Att stanna är en motståndshandling

Jag såg Po Tidholms tredelade dokumentär Resten av Sverige. Trots vissa små försök att laga underhållande SVT-teve var det här ren och skär ångetstelevision. Jag åt glass medan klumpen i magen växte. Tematiken är alltså avfolkning och glesbygd, och även om greppet är ganska virrigt finns det åtminstone ett försök att lyfta fram en fråga som känns genuint: är det så att vissa orter är dömda att dö ut?

I första avsnittet intervjuas folk som sitter vid dignande bullafat och berättar om besvikelser, ilska, sorg - om servicen som lagts ner och hur livet blivit svårare att leva. Dokumentären gör ett nedslag i Pajala, där en gruva först gav hopp åt orten, för att sedan gå i konkurs och lämna efter sig monumentala skulder och för vanliga människor som investerat i företagets aktie stora förluster. Ska det gå att bo kvar, funderar folk. Författaren Mikael Niemi ger ett vettigt intryck, och säger att han bestämt sig för att stanna, och att det kan ses som rena rama motståndshandlingen.

Det som är bra i dokumentären är att Tidholms eget perspektiv blir klart, och det är ett perspektiv som är viktigt: det råder en konflikt mellan stad och landsbygd, där landsbygden är förlorare, där staden suger ur landet. Den här konflikten illustreras på flera sätt. En sak som gör folk så förbannade är att glesbygden är utelämnad åt sig själv, medan de som bor i tätorter självklart servas på olika vis. Här finns en problematik som är intressant, och som kanske inte riktigt kommer fram i sin komplexitet, nämligen att människor i glesbygden ofta är medvetna om att det är upp till dem att saker i vardagen ska funka.

Det som rör till saker lite är att Tidholm intervjuar forskare som insisterar på att prata om problemet som en fråga om normer. Och en del av hans eget material talar samma språk. Som om det jobbiga är att folk har fel uppfattning om glesbygden, att folk reducerar glesbygden, är enögt självupptagna i sina urbana liv, etc. Såklart är det viktigt att prata om sånt också, men det blir kanske inte så klart vad problemet är bortom normerna - varför det verkligen råder en konflikt. Det antyds att avfolkningsprocessen inte kan beskrivas som en konspiration av illvilliga politiker. Kapitalismen smyger förbi, men mest symboliserad av anonyma riskkapitalister eller forskare som sammanfattar marknadsekonomin som en oregerlig kraft som, om den får råda, gladeligen låter olönsamma landsdelar förfalla och som slår ihop verksamheter där det är mest lönsamt. (Ordet 'kapitalackumulation' flyger förbi ytterst snabbt.) Och så får vi höra turismföretagare och kommunfolk som slipat vapnen i hur en ort ska framställas som 'attraktiv' för att kunna konkurrera.

Otydligheten kring det här framkommer också i hur Tidholm tassar kring lösningar. Det är uppenbart att han på något sätt är enig med Löfven, som intervjuas kort (och ger ett riktigt vimsigt intryck): lösningen är politik, en form av styrning. Tidholm argumenterar att näringslivet inte fixar saker, konkurrens fixar inte saker, utan det krävs aktiva styrningsmekanismer. Från statligt håll, antar jag, eftersom han försiktigt prövar på att se Norge som en förebild med sin skattepolitik, jordbrukspolitik & tullskydd. Men ändå säger han också att avfolkningsproblemet inte är något som låter sig bekämpas på ett enkelt sätt, och jag lämnas med ett intryck av att han egentligen kanske ändå inte tror på tanken att politisk styrning på ett hållbart sätt kan fixa saker. Vilket tror jag stämmer. Men att det är bara en gissning från min sida är besvärligt. Kanske tittaren alltför lätt genom Tidholms dragning till melankoliska bilder bekräftas i en allmänpessimism om att det är i städerna framtiden finns, och att slaget om landsbygden för alltid är förlorat, men förr var det bättre när gruvorna gruvade och det fanns jobb.

I dokumentären finns en del tragikomiska inslag där Tidholms journalistik fungerar utmärkt, och där mitt ångestmagknip blir nästan outhärdligt. Ett inslag handlar om turism, och Tidholm reser till ful-Rovaniemi och ställer några frågor till en totalt aningslös kommungubbe som provar sig på lite hobbyetnologi om upplevelseturism - varför det går att tänka på tomten som kultur och upplevelse. Tidholm gör fler syrliga nedslag i en rätt hopplös förhoppning om att turismen som ska rädda glesbygden genom nischade hotell eller upplevelser.

Och på tal om konflikt så medverkar rikets jordbruksminister i en kort snutt. Och han överträffar statsministern i rent och skärt fåneri. Råder det en konflikt mellan stad och landsbygd? Näe, det gör det inte. De hjälper varandra och vi måste tänka framåt. Få bukt med. 'Bukt' trivs inte med 'konflikt'. I en annan scen får vi se ett stackars kommunalråd gå på ett groteskt affärsevent där kommuner rankas enligt sin attraktivitet - och hennes kommun rankas i botten.

En annan sak som är bra i dokumentären är att den lyfter fram olika inställningar till att bo i en glesbygd. Hopp (tänker t.ex. på en iransk man som beskriver sin relation till glesbygden) och förtvivlan, och lite galghumor, som när en gubbe muttrar att begravningsverksamheten åtminstone blomstrar på orten... OCH så kan jag int låta bli att nämna en konstnär från Norrland som hetter Elsa Nordendahl som i ett arkivklipp agiterar hard-core&urbriljant om att Norrland är ett avelscentrum för människor som ska forslas söderut.

Har inte ännu fått Tidholms Norrlandsbok läst, men nu ska det bli av - den här dokun gjorde mig nyfiken på hur han tänker. Och det är ju utmärkt.

PS1 Åhå, nu ser jag att Konflyktlinjer också kommenterat serien.

High-security race to the bottom

På teve sändes nyligen den svenska dokumentären Förvaret från 2015 (regisserad av Anna Persson och Shaon Chakraborty). Dokumentären följer med en fängelseliknande anstalt för människor som kort sagt ska tvingas ut ur Sverige - asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och som Migrationsverket bedömer att måste hållas i förvar, låsas in, tills de deporteras. Lågmälda scener lyfter fram den oro som enhetens boende känner. Ibland bottenlös oro. Ibland: en tom korridor, någon som skriker. Flera av de tvångsintagna har varit på anstalten under många månader i väntan på olika beslut. Bland personalen får vi möta människor som bryr sig, som försöker göra situationen drägligare för de som tvingas bo där. Vardagliga saker som att röka på gården eller göra det trevligt på kvällsfikat. I flera repriser ifrågasätts den här vänligheten, mänskligheten av ledningen som ett problem. Att en enhet ordnar trevligt till kaffet eller så förvandlas till en besvärlig standardhöjning: det får de andra enheterna att se dåliga ut och sådant kan ju inte pågå. Det här sägs i en anda av: nämen ni förstår ju hur det är.... Ett åberopande av yrkesmässigt samförstånd. Personalen uppmanas att förhålla sig som "tjänstemän", att hålla distansen, tänka på sin roll. Just misstänksamheten mot att göra boendet mindre byråkratiskt är slående. Istället för att det är byråkratin som framstår som det stabila och självklara är det här som att fasthållandet vid professionella standarder framstår som ett pågående drag i en outsägligt grym migrationspolitik där människor måste behandlas som bytbara representanter för strömmen av migranter.

