Miljötänk

Hbl fortsätter med sina "inspirerande" businessreportage. Jag kan som vanligt inte låta bli att provoceras av de fåniga bilderna av vital [selfmade!] man i medelåldern som gör big buck och texten som följer det normala narrativet om hur ledarskap beskrivs. Å ena sidan. Prisa personalen, folk ska älska att göra sitt jobb, prata om personalen som kronjuveler. Å andra sidan. Tänka stort. Den medelålders hotellaffärsmannen har jobbat sig från jordgubbar till globala sammanhang. Och miljön - den tänker han på! Reportern nämner det inte, men jag ser framför mig den lite spefulla glimten i ögat:

Jag är övertygad om att vi måste ta ansvar och agera för att stoppa klimatförändringen. Jag har resurserna att bidra. Mitt resonemang är väldigt enkelt. Hur och var ska jag göra affärer om vi förstör jordklotet? Mina ledord är people, planet och profit, säger han och gestikulerar så att vattenglaset välter. 

Och som vanligt undrar jag om den här människan egentligen är påhittad av en subversiv journalist som vill skoja till det lite för att visa på avgrunderna.

Om forskning och framtid

Deltog idag i ett miniseminarium om hur man söker pängar som post.doc. Finlands akademi osv. Den som höll seminariet beklagade läget på ett sympatiskt sätt, men försökte så gott hen kunde ge allmänt hållna råd om hur man skriver framgångsrika ansökningar utan att ge avkall på sina egna idéer. Den känsla som jag rätt länge haft om min egen framtid (det här är alltså inget allmänt påstående, utan hur det känns för mig, nu) fick mera cement under fötterna. Seminariehållaren betonade att det som premieras i ansökningar är professionalitet och infallsrik normalvetenskap. Man ska visa att man behärskar fältet och att man är beredd att knyta internationella kontakter. Den punkt där det blev alldeles glasklart att den här banan inte är för mig (efter avhandlingen) är det hen sade om vad som inte uppskattas: ansökan ska på inget vis antyda att forskningsprojektet är trevande. För egen del bryter det här på ett ytterst radikalt sätt med precis allt jag tror på gällande filosofin. Att treva sig fram, inte låta påskina att man vet vart man är på väg, inte hitta på att det finns någon övergripande klarhet, en upptrampad stig. Alltså, så här - om det är omöjligt att som filosof treva fram i tankens halvdunkel och labyrinter och återvändsgränder, då är det nog så att det här med att syssla med filosofi på arbetstid som projektforskare inte är något jag kan eller vill göra. Alls. Överhuvudtaget. Men som sagt: det här är en alldeles personlig åsikt, känsla, övertygelse. Jag vet att andra bättre kan hantera och kringgå ansökningar och byråkrati än jag, många låter inte sin sinnesro störas av det, utan gör sin egen grej. Men själv fixar jag det inte under några omständigheter. Att treva är själva filosofins livsluft för mig, och utan det är filosofin helt och hållet meningslös och jag har ingen lust med att titt som tätt låtsas som att det ligger till på annat sätt. Jag vill inte hålla på med att låta mera självsäker, mera övertygad, mera "professionell" och slipat erfaren än jag är. Jag är rädd att jag som människa inte pallar det trycket, och de frestelser som kan uppenbara sig här (i flera fall har jag redan fallit för såna, och sen på klumpiga sätt slingrat mig ut ur trasslet när jag insett vart jag hamnat så där själsligen.) Jag klarar inte av det här med att avgränsa ansökningar till en väldigt specifik excersis man kan ägna sig åt med den neutrala, ekonomiska nödvändigheten för ögonen. Det är något som skrämmer mig för mycket här. Kanske ändrar jag mig någon gång, men så här känns det nu. Jag vill skriva min avhandling färdig inom en rätt snar framtid, skriva den så bra jag kan (som man artigt säger, enligt bästa förmåga) och sen förhoppningsvis hitta ett jobb där det så lite som möjligt handlar om att bygga upp fasader om hur saker förhåller sig och vad som är viktigt. Men igen som sagt, jag säger absolut inte att alla akademiker dras in i sådant fasadbyggande, men att förutsättningarna från min horisont tycks göras svårare och svårare, och att jag personligen inte riktigt klarar av att hoppas på - eller kanske tro på mig själv tillräckligt mycket, vilket skulle krävas - ett sk. eget rum i forskningen.

Och ja, uff - ursäkta emo-texten, men jag tror det är viktigt att skriva om de här sakerna, lufta såna här tankar och rädslor, fast det låter negativt och pessimistiskt. Det är nog ganska dubbelt och t.o.m. farligt att sprida sådan pessimism kring sig - jag skulle ju här hoppas att alla andra tänker och känner på väldigt annorlunda sätt än jag, eller intar en mera revolutionär attityd till befintliga strukturer.

hei autsaiderit!

Jag är glad att Helsingin sanomt, en blaska som ju regelbundet sprider t.ex. Jari Sarasvuos glädjebudskap, publicerar en sån härn parodi på "sporrande" arbetscoachblaj - arbetsmarknaden som bumtsibum. Helt. Fucking. Briljant. Mera dylikt, Hesari! Så här låter det i mötesrummen, Herakleitos och gränssnitten:

No niin. Mä en haluu tarjota teille mitää negatiivista porkkanaa, mut jos te ette priorisoi lisäarvoa asiakasrajapinnassa, ni se on teidän viitekehyksessä muutosvastarintaa projisoiva tavoiteasetanta, eikä se voimaannuta teidän liiketoimintayksikköä. Kato ku mikään ei oo niin pysyvää ku muutos, kiva.

vi lever i den bästa av världar!

