nye has a project of her own, too, beyond that of a mere presentation. She is critical of contemporary feminist theory, and she uses the philosophy of Arendt, Weil and Luxenburg to articulate a position of her own. Even though some of her points are quite all right, the ever-recurring, dismissive slurs directed at "academic feminists" are quite tiresome and sloppy, too. But I haven't read the whole book yet, either.

The section devoted to Rosa Luxenburg was very interesting. I was not familiar with Luxenburg's ideas at all - all I knew about her had to do with her political activism (and death). Nye's description of Luxenburg's views on economics was particularly enlightening. Luxenburg was, at least in Nye's reading, not an orthodox marxist. Her position was that of the constant outsider, disliked by most for her outspoken and non-orthodox views. Neither did she conceive of Marx' tehory about capital, accumulation and the end of capitalism as Gospel. Luxenburg was, Nye says, a thinker who placed openness to different experiences - contact with reality - at the fore. For this reason, she was very worried by the importance many of Marx' followers attached to matemathical models. Marx, too, in the same way as bourgeoisie economists, relied too heavily, thoughtlessly, on matemathical models intended to explain economic phenomena. According to Luxenburg (again: this is Nye's interpretation) economics is to be understood mainly from the point of view of those who are affected by things we would call "economics". Luxenburg found contradictions and difficulties in Marx' views of accumulation (how is surplus value created?) and his view of capitalism. Luxenburg argued that these difficulties were brushed aside using the elegance of matemathical models. Luxenburg herself highlighted the role of imperialism and militarism in creating new forms of economic exploitation. Economics is a social phenomenon, even though many economists do their best to obfuscate it. Nye writes, and I find this very interesting:

"Economic models do not prove anything, they are useful as illustrations of thoughts, like 'maps or diagrams'. They cannot replace thought, cannot be a substitute for thought. Once a model is derived, thought cannot stop because a supposedly absolute truth has been achieved. [...] To make more models, or to complicate existing models, cannot help if the subordination of modeling to thinking is not understood. Marx, in the process of thinking about political economy, illustrated his critical insights in revised economic models that brought out the role of surplus value in the productive process. At the same time, his thinking shared many of the limitations of classical economic thought. What makes his models useful, Luxenburg argued, even for Marx himself, is that with them Marx was able to expose contradictions in his thinking." (pp. 36-37)

and also:

"When models are seen as a revealed plan for necessary relations embedded in a ideal economic reality, there is no expansion of thought and understanding. Thought stops. Economists, capitalists and marxists, tinker with their models, use their ingenuity to factor out discrepancies, redefine variables so that data will fit schema, jealously claim immunity from criticism for their most questionable assumptions. Meanwhile, the economic lives of working men and women are unleavened by understanding and thought." (38)

I wonder what modern economists would say here. But it is interesting that Luxenburg is better known for having been murdered than she is for her ideas on economics. At least to me, this approach to economics - situating it in the complexities of social life and experiences - seems very fruitful. Luxenburg's thoughts are subversive in their challenge of economic expertise.

I wake up from the afternoon nap. I fell asleep on the Rosa Luxenburg analysis. It doesn't matter. I'll read it tomorrow. It's raining, at last. I stand outside my ugly black & white house in which I've lived forever and there's a strong smell of gasoline in the air. A pizza box is lying on the asphalt. Parked cars are scattered all over the place, some of which I recognize, some of which I don't. I feel the gentle rain. I have a strong lynchian sense of how wonderful things are sometimes, for no particular reason. I go inside, I treat myself with frozen pizza and a bad movie (Billy Wilder's Sunset blvd. - famous, not so good, a bit sexist, but all in all quite entertaining if you're into film noir.) I listen to Blind Willie Johnson & things are a-OK.

Heroin and your veins - Dead people's trails (2007)

Sinikka & Orvo, Matti & Pekka, Eeva-Leena & Marjatta are having a blast at the local humppa joint (called Lihamarkkinat). The night is beautiful and the beer is mellow and the stars shudder brightly. Somebody throws up in a corner. A few scoundrels start a brawl at the other end of the joint. The band heroically delivers a string of classics from the past.

The orchestra is not called Rekka-pojat (not this time). They are Heroin and your veins. On Dead people's trails, the artist (yeah, it's one guy, but according to the homepage of Heroin...., there's a live band) churns out a mix of twisted humppa (a brand of Finnish entertainment music) & seedy, dark instrumentals somewhere in the shadowlands surrounding Bohren's work & post-rock ensambles like for example Explosions in the sky (but no crescendos). As you see, they draw on very different sources. Some of the material on the album could also, I suppose, be called some sort of surf music. Personally, I am not that great a fan of the genre (Jack Nietzsche?), but I am very delighted to have found this band, with an album abounding with exactly the right kind of cheesiness and alluring twist of tradition. One song, "Diet and cancer" makes me think of pukesy humppa, Joy division and the Surfaris at the same time. Some tunes on Dead people's trail are build around slower, but yet twangy, riffs that conjure up some of the landscapes that Bohren's music so masterfully evoke. The vaguely Lynchian ones. But with a steady, shiny dance-shoe on the Humppa (OK or maybe post-punk) joint floor.

This band should get some attention. Apparently, there's a new album, too. The sound is pretty good, I must say, and it is pretty cool that one of my favorite bands, Bohren & der club of gore, has gained some Finnish followers. And, what is vital in this context, Heroin and your veins is lots of fun (I expected glum goths). Get ready to shake a leg to some of the most narcoleptic, desolate-sounding music you will hear in a long time.