- - - För ett tag sedan, några månader nu, läser jag om de finländska planerna på att bygga nya enheter för asylsökanden som nekats asyl och som inte lämnar landet frivilligt. I tidningen konstaterades det här som någon typ av helt naturlig utveckling, något som måste växa fram, givet läget.

Förvaret frammanar bilden av en byråkratisk anstalt där ledningen förvandlar situationen till neutraliserande nyspråk ("förvar", "förvarstagna") där det institutionaliserade våldet ändå knappast blir mindre påtagligt. Dokumentären visar också på ett beundransvärt sakligt sätt hur människor hanterar den här vidriga situationen. Personal som inte låter en minimistandard begränsa hur de gör sitt jobb. En av de tvångsintagna, en ung man, verkar hålla sig vid liv genom att ifrågasätta, prata, diskutera. Det är en osentimental produktion som är ruggig att se just eftersom den är så ointresserad t.ex. av "human interest". Vi serveras inte en bekväm helhetsfigurbild av de människor som förekommer i filmen. Men bilderna engagerar. Det här är eventuellt ett politiskt relevant angreppssätt: i filmen får vi se människor som frågas ut om vem de är. En kvinna från Tjetjenien med svåra hjärtproblem säger att hon flytt från två krig. Hon intervjuas av byråkrater som hävdar att hon förfalskat sitt namn och sina personuppgifter - nu ska hela sanningen fram. "Hela sanningen" blir ett led i utredningen: ska hon få stanna?

Dokumentären har ofta fått recensenter att hänvisa till den amerikanske dokumentärskaparen Frederick Wiseman. Wisemans filmer borde jag i något skede få tassarna över. - - Men en grej om det: när den här jämförelsen görs, och när det konstaterats att dokumentären inte är sentimental, sägs det allt som oftast att kameran är "objektivt registrerande". Det är en ganska märklig (och tröttsam!) dikotomi: antingen tårdrypande manipulation eller det objektivt registrerande. Kan det inte finnas många andra sätt att göra icke-sentimental dokumentärfilm?

Rent, vitt och några livstycken

Ser en rätt så ny, svensk dokumentär på digiboxen som heter Rent, vitt och några livstycken och som regisserats av Kåge Jonsson och Pieniowski. Filmen handlar om arbetets mening såsom det beskrivs av några kvinnor som jobbar på ett tvätteri någonstans i Sverige, Norrköping, läser jag. På arbetsplatsen verkar det finnas nästan endast kvinnor. Kameran glider runt i den fabriksliknande miljön bland löpande band, gigantiska griparmar, manglar och vad som ser ut som sjukhuskläder medan kvinnorna berättar om hur de ser på arbete och hur de ser på sitt eget jobb där på tvätteriet. Många säger att de är rädda för att inte orka jobba, att kroppen inte ska palla. Arbetet är fysiskt tungt och flera av kvinnorna vittnar om slitage och en kropp som för all framtid är märkt av en livstids arbete i tvätteriet. Att inte orka förbinds också med arbete som ett dagligt krav, dit ska man gå - dit MÅSTE man gå - varje dag. Samtidigt är det många som talar om arbete som krav mera allmänt. De säger att jobba, det måste man ju. Vad vore alternativet? Vissa verkar besvikna över hur livet har utvecklat sig, att de har blivit kvar på tvätteriet trots att de trodde att de inte skulle bli det, att drömmar aldrig blivit mer än drömmar. Någon talar om en motsättning inom henne själv, vad hon blev, vad hon tänkte att hon skulle bli, vem hon är nu. Flera talar om nåt slags pyrande missnöje som det inte blir något av: "Man tänker mer än man gör, och på jobbet försöker man vara som vanligt." Något i den stilen är det en som säger. En del formulerar missnöjet som att jobbet är osynligt, att det inte värderas, att det tas för givet.

Andra säger att de trivs, att det finns en bra gemenskap på jobbet, Om det uppstår yttre hotbilder, då står man enade och solidarisk. Någon berättar att många släktingar jobbar där också, och att de gillar att gå dit varje dag och att det i dessa tuffa tider är fint att alls ha ett jobb som man kan gå till. En av kvinnorna talar om vikten att göra sitt jobb bra, att bry sig, att inte låta arbetet bli monotont och själsdödande.

Många av rösterna - ja det är just röster, vi får aldrig se vems ansikte rösten tillhör - betonar att arbete är ett yttre tvång för att få en inkomst, det spelar inte så stor roll vilket jobb man har, men det är viktigt med en stabil arbetsplats. Passet börjar 6:45 och slutar klockan 16. Det som slår mig är att det här med arbetet 'som vilket jobb som helst' är en aspekt som träder fram på väldigt olikartade sätt. En kvinna konstaterar att det är här på tvätteriet man hamnar om man inte har utbildning. Hos andra kan man skönja vad som verkar vara stolthet över att klara av jobbet, trots allt - att det är viktigt att påminna sig om att jobba måste man för att leva. Under det att rösterna berättar ser vi kärror som dras omkring, kläder som packas och viks och galgar som snurrar runt. Automatisering sköter en del men man ser också att mycket måste göras för hand, att det är repetitiva rörelser, lyft och säkert också buller.

Men bullret hör vi inte, och här kommer min enda invändning till dokumentären. I tvätteriet har man ploppat ner en konsertpianist i full konsertmundering. Där sitter han och spelar rofylld musik medan det effektiva arbetet pågår runtomkring. Vad är poängen? För mig är det något onödigt estetiserande som träder in, en konstigt domesticerande inramning jag verkligen har svårt med. Kanske vill regissören få oss att se arbetet som koreografi. Men ingen av kvinnorna talar om arbetets rytm på det sättet, och jag får inte fatt på vad det här ska tillföra för ett perspektiv. Det jag verkligen uppskattar är hur kvinnornas vittnesmål om tvätteriarbete skiljer sig från varandra. Några talar med skräck i rösten, andras röst är glad och nöjd, en annans besviken och uppgiven. De lyfter fram olika sidor hos arbetet och gemenskapen. Men sen när den där konsertpianisten plinkar sin lugn-och-fin Chopin är det som om de här skillnaderna plattas ut, och - nu kanske det här låter hemskt men - dokumentärfilmen förvandlas till de där närmast bisarra trädgårdsprogrammen på SVT där harmoniska bilder av påtande i grönskan ackompanjeras med Nick Drake eller liknande lugna favoriter. Men nej, riktigt så illa är det inte, men oavsett - jag är verkligen förbryllad över vad man tänkt att pianistens närvaro och musik ska bidra med. Någon föreslår att pianistens närvaro markerar kvinnornas underordnade roll. I så fall skulle det där harmoniska pianospelandet stå för de processer där foglighet och underordning skapas. Men det kom jag inte att tänka på när jag tittade, och jag vet inte. Trots allt, Rent, vitt och några livstycken är en bra och fängslande dokumentär.

