Kapitalism med samvete?

Jag har gått och grubblat på en tidningsartikel jag läste för ett tag sedan. I den uttalar sig en forskare som tycker sig se en utbredd utveckling - en utveckling som gäller hela vårt ekonomiska system. Resonemanget är ambitiöst, och tycks vara avsett att sprida hopp på tvärs mot krisvarsel, cynism och skandaler. Forskaren menar att ett nytt skede nu tagit vid, ett skede som markerar en etisk vändning där kapitalismen inte längre handlar om att skapa vinst. Nu inser man att värdeskapande är så mycket mera än vinst. Det verkar som att forskaren tänker att företag i allt högre grad motiveras av andra saker än vinst; vinster är bara en nödvändighet, men ingen drivkraft.

Resonemanget bygger på att det som är avgörande är hur vi tänker kring ekonomi. Forskaren menar att ett enkelspårigt ekonomiskt narrativ nu bytts ut mot ett mera komplext sätt att tänka. De problem som finns med kapitalismen - att vinster inte sipprar ner är något som nämns - kan enligt detta åtgärdas genom att andra motiv blir tongivande. Nu finns det ett nytt "tryck" på en godare form av kapitalism. Det här trycket består i ökad medvetenhet hos konsumenter, som börjar ställa krav, fler visselblåsare och fler företagare som drivs av andra motiv än vinst. Ramverket som präglar denna nya kapitalism är ett erkännande av företagens delaktighet av en komplicerad social miljö.

För en massa år sen läste jag en hel del resonemang om så kallad företagsetik. Den här forskarens idéer är tankar som omfattas av många. Man hoppas på en bättre och mänskligare kapitalism där företagens beroende av andra aktörer sporrar etiskt handlande. Det som upprätthåller förhoppningen är bilden av att ekonomi består av enskilda företag och att det avgörande är de motiv som styr enskilda människors handlande, må det sedan gälla konsumenter, visselblåsare eller företagare. Just uppställningen mellan det endimensionella och det konplexa ger ytterligare lyster åt tanken: kapitalismen går från det enkla till det komplexa - från det mekaniska till det sociala.

Jag tror det är viktigt att gå i dialog med de här tankarna just eftersom de tycks så vanliga, så lockande. Gå i dialog - och gå till grunden med vad som menas med "det ekonomiska systemet". Är det verkligen motiven som styr? Kan snälla entreprenörer förbättra världen bara de erkänner sitt sociala beroende? - Utmanningen är att titta på vad som lämnas bort i den här bilden: konkurrens, tvingande konkurrens, tvingande omständigheter. Och det är också viktigt att fundera på hur en sådan här bild av etisk kapitalism konstruerar "social omgivning". Här framstår det sociala som något som närmast per definition, när det erkänns, innebär något positivt, progressivt. Om beroenden erkänns är det något som är bra.

(Att "värdeskapande" i de här beskrivningarna blir en yvig gest mot något som tycks självklart - typ: nu skapas värde genom brand, genom något immateriellt, genom etik etc, är så klart symptomatiskt.)

om tillväxt: något, något, något - men vad?

