Förstasidan på Dagens nyheters webbsidor innehåller varje dag stort uppslagna läsarfrågor som besvaras av experter. Idag läser jag om en människa (jag märker att jag var benägen att beskriva en 'hon' och det säger något om tendenser hos mig själv som jag inte tycker om) som beskriver ångestattacker som drabbar henom trots att hen i övrigt anser sig leva ett bra liv. Hen har, skriver hen, prövat olika terapiformer men har avstått från att äta mediciner. Frågan som hen ställer till DN:s expert är om dessa ångestattacker är något som hen helt enkelt måste acceptera och lära sig leva med.
Sergej Andréewitch, psykiater, börjar med en idiotisk utläggning om den naturliga ångesten som är ett essentiellt skydd ur evolutionär synvinkel. Han kallar ångesten ett "larmsystem" och att larmsystemet slås på en gång för mycket är ett pris vi får betala, resonerar doktorn. Hur denna evolutionspsykologiska utvikning om att ångesten skyddar oss från faror (vilka är de? rovdjuren? grottkollegan?) är tänkt att hjälpa den ångestdrabbade förblir en smula oklart.
Men Andréewitch går vidare och säger att den som upplever ångesten som ett hinder bör söka hjälp. Sedan säger han något jag finner intressant. "'Mycket ångest' är i sig inget psykiatriskt sjukdomstillstånd eller syndrom, utan ett symptom som kan vara en del av snart sagt alla psykiska sjukdomstillstånd, alltifrån depression till schizofreni." Jag har egentligen inget problem med att ångest beskrivs som ett symptom. Men att den ångestdrabbade, som Andréewitch tycks mena, genom olika experter bör få en diagnos som klarlägger vad ångesten är ett symptom på, finner jag desto mera problematiskt. Diagnosen, skriver psykiatern, ska baseras på en noggrann utredning och bedömning.
Men vems utredning? Vems bedömning? För att säga det uppenbara: Andréewitch menar att det tillhör psykiaterns jobb att göra denna utredning. Psykiatern fastställer en diagnos. Psykiatern vet vilka behandlingsmetoder som är effektiva och vilka som inte är det. Det finns personer till vars expertis hör vårt psykiska liv. Denna expertis kulminerar i diagnoser som baserar sig på noggranna utredningar.
"Är ångesten exempelvis en del i ett paniksyndrom? En depression? En emotionellt instabil personlighetsstörning? Svaret är helt avgörande för hur behandlingsplanen utformas."
De här frågorna riktas inte till den ångestdrabbade. Här tycks det varken finnas rum för mellanmänsklig dialog eller ens det slags självreflektion som en sådan dialog kan ge upphov till och som gör det meningsfullt att tala om ångesten som symptom på något annat. Men enligt Andréewitch är ångesten inte ett uttryck för svårigheter - det är ett symptom på kliniska tillstånd. Och diagnosen är något som "du har rätt att få information om: vad den baseras på, och var du själv kan läsa vidare om den." Det här är säkert i en viss bemärkelse sagt i all mening (som han säger - alla patienter vet inte vad de behandlas för) - men låter det inte en aning skrämmande att tänka att ditt själsliv är något som din psykiater helt sonika kan informera dig om, så att ni därefter kan gå vidare till en väl underbyggd behandlingsplan?
Evidensbaserad behandling, no-nonsense, bästa tillgängliga kunskap - men kunskap om vad då? Varför vill man tala om kunskap här? Vad är det som ska vetas?
Men Andréewitch har å andra sidan rätt i att ångest inte alltid låter sig förklaras i termer av tidigare händelser eller den nuvarande livssituationen. Det finns fysiska dimensioner här och det är inte självklart hur de ska förstås eller hur den drabbade ska förhålla sig. Han har dessutom säkert rätt i att den allmänna beskrivningen som gavs av personen som ställde frågan knappast gör det möjligt att säga något om vad den ångestdrabbade bör göra eller hur hen bör förhålla sig.
"Målet tycker jag alltid måste vara att individen fungerar så bra som möjligt och kan uppfylla sin livspotential utan att hindras av sin psykiska sjukdom. Om vägen dit går över psykologisk behandling, läkemedel eller båda i kombination är mindre intressant, huvudsaken att man kan nå målet; att få ett bättre liv." skriver psykiatern och uppmanar till sund pragmatism vad gäller frågor kring medicinering.
Men vad den här sunda pragmatismen och upptagenheten vid diagnoser möjligen är mindre intresserad är hur ångestattackerna ska förstås i relation till en konkret människas liv. Jag menar inte att det alltid måste finnas "ett djupare problem" också om allt verkar bra. Andréewitch talar om en välfungerande individ som förverkligar sin potential. Visst, det går att förstå vad han menar. Men det låter här som om kontrasten vore klar: förverkligande av potential och de störande moment som, för att använda psykiaterns term, psykisk sjukdom innebär. Jag kommer naturligtvis att låta som en gammal vänsterradikal när jag säger det här, men finns det inte samhälleligt-ideologiska dimensioner av vad som är en "välfungerande människa"? Skulle Andréewitch säga att detta är något helt subjektivt? Men om han säger det så vet jag inte i vilket samhälle han lever. Men också: att i det här sammanhanget hänvisa till subjektivt välbefinnande rimmar på sätt och vis illa med det objektivistiska diagnosspråket. Hur går de här sakerna ihop? Menar Andréewitch att det enda som patienten/klienten själv kan ta ställning till i relation till klarläggandet av ångestsymptomen är en beskrivning av inre välbefinnanden och en nykter överläggning om eventuell medicinering/behandling? Att terapeuten och klienten tillsammans skulle nå klarhet om något verkar i den här beskrivningen inte som en väsentlig del av behandling av ångestsymptom.
Avslutningsvis vill jag säga att diagnostisering är långt ifrån ett så svart-vitt fenomen som jag här kanske har gett sken av. Diagnostisering spelar olika roller och det finns förstås olika samhälleliga och personliga dimensioner här som kan gå åt olika håll. Jag är inte ute efter ett för-eller-emot psykofarmaka. Det som jag också är medveten om är att moralismen lätt smyger sig in i de här diskussionerna och att det finns allt för många romantiserade beskrivningar av ångest. Jag har velat formulera en fråga, och den här oron handlar inte om vad en eller annan psykiater säger, utan något mera allmänt än så. Det slags diskurs som jag ställer mig kritisk till innebär att vissa diskussioner överhuvudtaget inte blir möjliga. Om allt som rör vårt själsliv handlar om subjektivt välbefinnande och vetenskapligt baserade diagnoser - då tycks fältet för frågor och problem krympas ner betydligt. Andréewitchs resonemang utgår från att den komplexitet som finns i psykiaterns och den ångestdrabbades relation till psykiska fenomen för den enes del är vetenskapligt-empiriska, för den andre pragmatiska. Det här bekymrar mig.
No comments:
Post a Comment