Filosofi.

Min lägenhet är ett skrotupplag. Jag sätter på en melankolisk skiva med Frank Sinatra och går systematiskt igenom alltsammans. Bland de obegripliga lapparna, intygen och räkningarna hittar jag ett meddelande till mig själv från 2002 (c:a). Det är ett litet poem skrivet under ett särskilt belysande seminarietillfälle som visar hur mycket grundutbildningen i filosofi egentligen gav mig, rent intellektuellt. Redskap för red(l)igt tänkande, knivskarp analys och färdigheter att uttrycka sig i tal och skrift:


i. den newtonska fysiken / lösa ett litet problem / där masspunkter bland hörnstenarna / otroligt antal x / vi har åtminstone 3 teorier / som säger något om den yttre världens struktur / sedan försöker man förklara / ett otroligt antal partiklar / och idag är det här fullkomligt fel /

ii. ett hjälmbegrepp / i fall av rörelse / och de klassiska fysikerna angick / naturen själv / jag är anhängare av denhär tolkningen / en liten hörna / en viss slutsats:
"determinism&sannolikhetärickemotsattapositioner" [QUOTE!!!!]
/ dethär är på 70-talet / och tolkningen var fysikalisk / resultatet var blygsamt / men / stora lösningen är inte konsistent / det tycks vara ett litet problem / fastän övertygelser i den lilla hörnan / det finns objektiva sannolikheter / det är inte saker vi hittat på

iii. allting är som biljardbollar / det är svåra saker som man inte kan sätta sig in i / jag hade en korrekt lösning / genom att betrakta väldefinierade situationer kan vi förstå allt som finns att förstå / man lever med filosofin / några få utvecklar sin egen position / men vi drömmer inte gärna om det / det här är mitt sätt att se / och jag har kommit / till mycket specifika resultat.

iv. vi har då fyra (4) pusselbitar / implikation osv. / lägga lite till / predikatlogik /

v. det är en överraskning / om det visat sig vara ett bindande bevis / de bästa ex. kommer från matematiken / där finns liksom extern kontroll / allt som är intressant är elitistiskt / t.ex. i form av ett oändligt antal all / so what ? / det är ett fel i människors värld / då är man filosofiskt sett en idealist / han säger så här "....................." / "[..........]" / vi har själva skapat vår värld

vi. det här är min slutsats / om det inns ett oändligt antal x / poetiskt sagt har varje tal sitt skäl / sin egen orsak / detta är nonsens / helt klart idealistisk filosofi / sanningsproblemet är ett större problem än sanno- /likhetsproblemet.

vii. - "men det handlar om extetiska saker, andra saker" / det var därför det var olika. / mänskliga konstruktioner och där finns ingenting förutom det / en stor fråga / på tal om den idealistiska filosofin / mycket mänskliga problem / och en svår situation / som jag försatte mig i mellan 70- och 80-talen / sanningsbegreppet är underordnat kunskapsbegreppet

viii. "dethär är bara maktspel" = konstruktivism / där tror man inte på rationella / argument / man har dock en känsla av att det finns binbande bevis.

ix. det här är personliga val en filosof måste göra / filosofiska positioner är i någon mening godtyckliga / men det är iofs. mindre godtyckligt / än glass.

x. lokal filosofi / starka opinioner / svagt! / detta gäller allting / jag säjer mycket, mycket mindre / om det skulle finnas grundläggande spänningar bleve man skizofren / realisten & idealisten lever i olika världar / det finns några fall där vi fullständigt kan förstå situationen / och man kan ge argument för det.

Earth: Hex; or printing in the infernal method (2005)

Hex; or printing in the infernal method is dronesy slowcore doom/stoner metal (or whatever one likes to call it) at its best! Slow, heavy, cinematic, awesome shit. I wish I find more stuff like this (and yes, I'm familiar with Sunn 0))), but this record by Earth is perhaps slightly more melodic than the Sunn 0))) efforts). I really hate it when reviewers of metal records praise bands for doing heavy music but in this case I am actually inclined to spurt out a celebratory speech about the heaviness of Hex. Sometimes I am surprised about the reactions music elicits in me but I guess that is what makes it interesting to keep listening to new kinds of music.

I presume my neighbors love this album, too (they better be), especially played loud at 01:00 in the morning. And damn! I like that cover. It's a weeny bit cheesy but it captures something of what this music is like. ( - A hillbilly zombie is probably peeking out from the window of that house) The combination of heavy-as-hell guitars, doom-ridden percussion and - if my ears do not deceive me - twangy steel guitar is simply perfect ("The dire and ever circling wolves" and "Tethered to the Polestar"). Or listen to that acoustic guitar that provides one more dimension of brick-heaviness on "Raiford (The Felon wind)". Rootsey goodness all the way. It might sound like an impossible concept, but this, to my ears, is doom/drone metal played country style. And why would that be impossible? Doom & gloom looms heavily over the best of country music (the brand of southern gothic stuff that I am so fond of). If The Handsome family (check them out, too! They put out a new album recently.) were an instrumental metal band, this would be the kind of record they would be making.

In short, digging from my very limited knowledge in this area, this is an album with a pretty unique sound. And with that, I am not saying that it is the concept that makes it great. Earth is a renowned band that has existed for a long time and they have made quite a few albums but regrettably I am a stupid person who hasn't heard their music until recently. Now, I intend to take a deeper look into what Southern lord records has to offer (Om is next on my list of interesting names on that label).