Ett av de absolut mest dominerande narrativ om vår situation just nu i Finland är följande: den gamla industrieran är förbi, Finland befinner sig i kris, produktiviteten har minskat och vi kan inte längre räkna med den gamla välfärdsstaten. I dagens HBL intervjuas ekonomen Åkerholm. Han säger, och det här tror jag är avslöjande, att Finland inte kan återgå till de gamla formerna av industri och vi ska därmed inte inbilla oss att vi ska konkurrera med låglöneländer. "Därför måste vi få någonting annat istället. Vad det är vet vi inte, men för att kunna upprätthålla vår levnadsstandard måste det vara någonting med ett betydligt högre förädlingsvärde än det vi blev av med."  Den här formuleringen är otroligt talande för hur dagsläget skildras. Den finska så kallade passiviteten - som här, liksom ofta, tillskrivs en för bekväm välfärd - kritiseras i hårda ord. Vi måste bli aktiva, aktiva! Men hur? Vi måste skapa värde, om vi bara visste hur. Katastrofen om hörnet, levnadsstandarden som kommer att sjunka, obönhörligen, om vi inte lyckas genomföra grundläggande förändringar, OCH VI MÅSTE BLI AKTIVA OCH KREATIVA NU! Det är något närmast komiskt i den här sortens lite depressiva, förmanande, utfallen. Det aktiva framhålls - ni vet det där om Finland som ett land där ingen vågar satsa på egna idéer - men sen tilläggs också att vi i nuläget verkligen inte har den blekaste aning om vad som egentligen vore en lönande, kreativ väg in i framtiden och att vi inte längre kan hoppas på en enda bransch som vi kan förlita oss på. Det gäller att ha kunnandet i skick, grundförutsättningarna på plats, sen på något vis ska vi bli aktiva och kläcka kreativa idéer som har ett betydligt högre förädlingsvärde än det gamla. Det är något paradoxalt över tonfallet här: uppmaningen om mera optimism, mera kreativitet, mera innovationer, men samtidigt en illa dold pessimism om internationell konkurrens och en fundamental osäkerhet gällande vad det egentligen lönar sig för Finland att satsa på i dessa tider. Även om det är lätt att hålla med om en destruktiv form av nostalgi, och en lika destruktiv upptagenhet vid nedskärningspolitik, är det symptomatiskt att den centrala frågan, som den ställs här, är: hur skapas tillväxt? Det jag tror händer här är att problemformuleringen oroligt studsar mellan olika saker: (anti)byråkrati, tillväxt ("högre förädlingsvärde") men sedan också finländares mentalitet, att vi måste lära oss att tänka på ett nytt sätt, våga satsa, fokusera på det nya. En av de konsekvenser detta har, tror jag, är att allt företagande klumpas ihop under rubriken "Finlands framtid", för att driva argument exempelvis om företagsskatt och arbetslagstiftning utifrån retoriskt drivna förhoppningar om kreativitet och nyskapande, för att inte tala om "att vara aktiv", och "aktivt" möta hotet om försämrad levnadsstandard. [Okej, säkert banalt påpekande, detta, men sådant hänger jag upp mig på.]

Frihandel

I dagens HBL finns en artikel om ett av kapitalismens allra mest groteska fenomen, nämligen motarbetandet av billiga generiska mediciner. Patenter ska skyddas. Här sammanfattas "frihandelns" paradoxer:

Läget är väldigt komplicerat. Frihandel står högt på agendan och det är hårt tryck från stora internationella spelare, både de stora internationella farmaceutiska bolagen och länderna trycker på för att Indien ska acceptera en ändring av sin lagstiftning, som skulle göra det svårare att få in generiska läkemedel på marknaden.

Frihandelns frihet, alltså - frihet för stora företag att skapa och ta bort handelshinder enligt behov.

basinkomst & höger/vänster

Snabb och slarvig fråga:

På Åland har en diskussion väckts om basinkomst. Är mycket glad att diskussionen lyfts fram och de som skriver insändare och på andra sätt engagerar sig för saken gör ett jätteviktigt jobb.
En grej jag måste grunna mer på som framhållits i debatten just på Åland är att förespråkarna understryker att basinkomst är en sak som inte ska ställas i relation till en politisk höger-vänsterindelning. Basinkomsten är vägen framåt, heter det.

Jag antar att exempelvis en förenande punkt är kritiken av arbetsförmedlingens roll och de absurditeter som finns där: aktiverande åtgärder ("rehabilitering"), tvång och förödmjukelser. En annan förenande punkt verkar vara kritik mot krångliga skatteavdrag och behovsprövade arbetslöshetsbidrag.

Redan nu är stödet för basinkomst diversifierat: stöd finns inom Vänsterförbundet, Gröna, Centern och till och med en falang inom Samlingspartiet. Till och med Nalle Wahlroos lär en gång ha formulerat sitt stöd för någon typ av basinkomstliknande idé.

Är kluven.

Å ena sidan kan jag förstå att man vill vinna brett stöd, och utifrån det signalera pragmatism och realism. Utan ett brett stöd kommer en så stor förändring som en basinkomst inte att vinna gehör. Det är därför centralt att samla politiskt stöd från olika håll.

