"Det kollektiva undermedvetna"

I Arbetaren läser jag om hur det antiziganistiska våldet fortsätter i Sverige. Romska migranters boplatser har attackerats och olika typer av våld riktas mot tiggande romer. Det är sorgligt att läsa. En forskare som uttalar sig så här:

Enligt Jan Selling, historiker vid Uppsala universitet som forskat på antiziganism, kan den nuvarande svåra och utsatta situationen för romer delvis förklaras av de mycket gamla och seglivade negativa föreställningar om romer som ligger som en bottensats i det kollektiva västerländska undermedvetna, ständigt redo att aktiveras av olika faktorer.

Själv har jag svårt att ta den här beskrivningen på allvar. Vad skulle det innebära att det finns en undermedveten föreställning som aktiveras av olika faktorer? För mig låter det här närmast som ett sätt att mystifiera våldet (samma forskare säger senare många klargörande saker om våld och hat). Som om det finns något sådant som en undermedveten mekanism, antiziganismen, som ibland aktiveras. Men ingen form av rasism är mekanismer som 'utlöses'.

.... Jag stannar upp i funderingarna. Här sitter jag och ... filosoferar & rotar i begrepp medan våldet mot och förtrycket av romer pågår överallt i Europa. 

.... Men jag kan inte släppa det. Tanken att det finns hat som på något märkligt sätt lever vidare, generation efter generation, i formen av ett kollektivt medvetande är undanglidande och dunkel. JA: Det finns en lång, hemsk historia av förtryck mot romer. Att förstå den historien är viktigt. Däremot tror jag det är enormt centralt att just här ge akt på sätt att tala som har en potentiellt passiverande roll. För egen del tycker jag talet om 'kollektivt västerländsk undermedvetet' kan ha en sådan potential, om hatet mot romer därigenom framstår som något vi går och bär på hela tiden, och sen, PANG, kommer hatet upp till ytan i en viss situation. Att prata om det omedvetna för att säga nåt om rasism kan ge viktig förståelse, tror jag, liksom det också kan vara klargörande att säga att det hat som rasismen uttrycker har med det kollektiva att göra (att uppgå eller försvinna i ett kollektiv för att slippa undan ansvar). Men: bilden av något omedvetet som vandrar generation från generation - den bilden förstår jag mg inte på. Och den bilden fångar in det som vore AKUT med att faktiskt försöka förstå antiziganismens historia och den fruktansvärda situationen i Europa idag.

Nu kan det låta som om jag sitter i min filosofistol och vänder på ord, men jag tror faktiskt det är viktigt att vara noga med vad man kan avse med att 'förklara' här. Det har, trots allt, att göra med att inte fördunkla rasism, att inte göra rasismen till något ogripbart, något vi ovetande går runt och bär på. För den bilden är farlig. 

(Jag gör här inga påståenden om vad forskaren i citatet gör anspråk på att säga, det vet jag för lite om för att kunna dra några slutsatser överhuvudtaget, det var ett sätt att tala jag reagerade på, ett sätt att tala jag också stött på som en beskrivning av antisemitism.)

tre grejer

1. Läs en bra (men lite kort) text skriven av Roland Paulsen (han som annars brukar skriva om arbete) om ett oroväckande fenomen i psykiatrivärlden: diagnosinflationen och kommersialisering av psykiatrin som gör det svårt att urskilja vad vi på riktigt gör när vi kallar folk sjuka (det här är inte en allmän skepsis mot psykiatri eller diagnoser).

Att DSM växt från ett par hundra sidor till en tegelsten på tusen, är ett utslag av det befogade mindervärdeskomplex som psykiatrin från början lidit av relativt övrig medicin, säger Greenberg. Blint fokus på reliabilitet – att samma symptom ska kunna diagnostiseras på samma vis oavsett läkare – har inte kunnat skyla över frågan om diagnosernas validitet – huruvida de verkligen beskriver något sjukt hos människan.

Med andra ord: vad händer när man börjar stirra på STRIKTA KRITERIER som det viktigaste i hur diagnoser fastställs och definieras?

2. Kort och luddig fundering om musik & moral: Muslimgauze gjorde mycket bra musik under en lång tid. Han var extremt produktiv men hans politiska hållning var väl aldrig helt klar, grumlig och snurrig snarast. Jag lyssnar på random saker jag sugit ner på nätet, och är på inget sätt en expert på katalogen. Har svårt att värja mig för det här:



Den här essän om Muslimgauze är skriven av Jace Clayton, aka DJ Rupture. Jag skulle hålla med om hans analys, att musiken är långt mera öppen än t.ex. de dumma titlarna antyder. Själv visste jag ingenting om artisten när jag började lyssna. Frågan är om man kan lyssna på den här musiken och glömma artisten? Min egen hållning är att man kan: en artist/författare/regissör säger en sak om sina verk, men dessa verk lever också ett annat sorts liv, som bara ibland snurras in i det som upphovsmänniskan påstår om dem (vilket inte är samma sak som att gå in i någon ensidig hyllning av konstens autonomi; nya frågor om konst och moral uppstår). Frågan är vad man gör när man säger att t.ex. Muslimgauzes musik är antisemitisk p.g.a. vad artisten kläckt ur sig i intervjuer. Själv är jag inte säker på vad man ska tänka.