Excuse me, but now I have to go milk the cows (or feed the crows).

Mammoth (2009)

As the ending titles of Mammoth (2009) were running, my unsentimental friend S murmured "shit! this film was a shitload of shit!" If only I were as outspoken as my pal. I didn't like Lukas Moodysson's latest film either, but my feelings are mixed - as usual. The first thing that comes to my mind is that Moodysson's intention is all too clear. He wants to criticize global power and shed light on global relations. In this sense, his film has much in common with Babel - a movie which I found tedious, moralistic and self-righteous (there were a few successful scenes in there, I suppose). My judgement this time around is not as harsh, but there's something in Mammoth, too, that I would describe as self-righteous. (You might interject that Moodysson has said this or that thing in an interview, but I don't really care about that - for me, here, "intentions" are what we see on the screen.)

The story, in a nutshell, revolves around a family in New York, a wealthy computer game designer, his surgeon wife and their smart kid, and their Filipino nanny's family back in the Philippines. The New Yorkers are wealthy, but they work too much. The game designer, Tom, travels to Bangkok to strike a business deal. In Bangkok, he start to have doubts about himself and the position his wealth has secured him. He deserts his expensive hotel suite for a beach hut. But the nice hippie life does not bless him with the noncomplicated vacation days he yearned for. Back in New York, the surgeon, her kid and the nanny is trying to cope. The daughter, who hardly meets her hard-working, but restless mother, seems to have a deep fondness for the nanny, who teaches her stuff and is there for her. At the same time, she is a worker in the house, she takes care of the chores and the family depends on her services for their comfort. Back in the Philippines, her two sons are miserable. There is not much to do. The older son tries to get a job so that it would be possible for their mother to come home.

My biggest problem with Mammoth is perhaps best called political. This might be a one-dimensional interpretation, but Moodysson's criticism of global power relations seems to be conjoined with an almost evangelistic message about the Family; the beautiful, fragile core family. I realize Moodysson is not trying to translate Das Kapital into the big screen, but it is just that the critical aspect of his film is flattened out and drained by the focus of his movie, which is almost exclusively the family and family bonds. Taken in the wrong way, the message of this movie might be: if we simply worked less, and focused more on our families, peace and harmony would rule the planet. If we were only to realize the shallowness of the Dollar and focus on what really matters, everything would be OK. I don't think Moodysson actually intended to say this, but there is something in the approach taken that seems sanctimonious. (What exactly is it that makes the film sanctimonious and not for example an important examination of and reminder of global exploitation? Well, for one thing, the film is not brutal, and not focused enough.) The entire perspective of the movie is skewed somehow and I wish I could spell out more clearly why I think it is. Maybe: it is a slightly sentimental film and that robs it of credibility. (Lilja 4-ever was, in my opinion, not a sentimental film even though many might perhaps advocate that it is. I would say it contains many very strong images.)

I also had problems with the glossy, anonymous cinematography. This could be Grey's anatomy, and that is a very bad thing. In this sense, Moodysson explores a very different artistic territory than he did while shooting Ett hål i mitt hjärta (or Container - or even Lilja 4-ever which is perhaps one of my favorite films). My problem is not that Moodysson is "too mainstream". I don't know what it would mean to say that or what kind of accusal it would be. My problem is simply that the artistic form of the film is one more thing that glosses over the critical content. And this might also be related to one further problematic thing, namely that many metaphores are rubbed into the face of the viewer. This doesn't, to be sure, impress me.

On the one hand, Moodysson seems to have wanted to make a movie that has a very specific Message, but paradoxically, I experienced it as a film that drifts in many directions at the same time and that the whole thing remains a somehow aimless affair.

But as I said, there are also good things to be said about Mammoth. One of them is that none of the characters are simplified into a cliché. I did feel that most characters would have been more interesting, were we to spend more time with them, but still - black-or-white portraits do not abound here. Most of the exploitative relations (the New Yorker family & their nanny / Tom-the-computer-designer & thai prostitute Cookie) are not romanticized. And it is an entertaining film (I was not bored). But maybe that was the problem?

Metropolis (1927)

Now that I've finally watched Metropolis, it does not surprise me that Hitler was a big admirer of Mr. F. Lang. Metropolis glorifies the Mediator, the link between "brain" and "hands", leaders and workers, and in that, it seems to promote just about the same idea about societal harmony that fascism and nazism are all about. There are different groups in society, each of which should be restricted to its given function. If these functions are upset, society degenerates into disorder and chaos. It was the prominence of this theme that made me put aside another interpretation: that Lang's monstruous city (in which the workers toil and live in their own underground city) is supposed to work as a critical depiction of civilization, inhumane labor, class differences, the power of machines etc. But I would say that Metropolis is titillating, rather than critical. Lang is said to have hated the ending of the film - the happy resolution in which worker & capitalist are reunited. But what was his intention(s) with the rest of the film?

Another "fascist" aspect of it is its depiction of crowds vs. individuals. There are the faceless, bustling crowds of workers, easily manipulated, rowdy, crawling the city like ants. The only individuals who gain a Face are people contributing to the making of History. (It would be interesting to compare Lang's depiction of riots with, for example, Eisenstein's - their attitudes may have similarities and differences. I have to re-watch Potemkin.)