Skräckfilm om arbetslivet

Se det som ett tv-tips: i dag sänds en dokumentär (eller jag uppfattade den som en stiliserad dokumentär) på Yle 5 om arbetslivet, Work hard play hard regisserad av Carmen Losmann. Tonen som etableras är ett slags kontemplativ skräckfilm där långa kameraåkningar paras med lågt surrande elektronisk musik. Ingen inramning där vi får ett tryggt narrativ, ingen voiceover. Kusligt är bara förnamnet. Jag var tvungen att ta ångestpaus efter 10 minuter, och det gällde nog också fortsättningsvis att grabba hårt tag om soffkuddarna: dokumentären tar fasta på det allra mest obehagliga pratet om arbete, arbetsmiljö och arbetsgemenskap. Den tar oss på en avgrundsvandring från tankar om arkitektur via en övning som prövar arbetstagares samarbetsförmåga till en längre sekvens där ett par jobbrekryterare intervjuar ett par jobbsökande. I slutet av dokumentären pratar mellanchefer med anställda eller direkt till kameran om företagets reformer. Vi får aldrig veta riktigt vad dessa är, eftersom det hela sveps in i en närmast obegriplig sörja av snack om företagskultur och omstruktureringar. Vill man se ner i ett bottenlöst mörker av fluff och abstraktioner som uttrycks genom en växelsång av "feelgood"budskap och cynism kan man titta på den här.

Två saker drabbade mig som ofantligt skrämmande. Den första saken är hur människorna i dokumentären - managers, rekryterare, kursledare - pratade om vikten av öppenhet, förtroende, personlig utveckling. Detta visade sig på det stora hela vara en retorik som syftar till att övervaka, granska och bedöma varje skrymsle av arbetstagarna. Varje aspekt av personligheten ska tåla arbetsgivarens granskning - och på samma gång upprätthålls ett snack om ambitioner, personlig utveckling och självförverkligande. I mycket talande scener intervjuas några människor om sina ambitioner, sina styrkor och svagheter. Det hela är förödmjukande och bisarrt: de som intervjuas får finna sig i att förvandlas till egenskapskluster som ska "kartläggas". Intervjuarnas mål tycks att så ingående som möjligt pejla de här typernas självförståelse för att genom detta bedöma om de är lämpliga för - ja, för vad? Det talades om "ziel-management" (kontexten var tysk) och det intryck jag fick var att det man strävade efter var att göra arbetstagarna på samma gång självständiga, ambitiösa och fullständigt formbara. Det som var slående: de enorma spänningarna som det här språket präglas av: den ambitiösa arbetstagaren (arbetstagaren som entreprenör) som samtidigt ska underkasta sig företagets mål.

Dokumentärens långsamma, glidande kamera registrerade avskalade, kliniska arbetsplatser där varje detalj planerats för att maximera en social koreografi som ska skapa uppfinningsrikedom och effektivitet. Managers talade om vikten av ekologiskt tänk och hemliknande inslag i arbetsmiljön. En kaffehörna i monumentala byggen av rymd och utrymmen där, som det sades, managerna genast ska se vem som är på plats. Miljön och sättet att filma fick mig att tänka på Antonionis Red desert.

Det som också fick de kalla kårarna att ila längs ryggraden var hur abstraherat snacket om både "ziel-management" och den personliga utvecklingen var från det som företagen faktiskt gör och den skillnad jobbet som de anställda utför gör i den här världen. I de flesta fall vet tittaren inte ens vad företagen håller på med: det man fokuserade på var arbetet som process, som flöde, som nätverk, som personliga egenskaper. I den värld som dokumentären frammanade gör det ingen satans skillnad om företagen producerar it-tjänster, chokladplattor, vapen, postverksamhet eller sjukvård. Det man säljer är "lösningar". Det är med den här filmen i bakhuvudet jag grunnar på hur man lever vidare med att det i Finland produceras t.ex. krigsrelaterad teknologi som säljs till Israel. Det är "lösningar", arbetstagarna går framåt i sin karriär och det viktigaste för Finland är att utveckla teknologiska innovationer. Det som dokumentären Work hard play hard åskådliggör är just den närmast absurda abstraktion - i språket, i miljöer, i förhållningssätt - som ett sådant glapp mellan företags verksamhet och arbetets bäring på omvärlden innebär.

En mycket tankeväckande, och estetiskt genomarbetad, dokumentär.

filmpropaganda, del 1

Ett tag upprätthöll jag en filmblogg och avstod därför från att skriva om film här. Men nu ser jag antingen för lite eller för mycket film för att orka traggla den där bloggen (som egentligen mest var en språk- och skrivövning). Jag har dessutom här på bloggen försökt att inte ge mig hän åt en av mina mest infantila drag: manin för listor. Men här kan jag inte låta bli. Jag har fått upp ögonen för IMDB:s listor och vill samla ihop lite favoritfilmer, delvis för att kompilera namn för egna syften (ni vet det där irriterande när man fort behöver namnet på en film men glömt det). Jag börjar med dokumentärer: en samling dokumentärer som på olika sätt gjort intryck på mig. En del är givna klassiker, medan andra är små produktioner som jag råkat på genom de statliga tevekanalernas sändningar. Vissa filmer har fina kompisar rekommenderat. De går antagligen att ful-ladda ner härifrån det elektroniska nätet. Eftersom jag själv uppskattar filmtips från olika håll blygs jag inte det minsta av dylika list-excesser. Och jag tar med tacksamhet emot alla slags filmtips, särskilt bra dokumentärer!