Å andra sidan: jag har svårt att tänka på basinkomsten som något som kan isoleras från andra politiska åtgärder. En högeridé om basinkomst baserad på föreställningen om flexibilitet på arbetsmarknaden och att hyvla ner staten är farlig. Här kan basinkomsten komma in som ett sätt att stöda en redan pågående utveckling ("vi har inte råd med välfärdsstaten som den ser ut idag").

Men basinkomst kan också kombineras med andra åtgärder, och genom det vara ett steg bort från ett arbetssamhälle löntagarens position i relation till arbetsgivaren stavas beroende och (ofta) rädsla. Ett steg i en annorlunda riktning än den nuvarande, där överutbudet på arbetskraft är något som arbetsgivarsidan kan använda till sin fördel. Med andra ord, givet andra åtgärder kunde en basinkomst skapa en bättre utgångspunkt för att ifrågasätta arbetsgivarens makt över arbetstagaren.

Att diskussionen om basinkomst och dess relation till höger/vänster är snårig redan nu visas också av den rädsla som fackföreningsrörelsen och (stora delar av) SDP visat: deras analys uttrycker en farhåga att en basinkomst skulle utmanövrera facken. Andra har hävdat att en basinkomst inte alls marginaliserar facken, utan tvärt om, det behövs ett förnyat engagemang för exempelvis uppsägningsskydd och förbud mot nollavtal.

Men jo, det här med realism, att faktiskt försöka genomföra en basinkomst. Det är viktigt att faktiskt genomföra, att tänka konkret kring den, som att det faktiskt något som går att driva igenom. Men hur göra det utan att ge avkall på det slags solidaritet och motstånd mot klassklyftor som är avgörande för att basinkomsten inte ska bli ett sätt att t.ex. lämna folk åt sitt öde?

En fråga som hänger ihop med det här är relaterad till arbete. Basinkomsten ses av många som ett realistiskt sätt deala med det som tycks vara ett faktum (även om det såklart är enormt omstritt hur exempelvis automatisering kommer att påverka antalet jobb och även om folk utgår från radikalt olika analyser av det ekonomiska systemet): det finns inte och det kommer inte att finnas lönearbete för alla.

Men vilken är relationen mellan föreställningen om att fasta anställning och full sysselsättning är ett förgånget tillstånd, och den typen av sysslor som måste göras, oavsett om de görs inom ramen för lönearbete eller andra former av arrangemang? Här har basinkomsten en potential, men jag tror det är viktigt att också se skiljelinjerna mellan två olika förhoppningar. Utifrån den ena ska arbetsmarknaden rulla på som vanligt, och så att vi ger upp hoppet om att alla kan vara en del av arbetsmarknaden hela tiden. Utifrån en annan förhoppning kan basinkomst vara ett steg i en annorlunda riktning, där själva idén om arbete kan förändras, framför allt den roll som lönearbetet har, och vilka konsekvenser det kan få att lönearbetet kan få en decentraliserad roll.

Sen slutligen kanske man menar olika saker med att betona att diskussionen om basinkomst inte ska fastna in en uppdelning höger-vänster. En lite annorlunda tolkning skulle vara att det är viktigt att inte fastna i partikäbbel, det vill säga låsta positioner där det hela tiden blir viktigt att samla poäng för sitt eget läger. Om det är vad det betyder: kör hårt!

Chockdoktrinen, en jävligt viktig bok

Att jag läser Chockdoktrinen, skriven av Naomi Klein, först nu (boken kom ut 2007) är inte överhuvudtaget problematiskt. Boken, som handlar om kris- och katastrofkapitalism, har tyvärr inte förlorat något av sin aktualitet. Tvärt om. Det är dubbelt upp ruskigt att läsa boken eftersom huvudpoängerna belyser de senaste årens ekonomiska kriser. Kleins stora budskap är att välta omkull ensidig och ideologisk idé om att marknadsekonomin alltid medför demokrati och välstånd. Hon visar hur marknadsekonomins ideologer snarare ofta sett demokrati som ett problem och att drastiska nyliberala processer genomförts mot befolkningens vilja. Den chockdoktrin hon talar om utgår från att avgörande kapitalistiska samhällsreformer - privatiseringar och avregleringar - görs då ett samhälle befinner sig i en kris, eller i samband med en katastron. Ofta har det till och med varit så att marknadens ideologer själva varit med och manipulerat fram krisen, eller gjort en redan existerande katastrof ännu mera katastrof. Poängen är att reformerna görs då ett land präglas av förvirring och kaos. Klein återkommer till kapitalismideologernas dröm om det oskrivna bladet, att det gamla systemet (de stadsägda industrierna, den befintliga demokratin, den existerande samhälleliga infrastrukturen) ska raderas för att något nytt ska byggas upp på en helt avreglerad ekonomis grund.