Som middagsunderhållning ser jag på ett bokprogram från SVT (under de senaste 6-7 åren har min käraste ägodel varit en digitalbox med inspelningsfunktion). En tidigare chef för ICA pratar med Birger Schlaug (som varit språkrör för Miljöpartiet i Sverige). Schlaug är skarp och ställer bra frågor och hummar expressivt skeptiskt åt företagarens åthävor. VD:n har skrivit en bok som heter Jobbskaparna och det är frapperande hur flummig han framstår i nästan allt han säger - flosklerna duggar tätt och mycket vill VD:n inte över huvud taget gå in på.

- Schlaug frågor om det är bra att ungdomar förväntas ta emot lågavlönade jobb. VD:n säger att detta är absolut nödvändigt och det viktigaste är i alla fall att komma ut på arbetsmarknaden. När Schlaug påpekar att det kan vara svårt att få ett hyreskontrakt om man har så låg lön kan VD:n inte svara någonting alls, bara upprepa det han redan sagt.

- VD:n pratar om etik i affärslivet. Han har engagerat sig för funktionshindrade i arbetslivet och han är kritisk mot olika fördomar. Det låter bra. Sen blir herrn lite mera filosofisk och då blir det snömos. Visst är det så att affärsintresset är det grundläggande, annat är det inte tal om, säger VD:n. En sekund senare säger han att det som motiverar är etiken. Han målar upp en perfekt harmoni mellan etik och företagande.

- Schlaug frågar torrt om det är rätt att en VD tjänar mångdubbelt mer än en ungdom. VD:n blir indignerad och anser frågan vara polemisk. Efter lite mummel säger han sedan att han tycker att det inte är mer än rätt. VD:n har trots allt mera ansvar och är värd sin höga lön.

- VD:n säger att företagande i sig borgar för mångfald, både socialt sett och genom att företagen konkurrerar sinsemellan. Schlaug påpekar stillsamt ICA:s andel av matvaruhandeln i Sverige, mångfald jovisst. VD:n säger att problemet inte är där utan globalt, och det finns ju en del "undantag". VD:n berättar att han började sin bana genom att sköta en butik i Ronneby. Det gick bra för butiken och den expanderade massivt. Hur gick det egentligen till, frågar Schlaug, vad hände med mångfalden där? På sin blogg skriver Schlaug att VD:n förklarar det hela så här i sin skrift: "Vinst är något som kommer av att en företagare i konkurrens med andra gör något rätt, att det skapas kundnytta..." Ja-a, klarspråk.

- På frågan om varför kvinnor har en så dålig ställning i näringslivets topp svarar VD:n att hans egna ledningsgrupper minsann innehåller en stor diversitet.

- Schlaug ställer sig frågande kring det här med jobbskapande. Vad är det egentligen för jobb som ska skapas? Arbetslösheten är hög, men hur ska det fixas? VD:n talar sig varm för att kommunerna ska arbeta bättre med företag, exempelvis genom att tillstånd ska ges mera flexibelt och det ska gå undan också. Då kommer massvis med nya jobb att rulla in. Schlaug frågar på nytt: men vilka är de där jobben? VD:n har absolut noll att säga och upprepar det där med bra företagsklimat, bra relationer mellan kommun och företag, så ska jobben skapas.

I en intervju med ex-VD:n läser jag om hur roligt det verkar vara att vara chef: " – Mina dagar är fullbokade men jag är noga med att lägga in egentid i arbetsschemat. Två timmar i veckan tränar jag på gym och den tiden är helig. Den ruckar man inte på."

"upplevelse"

En underlig grej är det här ständiga tjatet om företag som erbjuder upplevelser. Att gå på bio ska vara en upplevelse. Att besöka en läkarstation ska kunna utvärderas som en upplevelse. Att besöka ett ställe som turist ska vara en upplevelse. Att köpa ett par nya hörlurar ska ge en bättre upplevelse. Att köra en bil ska vara en upplevelse. Att installera en app på sin telefon (om en nu har en sån där smart) ska möjliggöra nya upplevelser. Att läsa en bok (snarare än en e-bok) ska vara en upplevelse. Att gå på festival ska vara en upplevelse. Att äta på en restaurang ska vara en upplevelse. Att åka flyg ska vara en upplevelse. Att gå in i en butik ska vara en totalupplevelse. Att titta på en solnedgång framhålls som en upplevelse när den ramas in i ett glassigt instagramfoto på fb. [Land x] kan upplevas helt på egen hand - inte inom ramen för en all-includedresa och då får man skräddarsy sin egen upplevelse enligt sina egna unika behov.

Upplevelsesnacket går naturligtvis i många fall tämligen uppenbart ut på att sälja grejer och presentera saker som: det här är inte bara [en butik, en hälsostation, ett par hörlurar, en kommun, en festival, en bio, ett ölsjapp] det är en UPPLEVELSE! Upplevelse ger skenet av integrerade helhetslösningar och satsning på att alla mina upptänkliga behov och känslor blir tillfredsställda. Samtidigt ska upplevelsen vara en källa till överraskning, upplevelsen måste vara ny varje gång. Upplevelsejargongen är väl speciellt påfallande inom turism och ett mönster som gör begreppet intressant är dess tänjbarhet. Att åka till en fattig favela tillsammans med en guide kan bli en "upplevelse" - i värsta fall kan upplevelsespråket på olika sätt erbjuda helhetslösningar också för dåligt samvete: jag har ju upplevt något av misären, alltså är jag ju medveten om att problemen finns. Upplevelsen blir både ett äventyr, en tillfredsställelse av nyfikenhet och det kanske är frestande att tänka på upplevelsen i denna form som, för att använda ett annat eländigt inflationsbegrepp, ett uttryck för empati.