Vinokino

I helgen gick jag på några av de filmer som visades under Vinokino-filmfestivalen i Åbo (en festival som i en bred bemärkelse fokuserar på queer film - ett jävligt bra initiativ; har sett en massa fina filmer där under årens lopp). Just i år blev jag rätt irriterad av flera av filmerna jag såg (av vilka många var kortfilmer). Framförallt var det en sorts individualism (eller individualistisk kollektivism?) som störde mig. Sexualitet och kön presenterades då såhär: som en matematisk ekvation (med identitetsspråk på övervarv), knapphetens och preferensernas ekonomi eller som ett individuellt självförverkligande. Det viktigaste: att kontrollera bilden av mig själv, hur jag ter mig för andra. Andra människor tycktes fullständigt utbytbara i dessa ekvationer, preferensspel eller livsprojekt. Allt detta trixande gjorde mig trött. Som tur är såg jag en riktigt bra film också som jag gärna vill skriva några ord om. The Love Part of This hette dokumentären ifråga och Lya Guerra heter regissören. Filmen kretsar kring Grace & Grace. De har varit tillsammans länge och upplevt ett liv med många duster. Det jag gillade med filmen var att den inte hade någon speciellt agenda, det verkade inte som att regissören genast hade bestämt sig för att berätta en viss typ av story. De här damerna var helt vanliga typer men från minut ett följde filmen engagerat med deras berättelser, manér och sätt att vara i världen (och framför allt i hemstaden). Till skillnad från de tidigare filmernas märkligt splittrade bilder av vad som är viktigt i våra liv (som ofta gjorde det mystiskt hur någon ser något visst som viktigt - om något ses utifrån perspektivet preferens, hur kan då något överhuvudtaget vara angeläget?) var det här en film där grundbegreppet var liv, att träffa någon, tvingas göra vissa avgöranden, att ta farväl av ens närmaste. Det är sällsynt att se sån ömhet på film. Hjärtskärande var ordet, och väldigt vardagligt. Mitt budskap: Vinokino drar ju vidare till Helsingfors snart. Missa inte den här filmen!

gåvor åt kapitalismen

Såg en dokumentär som gått på teve för en längre tid sen om en oljerigg utanför Nigerias kust. Det franska teamet besökte oljeriggen och en by vid kusten. På oljeriggen pratar en man i ledande position om hur oljan runnit fram ur Nigerias historia. En annan pratar om säkerheten ombord. Filmteamet följer med en anställd som bor i byn, i ett hus med tusen olika säkerhetsarrangemang. Folk som bor i byn intervjuas också. De är inte särskilt glada över den business som Shell gör, för den businessen gör inte deras liv lättare, den har inte kommit dem till del på något sätt - förutom negativt, genom att en stor del av naturen förstörts och fiske har försvårats. Filmteamet följer med på en båtfärd. Det visar sig att några bybor börjat ägna sig åt vad den franska journalisten kallar bricolage*. Man tar av saker som råkar finnas till hands. Man förädlar helt enkelt olja som läckt ut med saker som finns kvar, saker man hittat på själv, och sen säljs det här på svart marknaden. Shells egen olja är för dyr för byborna. Dokumentären diskuterar den ilska som finns i byn. Det har bland annat tagit sig formen av en rebellgrupp som planerar attentat. Filmteamet frågar personalen på båten om de tycker att det är begripligt att folk är förbannade. Jo - men sånt är livet, det är nu en gång så här, och det är inte mycket att göra åt.

Vad den här dokumentären visar är något jag slagits av genom Marx: han beskriver hur kapitalismen, också då man försöker beskriva den så snällt och generöst man kan, som ett system som fungerar enligt kontrakten, enligt juridiken, enligt alla spelets regler, lever på resurser som kommer till företagen som ett slags gåvor, som något kapitalisten inte betalar för, men som är helt avgörande för att kapitalismen ska kunna fungera. Det rör sig om arbetarens merarbete - det arbete som hon utför men som hon egentligen inte får betalt för, givet Marx' sätt att gestalta arbetets värde: i kapitalismen skapar arbete värde, är mervärde, arbete som går utöver det som arbetaren får betalt för. Det finns alltså arbete som kapitalismen inte betalar för men som arbetaren utför - så är hela arbetsprocessen uppbyggd. Det rör sig om naturresurser som företag kanske betalar något för, men som sedan, genom arbete, blir en del av en kapitalistisk process. Där blir naturen något som bidrar - och kapitalismen tar tacksamt emot. Det rör sig om den infrastruktur som ett land tillhandahåller (vägar, hamnar, kommunikation). Det rör sig om juridiska system. Den här helt vardagliga, ytterst systematiska sidan av kapitalismen borde kanske uppmärksammas mer än det som nu ställs fram som kapitalismens största orättvisor, t.ex. chefers olika bonusar.

Exemplet i dokumentären, Shell i Nigeria, visar hur ett företag kan verka i ett land i många år utan att människor som bor där nödvändigtvis får något tillbaka, och att det kan vara tvärt om, att ett företag förstör folks närmiljö. Företaget lever på landet, landets befolkning, landets natur och samhälle, men det finns inga garantier för att företaget bidrar med något.  - - När såna här saker diskuteras framstår det ofta som att corporate social responsibility (någon peng som skänks till utbildning, eller någon regel som företaget förbundit sig till) är ett slags utslag av extrem godhet från företagets sida, en generös gåva från företag som ju bidrar på tusen olika sätt genom att investera, skapa sysselsättning och välstånd som ju måst sippra till de allra fattigaste - och så av egen fri vilja mera gåvor! Vad jag menar är att det är viktigt att påminna sig om en motbild i relation till det här.

* På tal om bricolage, jag rekommenderar varmt filmen The Gleaners and I av Agnès Varda (som är mest känd för sina nyavågenfilmer från sextiotalet), en fin dokumentär om att ta saker till vara och vad det betyder i en värld som denna.

schildt, g

vi är ett gäng som tittar på ett par dokumentärer om Göran Schildt. (Okej, en smula mysko tematik, men vi brukar se på märkliga saker.) Eftersom jag suttit hemma och skrivit och våndats är det fantastiskt underhållande att följa med Schildts resonemang om Medelhavet, äventyret, pessimismen och den fina arkitekturen i de italienska städerna. Schildt seglar båt och sitter vid sitt skrivbord där han skriver. Det här är på den tiden då en dokumentär kunde zooma in ett stycke brusande hav och hålla kvar kameran där en god stund. Schildt talar om det stora ursprunget, de friska vindarna - konsten. I en av dokumentärerna är det Schildts egna filminspelningar från femtiotalet (tror jag) vi lyckligt lottade får ta del av. Det rör sig om seglats och äventyr såklart. I en av de finaste scenerna berättar rösten (som konstigt nog är Pöysti, och inte Schildt) i elegisk ton om något storslaget och allvarligt. På bilden: en glad finlandssvensk prick som klapprar med ett kranium under en liten visit på en antik plats. Obetalbart. Flera gånger berättar Schildt om en vacker flicka som hans blick fastnat på i Grekland. Kameran kontemplerar den vackra flickan. Hon blir Ursprunget, Naturen, det sanna & sköna. Å, vilken flicka! Kameran dröjer länge. Sen är flickan ute ur historien.

den finske mannen

(Undantagsvis skriver jag om en film här, och inte på filmbloggen, som på sistone snöat in sig mer än tillräckligt på fyrtiotalet)

"Finnish men in sauna, speaking straight from the heart."