Muslimgauzes alster bygger till stor del på found sounds. Han har rotat och letat och bygger ihop helheter med egna instrument, röster och distortion. Elektronisk dansmusik, dub och industrial blandas friskt. Det här skapar en dekontextualisering som jag slukas upp av men som samtidigt gör mig orolig. Visst är det suggestivt, men finns det också något som är lockande på ett mysko vis här, att en viss del av världen framstår som ett slags västerländsk fantasi (vad DJ Rupture pratar om som "half-buried signifiers") där plats och tid rörs ihop och där låttitlarna i många fall som sagt inte bidrar till något annat än agitprop och förenkling. De olika språk som förekommer i låtarna förstår jag inte och följaktligen blir det som sägs inte något som kan bidra till att kontextualisera. (Videon är ett annat spår, här visas ett konkret ställe.) Jag grubblar vidare i natten och inser att jag tycker att det är ENORMT svårt att tänka och formulera sig kring just musik.

DJ Rupture är aktiv på många håll, han har bl.a. gjort en skiva under sitt eget namn och så gjorde han jättebra musikprogram på WFMU, en radiokanal stationerad i New Jersey som du kan skruva fram här på nätet och så måste du också kolla deras fantastiska arkiv.

3. På Åland ska skärgårdstrafiken privatiseras, dvs. driften av färjorna konkurrensutsätts. Efter flera år av funderande har beslutet tagits. Jag är själv för dåligt insatt för att bedöma den här saken, men vad som är slående i diskussionen däromkring (och den är livlig) är hur genuint oeniga folk verkar vara om en MÄNGD saker: kommer privatiseringen att spara pengar? hur påverkar det arbetsförhållandena för folk som jobbar ombord? kommer det här att vara bra eller dåligt för skärgårdsbor? är privatiseringen bara en första förändring som sen kommer att leda till ännu flera förändringar, t.ex. i hur rutterna ser ut (den åländska skärgården är utbredd och det finns många öar; man tycks sträva efter att skapa kortare rutter för att spara pängar)? vad exakt ska man spara in på? vad innebär det att privatisera i just DEN HÄR branschen? hur påverkas långsiktigheten i skärgårdstrafiken? Klart är i alla fall att det finns många starka åsikter här i olika riktningar fastän så gott som alla är eniga om att något måste hända. Det som är viktigt att hålla i tankarna när det gäller frågor om privatisering är att vidden av förändringen kommer att synas bara på lång sikt, och då kan de viktiga frågorna inte bara vara av ekonomisk art, hur mycket man sparat.

ett deprimerande perspektiv på depression

En kompis länkar till en, som jag förstår det, populär svensk blogg. Bloggaren beskriver en depression som smugit sig på. Om inte de här metaforerna tar en från det nattsvarta till det nattsvarta, så vad:

"Jag tänker att när man gör mer än man orkar så lånar man krafter från sig själv. Från sitt framtida jag. Det funkar ett tag, om man ser till att betala tillbaka. Gör man inte det växer sig skulden ohanterlig. Och plötsligt en dag står kronofogden och bultar på porten."

Jag tror vi alla känner igen det där pratet. New age goes economics. En ohelig allians - nej inte alls: helt rimlig. Kanske vill någon säga: det är ju bara en metafor. Men metaforer är viktiga. Jag tror faktiskt inte att det här sättet att tala om en själskrafternas ekonomi är ett dugg metaforiskt ens. Det är i högsta grad verkligt och som vi alla vet är det lätt att knyta an detta till pengar som flödar hit och dit mellan olika industrier. Samma bloggare, mot fonden av gulligt, flickigt rosa, talar om sitt hälsosamma liv som "resursstarkt". Hon kan "köra på". Jo du, välkommen till helvetet, med resurser och utan: den oändliga skulden, den oändlig bristen. (Ekonomispråk har förstås figurerat i psykologin hur länge som helst.)

legitimitet

En artikel i dagens DN börjar så här: "Diagnosen utmattningssyndrom är omstridd." Oj, förväntas vi tänka, det som är så utbrett, hur kan det vara omstritt? I artikeln intervjuas en psykolog som i sin doktorsavhandling visar att stress försämrar flera av hjärnans funktioner. De som drabbas är inte dåligt utbildade och ambitiösa är de också (med andra ord: potentiell arbetskraft). Ni anar säkert vart det här är på väg. Just det:

"De tycker inte att de får någon riktig hjälp, de blir inte tagna på allvar. Den här typen av sjukdomar har stora legitimitetsproblem, därför är det viktigt att forskningen arbetar för att visa att upplevelser, som stress, faktiskt kan skada hjärnan."