En skevhet i upplevelsespråket var också något som slog mig när jag läste en av mina favoritbloggar om litteratur. Bloggaren skriver om en vackert utformad bok och påpekar sen att större och djärvare satsningar på den fysiska boken kunde göra att boken blir en "totalupplevelse" och att det därmed skulle vara lättare för boken att hävda sig. Min undran gäller alltså om "upplevelse" i det här sammanhanget ska förstås som att man tar fram en ofta bortglömd aspekt av läsande och litteratur, den riktiga boken som man kan ta i och som kan vara formgiven på attraktiva och snillrika sätt. Eller hur mycket kretsar begreppet här kring att göra boken kommersiellt intressant, att man genom att tänka på boken som helhetsupplevelse hittar nya ingångar till att sälja böcker? Bloggen skriver om att försvara den traditionella boken och det är då jag undrar om boken överhuvudtaget måste försvaras, i synnerhet genom fluff som det här med upplevelse.

En annan grej med upplevelsediskurserna är att de ställer in dig på att närma dig ett fenomen utifrån DIN EGEN upplevelse - att gå på restaurang, att besöka en festival, att gå på bio, att resa, att handla en skiva, att springa på ett kulturevenemang kommer då att bedömas helt enligt vad jag vill ha. Det här är förstås inte uppseendeväckande alls i en kontext där saker säljs, eventuellt, men det är ändå som att alla de här sakerna - bion, resan, krogbesöket, inköpet - inte alls måste handla om mig på det där sättet. Att gå på bio är att se bra filmer och umgås, att äta mat ute kan få dig att uppskatta en ny maträtt, att köpa de där hörlurarna möjliggör att du kan lyssna på musik på jobbet. Poängen kan förefalla dunkel men det jag skulle vilja säga är att fokuseringen på upplevelse kanske inte alls gör rättvisa åt hur jag tänker kring t.ex. de där hörlurarna (en praktisk belägenhet som jag nu fixat) eller restaurangbesöket ("herregud kocken är skicklig och jag kunde äta den där maträtten varje dag, det här stället är toppen, dit måste du gå!" - - - "det var väl ingen större matupplevelse, vem som helst kunde ju laga den maten och restaurangen ser dessvärre tråkig ut också, den har ingen karaktär" två perspektiv som kan vara väldigt olika i vad som betonas som viktigt och oviktigt och hur man beskriver situationen på restaurangen.).

Upplevelsesnacket är också märkligt när det tränger in i verksamheter där det kanske inte ens är något konkret som säljs, som då ett kulturellt evenemang eller ett besök på biblioteket som är helt gratis ändå presenteras som en "upplevelse". Jämför också sättet att prata om att uppleva en stämning i en viss stadsdel i en stad - ett språkbruk som numera är väldigt vanligt.

Jag undrar i vilken mån inflationen i begreppet upplevelse inte bara grundar sig på expansiv marknadsföring, utan också till viss del påverkar hur vi tänker på saker, vilka förväntningar vi har på platser och situationer och vilka krav vi ställer på saker (en bekant om New York: ja men det var ju inte vad jag väntade mig, staden levde inte upp till att det skulle vara så där speciellt - hen var uttråkad för att New York som stad inte erbjöd en stor upplevelse.). Det är något skumt med idén om att allt som är värdefullt kan omsättas i upplevelsetermer. Ofta sammanhänger det med tanken om att vardagen i sig är grå och tråkig och så WHAM kommer en extra-ordinär upplevelse som räddar oss från den enformiga upprepningens lunk. Guldkant i vardagen och allt det där. Upplevelsen är unik, personlig och subjektiv och you better experience anything at least once.

Googlade exempel:

- "Stjärnkock gör utfodring till upplevelse."
- "En upplevelse som present blir alltid rätt!" (Begrunda vilka konnotationer 'upplevelse' har här! Jag tror det rör sig om många saker samtidigt. När jag börjar googla är det jättemånga sidor som marknadsför upplevelsepresenter.)
- "SJ Upplevelser: köp upplevelsen hos SJ!"
- "Vill du uppleva något nytt? Vill du få minnen för livet? Vi på [....] förmedlar och söker ständigt nya upplevelser."
- "Halland är fullt av fantastiska upplevelser, allt från intressanta och spännande besöksmål till sevärdheter och aktiviteter. Du finner också tips på historiska platser och natur- och kulturupplevelser runtom i Halland."
-  "Vad stimulerande det är med ett avbrott i vardagen för en upplevelse utöver det vanliga. En ny plats, nya erfarenheter, natur, kultur, stillhet eller adrenalinfyllda äventyr för den orädde."
- "Skogen som upplevelse - 7,5 högskolepoäng. Kursen handlar om att skapa förutsättningar för naturupplevelser och kommunicera kunskap om skogslandskapet, leda och guida grupper i olika skogsmiljöer, praktiskt tillämpa utomhuspedagogik, planera och genomföra olika typer av upplevelsearrangemang, diskutera utomhusverksamheters inverkan på folkhälsan samt beskriva skogens sociala värden utifrån ett entreprenöriellt synsätt."
- "Se sommarens kritikerrosade utställning Hello Nature med William Wegman och upplev samtidigt en av världens vackraste konsthallar..."