Jag kan inte nog betona hur viktig den här boken är. Kleins tegelsten belyser chockdoktrinen genom att i exempel efter exempel visa hur det existerande samhället får stryka på foten för att kapitalismen ska kunna sättas i verket, så att entreprenörerna ska få härja fritt. För att nämna ett exempel: då Sri lanka drabbades av den tsunamin sågs detta som ett briljant tillfälle att fösa bort den traditionella fiskerinäringen från stränderna. Istället skulle man bygga upp hotell för "ekoturister", en betydligt mera lönande affär än självförsörjande fiskare. Ett annat exempel är beskrivningen av de multinationella entreprenörerna som verkade/verkar i Irak. Inte bara skulle landets egna resurser privatiseras; entreprenörerna anställde sällan irakier för sina projekt, vilket ledde (och leder) till utbredd arbetslöshet. Oredan och kaoset är genom detta något som fortsättningsvis upprätthålls genom en ekonomisk agenda.

Det här går så klart mot förhärskande beskrivningar där liberaliseringen ses som synonym med ett löfte om tillväxt och välstånd. Hon skriver om militärjuntan i Chile, Polen på nittiotalet, Ryssland efter Gorbatjov, Sri lanka efter tsunamin, USA efter 11 september och kriget mot Irak som följde. Bland annat. Material saknas inte:  genomgången är på det stora hela övertygande på det sättet att Klein verkligen lyckas få korn på det hon kallar chockdoktrinen. Avsikten är inte att måla upp en konspiration (även om det på vissa ställen blir lite frestande att läsa henne så). Avsikten är, som jag förstår saken, att avslöja det som ofta ses som oskyldiga (eller nödvändiga) marknadsekonomiska "strukturomvandlingar" för vad de är, att beskriva vad sådana reformer förutsätter, att det inte bara är "ekonomi". En annan viktig drivkraft verkar vara att peka på hur radikala omstruktureringar gör i en katastrofs skugga, långt bort från strålkastarljuset. Som hon skriver: det är ovanligt att militärjuntan i Chile beskrivs utifrån de privatiseringsprocesser som startades, eller att kriget i Irak beskrivs ur ett ekonomiskt perspektiv. Hon belyser bland annat den enorma arsenal av privatiserad krigsföring som innebar en blomstrande business för ett expanderande gäng entreprenörer.

Det hon särskilt pekar på är det våld som sådana omstruktureringar ofta förutsätter och det fruktansvärda mänskliga lidande som de här chockbehandlingarna står ansvariga för. Den läskiga slutsats hon flera gånger kommer till är att det som för människor innebär en tragedi på samma gång är festtider för företag som tjänar en rejäl hacka på katastrofen, eller som till och med lyckas staka ut en helt ny bransch i och med krisläget - hon ger många exempel på företag som specialiserat sig på katastrofer.

(Jag tror annars inte att boken kan eller ska kritiseras genom att peka på exempel där kriser inte sammanhänger med liberalisering eller där liberalisering skett demokratiskt - som jag läser Klein är poängen inte att rita upp en naturlag utan att teckna en bild som låter oss förstå en sida av samtiden som är viktigt på grund av de många myter om avregleringar som florerar.)

Om man tänker på vad som hände och händer i Grekland erbjuder Kleins bok en klargörande bakgrund, som skisserar hur liknande mönster finns att hitta på många olika håll. Befintliga strukturer krossas, för att sälja ut och "skapa nytt". Krisen används som förevändning för "det nödvändiga" och man hänvisar till att förändringen frigör samhället från en destruktiv stat. De misslyckanden som sådana strukturomvandlingar möter - dvs. att folk fortfarande är fattiga, att inkomstklyftorna växer, att demokratin inte fungerar - skylls sedan på befolkningen som antas vara fast i gamla, besvärliga mönster eller som inte är mogna för det här med demokrati. Men hur det än är ställt måste de beska dropparna ner och kurens själva våldsamhet är i sig något gott eftersom det skapar oreda i det gamla.