För beskrivningar av upplevelser, det kan ju inte tas på allvar. Det är ju subjektivt och vad det nu heter. Bara vetenskapens järnhårda språk kan få oss att ta upplevelser på allvar - eller visa att nej, bakom de här upplevelserna finns det inget objektivt som visar på reella problem. Folk kan uppleva hurudan stress eller depression som helst, men kan det inte visas i hjärnan, så finns det inte. För det kan ju inte vara så att undersökningens utgång var fastslagen på förhand? Det vore ju ... ovetenskapligt.

I slutet av artikeln är det surrealismen som kommer till tals:

"Hennes önskemål är att dagens arbetsgivare börjar tänka lite mer "hjärnergonomiskt". Öppna kontorslandskap och inglasade grupprum går bort, menar hon."

Jag förstår precis. Att kontorslandskap är dåligt sitter i hjärnan: det blir för mycket stimuli.

Såklart går det att raljera med det här hur mycket som helst. Men misstron till människors upplevelser/beskrivningar som uttrycks här är väldigt skrämmande.

Är du välanpassad till samhället, lilla vän?

Från gårdagens DN:

"Barn till lesbiska par mår bra. De är välanpassade till samhället och har till och med färre beteendemässiga problem än barn till heterosexuella, det visar en amerikansk undersökning publicerad i journal Pediatrics.

Barnen med två mammor visade sig vara ovanligt välanpassade till samhället, dessutom hade de färre beteendestörningar än genomsnittet.

– Resultaten visar hur fel det är med restriktioner gentemot homosexuella. Det är tydligt att de, precis som alla andra, kan ha barn, säger Nina Gartell."

Jag orkar inte riktigt kommentera det kvasivetenskapliga i den här typen av retorik och den trista politik av bevis och motbevis som finns kring denna. Jag ifrågasätter inte att Gartrell är duktig på statistik - kvasivetenskapligheten finns i det som undersökningen tänks visa (om Gartrell ger en bra bild av hur hon själv tänker), nämligen att det kan finnas en vetenskaplig uppbackning av det inte finns skäl att ifrågasätta homosexuella som föräldrar. Istället för att grotta ner mig i en riktig utläggning om detta (jag är för dåligt anpassad till samhället) ger jag ett lästips. Läs filosofen Rush Rhees bok Without Answers. (Tyvärr skrev Rhees en så fin bok att den är praktiskt taget omöjlig att få tag på.) Han säger kloka saker om frestelsen att tänka att vetenskap kan tillämpas på allt och att allt tänkande som är klart, moget och insiktsfullt kan karaktäriseras som "vetenskapligt". Min poäng: tomtar som Göran Hägglund ska kritiseras, men man ska inte förfalla till samma retorik som han själv använder ("vetenskapliga undersökningar"). Tanken om att ett barn behöver "kvinnliga och manliga förebilder" är moraliskt korrupt och det kan inga vetenskapliga undersökningar i världen komma på det klara med. För det har inget med "vetenskap" att göra.

Men det kusligaste med den här artikeln är hur forskaren, Gartrell, talar om att vara "samhällsanpassad". I artikeln från CNN säger Gartell att undersökningen fokuserar på
"psychological adjustment, peer and family relationships and academic progress." Men fundera någon minut på denna form av påstående:

Det finns inga skäl att införa restriktioner för reproduktionsteknologi eller för vårdnad av barn för homosexuella kvinnor eftersom deras barn på ett vetenskapligt hållbart sätt har bevisats bli lika välanpassade som heteropars avkomma.

Hur skulle Gartrell argumentera om det visade sig - utifrån den stenhårda statistiken baserad på intervjuer gjorda genom en checklista - att de lesbiska kvinnornas ungar inte är lika samhällsanpassade och psykologiskt problemfria som "de andra"?

Det finns en tanke som svävar över detta resonemang (som innehåller andra, mera sympatiska aspekter). Den tanken är mycket grym.
Ditt liv är berättigat om du är framgångsrik i samhället.

Annars inte.

Välkommen till samhället.