OK det här inlägget är lite av stating the obvious. Ändå finns det saker att fundera på här, tycker jag.

yrvaken reflektion: spelbolag

Jag har fått en prenumeration på Nya Åland i gåva. Det är en bra tidning, närdemokrati och folk&fä. Men tidningen får mig också att dagligen fundera över hur oändligt surrealistiska dom där kobbarna är. En grej som verkar tas som ett vardagligt politiskt faktum är att när landskapsfinanserna nu är i olag (t.ex. eftersom den klumpsumma skattemedel Åland får av det sk. riket krymper) är det Paf-pengar som tillfälligt ska rädda ekonomin. Det är slående att det är ett spelbolag som antas stå som garant för de pengar som måste skjutas till för att landskapets ekonomi ska gå runt. Alltså, jag har helt enkelt inte fattat sociologin bakom det där. Är inte ute efter att moralisera, utan nyfiken mest, och som när det gäller en mängd ekonomiska fenomen, yrvaket förvirrad.  Enligt Nyan ska 70 % av överskottet från Paf gå till utvecklings- och sysselsättningsåtgärder. Det är något helt grundläggande som jag inte har reflekterat över, dvs. hur spelbolag fungerar och regleras och hur vinsterna delas ut. Paf, en offentligrättslig förening, är "licensierat och kontrollerat" av den åländska regeringen och bolaget lever på spel online, casinon och automater på kryssningsfartyg. Paf i sig är ett intressant case om man tänker på hur ekonomisk makt kan vinnas. Där finns kopplingar till rederier, till offentlig ekonomi och koncernen är känd för donationer till välgörande ändamål.

Enligt bokslutet för 2012 skapas överskott som ges till sådan välgörande verksamhet genom "att erbjuda säkra och socialt ansvarsfulla penningspel". Där sägs också att Paf under de senaste 10 åren gått från monopolbolag till ett företag som tar del i den internationella konkurrensen. Man säger sig vilja utmana monopolbolagen (Veikkaus antar jag) genom att vara "lika ansvarsfulla" som de. Det som fascinerar mig här är blandningen av affärsspråk (man satsar på tillväxt), strikt offentlig styrning, sen det där om allmännyttan som tjänas genom folk som spelar och så på det kommer snacket om upplevelser och företagets ansvarstagande för sina spelare. Smaka på följande sats från en leadershipsite där en Paf-representant pratar om tillväxt och upplevelser: "Vi tror helt enkelt att upplevelser växer när de delas." Jag förvandlas till brittisk filosoffarbror i en stoppad fåtölj som försynt ställer frågan: and what does it mean? (Du hittar också andra godbitar på sidan, ledarskaps- och arbetsfilosofi och övriga aforismer.)

Jag tycker att nån borde göra en åländsk version av The Wire (som jag nyss sett sista avsnittet av. Briljant serie). Lite pengatvätt, lite skumrask på haven, lite regeringspolitik, lite hysch-hysch i styrelserummen, lite ljusskygga bankdramer, lite om filosofin kring "välgörenhet". Bara att skrida till verket! OK, verkligheten är knappast så spännande och snaskig, men det är någonting jag inte förstår mig på här, vilket visar hur lite jag vet om med Paf jämförbara bolag och vilken koppling till staten de har och vilket slags historia sådana företag har. Märkligt med ekonomiska fenomen som på ett sätt är väldigt framträdande och vardagliga (med annonser, spelautomater osv.) men som samtidigt bär på en hel historia av ekonomi, statlig övervakning (i Finland är det Utbildningsministeriet som fördelar vinsterna från Veikkaus) och attityder till spelverksamhet. Med andra ord är inte lotterilagen och dobbleribrott något jag gått runt och grunnat på hittills. Lite intressant är det nog.

Men det som de här snurriga funderingarna mest av allt genererade var en omedelbar lust att läsa om James Ellroys trilogi bestående av American Tabloid, Cold Six Thousand och Blood's a Rover.

cutting edge!!!!

Tittar ner i mörkret - och något tittar tillbaka (läser tidskrifter, ni vet vilka):

Har ni hört begreppet IMPRESSION MANAGEMENT?
Nu har ni hört det.
Vet ni att de flesta anställda i sk. Sweat shops har VALT att jobba där och att det är ett exempel på moralisk AUTONOMI?
Nu vet ni.

Och så har vi kommit till dagens citat:

"Time theft is defined as time that employees waste or spend not working during their scheduled work hours. This behaviour is unethical as employees are compensated for this time even though they are not producing for their employers. Thus, they are intentionally stealing time rightfully belonging to their company. Time theft includes behaviours such as arriving late to work, leaving work early, taking extra or longer than acceptable breaks, and on-the-job daydreaming. Unfortunately, time theft is a major problem for organizations in terms of its frequency and financial costs. For instance, in the construction industry alone, evidence suggests that 53 minutes per employee is lost daily due to time theft."