Despite its psychological thinness and despite of its political agenda, Metropolis is still a film that I don't regret watching. In comparison to this, most modern movies utilize the medium of film-making very poorly. Metropolis is bristling with quirky angles, unexpected experiments and crazy, futuristic settings. It all feels very fresh and in that the movie is of course all the more engaging to watch - it's highly entertaining.

And well, my feelings when watching it did not differ substantially from the experience of watching Leni Riefenstahl's film about the 1936 olympic games. Now, after all this, I am a little curious about Watchmen. A modern Metropolis, but less artistically interesting? (Sin city was not that interesting and somehow I expect more of the same.)

DIE TÖDLICHE DORIS.

Om diagnoser.

Förstasidan på Dagens nyheters webbsidor innehåller varje dag stort uppslagna läsarfrågor som besvaras av experter. Idag läser jag om en människa (jag märker att jag var benägen att beskriva en 'hon' och det säger något om tendenser hos mig själv som jag inte tycker om) som beskriver ångestattacker som drabbar henom trots att hen i övrigt anser sig leva ett bra liv. Hen har, skriver hen, prövat olika terapiformer men har avstått från att äta mediciner. Frågan som hen ställer till DN:s expert är om dessa ångestattacker är något som hen helt enkelt måste acceptera och lära sig leva med.

Sergej Andréewitch, psykiater, börjar med en idiotisk utläggning om den naturliga ångesten som är ett essentiellt skydd ur evolutionär synvinkel. Han kallar ångesten ett "larmsystem" och att larmsystemet slås på en gång för mycket är ett pris vi får betala, resonerar doktorn. Hur denna evolutionspsykologiska utvikning om att ångesten skyddar oss från faror (vilka är de? rovdjuren? grottkollegan?) är tänkt att hjälpa den ångestdrabbade förblir en smula oklart.

Men Andréewitch går vidare och säger att den som upplever ångesten som ett hinder bör söka hjälp. Sedan säger han något jag finner intressant. "'Mycket ångest' är i sig inget psykiatriskt sjukdomstillstånd eller syndrom, utan ett symptom som kan vara en del av snart sagt alla psykiska sjukdomstillstånd, alltifrån depression till schizofreni." Jag har egentligen inget problem med att ångest beskrivs som ett symptom. Men att den ångestdrabbade, som Andréewitch tycks mena, genom olika experter bör få en diagnos som klarlägger vad ångesten är ett symptom på, finner jag desto mera problematiskt. Diagnosen, skriver psykiatern, ska baseras på en noggrann utredning och bedömning.

Men vems utredning? Vems bedömning? För att säga det uppenbara: Andréewitch menar att det tillhör psykiaterns jobb att göra denna utredning. Psykiatern fastställer en diagnos. Psykiatern vet vilka behandlingsmetoder som är effektiva och vilka som inte är det. Det finns personer till vars expertis hör vårt psykiska liv. Denna expertis kulminerar i diagnoser som baserar sig på noggranna utredningar.

"Är ångesten exempelvis en del i ett paniksyndrom? En depression? En emotionellt instabil personlighetsstörning? Svaret är helt avgörande för hur behandlingsplanen utformas."

De här frågorna riktas inte till den ångestdrabbade. Här tycks det varken finnas rum för mellanmänsklig dialog eller ens det slags självreflektion som en sådan dialog kan ge upphov till och som gör det meningsfullt att tala om ångesten som symptom på något annat. Men enligt Andréewitch är ångesten inte ett uttryck för svårigheter - det är ett symptom på kliniska tillstånd. Och diagnosen är något som "du har rätt att få information om: vad den baseras på, och var du själv kan läsa vidare om den." Det här är säkert i en viss bemärkelse sagt i all mening (som han säger - alla patienter vet inte vad de behandlas för) - men låter det inte en aning skrämmande att tänka att ditt själsliv är något som din psykiater helt sonika kan informera dig om, så att ni därefter kan gå vidare till en väl underbyggd behandlingsplan?

Evidensbaserad behandling, no-nonsense, bästa tillgängliga kunskap - men kunskap om vad då? Varför vill man tala om kunskap här? Vad är det som ska vetas?

Men Andréewitch har å andra sidan rätt i att ångest inte alltid låter sig förklaras i termer av tidigare händelser eller den nuvarande livssituationen. Det finns fysiska dimensioner här och det är inte självklart hur de ska förstås eller hur den drabbade ska förhålla sig. Han har dessutom säkert rätt i att den allmänna beskrivningen som gavs av personen som ställde frågan knappast gör det möjligt att säga något om vad den ångestdrabbade bör göra eller hur hen bör förhålla sig.

"Målet tycker jag alltid måste vara att individen fungerar så bra som möjligt och kan uppfylla sin livspotential utan att hindras av sin psykiska sjukdom. Om vägen dit går över psykologisk behandling, läkemedel eller båda i kombination är mindre intressant, huvudsaken att man kan nå målet; att få ett bättre liv." skriver psykiatern och uppmanar till sund pragmatism vad gäller frågor kring medicinering.