Hjärnan i trim, hjärnan i arbete

Eftersom jag är extremt sysslolös på jobbet läser jag en bunt HBL. Det är som vanligt en artikel om arbete som gör mig grön i ansiktet. Under rubriken "Ge hjärnet! Kolla e-posten! Ring Ulla-Maj!" analyseras en riksdagsledamotsassistents vardag av en neurolog. Det är det vanliga. Hur hektiskt är arbetslivet idag? Hur ska man trappa ner på takten? Nu är det alltså neurologen som ska komma med små råd och rön om den effektivt fungerande hjärnan. Resultatet är inte överraskande. Neurologen talar om vikten av vila och pauser. Vad som är slående är dock hur sneaky en retorik om "det moderna arbetslivets hektiska takt" lätt blir. Å ena sidan verkar det fint och bra att neurologen är bekymrad över en hög arbetstakt. Men utgångspunkten verkar vara tanken att vi behöver en effektivt fungerande hjärna - för att kunna jobba med maximal förmåga. Det är alltså saker som minne och koncentrationsförmåga som betonas. Att journalisten alls väljer att vinkla artikeln på det här sättet är symptomatiskt. Den hårda tillvaron som snuttjobbare och multitaskare sägs å ena sidan vara problematisk. Men varför? Tydligen eftersom den här formen av tillvaro riskerar att verka i motsatt riktning än den önskade; att arbetsförmågan blir sämre och inte bättre. Utifrån den här synbart "humana" retoriken kommer sånt som sömn och kaffedrickande att underställas ideal om effektivitet. Hur mycket sömn behöver människan för att fungera optimalt? Och om kaffedrickande:

"Det är dags för den dagliga kaffepausen. Den tar hon samtidigt som andra assistenter på SFP:s kansli. Hjärnforskaren föreslår en paus efter två till fyra timmars tankearbete.
- Jag rekommenderar varmt kaffepauser med kolleger! Du trimmar ditt tänkande med att tala med en annan människa, säger Kiti Müller.
Müller har tidigare i offentligheten vädjat om ro för tankar på arbetsplatsen. Hon anser att var och en ska få sätta 10-15 procent av sin arbetstid på att diskutera och tänka."

Man tycker kanske att jag läser texten lite ogint. Hon förordar ju reflektion osv. Men det paradoxala är alltså att detta verkar göras utifrån en idé om vad det är att fungera bra. Och nu gäller det alltså hjärnan. Men en funktion är alltid en funktion för något. Det är svårt att förstå betoningen av minne och koncentrationsförmåga om det inte görs för att det är viktigt att minnas och att koncentrera sig. Vad en del formuleringar i den här artikeln - såsom citatet ovan - ger vid handen är att minne och koncentrationsförmåga är viktiga just för att kunna arbeta optimalt. I det här sammanhanget är det därför inte alls märkligt att också den arbetsdel som idealt sett skulle innehålla diskussion och reflektion kan ges en kvantitativ beskrivning.

Jag vet inte om jag förhåller mig alltför skeptiskt till den retorik som betonar vikten av "avslappning". Men ofta tycks det mig att bakom fasaden av kritik av nyttotänkande finns det ett ännu större och mera omfattande - subtilt också - framhärdande av nyttoidealet. Jag har t.ex. svårt att förstå begreppet "avslappning" isolerat från en smygtanke om att vi slappnar av för att kunna göra något annat. Vad detta "annat" är sägs ibland ut och ibland inte.

Om det är så att jag ska dricka mitt kaffe och prata med andra människor för att hålla min hjärna i trim flyttar jag hellre ut i öknen och vallar kameler, eller nå't. Eller vägrar arbeta helt och hållet.

Om diagnoser.

Förstasidan på Dagens nyheters webbsidor innehåller varje dag stort uppslagna läsarfrågor som besvaras av experter. Idag läser jag om en människa (jag märker att jag var benägen att beskriva en 'hon' och det säger något om tendenser hos mig själv som jag inte tycker om) som beskriver ångestattacker som drabbar henom trots att hen i övrigt anser sig leva ett bra liv. Hen har, skriver hen, prövat olika terapiformer men har avstått från att äta mediciner. Frågan som hen ställer till DN:s expert är om dessa ångestattacker är något som hen helt enkelt måste acceptera och lära sig leva med.

Sergej Andréewitch, psykiater, börjar med en idiotisk utläggning om den naturliga ångesten som är ett essentiellt skydd ur evolutionär synvinkel. Han kallar ångesten ett "larmsystem" och att larmsystemet slås på en gång för mycket är ett pris vi får betala, resonerar doktorn. Hur denna evolutionspsykologiska utvikning om att ångesten skyddar oss från faror (vilka är de? rovdjuren? grottkollegan?) är tänkt att hjälpa den ångestdrabbade förblir en smula oklart.

Men Andréewitch går vidare och säger att den som upplever ångesten som ett hinder bör söka hjälp. Sedan säger han något jag finner intressant. "'Mycket ångest' är i sig inget psykiatriskt sjukdomstillstånd eller syndrom, utan ett symptom som kan vara en del av snart sagt alla psykiska sjukdomstillstånd, alltifrån depression till schizofreni." Jag har egentligen inget problem med att ångest beskrivs som ett symptom. Men att den ångestdrabbade, som Andréewitch tycks mena, genom olika experter bör få en diagnos som klarlägger vad ångesten är ett symptom på, finner jag desto mera problematiskt. Diagnosen, skriver psykiatern, ska baseras på en noggrann utredning och bedömning.