Artikeln, som publicerades i en företagsetisk journal i år, rustar oss med stora insikter i mänskligt själsliv. Efter att ha konstaterat att dylikt oetiskt sabotage beror på normer och attityder, som i sin tur beror på föreställningar, och den konkreta möjligheten att utnyttja situationen, vänder sig skribenterna till chefer ute i företagen:

"For example, our study indicates that employees are more likely to hold unfavorable attitudes toward time theft when they perceive that it will lead to verbal reprimands, docked pay, or termination. Thus, organizations should explicitly outline any disciplinary actions that will be taken against employees committing time theft in an effort to influence the behavioral beliefs on which their attitudes are based."

Vi snackar 2010, inte 1833. Det här får mig att tänka på beskrivningar av industrialismens begynnelseår och den disciplin som inskärptes bland arbetarna, som förbjöds att vissla och sjunga på arbetet. År 2010 uppmanar man till disciplinära åtgärder mot dagdrömmande tidsstöld.

absurt

Dagens mest absurda ögonblick (vid sidan av att höra "My heart will go on" i Viking Lines café) inträffar när jag surfar på hemsidorna för Åbo universitetssjukhus. En av rubrikerna: "resultatområdet psykiatri". Jag blir nyfiken och går in på sidan. Där avhandlas kort (på finska) vilka tjänster som produceras. I ett mejl fick jag en gång höra att ni/vi humanister nog inte har speciellt bra koll på businessifiering. Jag är rädd för att det stämmer i mitt fall - att kalla psykiatri ett "resultatområde" gör mig nämligen en smula illa till mods, fast det troligen är något som många inte ens skulle stanna upp inför, så vardagliga som den här typen av benämningar/tankesätt har blivit.

Picture of the day

Hello, my name is Angela Merkel. I am a state capitalist. How are you today? I am fine, thank you. Have you heard about our latest deal? No? I am very pleased.

NO!

"A robust account of the virtues, such as the one offered by Aristotle,requires clearly identifiable goods connected with the norms and practicesof human beings who identify themselves as members of communities that areculturally and historically situated. [....] Instead of taking as starting points theprinciples of an abstract, universal reason and the freedom of theindividual, virtue ethics thrives on and is nourished by tradition. [.....]In the past three decades we have seen a revival of virtue ethics and theidea of the common good in largely academic philosophical discussions.Perhaps the time has come to extend the debate, pioneered among others bythe late Robert Solomon, to the theory and practice of business ethics today. [...] What is the common good of a business? How does it relate to the common goodof society? [...] Do the virtues provide a basis for alternative paradigms of corporatesuccess, or alternative measures of social capital? "

No.
NO.
No, no, no.
Just say NO.

projekt

Jag läser Ylva Hasselbergs fina artikel Wenell och projektideologin i Ord&Bild (3/2008). Sedan googlar jag fram den här bilden. Jag har inte läst Wenell. Wenell kisar in i kameran. Rutig skjorta. Svartvitt.

Så här börjar Hasselbergs artikel: "Arbete är och bör vara centralt i livet. Allt som inte är livsuppehållande aktiviteter (äta, snyta sig, sånt som inte kan göras av någon annan) kan vara arbete." Den här formuleringen fick mig nästan att ramla av stolen (håller jag på att förlora förståndet?): i ett visst perspektiv på arbete som blir mer och mer vanligt blir aktiviteter som att äta och snyta sig anomalier just eftersom de inte låter sig beskrivas som "potentiellt sett arbete". Hasselberg, som är ekonomihistoriker, skriver fint om idealiseringen av Förändring och Framsteg i projektvärlden:

"Projekt är till för att göra särskilda typer av arbete, arbete som syftar mot ett specifikt mål, som inte bara är att sköta den gamla vanliga ruljangsen. Andemeningen i Wenell om projekt är att sådant arbete är lite finare och mer intressant än annat arbete. Det syftar ju till förändring. Det livs- och organisationsuppehållande, reproducerande, är aldrig projekt. Diska disken får jag göra varje dag utan att det någonsin kan bli projekt av det. Projekten, det är de Stora Fältslagens värld. En värld av erövrare, atleter och stora män. Ingen disk, ingen barnpassning, ingen löneadministration."

Jag skriver under på allt detta (inte som en beskrivning av Wenell, det kan jag ingenting säga om, men som en beskrivning av något jag känner igen från olika håll). Hasselberg lyckas verkligen fånga en hel ideologi i den här formuleringen. Jag har läst lite projektmanagementlitteratur; lite populärt, lite mera ingenjörsorienterat. Militär- och idrottsliknelser är faktiskt väldigt, väldigt vanliga i de mera populära sammanhangen och det är viktigt att projektet beskrivs som det stora Äventyret, en massiv Maskin av a) örnögd management b) myror som arbetar (underleverantörer & sånt, gud vet varifrån dom kommer). (Det kliar i deleuzefingrarna)

Hasselberg kopplar - helt riktigt, förefaller det mig, ihop projektindustrin med kvartalskapitalismen. Projekten med sina deadlines ger mätbarhet och synlighet och saker som kan avslutas om molnen anhopar sig på himlen. Målstyrning och uppföljning/utvärdering är projektets A och O. Det finns fantastiska sätt att kvantifiera detta och bryta ner arbetsmomenten på sätt som, liksom Hasselberg också påpekar, för tankarna till taylorismens glansdagar. Det är inte bara arbetsfördeling och tid som ska kvantifieras, det gäller också för risker. (Vad som kan läggas till Hasselbergs beskrivning är att en av de största slitningar inom ramen för projektmanagementtänk är den mellan hårda ingenjörskvantifieringar och de som talar för "projektens sociala dimension" - som då kan manageras på sitt eget vis.) Hasselbergs oro är befogad: finns det en kollektiv mätpsykos som underminerar tänkande kring vad som verkligen är meningsfullt?