På en trevligt arrangerad filmfestival i Åbo ser jag den finska dokumentären Miesten vuoro. Jag hade inte läst något om filmen innan. Jag vet inte om jag hade sett filmen annorlunda om jag gjort det, men nu hade jag åtminstone inga negativa förväntningar när jag gick och tittade på den.

Miesten vuoro (regi: J Berghäll/ M Hotakainen) är en dokumentär från 2010. Filmen har en ytterst starkt präglad agenda. Denna agenda syns i filmen på en mängd olika sätt. På ett ytplan går dokumentären ut på att följa med män (alla är de vita) som badar bastu tillsammans, "Männens tur". Därför är det förvirrande att första scenen visar en man som badar med en kvinna. På ett inte alltid trovärdigt sätt regisseras människorna i filmen att berätta om sig själva - man sätter sig ner och genast har man hittat fram till en mycket känsloladdad berättelse.

Huvudregeln är att det är tragiska livsberättelser om ensamhet som rullas upp. Filmen skildrar män som förlorat sina barn under olika omständigheter, män som sörjer sina döda fruar (men en berättar faktiskt om hur han hittat en ny partner!), våldsamma fäder, en man minns sin far, en annan berättar om livet på kåken. Männen gråter en tår. Deras samtalspartners tiger mest. I några scener ska stämningen "lättas upp", lite mera absurt material används. Poängen tycks vara: i bastun kommer den annars inbundna och känslofrämmande finska mannen till tals. I bastun, tillsammans med sina ödesbröder, kan mannen prata om det allra mest privata; här kan han prata om känslor, om det som gör ont. Filmen tillägnas alla finska män. Tanken med filmen är antagligen att här ska vi få se den finska mannen som vi aldrig sett honom förr, avklädd inpå bara skinnet, sårbar. Här ska vi få syn på något som många finska män har gemensamt. Vi inges också föreställningen att här har vi en film där mannen möter en sympatisk uttolkare som vill honom väl, vill lyssna och förstå. Jag läser någonstans att regissörerna sagt att de vill göra en film där män inte avbryts - javisst, det kan i och för sig vara behjärtansvärt, men det kan ske till priset av självsentimentalitet som framställs kritik- och sammanhangslöst.

Om poängen verkligen är att män inte kan öppna sig annat än för andra män i en specifik omgivning - hur ska det förstås? Eller är det jag som övertolkar filmen på denna punkt?

När det inte är nakna män i bild filmas stämningsfulla landskap - oftast lappländska, eller något som ska förefalla "urfinskt" - mäktiga sjöar, skogar och myrar. Musiken som slår följe med de här naturbilderna är lika "stämningsfull" (och gravt fantasilös, precis som bilderna från naturen - som ölreklam). Någon enstaka bild fångar öde stadsmiljöer. Ni gissade rätt. Landskapen är karga och ensliga. Precis som det idogt svajande trädet är den finska mannen.... Jag klarar inte av att skriva slutet på den meningen.

En viktig fråga som kom upp efter filmen var om det vore möjligt att göra en liknande film om bastubadande kvinnor. Flera svarade att knappast är det genomförbart, eftersom väl ingen kan se förbi kvinnlig nakenhet. Vidare sa någon: ja, manlig nakenhet är liksom .... oskyldig. Det här är en gammal skitidé: på film är manlig nakenhet komisk eller oskyldig - men när kvinnor inte har kläder på sig är det alltid, undantagslöst, erotiskt, oavsett vilken situation hon ingår i.

Hade Miesten vuoro bestått av någon enskild berättelse hade den varit relativt OK, tror jag. En sympatisk variant av filmen hade varit att låta bastubadare prata på om vad det nu pratas om i bastun; schlager, traktorer, jobbet, en jävlig granne, något som gått på teve - vad vet jag. Om berättelserna verkligen hade fått stå för sig själva hade det kunnat bli en fin, vardaglig liten film.

Men nu blir den en vagt nationalistisk berättelse som vi alla har hört miljarder gånger förr: det är synd om mannen, speciellt den finska. När mannen tiger är det synd om honom för att han är så hämmad. När han pratar är det lika synd om honom för då får vi insikt om det avgrundsdjupa Mörker som blottläggs. Filmen rullar sig i klichéer, trots att avsikten säkert är att skingra myten om mannen utan känslor: det är bara det att de manliga känslorna skildras lika klichémässigt som de klichéer man (till synes) överger. De enskilda berättelserna - som staplade på varandra börjar kännas regisserade - förlorar all sin enskildhet. Filmen handlar inte om riktiga människor. Filmen handlar om Den Finska Mannen.

Sammanfattningsvis:

Jag är trött på "den finska mannen".
Jag trött på "att män också måste bli förstådda" för män "har det också svårt".
Och jag är innerligt trött på det "manliga mörkret".
Det finns absolut ingenting att hämta i "den finska mannen" förutom unken nationalism, sexism och könsdikotomisering.

Harlan County U.S.A. (1976)

I was first acquainted with the documentary Harlan County U.S.A. (1976) when hearing Hazel Dickens singing a song called "Black lung" which is included in the film and on its soundtrack. Watching the film was quite a weird experience. It evokes a world I am not familiar with. Hard, physical work, political struggle, a society in which conflicts and class struggles are openly acknowledged and brought forward. It's a film about a community for which the word "Union" stands for real political hope. I have very limited knowledge about the union movement in the US so this movie taught me many things. Two more interesting things about the film. The director - Barbara Kopple - is a woman, and a quite large part of the staff are women, too (this is interesting because there are few famous female documentary directors). The other interesting thing is that the film won an Oscar. I don't know how it was regarded then, but at least when watching it now, in 2009, the film is obviously political and it accounts for events with a clear political committment. This is not to say that Kopple made an overstated, simplified movie, like Michael Moore's. Kelpe takes her subject seriously and she take seriously the people she chronicles, too. A telling fact revealed in the film is the huge gap between the company's profits & the very modest increase in workers' salaries. A few other telling scenes include footage of corrupt union leaders promising that they will stay in power for a very long time.

Harlan County follows a miner strike against Eastover Mining Company in 1973. Harlan is a community in Kentucky. The strikers fight for safety; better labor conditions, fair salary and fair treatment of workers. Later on, they fight for the right to strike, too (the company threatens to assert a no-strike clause). Kopple bravely follows the action on the picket line and the debates on union meetings. A large part of the movie is dedicated to female activists who apparently were very important in this strike and very outspoken about the injustice that they witnessed (an Eastover company boss complains that is not the sort of behavior he desires from American women). There are also statements by union bosses and power company bosses. The strike drags on and gradually it gets violent; the tension between striking miners, their wives, mothers and daughters, the police and the "scabs" (company representatives, strikebreakers) endend in several violent encounters. One striker was murdered.