Men vems utredning? Vems bedömning? För att säga det uppenbara: Andréewitch menar att det tillhör psykiaterns jobb att göra denna utredning. Psykiatern fastställer en diagnos. Psykiatern vet vilka behandlingsmetoder som är effektiva och vilka som inte är det. Det finns personer till vars expertis hör vårt psykiska liv. Denna expertis kulminerar i diagnoser som baserar sig på noggranna utredningar.

"Är ångesten exempelvis en del i ett paniksyndrom? En depression? En emotionellt instabil personlighetsstörning? Svaret är helt avgörande för hur behandlingsplanen utformas."

De här frågorna riktas inte till den ångestdrabbade. Här tycks det varken finnas rum för mellanmänsklig dialog eller ens det slags självreflektion som en sådan dialog kan ge upphov till och som gör det meningsfullt att tala om ångesten som symptom på något annat. Men enligt Andréewitch är ångesten inte ett uttryck för svårigheter - det är ett symptom på kliniska tillstånd. Och diagnosen är något som "du har rätt att få information om: vad den baseras på, och var du själv kan läsa vidare om den." Det här är säkert i en viss bemärkelse sagt i all mening (som han säger - alla patienter vet inte vad de behandlas för) - men låter det inte en aning skrämmande att tänka att ditt själsliv är något som din psykiater helt sonika kan informera dig om, så att ni därefter kan gå vidare till en väl underbyggd behandlingsplan?

Evidensbaserad behandling, no-nonsense, bästa tillgängliga kunskap - men kunskap om vad då? Varför vill man tala om kunskap här? Vad är det som ska vetas?

Men Andréewitch har å andra sidan rätt i att ångest inte alltid låter sig förklaras i termer av tidigare händelser eller den nuvarande livssituationen. Det finns fysiska dimensioner här och det är inte självklart hur de ska förstås eller hur den drabbade ska förhålla sig. Han har dessutom säkert rätt i att den allmänna beskrivningen som gavs av personen som ställde frågan knappast gör det möjligt att säga något om vad den ångestdrabbade bör göra eller hur hen bör förhålla sig.

"Målet tycker jag alltid måste vara att individen fungerar så bra som möjligt och kan uppfylla sin livspotential utan att hindras av sin psykiska sjukdom. Om vägen dit går över psykologisk behandling, läkemedel eller båda i kombination är mindre intressant, huvudsaken att man kan nå målet; att få ett bättre liv." skriver psykiatern och uppmanar till sund pragmatism vad gäller frågor kring medicinering.

Men vad den här sunda pragmatismen och upptagenheten vid diagnoser möjligen är mindre intresserad är hur ångestattackerna ska förstås i relation till en konkret människas liv. Jag menar inte att det alltid måste finnas "ett djupare problem" också om allt verkar bra. Andréewitch talar om en välfungerande individ som förverkligar sin potential. Visst, det går att förstå vad han menar. Men det låter här som om kontrasten vore klar: förverkligande av potential och de störande moment som, för att använda psykiaterns term, psykisk sjukdom innebär. Jag kommer naturligtvis att låta som en gammal vänsterradikal när jag säger det här, men finns det inte samhälleligt-ideologiska dimensioner av vad som är en "välfungerande människa"? Skulle Andréewitch säga att detta är något helt subjektivt? Men om han säger det så vet jag inte i vilket samhälle han lever. Men också: att i det här sammanhanget hänvisa till subjektivt välbefinnande rimmar på sätt och vis illa med det objektivistiska diagnosspråket. Hur går de här sakerna ihop? Menar Andréewitch att det enda som patienten/klienten själv kan ta ställning till i relation till klarläggandet av ångestsymptomen är en beskrivning av inre välbefinnanden och en nykter överläggning om eventuell medicinering/behandling? Att terapeuten och klienten tillsammans skulle nå klarhet om något verkar i den här beskrivningen inte som en väsentlig del av behandling av ångestsymptom.

Avslutningsvis vill jag säga att diagnostisering är långt ifrån ett så svart-vitt fenomen som jag här kanske har gett sken av. Diagnostisering spelar olika roller och det finns förstås olika samhälleliga och personliga dimensioner här som kan gå åt olika håll. Jag är inte ute efter ett för-eller-emot psykofarmaka. Det som jag också är medveten om är att moralismen lätt smyger sig in i de här diskussionerna och att det finns allt för många romantiserade beskrivningar av ångest. Jag har velat formulera en fråga, och den här oron handlar inte om vad en eller annan psykiater säger, utan något mera allmänt än så. Det slags diskurs som jag ställer mig kritisk till innebär att vissa diskussioner överhuvudtaget inte blir möjliga. Om allt som rör vårt själsliv handlar om subjektivt välbefinnande och vetenskapligt baserade diagnoser - då tycks fältet för frågor och problem krympas ner betydligt. Andréewitchs resonemang utgår från att den komplexitet som finns i psykiaterns och den ångestdrabbades relation till psykiska fenomen för den enes del är vetenskapligt-empiriska, för den andre pragmatiska. Det här bekymrar mig.