Men vad den här sunda pragmatismen och upptagenheten vid diagnoser möjligen är mindre intresserad är hur ångestattackerna ska förstås i relation till en konkret människas liv. Jag menar inte att det alltid måste finnas "ett djupare problem" också om allt verkar bra. Andréewitch talar om en välfungerande individ som förverkligar sin potential. Visst, det går att förstå vad han menar. Men det låter här som om kontrasten vore klar: förverkligande av potential och de störande moment som, för att använda psykiaterns term, psykisk sjukdom innebär. Jag kommer naturligtvis att låta som en gammal vänsterradikal när jag säger det här, men finns det inte samhälleligt-ideologiska dimensioner av vad som är en "välfungerande människa"? Skulle Andréewitch säga att detta är något helt subjektivt? Men om han säger det så vet jag inte i vilket samhälle han lever. Men också: att i det här sammanhanget hänvisa till subjektivt välbefinnande rimmar på sätt och vis illa med det objektivistiska diagnosspråket. Hur går de här sakerna ihop? Menar Andréewitch att det enda som patienten/klienten själv kan ta ställning till i relation till klarläggandet av ångestsymptomen är en beskrivning av inre välbefinnanden och en nykter överläggning om eventuell medicinering/behandling? Att terapeuten och klienten tillsammans skulle nå klarhet om något verkar i den här beskrivningen inte som en väsentlig del av behandling av ångestsymptom.

Avslutningsvis vill jag säga att diagnostisering är långt ifrån ett så svart-vitt fenomen som jag här kanske har gett sken av. Diagnostisering spelar olika roller och det finns förstås olika samhälleliga och personliga dimensioner här som kan gå åt olika håll. Jag är inte ute efter ett för-eller-emot psykofarmaka. Det som jag också är medveten om är att moralismen lätt smyger sig in i de här diskussionerna och att det finns allt för många romantiserade beskrivningar av ångest. Jag har velat formulera en fråga, och den här oron handlar inte om vad en eller annan psykiater säger, utan något mera allmänt än så. Det slags diskurs som jag ställer mig kritisk till innebär att vissa diskussioner överhuvudtaget inte blir möjliga. Om allt som rör vårt själsliv handlar om subjektivt välbefinnande och vetenskapligt baserade diagnoser - då tycks fältet för frågor och problem krympas ner betydligt. Andréewitchs resonemang utgår från att den komplexitet som finns i psykiaterns och den ångestdrabbades relation till psykiska fenomen för den enes del är vetenskapligt-empiriska, för den andre pragmatiska. Det här bekymrar mig.

H:r landshövding

Det kommer lysande saker på TV ibland. Förra veckan visade den finlandssvenska kanalen FST5 dokumentären H:r Landshövding som kom ut häromåret och som fick mycket fin kritik. Vad handlar den om? Anders Björck, landshövding i Uppsala. Landshövding - ett begrepp behäftat med en matt hinna av tristess och byråkrati - inte ett sannolikt tema för TV-underhållning. Men det här är en av de mest underhållande filmer jag sett på evigheter. Filmaren Måns Månsson jobbar med ett svartvitt, grovkornigt foto och i många scener ställs kameran en bra bit från händelsernas mitt. Formen är viktig. Med denna teknik skapas en komisk lyster av monotona möten och högtidliga ceremonier. Effekten påminner mig om Roy Andersson och Fassbinder om vartannat. Björck pratar i telefon, Björck cotailminglar, Björck vandrar genom en ändlös korridor som får mig att tänka på rigshospitalet i Riket.

Anders Björck är moderat. Han har en lång politisk karriär bakom sig. Jag är inte så insatt i den.Som underhållningsperson är väl Anders Björck mest känd för sin odödliga kommentar "vet hut!" men här visas han i rollen av slipad byråkrat som klarar av att uttala vilka fånigheter som helst utan några (märkbara) skrupler. I en fantastisk scen pratar Anders Björck på i en lokalradiointervju. Linné ska firas genom otaliga jubileumstillfällen. Avslutningsvis ber reportern Anders Björck säga något om Carl von Linné. Och Björck han har läst på. - Med ett lärt tonfall säger Björck att Linnés svenska är något alldeles extra. En annan rolig kommentar i intervjun är Björcks förmodan att de flesta Uppsalabor äger en frack. Det är ju promoveringar och allt möjligt.

Det här är inte en film om politik. Det här är en film om en väldigt märklig idé om representation. I sin egenskap av landshövding förväntas Anders Björck delta i alla möjliga sammanhang där han ska inviga kulturåkrar, klippa av band och hålla tal. Björck planerar sin schedule och funderar på hur han ska hinna med allt - mötet med kungen 13:00 osv. Det som gör Landshövdingen till en så rolig och underhållande film är att den visar både bombastiska invigningsceremonier och monotona korridorvandringar som de mänskliga och absurda rutiner de är.

Jag är väldigt nyfiken på vad Anders Björck själv tänker om den här filmen. Det är inte så att filmen försöker krypa under huden på honom eller försöker kompromettera honom på något sätt. Björck framställs som plikttrogen, socialt gångbar och - professionell. Björcks yta av "upptagen politiker" lämnar efter sig en blank yta - som åskådare har jag ingen aning om hur Björck förhåller sig till sitt jobb (kanske är det det som kallas professionalism?).