Not only is this movie interesting as a testimony of political events and as a very revealing account of union activism in the US. It is also a very well executed project (a project that apparently changed underway) in which people, ordinary people, are allowed to talk. The first part of the film features lots of music (I must admit sometimes too much), often performed by women. A moving moment includes Florence Reese at a meeting. She approaches the microphone, talks about the hardships, then and in the thirties, of "bloody Harlan". In a hoarse and unsteady voice, she sings "Which side are you on?" It's a thrilling moment of the film. The women portrayed in this movies are respected; their accounts and their solidarity seems to have been appreciated.

Aesthetically, the film also has lots that speaks for it (cinematography, a very nice way of using sound, lack of traditional "narrative"). All in all, it's a film well worth watching - for several reasons.

Natasha (2006)

I am happy that a documentary like Natasha is shown on Finnish telly. Ulrike Gladik talks to a young woman who has left a small former industrial town in Bulgaria for a few weeks of hardships in Graz, Austria. She sits in a wheel-chair, repeating the words "bitte, Herr" and "bitte, Madam". Gladik's documentary is instructive in many ways. She talks to Natasha and her family and her friends. The film doesn't patronize and it is not sentimental either. It deals with hardships and povery in the context of everyday life. By means of interviews, Natasha's situation is explained. The film sheds light on racism and socio-economic changes in post-communist Bulgaria - poverty and unemployment (esp. for Roma people). Natasha talks about what it is like to beg, getting used to it, looking people in the eyes to get any money. Sometimes she gets a few euros and sometimes she doesn't. She talks about humiliation and what it is like to be made fun of, to be looked down on.
Stupid, racist Finnish politicians should watch this documentary and stupid, racist Finnish people should do the same.

Religulous (2008)

I just watched an extremely annoying movie called Religulous. Yeah, I know, the title might already give a hint of what kind of movie this is. A stand-up comedian & TV personality, Bill Maher, travels around the world, trying to demonstrate for the viewers that all religious people are belligerant, fundamentalist morons. All the usual ingredients of the contemporary atheist "movement" (or whatever) are present in the film. Maher presents himself as the humble sceptic who "simply asks questions"/"asks simple questions". Two or three minutes into the film, it is painfully obvious that what he actually does has nothing to do with humble inquiry.

Maher seems to know exactly what those people with whom he conducts interviews are going to say. He has intentionally chosen to speak with what is depicted as seriously looney religious people. He talks to a Christian man who converts "gay people" into hererodom. The only question he presses the man with is: "but don't you realize that gay people are BORN that way?" The man says no and that's that. In another scene, Maher visits a Christan-themed amusement park. He interviews a guy who acts as Jesus. Maher asks him some question about the devil and the guy serves him a long, confused reply.

The questions he throws into their faces are always the same. "Do you really believe Mary was a virgin? How can you believe that Jonah could survive in a fish for three days?" And, sure, the guy's mission is achieved. The film is packed with religious (ahem) people who say nutty things. His point about religion is that religious people hold faulty beliefs and that the sceptic's primary task is to question these beliefs. In that sense, he defends old n' ragged rationalism.

If somebody says anything close to smart, they are not allowed to talk. One man is ridiculed for saying that the Bible "did not mean to say" that gay people are bad. Another person tries to explain to Maher that the Bible should not be read as a scientific document. A seeminly sympathetic catholic priest laughs at some of the dogmas of Catholicism. That makes no impression on him whatsoever. Nobody really gets to explain anything in the documentary. The interviews shown in the film comprise a few words, brutally interrupted by loud music and funny archieve pictures or animations (Michael Moore has had an influence here, for sure).

Sure, there's a shitload of religious stupidity in this movie and in the world. But what was intended to be "political comedy" elicited a quite different feeling in me. I felt weary. This guy Maher explicitly challenges the viewer to reject religion - the other alternative being insanity. His entire approach is extremely self-righteous and banal. He is not interested in talking to people. He is interested in collecting material that shows that HE is this fantastic, funny guy who refuses to believe in silly fairytales. His dissection of religion does not appear to be a dissection at all, because he lacks honesty, he lacks self-awareness, and he lacks capacity for serious conversation or even serious reflection. You might retort that Maher did not intend to accomplish a philosophical tract on religion. But what I would say is that even at the level of humor this was rarely a good film - for just the reasons I've mentioned.

Maher is almost never present in the film in a personal way. The most interesting scenes revolve around his family. But these are short moments. In another interesting scene there is an encounter with a jewish rabbi and Maher. The rabbi supports Palestine and does not accept the state of Israel as legitimate. Maher is extremely annoyed with him and interrupts him all the time. The rabbi talks and talks, "please, let me finish!!!". Maher is fed up with the situation and walks out. This is almost the only moment when he shows any personal reaction that is not rhetorical, "I deliver the message of scientific Truth".

I discussed the film with a few people afterwards. A common reaction was that Maher's approach was maybe a bit simplistic and that he was wrong to attack religion as such. But, after all, we know that religion is different in the US and that there is a huge group of fundamentalists who need to see this movie. I'm not sure if this makes sense. When a person claims that somebody "else" would benefit from seeing the movie, there is always a hint of patronizing contempt in that statement. "The fundamentalists are stupid people, they need a simple message". I think this is really wrong-headed. And this is the problem with Maher's movie. He does not address religious people, it seems to me - because to him it is completely unclear what it means to address anybody. Maher's film nurses the confidence of a certain group. WE are the self-conscious, scientific people who know better than believing in virgin birth. A second problem is that "we" have a lot of conceptions about who fundamentalist people are. They live in the US and they are crazy and they need to be educated by films such as Maher's. But who are we to talk for these people that we have very little knowledge about? Who are we to say anything about "what is effective"? And what does this perspective of "efficient movies" bring with it anyway? (what idea of persuasion does it presuppose)

According to Wikipedia, the reception of Religious leaned towards the positive. One critic wrote: "I report faithfully that I laughed frequently. You may very well hate it, but at least you've been informed. Perhaps you could enjoy the material about other religions, and tune out when yours is being discussed. That's only human nature." That's idiocy.

Maher's movie will certainly not enrich the present intellectual state of criticism of religion. I would instead say that he, unknowingly, impoverishes it with lazy laughs about stupidity and hysterical apocalyptic images. What is rarely acknowledged is that critical capacities require more than some sort of intellectual steadfastness. Sure, some people will be provoked by Maher's movie: the images of people praying like crazy, his ridiculing questions, the choices of topics. And, sure, of course there are these cultural phenomena. It just that Maher's preoccupation with them does not go deeper than the surface.