M. Wallenberg filosoferar om arbete.

Det finns få saker som är lika skojiga som att läsa om läskigt rika kapitalisters prisande av hårt arbete. Det slit som tagit dem till toppen, den möda som framtida generationers aktiehajar måste vara beredda att lägga ner på sitt....värv. Marcus Wallenberg intervjuas i kulturtidskriften Aktiespararna (som jag naturligtvis följer på regelbunden basis) under den snärtiga rubriken "Våga vara dig själv!":

Grunden till Wallenbergimperiet ligger i Stockholms Enskilda Bank, numera SEB, som grundades 1856 av André Oscar Wallenberg. Sedan dess har många inom familjen haft framstående positioner inom banken, och till hösten blir Marcus Wallenberg ordförande. Som person verkar han öppen, lugn och ödmjuk, kanske några av de sidor man måste ha för att nå långt. Marcus själv tror dock att det finns många andra faktorer som påverkar.

– Det är jätteviktigt att man lär sig saker ordentligt från grunden, och man måste vara beredd på att jobba väldigt hårt för att nå dit man vill, säger han. Det gäller också att man har en stark integritet och även ett stort intresse och engagemang för det man gör. Den som jobbar hårt och visar framfötterna blir ofta belönad.

[...]

Ibland kan det finnas genvägar för att nå dit man vill. Dessa kan dock vara svåra att hitta i näringslivet, där mycket bygger på erfarenheter, utbildning och kompetens. Marcus Wallenberg är osäker på hur en person ska vara för att nå toppen eller om vissa personlighetsdrag är en fördel.

– Det är svårt att säga att någon har fördel av att vara på ett visst sätt, säger han. Det bästa är att bara vara sig själv, det kommer man längst med. Det funkar inte med att spela något slags spel eller att försöka vara någon man inte är. Man måste också inse att man kanske inte pas sar för allt, trots att det ibland kan vara svårt. Alla kan inte passa för allt, utan det gäller att försöka hitta något arbete där man trivs och passar in.

Marcus Wallenberg tror dock inte att det finns några större skillnader i förutsätt ningar mellan killar och tjejer för att lyckas i det relativt tuffa näringslivet.

[...]

– Samma grund gäller för tjejer som för killar. Det är viktigt att man är sig själv och att vara engagerad. Dessutom tror jag att man måste söka sig till en öppen miljö som inte värderar män och kvinnor olika utan istället tar hänsyn till kompetensen. Men samhället i stort verkar ha fått en ökad acceptans för att kvinnor gör karriär, och jag tror att det ser bättre ut idag än för bara ett par år sen.

Hårt arbete och engagemang

Det finns säkert många som drömmer om en situation lik Marcus Wallenbergs, men själv vet han att det ligger mycket hårt arbete bakom för att nå den allra högsta toppen - dit bara ett fåtal personer når. Han betonar återigen vikten av ett intresse och hårt arbete.

– Den som inte är född med ganska mycket tur, måste arbeta väldigt hårt arbete och ha ett starkt engagemang för att komma långt, säger han. Man måste vara kreativ och stå för det man tror på. Det funkar inte heller att jobba med något man inte har lust med eller inte tror på.

[...]

Fakta Markus Wallenberg:
Namn: Marcus "Husky" Wallenberg
Född: 1956
Utbildning: B. Sc. Foreign Service, Georgetown University, Washington D.C.
Bästa aktieköp: AstraZeneca
Sämsta aktieköp: Telia
Förebild: Väldigt många företagsamma entreprenörer
Reser helst till: USA
Viktigt i livet: Familjen
Hobby: Segling
Okänd talang: Laga lördagsomelett
Gör på semestern: Har ingen fast agenda

**
Den här texten är helt fantastisk. Lördagsomeletten. Ingen agenda på semestern. Killar och tjejer. Hårt arbete. Hårt arbete. Visa framfötterna.

Amazon recommends me....

Amazon.Uk advises me to buy this book. How to lead by Jo Owen. "Owen dispenses with management-school jargon and education babble and cuts right to the heart of the matter, breaking leadership into four areas: foundation, practice, mastery and the leadership journey. In each area he spotlights a number of features: focusing on people, being positive and being professional. Additional topics in each area address leadership from the entry, middle or top levels." EACH SECOND OF LIVING WITHOUT THIS BOOK IS UNBEARABLE! I can't take it anymore. GIVE ME THIS BOOK TO DEVOR NOW! I really need to learn about those four areas of leadership, I do. I WANT TO LEARN HOW TO LEAD! (Leading is fun! It has to do with people! You need to stay positive! Be a professional!)

(Book-cover: neo-fascism. That's all.)

Gösta & business

Gösta's hand trembles. This was the door, this was the house. Once, it was his life. Now, the tools. Fine. Let's go inside. Let's have a look. Gösta's chair, Gösta's desk. Gösta rummages through the documents. Gösta finds what he is looking for. The figures, the names, the locations. There will be no complications. They trust Gösta. They are expecting him at noon. He knows where to go. He knows the face he should look for. Everything is settled.