Gösta's dirt

Gösta's gaze is glued to the ground / Gösta is on the ground / Gösta is the ground / the ground is on Gösta

Yngwie ... we ... waited ... for ... so .... long

Ryska och sovjetryska

Jag försöker ihärdigt gräva fram mina ryskakunskaper. När jag bläddrar i mina gamla skolböcker slår det mig hur mycket bokserien som skrevs under sovjettiden skiljer sig från de ryskaböcker som gavs ut under nittiotalet (de senare användes i mina gymnasiekurser och även om den första boken kom ut på finska på åttiotalet är det inte mycket sovjetigt med den). Redan fotografierna, eller inställningen till fotografier, skiljer sig åt. I de sjuttiotalsproducerade böckerna -TROJKA - (som reviderades lite på åttiotalet) är det grådaskiga bilder med hyperrealistiska teman som gäller. Traktorer, lastfartyg, stelfrusna människor på busshållplatser, ödsliga höghus, sammanbitna arbetare som när det är som allra roligast spelar schack eller bygger modellbåtar. Det är....grått. När man ser på de här bilderna står det klart för en att i Sovjet, där sken solen aldrig. Lika lite som i vissa polisfilmer. På nittiotalet, i POSJALSTA, däremot satsar man på att presentera grönskande datjor, spacklade, leende kvinnor och allehanda ryska matläckerheter. Ryssland framställs fortfarande som lite "exotiskt", men det är inte det gigantiska sovjetimperiet som presenteras.

Det som är mest fascinerande med sovjetboken (som är del ett i en bokserie på tre) är faktarutorna som ska förse en med matnyttigheter om Sovjetunionen. Man betonar landets diversitet. Nybörjarstudenten får lära sig att prisa de sibirska bergen och att tala om fabrikerna i Magintogorsk, Tjeljabinsk och Sverdlovsk - där byggs det bilar, motorer och traktorer som kommer väl till pass för kolchoserna! Man får läsa följande: "Ukraina har såväl gruvor och tung industri som ett högt industrialiserat jordbruk. Republiken producerar mer än en fjärdedel av all mjölk och allt kött i SSSR. Den är världens största producent av sockerbetor." Det är något med den här beskrivningen av det högt industrialiserade landet som idag framstår som otroligt antikverat. Om man vill presentera ett land och framhäva något intressant, då är det inte längre - tror jag - sockerbetsodlingar som man tar fasta på. Och den grådassiga bilden av en ändlös rad av skyskrapsboxar känns inte heller som något man skulle se i en lärobok idag.

I Kirigistan, får vi veta, finns Sovjetunionens högsta berg. Berget heter Pit Kommunizma. Undrar om det har bytt namn?

Förstås är det så att också många av bokens ryska fraser bär spår av sin tid. Där man i nittiotalsboken får bekanta sig med personer som är skådespelare och businessmän, är det i sjuttiotalsboken fabriks- och kolchosarbetare som står i centrum. Och alla kvinnor är lärare. En del roliga fraser, som pionjärernas motto, får man lära sig: Pioner, k borbje za djelo kommunistitjeskoi partij - bud gatov! ("Pionjär, var redo till kamp för det kommunistiska partiets sak!") Pionjärerna var ungefär som komsomol: en scoutliknande rörelse för barn där syftet var att bygga upp små sovjetmedborgare till både kropp och skäl (bl.a. skulle pionjärerna uppfostras till arbete). Ett av kapitlen handlar om små barn som är på pionjärkoloni - deras uppgift är att vara arbetshjälp i byggandet av en ny stadion. Det ökande västerländska inflytandet i sjuttiotalets sovjet kommenteras torrt i en inforuta: "Grammofon eller kassettbandspelare, liksom jeans och modekläder, drar till sig ungdomens intresse mera än äldre generationers ideologiska diskussioner och revolutionära sånger." Vladimir Iljitj gråter vaxtårar där han ligger.

Ryskaläroboken från sovjettiden är full av små fakta som på något sätt är väldigt talande. Som att bokbutiken i Moskva som dåförtiden sålde utländsk litteratur hetter 'drusjba' - vänskap. Eller fenomenet 'subbotnik' - frivilligarbete som utfördes vissa extra högtidliga lördagar. Eller som att det på många/de flesta arbetsplatser fanns något som kallades "krasnij ugolok", den röda hörnan - med de obligatoriska porträtten av Lenin och Marx. Där kunde man spela spel, läsa tidningar, samtala om politik. Nu undrar jag varför det inte finns en röd hörna på min arbetsplats?

Och så avundas jag (skolboks-)sovjetmedborgaren en annan sak. Jag vill också åka på semesterhem! Till Krim!

Musil reading diary chapter 40

We haven't seen a lot of action lately, but chapter 40 is, I have to say, decidedly action-packed. Ulrich does not stop ruminating on "qualities" (I doubt he ever will!) - that he is made up of qualities that are not really his own. Ulrich is a character that is revealed in a gradually more and more unsympathetic light. "With a certain passage of time, a certain inclination toward the negative has developed in him, a flexible dialectic of feeling that easily leads him to discover a flaw in something widely approved of or, conversely, to defend the forbidden and to refute responsibilities with a resentment that springs from the desire to create his own responsibilities." But what does all this result in? A conventional life, that some take to be self-indulgence. But Ulrich considers his life project as a struggle against himself - against every inclination, quality - toward Greatness.

After this follows a lengthy exposition on the theme "Geist". "Mind and spirit, in combination with a numinous other something, is the most ubiquitous thing there is." But what is Geist (spirit) anyway? If it is ubiquitous, where is it to be found? Who has it? "What can we do with all this spirit?" Sure, I experience this discussion about Geist as immensly antiquarian. (Or let's say I'm not that big a Hegel reader yet) The "Geist" Ulrich is talking about seems to take the shape of something absolute, but from the perspective of history there is only a seemingly endless multitude of values, goals, etc. "Geist" is here something fleeting and tansient. And maybe that's why Ulrich has become more and more suspicious of "mind", a nauseating, dissecting, ruthless gaze for which nothing is fixed and everything is contingent. "And so the mind or spirit is the great opportunist, itself impossible to pin down, take hold of, anywhere, one is tempted to believe that of all its influence nothing is left but decay." But this is clearly Ulrich's own concept of "mind" and "spirit" and not the one that Leinsdorf, for example, would subscribe to. But I guess, once again, that Musil intends to show that a certain version of "rationalism" and a certain version of "spiritualism" (or whatever one should call it) boils down to one thing: opportunism.