I Kleins bok finns också många andra viktiga observationer som rör korruption (varför uppstår korruption, vem är det som matar korrupta politiker?), mänskliga rättigheter och utrikespolitiska doktriner. För mig var det här omvälvande läsning som gör att jag känner mig lite lite nyktrare när jag läser utrikessidorna (som ofta på ett närmast slentrianmässigt sätt betar av dagens katastrofer). Kanske hajar jag till när jag i bladet läser om de oändliga gåvor USA skänkt åt det irakiska folket och hur dagens situation gett upphov till frågan om dessa generösa gåvor inte kastats bort och om USA:s mödosamma försök att skapa demokrati i Irak nu inte framstår som lika bortkastade på grund av det stridslystna, otacksamma irakiska folket (alltså, rapporteringen från Irak nu är extremt konstig). Hur som helst: bra bok, sällan jag läser så klargörande saker som städar upp i tankarna.

För övrigt, en fin skildring av den katastrofkapitalism Klein talar om i sin bok kan man se i första säsongen (kanske andra också, har bara sett en), av TV-serien Treme, som handlar om New Orleans efter Katrina: vad hände med staden? vad hände med bostäderna? vad hände med säkerheten? TV-serien tycks i stort sett utgå från samma analys som Klein: katastrofen öppnar sig för företagare som en möjlighet att göra profit och som en möjlighet att nedmontera välfärdsstaten och riva kommunala bostäder.

om kapitalism och konsumtion

Så här i de tider när det också i Finland är ett ständigt tjat om black Friday som är så fantastiskt i ämerikat att vi måste ha det här också, en kort och enligt vanlig ordning primitiv fundering. På sistone har jag noterat två olika sätt (fast frågan är på vilket sätt de är olika, och i vilken grad?) att prata om kapitalism och konsumtion bland folk som ställer sig positiva till marknadsekonomins grunddrag:

- Kapitalismen är beroende av konsumtion och så kommer det alltid att vara inom systemet. Om vi konsumerar mindre blir folk arbetslösa och det är givetvis inte bra för någon. Alltså får konsumtionen inte minska. Om t.ex. köp-inget-dagar och dylikt går för långt hamnar vi i katastrof. Ekonomin måste stimuleras genom konsumtion. Den här katastrofen drabbar också u-länder som är beroende av export. Därför ska man vara försiktig med konsumtionskritik.

- Marknadsekonomin är ett neutralt redskap, en neutral metod att producera varor och tjänster. Marknadsekonomin förutsätter inte att konsumtionen maximeras eller att sociala klyftor växer. D.v.s. det enda kapitalismen gör är att optimera utbud och efterfrågan. Det har i sig inga konsekvenser för konsumtionsmönster. Att införa köp-inget-dagar har därför ingen inverkan alls, så länge optimeringen får utrymme.

Åå, vad jag skulle vilja vara fluga på väggen när de här rösterna debatterar för att se hur de förhåller sig till varandras argument om konsumtionens roll i marknadsekonomin (alltså, helt utan ironi, jag är nyfiken vad de skulle säga).

re: med lönearbete jämförbar syssla

För ett tag sen skrev jag om hur nån nisse kommit att tänka på att arbetslösas utkomststöd kanske borde sänkas om det visar sig att dessa arbetar frivilligt och oavlönat i organisationer. På arbets- och närningsministeriet oroade man sig över att frivilligarbete snedvrider konkurrensen.