(Among contemporary films dealing with crazy religion, I felt that Jesus camp was a far more interesting way of presenting issues. What that film had, in distinction from this one, was focus. Jesus camp did not stop at ridiculing a few religious statements. It dealt with a way of life.)

watching films by Louis Malle, part one

Without realizing it myself, I've watched two movies by Louis Malle today. In the first movie I watched, Les Amants, a few minutes of the beginning was missing, so I only had to guess who the director was. Anyway, it was a crappy, crappy movie about middle-aged woman who kindles an affair with a young man. She-is-oh-so-bored-but-now.... It's Jeanne Moreau and all. It was considered controversial to the contemporaries - because of some sexual content. Blah, whatever. This was so god damn French so god damn lyrical and I fiercely hated it almost immediately.
The second one was a documentary (I am ploughing through the contents of a Louis Malle documentary DVD-box) - ....And the pursuit of happiness, from 1986. The guy's career spans quite a few years, all right. This one was about immigrants in the US. It was interesting to see how little has changed (the same racist slurs by politicians etc.). Malle presents himself as a sympathetic guy who travels around in the US to conduct interviews with different people to investigate experiences of living in the US. They are all OK but somehow I am left with the feeling that Malle has not really succeeded in creating the kind of political document that he sometimes seems to aspire to. There is, however, a few good scenes. In one of them, we watch the family of Somoza gathered in a suburb house, filled with luxurious trinkets - it's so good to be in the US (as a dictator family). But I didn't really get an impression of what Malle wanted to say here and how the choice of interviews was to be understood. Most of the people he talked to lead a comfortable life.
All in all, I am quite amaze to find out that it's the same guy who directed these two movies. What a coincidence I happened to watch them the same day.
Not so impressed by Louis Malle so far.

Pizza in Auschwitz

A man who was imprisoned in several concentration camps re-visits Poland with his kids. A film maker, Moshe Zimmerman, has made a 50-minute documentary about their roadtrip. It turns out that each family member reacts to what she sees very differently, not to say radically differently. The father who was there insists that there is no place for grief or tears. The kids were brought up with stories that have haunted them all their life. This difference in perspective is taken up to violent discussion.
It's one of the best documentaries I've seen in a while. Many scenes made me laugh really hard - or did I cry? This is not the sombre moments of remembrance. This is fifty minutes or so of shouting, irreverent jokes (the family has breakfast: the waiter asks if they want their water 'with or without gas' - burst of laughter), reconciliation, brutal humor. I don't know what to say that would describe this film. In one scene, Danny Chanoch and his grown-up kids enter an office in the Auschwitz camp. Chanoch has decided he wants to spend the night in one of the barracks. A bureaucrat at a desk tells him that there are problems. Chanoch looses it totally, shouting his rights as an ex-prisonor. The bureucrat breaks into tears and calls a colleague. It's horrible to say that this scene was funny, but it truly was, and terribly sad at the same time. Pizza in Auschwitz is packed with scenes like this; grief, bitterness and conflicts, along with ruthless humor. And everything is so complex that it is really hard to make out what one feels when watching it.
It's one hell of a brutal and naked portrait. No solemnity, no self-flattery.
I hope this film will be broadcasted again soon, more people deserve to see it.

El Sastre (2007)

El Sastre (2007) is a short film about a grumpy tailor and his assistant that I happened to record from TV a few months ago but I didn't watch it until now. It is a great little film with moments of sheer brilliance, revealing the day-to-day friction of human communication. Films/documentaries about work usually focus on either the dignity of or the hardship of work. This is something else. I like that. Watch it if you find it!

Ordförande Persson

Lustigt nog såg jag Erik Fichtelius' dokumentärserie Ordförande Persson samtidigt som jag plöjer igenom Jung Changs biografi om Ordförande Mao. Där det senare porträttet är uteslutande obehaglig läsning är den fyradelade dokumentären om Göran Persson riktigt underhållande samtidigt som den ger en bra bild både av Persson och det politiska klimat som gör en Persson möjlig. En del av mina bekanta har förundrats över min stora fascination inför Sveriges förra statsminister. Och jag måste krypa till Kanossa: den stora behållningen med Ordförande Persson är ofrivillig komik som Persson ständigt ger upphov till genom sina "kontemplativa" analyser av politiska situationer och kollegor i branschen. Men egentligen skulle Göran Persson kunna läsa ur telefonkatalogen och det skulle vara roligt det också. Göran Persson levererar omdöme efter omdöme där andra politiker beskrivs som "jävligt dåliga" (om Carl Bildt) eller "inte direkt kossan ----s danskavaljer" (om Per Nuder). Många politiker beskrivs som dåliga "tänkare", som dock är utmärkta "agitatorer". Det råder däremot inga tvivel om var Göran Persson själv ser sin styrka. Han erkänner att han inte alltid når ut med sitt budskap på det mest slagkraftiga sätt, men tänkandet och de politiska analyserna är det inget fel på. Som Johan Croneman surt påpekade i DN när det begav sig är det här kanske ingen avslöjande dokumentär politiskt sett. Nä, kanske inte, men som maktfullkomlighetsstudie fungerar detta utmärkt. Serien är full av absurda scener som den där Ordförande Persson äter i regeringens matsal dit miljöpartiet och andra icke är välkomna. Göran Persson rotar runt bland alternativen för dagens lunch. Göran Persson slår sig ner vid ett stort runt bord. Göran Persson äter ensam. Alltid ensam - aldrig ensam.

H:r landshövding

Det kommer lysande saker på TV ibland. Förra veckan visade den finlandssvenska kanalen FST5 dokumentären H:r Landshövding som kom ut häromåret och som fick mycket fin kritik. Vad handlar den om? Anders Björck, landshövding i Uppsala. Landshövding - ett begrepp behäftat med en matt hinna av tristess och byråkrati - inte ett sannolikt tema för TV-underhållning. Men det här är en av de mest underhållande filmer jag sett på evigheter. Filmaren Måns Månsson jobbar med ett svartvitt, grovkornigt foto och i många scener ställs kameran en bra bit från händelsernas mitt. Formen är viktig. Med denna teknik skapas en komisk lyster av monotona möten och högtidliga ceremonier. Effekten påminner mig om Roy Andersson och Fassbinder om vartannat. Björck pratar i telefon, Björck cotailminglar, Björck vandrar genom en ändlös korridor som får mig att tänka på rigshospitalet i Riket.

Anders Björck är moderat. Han har en lång politisk karriär bakom sig. Jag är inte så insatt i den.Som underhållningsperson är väl Anders Björck mest känd för sin odödliga kommentar "vet hut!" men här visas han i rollen av slipad byråkrat som klarar av att uttala vilka fånigheter som helst utan några (märkbara) skrupler. I en fantastisk scen pratar Anders Björck på i en lokalradiointervju. Linné ska firas genom otaliga jubileumstillfällen. Avslutningsvis ber reportern Anders Björck säga något om Carl von Linné. Och Björck han har läst på. - Med ett lärt tonfall säger Björck att Linnés svenska är något alldeles extra. En annan rolig kommentar i intervjun är Björcks förmodan att de flesta Uppsalabor äger en frack. Det är ju promoveringar och allt möjligt.