Amidst all this, Ulrich suddenly bursts out: "I simply don't love myself." And a while later, Musil talks about a second, despairing Ulrich; an Ulrich with no words at his disposal; an Ulrich that is still able to feel pain and rage.

Ulrich's experience of the world is that it has dissolved into specialized knowledge and that each of us is hopelessly thrown back to our small guild. "Mind" and "spirit" are everywhere - and nowhere. And the political implication of this is that it does not make much difference whether we are governed by philosopher-kings or selfish politicians. In both cases, there is no room for serious reflection on the part of the "ordinary citizen". The next scene exemplifies Ulrich's "negative tendency". A humble worker has had one drink too many and is now having a small outburst provoked by two gentlemen who are praising the patriotic campaign. A few police officers show up and arrest the worker. With a few dry remarks, Musil makes it clear that it is the sneaky power of the state that transforms a slightly inebriated worker into a political Activist. Ulrich, who cannot resist the temptation of criticizing the conventional, tells the police officers that they should release the man - after all, he's just a weeny bit drunk. The police officers did not appreciate his intervation. And Ulrich, in turn, was apalled by the barking police officers: "Ulrich was unaccustomed to regarding the state as other than a hotel in which one was entitled to polite service..."

Ulrich is dragged off to the police station. In a superb way, Musil disentangles Austro-hungarian bureaucratic monstrosities. Ulrich, for his part, may be alienated for himself, but the State does not care: he has to give them his name, adress and his occupation. A statistical demystification of his person. Ulrich is a good catch. Who would have the authority to announce his innocence, anyway? But one thing miraculously saves Ulrich. The police commissioner himself has heard about Ulrich from Leinsdorf, and as it happens, Ulrich's case reach the ears of the commissioner. Ulrich can hardly be locked up, as Leinsdorf has decided to appoint Ulrich the secretary of the Parallel campaign!

Fun times in the 20s.

Final: Solaris

I'm listening to the 1998 CD reissue of Solaris by a project called Final (a.ka. Justin Broadrick of Godflesh and Jesu). This is scary, fantastic, minimalist drone music. The title is very apt. The woozy, ominous space ship in the Tarkovsky movie is really present in the music.

oj.

Seminar.

I took the train to Tampere at 7 a.m. The sun was barely up. I had a few flashbacks. We were in Tampere a few years ago. You were fighting incessantly. I kept quiet. We had beers on the grass beside the river. Suddenly, you started to hum a melody from a commercial for an amusement park. I laughed so hard I had to lie down. You began fighting again. On the bus ride home, you and I cracked a few beers more. We had a profound philosophical discussion but I have no recollection whatsoever about what. Another flashback. A political congress. My first (and almost my last). It was boring as hell. Some got drunk after the first few hours. I didn't drink back then. I didn't know anything about shit but still - we were supposed to suggest members for a board. I made a fool of myself a thousand times and felt like an ass. The entire youth organization was standing outside a night club later that night. A few of the guys hollered, on the top of their lungs, "TEINILIHAAAA" (which is girlie meat). And that's that about social democracy.

Seminar. Theme: Work. When I arrived at the congress centre, I was suddenly sceptical. Who the hell arranges a philosophy thing in a conference centre? Maybe this wasn't a philosophy thing at all. Another matter indicated it wasn't. The absence of ponytails. I could not bear the thought that a fashion revolution is taking place within Finnish (male) philosophy. The first speaker, a prof.em. in educational science, talked about intelligence and creativity. My scepticism multiplied. He said vaguely controversial things about bureaucracy but otherwise his speech was simply a praise of work. But it got worse. A woman (dressed in typically Finnish-culturally-sophisticated-woman outfit: cloak). She is an artist. I can understand the line of reasoning of the conference organizers. "Let's invite an artist. That will give us an interesting talk about work." But you know what? This was awful. This woman did not have anything sensible to say about anything. Not art, not work, not even herself. I tried to zone out. I couldn't. She showed a bunch of puke-inducing powerpoint slides, she talked about how GREAT it is to work with something one likes and that we all can find something good in what we do if only we adjust our attitude. Bullshit! Even though the seminar was not aimed at a specific group of academics, there is simply no justification for this load of HIPPIE SHIT. What was most worrying of all this was not the lady herself, but the fact that the audience seemed to have enjoyed it. I cooled myself off outside - in the drizzle that made Tampere a very alluring place indeed.