Nu är en liknande fråga uppe igen, och igen handlar det om att dra allt under lönearbetets gigantiska kam och att framhålla det här med konkurrens. Jag läser om att skatteverket infört någon regel som rör tidsbankernas utbyte av tjänster. På hemsidan deras står så här:

Utbytesarbete baserar sig på ett avtal mellan två parter enligt vilket den ena parten utför ett arbete åt den andra på det villkoret att denne å sin sida utför ett arbete i gengäld. Arbetsprestationer och tjänster som byts via en tidsbank skiljer sig från utbytesarbete närmast så att medlemmarna i en tidsbank inte byter arbetsprestationer direkt med varandra.  I båda fallen rör det sig om arbete mot vederlag och därför beskattas inkomsten.
Förutsatt att arbetet utförs sporadiskt och kan jämställas med sedvanlig grannhjälp av ringa omfattning är även utbytesarbete och tidsbanksverksamhet skattefria.

(Hur det här funkar i praktiken förstår jag mig inte på. Vad räknas som "vederlag"? På FB skriver någon (representant från skattemyndigheterna?) att också ett fall där man byter tjänster med varandra kan vara skattefritt om det är "tavanomaista" eller "satunnaista". Frågor kan ställas här.)

Alltså jag vet inte mycket om beskattning, men det här får mig att se rött. En debatt utbryter på FB och jag tar mig friheten att i stora drag återge en del av den här. En person hävdade att tidsbankerna innebär en snedvridning om det är så att de tjänster som erbjuds där inte beskattas; tänk om det är så att vissa anlitar tidsbanken istället för att använda sig av skattbelagda tjänster? Staten förlorar inkomster, menade hen, och det är allmänt orättvist att tidsbankerna på detta vis har en konkurrensfördel. - - Själv tycker jag att ett dylikt sätt att resonera förutsätter att man helt och hållet jämställer tidsbankernas tjänster och arbetstid (utbytet grundar sig på enheten tovi, en tidsenhet) och lönearbetets tjänster och arbetstid. Det här anser jag vara synnerligen problematiskt, i synnerhet eftersom hela denna sammanslagning utgår från att utbyte är något neutralt som kan utvecklas som lönearbete eller tidsbanker, men som helt jämförbara system där bytet i princip betyder samma sak, bara att i det ena fallet finns pengar med som en teknisk lösning och i det andra inte. Jag skulle säga att utbyte i de två fallen är förankrade i två helt olika sammanhang där grunden inte är ett neutralt byte. Tanken om neutralt byte som ett slags universell enhet är en individualistisk nationalekonomisk fantasi. (Man bör kanske till och med sätta ett frågetecken i kanten när det sägs att tidsbankerna bygger på en byteslogik. Som en påpekar på ovan nämnda facebooksida är en tovi inte något som förpliktigar mig till något öht.)

Det andra huvudproblemet är att man tänker att det är lönearbetets abstrakta arbetstid som också förekommer i tidsbankerna, och att också den arbetstiden kunde beskattas på jämförbart vis. Det är inte hållbart att tänka sig att för varje arbetstimme i tidsbanken förlorar staten potentiella skatteinkomster eftersom utgångspunkten då är att "arbetstimme" här betyder precis samma sak.

För egen del skulle jag säga att detta snedvrider vad tidsbankerna och kapitalismen är. Tidsbankerna handlar om konkreta tjänster och uppgjifter, det rör sig om människor som bildar nätverk, vill umgås, dela med sig, människor som kan saker eller som kan förlita sig på andras kunskaper och erfarenheter. Det kan vara människor som inte har råd att köpa tjänster, det kan vara människor som vill ha alternativ till de kommersiella tjänsterna, det kan vara människor som vill att deras kunnande ska vara nyttigt, men inte på det vinstmaximerande sättet (och på samma sätt finns det säkert många skäl till varför folk använder andras tjänster, eller varför man inte gör det utan vänder sig till näringsidkare). Att klippa hår, ge massage, hjälpa någon att flytta, att översätta en text - för att man kan och vill, inte för att skapa en vara.  Med andra ord: man måste skilja mellan olika begrepp om "tjänst".

Kapitalismen i sin tur utgår från att pengar ska bli mera pengar via arbete. Arbetets tid är här inte den specifika timmen där en specifik arbetsprestation uträttats, utan tidräkningen är helt insurrad i kapitalismens värdesystem, i produktivitet och möjligheten och nödtvånget att allt jämförs på samma skala. I tidsbanken finns det inget kapital, bara uppgifter som kan bytas mot andra uppgifter. Det finns verkligen inget allmänt "tid är pengar" - det är inte så att grundtanken i tidsbanken måste utgå från ett slags ekonomisk rationalitet.