Disclosing the mystery of human action: "Mirror neurons"?

I am not trained in science, which means that I know very little about scientific practice and theory-building. Once in a while I realize, however, that my training in philosophy helps me question some highly mystifying ideas that pop up within the field of psychology and neuroscience. Today I read about something that sounds very evocative and very cutting-edge: mirror neurons! (How on earth....? Well, I was looking at a review of a Virno book and he has apparently utilized the concept/theory in question). For what reason have scientists started talking about mirror neurons? Scientists want to grasp the ability of humans to act and to understand other people and their actions. Our abilities as linguistic beings belong here, too. How are these "abilities" to be explained? It is taken for granted that science could solve these "mysteries". In other words: scientists think that we can talk about "an ability" to understand another and that this ability could be explained empirically, relating it to some other thing/mechanism/function that shows by virtue of what we have that seemingly odd ability.

A monkey performs "a motor act". A specific class of neuron are fired. A monkey watches another individual perform the same or similar act - the same class of neurons is discharged. A hand is interacting with a specific object (a banana, not an apple). When the monkey sees some objects, the same class of neurons are not fired. This is, supposedly, the result of empirical tests (technicalities here). Empirical tests have also indicated mirror neurons in human brains.

From Scholarpedia: "What might be the functional role of the mirror neuron system? A series of hypotheses such as action understanding, imitation, intention understanding, and empathy have been put forward to explain the functional role of the mirror neurons. In addition to these, it has also been suggested that the mirror neuron system represents the basic neural mechanism from which language evolved. The question, however, of what is the function of the mirror neuron system is probably an ill posed question. Mirror neurons do not have a unique functional role. Their properties indicate, rather, that they represent a mechanism that maps the pictorial description of actions carried out in the higher order visual areas onto their motor counterpart. This matching mechanism may underlie a variety of functions."

How come we understand something as an action, and that we are not simply presented with this or that visual image? This question lies at the ground of the mirror neuron discussion. The involvement of the motor system of our brains is necessary for what it is to understand actions and to observe the similarity between events and movements. "Thus, the activation of the mirror circuit is essential to provide the observer with a real experiential comprehension of the observed action." (Scholarpedia) The fact that our brains function in this vein displays "a rudimentary form of social interaction" (ibid).

Experiments and theoretical models have suggested mirror neurons to explain - or at least to be involved in, provide "the functional mechanism" of - our grasp of intional behavior. "In this experiment volunteers were presented with hand actions without a context and hand actions executed in contexts that allowed them to understand the intention of the action agent. The main result of the study was the demonstration that actions embedded in contexts yielded selective activation of the mirror neuron system. This indicates that mirror areas, in addition to action understanding, also mediate the understanding of others’ intention (Iacoboni et al. 2005)." (ibid) I take all this to imply a view of actions as existing "in" the world, as natural entities. The mirror neuron scientists talk about actions at the level of "observation" as comprising of visual data worming its way into our brains which, hence, are argued to be equipped with the ability to make distinctions between what is an instance of the same action, and what is an instance of a different action.

Gallese on the findings of the macaque experiments: "Action observation causes in the observer the automatic activation of the same neural mechanism triggered by action execution." (ibid) Gallese is even talking about "a direct form of action understanding" and the ground for it provided by these empirical findings. "The same functional logic that presides over self-modeling is employed also to model the behavior of others: to perceive an action is equivalent to internally simulating it. This enables the observer to use her/his own resources to experientially penetrate the world of the other by means of a direct, automatic, and unconscious process of simulation." (ibid) What is simulation? It is, according to Gallese, "an automatic, unconscious, and pre-reflexive functional mechanism, whose function is the modeling of objects, agents, and events." (ibid) The triggering of mirror neurons thus has an epistemic content, summed up by Galles as "representational". And do note that we are still talking about brains, not human beings who react, think and feel!

In the end, we have to remember the logic implied here: mirror neurons are triggered by visual stimuli. I understand Gallese as saying that "visual stimuli" becomes "an action performed by an observer" by means of simulation triggered by mirror neurons.