The rest of the seminar was better. Even the ponytails showed up. Quiet sociological observations about the immaterialization of work were like honey to my ear. And a few interesting points were made. One of them concerned the different ways in which work is visible or invisible. One academic talked about work within the tourism industry, and how a lot of that work is somehow supposed to be invisible. The female worker who is paid to smile humbly at the customer, to assist the customer in such a way that he hardly notices it. Another academic talked about the way work has become more and more hard to describe. This was not accepted without protests. One person from the audience (with whom I spoke later) added the important point that it says a lot about US what work we consider to be "real work", work that is visible, accepted. She talked about the example of how people says about female trainees: "they don't actually work here...." In a very illuminating way, she pointed out the various meanings of talk about "real work" (the academic who bemoans that he hasn't done much "real work", the question whether a smile is "real work" etc., etc.). Another person in the audience, a burly man in a lumber jacket, was not hugely impressed by the idea that work has become increasingly immaterial and/or abstract. OF COURSE PEOPLE STILL WORK he hollered, and there is something important in his slightly indignant reaction. The "immaterialization" easily becomes an ideology, a perspective on work that blind us to stuff real people say and experience about their jobs. If you want to ascribe the notion of "immaterial work" to the person at the paper industry factory whose job is mainly about pressing some keys on the computer, this person might protest wildly. Maybe s/he doesn't conceive of her work as immaterial at all. Maybe she sees it as a manual shitwork that is very concrete: pressing the buttons.

Quite a few of the speakers talked about political rhetoric. How "work" was banned as a subversive word in right-wing politics, but how it has sneaked back into use, but with a very specific content. Work has become "a value". It is important to "work hard". And this has nothing to do with concrete aspects of work. The point of this political use of "work morale" is simply to shuffle people into the labor market under conditions that employees have no influence over (because, you know, work is valuable in itself). A vital aspect of keeping the labor market a place in which workers don't decide the rules is that there is a large group of unemployed people whose GREATEST DESIRE is to get an entrance into the labor market - to get a job whatever it is, whatever salary is paid, under whatever conditions.

Quiet a few of the speakers were in agreement about the bullshittiness of the politically elevated program of getting people to work more, prolong their years in the labor market. They said (I think) that this idea builds on an illosory static conception about "welfare" (=all the shit that we think that we need) and that the calculations politicians present are simply WRONG, ideologically charged mumbo-jumbo.

Listening to these people was a sobering experience - especially in relation to the two speakers who simply glorified work as some kind of personal virtue.

Dan Fägerquist

Jag har nämnt Dan Fägerquists Vysotskijskiva förut. Jag återkommer till den hela tiden. Det är speciellt en sång på den här skivan som är helt fantastisk, fast jag inte är säker på varför. Sången heter "På sjukhuset" och den klockar in på 1:29 (Vysotskijs original är ännu kortare!). Jag kan lyssna hur många gånger som helst utan att tröttna. Och förstås är den här sången lika fantastisk på ryska. Men mina ryskakunskaper är rostiga. Lyssna på den svenska tolkningen här.

Musil reading diary chapters 38-39

Chpt. 38. In lots of places, Musil voices his critical stance towards all things "exstatic", "blissfully sensual" and "spiritual". This theme is given an especially forceful expression in Clarisse' and Walter's relation to music. Musil delivers lengthy descriptions of their perceived unity in music. "Clarisse and Walter were off like two locomotives racing side by side. The piece they were playing came rushing at their eyes like flashing rails, vanished under the thundering engine, and spread out behind them as a ringing, resonant, marvellously present landscape." Their feelings coalesce into one musical whole, but Musil twists this depiction around by questioning the authenticity of their feelings. As a matter of fact, their minds were both drifting in differing directions; the force of music influenced them in a hypnotic, rather than invigorating, way. It is all too evident that Walter enjoys the bliss of music as this seems to be the only way in which he can reach out to Clarisse. "She was firmly bound to him." Musil goes on to describe Walter's attachment to music as his escape to a cozy little womb in which the affairs of the world has no bearing on him.

Clarisse, for her part, is stuck with two ideas of herself. She wants to be the Florence Nightingale figure - for Walter, for Ulrich - and even for Moosebrugger the sex criminal. But Clarisse also aspires towards something Great. She has always imagined herself as aiming towards Greatness. But even though her playing has improved, and despite the heap of books she ploughed through, she is worried that all her knowledge and skills will somehow evaporate. Just like Moosebrugger, Clarisse is trapped: the marriage traps her. Walter is scared that she will break loose; her sense of intimacy with Ulrich frightens him.

In Chpt. 39, Ulrich once again mulls over the elusive notion of "quality" in a person. Every project undertaken by him is as it were pursued for no inner reasons whatsoever. He wants to act and every possibility to act should be seized but that does not mean that he cares about what he is doing. He cares about doing. He lives his life as if he himself comprises as set of qualities, which in turn he sees as external circumstances, a result of the situations he has found himself acting in. The only thing that matters to Ulrich is that his belief in his own strength is intact. Musil muses about the various attitudes we adopt towards "impersonal thinking". In a surgeon, detachment is a professional virtue, but a murderer who commits his crime in a particularly emotionless way is perceived to be all the more brutal. What is so disturbing about Ulrich is that in his mind, "personal" and "impersonal" have become super-concepts, signifying one thing in one context, another thing in another. But Musil wants to say that Ulrich's lack of personal responsibility or sense of self is not a personal problem characteristic of a specific psychological situation. He is, of course, having larger questions about the modern, Austrian/western culture in mind. "Who can say nowadays that his anger is really his own anger when so many people talk about it and claim to know more about it that he does? A world of qualities without a man has arisen..." Musil depict as dissolving "I". But the contrast he/Ulrich makes to people in earlier times who are like "cornstalks in a field" is both tired and contrived. Ulrich really thinks a lot about himself - an interesting fact about a man with a self-proclaimed Naked Intellect.