Once, it was his life. Gösta had contacts. Gösta knew things. He was around. He recalls the lunch breaks; kauppalehti and the curvy worries of the stock market. Bad Chinese food. CEO:s and delicious coffee. Coffee stomachs rumbled and the clock was ticking. Like a bad sign: time is money. You are but the embodiment of it. Deal with it, kid. They told him stories about India, the outbacks of the jungle, the endless seas. The arctic steppe. The heat of the southern sun. These stories were jokes, edification, moral guiding, professional advice - spiritual numbing. A disclosure of realism. He was driven towards it. It felt good. He surfed the wave. "If you intend to work here, you must not grow soft-feeted." said Boss, eyes of blue steel. "Don't take it personally." "This is the way it works." Boss wants them to believe they will change everything. There's endless possibilities, endless challenges. His voice is infectiously sweet, alluring, seductive. You have to leave everything behind, Gösta. Forget everything you learned. Forget everything. Step into the room and look into the light. Look into my eyes and try to look like you believe it. You want to. I know it. You do.

Gösta listens to the hum of the document destroyer. Serious business, it is. Gösta learns a word: clandestine. Gösta learns the rules: this is important shit, one step in the wrong direction, and you've destroyed everything. Everything. It will destroy you, too. This is not for the eyes of the world to see. If you're involved in serious business, you can't run around telling everybody about it. You understand. The professional knows when to keep quiet. The professional never forgets who he represents. He keeps an eye open. Keep an eye on the next guy. Close the door, will ya. Let's talk. We're in for something BIG. The whole place is in a frenzy. Nobody eats, nobody sleeps. Nobody counts the hours. It's happening.

The distinction between soft values and hard values is glued into Gösta's mind. Hard values are hard facts. Tangible, real, concrete. But we are only humans. Humans are tricky. Humans get in the way of stuff. Machines, projects, plans. Humans are silly. But they can be managed and management takes on different forms. Business is a whole, consisting of many parts. Gösta reads books about human resources. Gösta writes masterpiece reports. Team building, Capacities, integration, core values, value creation. Gösta grows deeper into nu-speak, biz-speak, no-speak. Gösta's mind is a blank. Gösta is afraid of himself and what he has become.

Gösta jots down figures. Gösta sweats and makes things up. Gösta falls asleep on his desk. A nap. Nobody will notice, too busy. Gösta drinks 8 cups of coffee. In the afternoon, he sneaks out of the office. "An errand". Gösta and Gösta's mate hole up in a cafe nearby. One of them is smoking. One of them is complaining. Gösta eats a donut. It's another quarter, Gösta. It's another round. The leaves are changing color, and Gösta realizes something. He packs the bag with the computer, the documents and his coffee mug. His Powerpoint conclusions (five points about morality & management). It's a cloudy day. There's no wind. He throws all this shit into the river. Gösta's history rests in the company of rusty bikes and rubble. Gösta walks down the street.

risky business

I've learned something today: I should stay clear of business.

Two years ago, I was working in a weird place and we had to show up at a lot of pointless seminars, packed with boring people. There was a lot of opportunistic and/or technical management theory, of which I understood very little, but I still disliked it very much. After one of these horrendous seminars, we were all going on a small cruise (initiated by pink, sweet drinks). It sucked. I hurt my foot when jumping down from the boat and then I had to make civilized conversation for the rest of the night even though the pain was quite unbearable. During a few months, my mobility relied on a pair of crutches.
This morning, I was late for some silly presentation at a business ethics course I never should have attended in the first place (see previous post). Suddenly, I tripped over something, and found myself lying on the ground. I stood up, the foot was hurting quite a bit, but I didn't think about that. I endured the first presentations, but after that I was subdued by pains and went to see a doctor instead. Which was a good thing. My foot is now covered with plaster. I feel like a mummy.

On the plus side, I didn't have to make a stupid presentation today, in which I would have, seriously! - been blabbering on about irrationality and rationality, the stupidity of men and the futility of revolting against the Laws of Economics.

But that is poor consolation. Admittedly, I am the clumsiest creature on Earth.

Academic business

Today I was parttaking in a seminar dealing with an important issue at our Uni, the personnel in which consists of those who are employed by it, the "real" staff, and people who are dependent on scholarships. It is good to get information, it is good to learn how different parties think about the situation.

But there were some things in the discussions that seemed strange to me. A dystopic picture of the future was conveyed by the way people tended to talk. The current situation was depicted in terms of the research student's attempt to be allowed into the élite of academia. If you're not in the élite, then you're a fucking nobody. Then you'll be rejected everywhere and you'll end up unemployed, and you cannot even count on being granted unemployment benefit.

Of course I know that this is a true description of the situation. I don't dispute that, and doing it would be plain stupid. I don't think people are complaining too much, not at all - people were rather asking constructive questions about practical things and about how the situation is to be changed for the better.

But I think it is a bad thing to see this as the only possible options, anything else being "unrealistic". It is somehow taken for granted that the only possibility for universities is to adapt to some sort of business logic. To compete, to attract the big Buck by presenting research projects as something to be applied to and utilized in business. On the other hand: while the legitimacy of business is never, never questioned, the legitimacy of doing research is constantly scrutinized: what makes your research project a useful one?

After having graduated as a M.A, I started a Ph.D project. By that time, I was quite oblivious to how deep concerns about academic competition actually go. Now, I've been noticing it in the way I think about the work I do, and especially in how I think about what kind of work I should be doing.