Researchers have also tried to show that a specific set of neurons are fired when we experience something emotional and when we experience the same emotion in the facial expressions of others. When you see a spider crawl up someone's leg, you feel a creepy sensation because your mirror neurons are firing. In the words of Vittorio Gallese, who attempts to resist the solipsism nourished by cognitive science: "By means of intentional attunement, “the others” are much more than being different representational systems; they become persons, like us." (source) Later on, he explains his understanding of emotions: "Emotions constitute one of the earliest ways available to the individual to acquire knowledge about its situation, thus enabling to reorganize this knowledge on the basis of the outcome of the relations entertained with others." (ibid) The perspective employed here is extremely epistemological: emotions have to do with knowledge about people and what they will do next. "The sensory-motor system appears to support the reconstruction of what it would feel like to be in a particular emotion, by means of simulation of the related body state." In philosophy there is the classical analogy argument: I am able to know what you feel by drawing an analogy to myself in the same state. But here there is no need for an "intellectual" analogy; the analogy is inscribed in our sensory-motor systems. The gist of the argument is that mirror neurons make us experience "the same bodily state" as the other when we "observe" a specific facial expression.

The theory posed by Gallese is hard to understand without the background of questions in philosophy. "Such body-related experiential knowledge enables us to directly understand some of the actions performed by others, and to decode the emotions and sensations they experience." What is it that we understand when we understand the actions that other people perform? How can be know things about the mind of others? Traditionally, philosophy of action have dealt with these question by making a distinction between actions and events. They have proceeded by elaborating "action" as consisting of beliefs and desires. Traditional philosophy of action shares with Gallese the epistemological perspective that actions can be converted into a certain set of information about the world, albeit this information being combined with a specific interest (desire). The question about what constitutes "the same action" occupied early philosophy of action (Anscombe et cetera) but now that question has waned, at least to some extent. But for Gallese it becomes a pertinent one. He talks about actions as if they are natural classes existing in the world. "The event of gripping a banana".

It's hard to embark on the project of criticism with regard to "mirror neurons". Everything about it seems wrong and confused. The most striking thing about it is, in my opinion, the way perception is represented here as a neutral process of data somehow digested by our brains. "Successful perception requires the capacity of predicting upcoming sensory events." (ibid) A sad, angry or ironical face is here conceived as a specific (temporally fixated) set of data - a physical structure. Not only is that a totally hopeless approach to "facial expressions", it is also a misconceived picture of what it is to see and hear. We are not beings who "observe" the world in general, things being triggered within us. Take Anscombe's example (I don't like what she makes of it, but still.). I see a scary face in a window. It makes me jump. You see my strange demeanour. "What is it?" you say. I shudder, and explain what I just saw. Gallese could not say a word about this example, and this shows how impossible his view is. He talks about "facial expressions" and "actions" but none of it has to do with real interaction between people, even though that is somehow the focus of his interest. Was my scared expression simulated in your sensory-motor system? But for what do we need that hypothesis? What is it to explain? Gallese seems to pose a mystery, a gap, between "my actions" and "your actions", "my emotions" and "your emotions". But when you see me jump and when you wonder what has gotten into me, you are not seeking information. You react to me. That is what Gallese does not at all apprehend. For him, and for many philosophers as well, our understanding of each other has to be mediated by something, be it analogies or representations or belief&desires or mirror neurons. It is precisely that presupposition I find to be - excuse me - silly.

And now I have not said a word about the ways in which Gallese's hypothesis involves an idea about "a small man within our brain". But I think it does. "Our seemingly effortless capacity to conceive of the acting bodies inhabiting our social world as goal-oriented persons like us depends on the constitution of a “we-centric” shared meaningful interpersonal space." Dear Gallese: it is very strange to talk about "acting bodies"? When I perceive Mr Gallese in the midst of heated debate on mirror neurons or Mr Gallese sitting in his study, there is no level of primordial seeing that constitutes "the acting body" which has to be combined with some more stuff in order for me to see Mr Gallese argue or work in his study. (Questions might arise, but they are rarely related to our brains. "Is mister Gallese asleep? Or is he just thinking really hard about mirror neurons?" My brain will not fix the certainty or the uncertainty that might come into question. There is simply no general concept of certainty at play here.

An article from New York Times discusses the "cutting-edge" of mirror neurons. Laugh - or cry. I nudge my eyes, but yes. Over to Patricia Greenfield, U.C.L.A.: "Until now, scholars have treated culture as fundamentally separate from biology, she said. 'But now we see that mirror neurons absorb culture directly, with each generation teaching the next by social sharing, imitation and observation.'" (source) So the mirror neuron hypothesis/findings fit in neatly with evolutionary biology.

"Social emotions like guilt, shame, pride, embarrassment, disgust and lust are based on a uniquely human mirror neuron system found in a part of the brain called the insula, Dr. Keysers said. In a study not yet published, he found that when people watched a hand go forward to caress someone and then saw another hand push it away rudely, the insula registered the social pain of rejection. Humiliation appears to be mapped in the brain by the same mechanisms that encode real physical pain, he said." (ibid) I mean, seriously.

man-sized agony: on the idea of "the crisis of masculinity"

Today I read it again. 'Finnish boys and young men are miserable'. Their mental health are, it is stated, worse than 'we' (?) used to think. "Grown men and knowledge about boys are needed in ordinary life, in schools and in health care. We should learn more about the needs of boys, about their development and what torments boys and in what ways they express that they don't feel good." (HBL, 22.07). This is a piece of advice from expert doctors at "Befolkningsskyddet" (at their home page translated as "Rescue services"). Provided we give this a very charitable reading, I would agree with it: the gender matrices of masculinity are fucked up and of course that is something that afflicts people, all of us, in one way or other. But I suspect that is not, at least not mainly (mabye they would talk about "destructive gender roles" or something) that they are talking about. Observation nr. one: They are talking exclusively about boys.