Det här är inte en film om politik. Det här är en film om en väldigt märklig idé om representation. I sin egenskap av landshövding förväntas Anders Björck delta i alla möjliga sammanhang där han ska inviga kulturåkrar, klippa av band och hålla tal. Björck planerar sin schedule och funderar på hur han ska hinna med allt - mötet med kungen 13:00 osv. Det som gör Landshövdingen till en så rolig och underhållande film är att den visar både bombastiska invigningsceremonier och monotona korridorvandringar som de mänskliga och absurda rutiner de är.

Jag är väldigt nyfiken på vad Anders Björck själv tänker om den här filmen. Det är inte så att filmen försöker krypa under huden på honom eller försöker kompromettera honom på något sätt. Björck framställs som plikttrogen, socialt gångbar och - professionell. Björcks yta av "upptagen politiker" lämnar efter sig en blank yta - som åskådare har jag ingen aning om hur Björck förhåller sig till sitt jobb (kanske är det det som kallas professionalism?).

Hristina’s Huizen (The Houses of Hristina)

I just watched one more documentary about labor/work. So, I try to watch a few documentaries to get inspired to think; about my thesis, about stuff in general. My thesis is about labor & moral questions, so it's hardly a coincidence that I write about these (sadly) not very well known documentary films. Suzanne Raes' film about Hristina, cleaner of upper class Dutch homes, is another gem of insights about the complexities of work and labor in a world that is all capitalism and class differences and national borders. Hristina was born in Bulgaria. She moved to the Netherlands, illegally. She has studied agroeconomics. The film depicts Hristina's goings about in the homes of people whose desire it is not to bother about things such as cleaning. They want Hristina the cleaner to be discreet, invisible; as if the cleaning got done automatically, by itself. A wonderful stuffing away of stuff, a wonderful oder of things. Well, she is there, even though she says she has a hard time understanding it herself. She discusses the strange feeling of loss of reality she gets. Hristina discusses her job and her mixed thoughts about it, her mixed feelings about her own position & role. Hristina says that her employers want her job to be invisible, that her presence is invisible; mostly, she works when they are not at home. But then she adds that she wants her personality and heart to be present in her job. That's, of course, a highly political clash of perspectives. These people for whom Hristina works want an efficient cleaner, one who is cheap and unobtrusive ("they are not interested in my stories.") - they end up with human workforce but everything "human" about it is very inconvenient and upsetting for the employer, the wealthy family with work & kids to tend to. Hristina is a photographer, too. She asks her employers if she can shoot pictures in the house. "Yes, but not today," responds one family via the glorious media of post-its, "our house is too messy".

This is an important film.

(I think about my relatives. Some of them are cleaners. Other have 2-3 jobs and employ cleaners of their own.)

Losers and winners (2006)

On one of those slouching coffee days, E talked about a documentary he'd seen on TV a while ago about the dismantling of a coke refinery in the Ruhr area (coke as in the making of steel, of course). I watched the same film on TV tonight and it really was an interesting thing to watch (OK, I might have some peculiar interests, but still). The documentary is called Losers and winners and it was made in 2006. The main focus is the interaction between the Chinese workers decomposing the refinery (which is to be shipped to China where it will be reassembled) and the Germans who have been working in the factory and who take very different stands on the project.

What was interesting about Losers and winners was its portrayal of day-to-day conflicts at a specific workplace, at which the situation of course was very animated due to the circumstances. Some of the German workers bitterly commented on the Chinese takeover. "They are like ants!" "They don't know how to rebuild the refinery!" "We've been here for a long time!" "They don't care about safety!" But different voices were heard and even though there was some harsh criticism of the working procedures of the deassembly not all of it was raised in a spirit of ressentiment. The Chinese workers, on the other hand, were not moulded into one big, anonymous mass. Instead, there were scenes with persons from upper management who were visiting the car dealer, looking for the flashiest cars, while listening to songs on the car radio with lyrics about Mao's gentle smile. For the majority of workers, the coke refinery decomposition presented no promise of economic riches for themselves. They were paid a very modest salary and some explained that this thing was just another project they got involved in with hope perhaps of doing something different in the future.

Highly recommended, sometimes subtle, film about global economies, labor and labor relations, but also about such things as "honor" in labor. It was very fascinating - more than you probably think - to watch a grand refinery being disassembled by 400 workers.

Up the Yangtze (2007)

The flood on the Yangtze river caused by a big dam project is chronicled in Up the Yangtze (2007), a recent documentary by Yung Chang. By following a few workers on a cruiser catering to affluent Americans, the film provides many perspectives on a country in drastic change. Going up and down the Yangtze river, the cruiser passes by cities and villages doomed to be drowned in a few years time. The inhabitants are left with no choice: they are forced to move (the documentary offers us hints of what kind of changes those concerned will be confronted with). One elderly woman has decided to stay. We see her kneeling in front of a cross, praying for the younger generations. What the inhabitants by the river have to say reveal their often suspiscious relation to the government and government officials.

The workers on the cruiser are given American names, they are called stuff like "Cindy", "Jerry". The training of the staff involves language skills, but also the ability to tend to the needs of the tourists in a "fitting way". It is obvious that the film maker's perspective on tourism is very critical. In one scene, a boy carries an elderly woman's bags. She offers him a generous tip, "I expected you to be much more intrusive!" she barks. Next scene: The young kid is beaming: 30 dollars. The dreams about progress are illuminated with equally critical pictures. We are shown people who are dragging all their property along to a very uncertain future. The cruise passengers relish the scenery of the Yangtze river before the floods will change the landscape, while the inhabitants, of course, have no such romantic interest in "Old China".

IMDB users reviewing Up the Yangtze mention Sanxia haoren (Still life), a film directed by Zhang Ke Jia, which is another portrayal of life around the Three Gorges dam. I haven't seen that one yet. I also want to recommend Xi wang zhi lu (Railway of hope) by Ning Ying because it taught me a lot about China. The film crew follows a trainful of people, mostly female peasants, hoping to find cotton picking work in the northwest. It is a very moving account of work, hope, desperation - and travelling in a hot, steamy train for 3 long days. Somehow, the film maker has been very successful in reaching out to the people on the train as the documentary simply felt very sincere.

The dam project has been called an environmental catastrophy, causing floods, triggering andslides, altering ecosystems and causing pollution (among other things), and in addition to this many suspect that it will not turn out to be the huge electricity producer it is assumed it will be (it is presented as the world's largest hydroelectrical power station). 1.4 million people have to move away because of the rise of the water level, which will destroy fertile land. The promise of economic compensation to the inhabitants for the relocations has not been fulfilled completely either. On the other hand, it will be a solution to energy needs, it will help reduce the emission of greenhouse gas and the dam is also actually an attempt to come to terms with flooding (but the efficiency of the dam in this respect has also been contested, while the dam is also said to have caused draught at some places). Read about the project here and here.