There are days when I worry about being slow & stupid: when my mind is numb and every question seems irrelevant and everything I read is unintelligible. That is one thing. It's part of the job, I guess. But then there's another thing: I worry that I am too slow, that I should figure things out soon. Soon. That I should gain some sense of how my topic is structured. This means that I start thinking about what I am doing from the outside. It is no longer important what I am thinking about but rather what it looks like in the eyes of the guys who decide about scholarship applications. In the eyes of journal reviewers who would make my article into an entry on my CV.

Today I got an e-mail about my abstract for a seminar on "belief"/"faith". It was rejected. That's OK, it was not a well-written abstract. But what is pissing me off is that I start to think about this in terms of how I should start writing things that will pave the way for grand appearances at seminars. But that's not what research should be all about, is it? Instead of making me more efficient, these types of perspectives make me tired and confused.

That's Bullshit.

"Indie hits"?

Pitchfork is one of the most prominent places on the Internet dedicated to indie music - news, concert- and record reviews. On August 22, Pitchfork delivered a very sour and perplexed review of a record called "This is next". "This is next" consists of tunes by the biggest-selling indie artists (Bright eyes, Of Montreal, Spoon). "Indie hits"? Isn't that a contradiction in terms? Who is conceived to be the audience of this type of thing? It can't be the fans of the artists on the album: they already know these songs, and probably own the album or have downloaded the songs. The reviewer's, LeMay's, suggestion is that Warner-owned distributor Alternative Distributor Allience is trying to sell indie artists to a mass audience, supposedly buying the album at a Wal-Mart type of non-specialty retailer.

The question is: if the distributors of alternative music will attempt to transform indie music into products that are sold to mass audiences, how will this change the conditions of distributing indie music? Will distributors exclusively concentrate their resources on the artists they think have a potential of Wal-Mart success? LeMay comments: "Historically speaking, bad things tend to happen when major labels seek to impose their own promotional strategies on their independent partners." I think there is a lot of truth in this.

LeMay reassures the reader that he doesn't want to keep his obscure indie favorite bands to himself - and the rest of the indie élite. The issue is not about that. It's good that decent bands reach an audience. But, as he says, the idea behind "This is next" "is far more condescending" than the elitist indie rocker's scorn for the "masses".

Entrepreneurship - better start early!

While having a drink at one of my favourite bars, a friend told me a story that really shocked me. She had been talking to a colleauge of hers, who is a parent of a child. Nowadays, the colleague told my friend, kids are expected to create a portfolio twice a year - in kindergarten! I imagine that the "portfolio" is a collection of everything that the kid has produced during 6 months; drawings etc. I don't know whether this was my friend's interpretation, or if it was what the colleague said, but the thought here would be that by creating a portfolio the kids would be taught the virtue of consistency - that it is important to finish what one has started.

The kids are also, the colleague reported, asked to make self-evaluations. In these, the kids are evaluating how they are progressing, how their general attitude is, what contacts they have with other kindergarten kids etc. As I remember the story, the colleague's kid was five.

Now, to me, this sounds like a horrible attempt to prepare kids for a future of entrepreneurship. Already in kindergarten, they are informed about the value of viewing oneself as a creator of "projects". Every activity - be it drawing, building things - is not important or fun in itself - it is worth while doing as a means for something else. The idea seems to be that the activities that kids are generally engaged in should be a preparation for the reality of the labor market: one should possess many different skills, be ready to critically evaluate one's project. And even more importantly: one should reserve one's energy for valuable things only. Valuable, that is, from the perspective of "entrepreneurship".

In some ways, this whole idea seems absurdly confused. Of course, a kid learns, by and by, to see herself in relation to others: she learns what is considered important by others (I do not mean this in a stimulus-response way, but rather in an existential sense), and she learns what it means that one is understood in a particular way. But it seems outrageously stupid to think that childen could be taught self-knowledge systematically. I don't think it is a good idea that kids, from childhood onwards, should pursue a project of "creating an identity". I mean: how does one perceive life if almost anything one does could, and should, be collected in a "portfolio"?

Another dimension of this story is, of course, political. The kindergarten in the story seems to have some sort of agenda as to how they, in the best way possible, can influence the kids and prepare them for what is most vital in life: business.

Must I say I am "somewhat critical" of an idea that kids should be moulded into entrepreneurs already by the age of five?

immigration, efficiency and value creation

I heard a story about an economist and political activist from a former Soviet republic who fled to Finland after having received threats from the police and after having her bank account blocked. Today she is working as a cleaner. It is difficult for her to be granted citizenship, as this requires language skills - how could a person acquire them while working more-than-full-time in that type of job? (I think she had three different cleaning jobs) - As I understood from the story, citizenship also presupposes some form of administrative acceptance from one's 'original country' (I don't know what that means in practice, but it seems quite troublesome if the reason why one has fled the country is the political authorities in that country).


A completely different perspective is conveyed on the homepage for the Finnish Directorate of Immigration. In a news article where the year of 2006 is summed up it is pointed out that one important project for the directorate has been to "evaluate the efficiency and value creation in Finnish immigration administration". I don't know - 'efficiency' can of course be understood in several ways (efficiency in relation to what? one wants to ask), and perhaps there can be something positive in seeing efficiency as something important if that for instance means that this process of self evaluation (the administrations were to perform to self evaluations) could lead to a higher awareness of what it is that leads to the painstakingly long and unsure waiting periods for decisions about residence permits).

But at the end of the article it becomes evident that efficiency means something different from this: there are to be redundancies in the personnel and they now have to think of more efficient methods.

And value creation? What has that got to do with anything? Why is value creation seen as something that the immigrant administration should try to achieve? I am at a loss of how to understand this.