The doctors seem to say that boys have peculiar problems of a psychological nature of which we need to gain empirical knowledge, so that they can be dealt with. (There is another charitable reading I will say more about later: that we look away from the way masculinity is oppressive, not only to women, but also to men.) It's time to talk about things that we normally keep quit about, they most probably suggest (the insufficient, sublimating state of vittuperkelesaatana). The first part of the quoted sentence, "Grown men [....] are needed in ordinary life, schools and in healt care." Why do they put it like this? Well, it might not be too far-fetched an interpretation if we take them to say that there is something about grown men, their sex/gender that makes them more insightful with regards to the troubled minds of young males. From this can be derived a pretty essentialist idea about sex/gender, according to which these are something we, in a very simple and concrete sense, have. Thus: males have their peculiar problems, and guys are, because they are male, more well-prepared to understand the nature of these problems (and perhaps take appropriate action? - "role models").

Girls and women have, for a very long time, been the object of psychologizing and diagnoziation. One might even go as far as proposing that some ways of talking about "women" and femininity are internally related to talking about something as a psychological tic, a diagnosis or a psychological phenomenon. (Do I have to mention examples? PMS, hysteria, self-indulgence, "empathy", "tears come so easily for women....") Well, are we seeing the same development, but a male set of psychologisms? Yeah maybe. But the interesting thing, of course, is how these "psychologisms" are used. "Boys with psychological problems need understanding from other men." Well - what might be the point of saying such a thing? "Little Teddy is prone to act aggressively. His dad, who is a baseball player, will teach him a few things about turning his aggression into something creative. After all, boys will be boys." In this example, Teddy's anger, gushes of rage or what it might be, is treated as something that does not express anything about him, about his life, his relation to others. No: aggression is some sort of force that may be directed against different objects, some of which are more socially accepted than others (it's much nicer to be a baseball player than a serial killer).

The assumption here seems to be that there is a "male nature" that needs to be understood (and the next assumption is that males have a direct access to this understanding). The folks from "Befolkningsförbundet" claim that "there is a lot of pressure in growing up to be a man. You are either a winner or a loser. These models may be prohibited by means of recognitions of [boys'] need for help." Again: if we opt for a charitable reading, we may give these doctors credits for talking openly about the way people are crushed under stupid gender patterns. But there is still something in the article that makes me doubt whether they would say this. I hint a trust in "the good masculinity".

The common idea (and I don't necessarily want to ascribe this to the doctors in question), anyway, is that there is a lot of anguish because males are confused. Why? Because of the changing gender roles. It is no longer (here we go again) socially accepted for men to treat women as house slaves and sex slaves, thus, they must adapt into something else - but what? The problem is, many would say, that there is no clear model of what to be "as a man". Males are confused because there are too many masculinities. And hence the psychological crisis of young boys (but according to this argument, grown-up men would be in no better position to offer guiding to their juniors). You might ask why I am critical of this way of talking about "men in crisis". One reason (and it is a weighty one for me) is that social acceptability, combined with some hypothesis about "male nature", seem to be presupposed here. As if the main purpose in life for men - the way to harmony & happiness - is spelled a solid masculinity. Well, folks, if you ask me, that is fluff. One may be confused about what kind of person one is, about what kind of person "one should be". But I would say that a part of this confusion is that one is worrying about being "a particular kind of person". Instead of, you know, living the best one can.

At present, I am reading Paris-Dakar by Jens Liljestrand. It is a good book precisely because in it, Liljestrand questions the idea that there is a form of untainted, absolving masculinity in which troubled men takes comfort during hard times. His point seems to be that men are tormented by masculinity, that masculinity is a hang-up, a ghost, a false escape. In a next to perfect pitch, Liljestrand goes through the gendered clichés. In one of the short stories of Paris-Dakar, the author presents the respectable man who is seen as boring among his friends but who is good at organizing stuff. When he can't even hold on to that picture of himself, his entire existence is breaking down. Liljestrand's stories are packed with men who "feel miserable". But to use the psychologistic language that I referred to above would not fit the perspective he writes from. The pain he masterfully depicts is not dissolved by pointing at the dream of a solid masculinity. The problem is, I agree, Identity. But the book provides an argument against it. Every form of it. Identity is the problem (sickness unto death, if you will).