Det andra helt avgörande för varför det är dumt att införa beskattning här är att tidsbankerna utgör en sorts livsviktig form av självorganisering och engagemang mellan människor. Den självregleringen skulle förändras om den blev en del av statens byråkratiska system. Risken vore att folk började tänka på tidsbanken på just det kapitalistiska sättet, som transaktioner, som strikt ekonomiska enheter. Min poäng är inte en allmän skepsis mot staten eller beskattning. Men byråkatrin borde inte finnas med här, när det gäller ett sätt att mellan människor organisera ett utbyte av arbetsuppgifter. I ett samhälle där fattigdom och utslagning hela tiden fördjupas är tidsbankernas icke-kommersiella självorganisering livsviktig.

Och ja, som det också helt riktigt påpekades i diskussionen: problemet med skattebasen är nog ett annat sorts problem - det stavas skatteparadis och skattekonkurrens och skatteplanering. Lösningen är inte att allt sugs in i kapitalismens och lönearbetets logik.

Följaktligen: allt det som vi i någon bemärkelse kunde kalla "arbete" som försiggår vid sidan av det skattepliktigade arbetet kan inte ses som "grå ekonomi". Här uppstår frågor om när det är på sin plats att tala om grå ekonomi men det tänker jag inte gå in på här.

EDIT: Läs en text om alternativa valutor i kontrast till den kapitalistiska penga- och skuldekonomin här där bl.a. begreppet "demonetization" och "deprofessionalization" anförs. Mycket intressanta saker. Jag ska läsa vidare!

Marx2013

Här följer några spridda funderingar om en konferens jag satt med på som åhörare under helgen i Stockholm - en konferens ägnad åt Marx och marxistisk teori, med särskilt betoning på teorier om krisen och ekologi. En av de första sakerna man kan säga är det rent kvantitativt var glädjande att se att så många var där, att marxististprat samlar så många under en helg i storstaden Stockholm. Det går såklart inte att dra några egentliga slutsatser av vad en sådan uppslutning betyder, men roligt i vilket fall som helst.

Jag lyssnade på två av huvudtalarna, Michael Heinrich (som skrivit en introduktionsbok till Kapitalet som jag nog skulle rekommendera, håller på att läsa den nu) och en Duménil som jag inte kände till alls sen förut. Heinrich sade bra saker, bland annat att kapitalismen i själva sin form av värde per nödvändighet råkar in i kriser, men att krisens destruktivitet måste förstås på ett systemplan, inte utifrån den enskilda kapitalistens intressen (så att vissa kriser kan stärka kapitalismen som system). Beklagligt nog blev han luddigare i sin polemik mot andra marxister. Det var oklart var han själv stod; han verkade fästa stor vikt vid den nuvarande krisen som en kris som inte bara uttrycks som den klassiska marxismens poänger om arbete&värde&produktivitet, utan också genom en mängd andra motsättningar, men här uppstod ett för mig rätt oöverskådligt myller av beskrivningar - om jag fattade rätt var en väsentlig dimension över-ackumulation och hur det blir allt svårare att hitta en investering för kapitalet (och att det läge som vi har nu är att kapitalets förluster måste fördelas och att detta ställer frågan om statens relation till kapitalet på sin spets). Dock verkade hans varning mot att stirra på enbart den fallande profitkvoten vettig. 

Den andra huvudtalaren, Duménil, kastade sig in i utläggningar om den nuvarande kapitalismens klassammansättning med betoning på en i hans tycke ny form av managerklass och en alltmer betydande finansklass - det där övertygade inte alls. Hans övergripande poäng är en som jag är ytterst obekväm med: att en viss utveckling har gjort finanskapitalet så starkt att man förlorar kontakten med något annat, vad-det-nu-är; hos honom verkade kapitalismen mest vara en eller annan grupp människor, och det tror jag är helt fel utgångspunkt för att förstå något alls. Då verkar det dels som att krisen beror på luriga kapitalister med en hemlig agenda som man ska luska ut på något sätt, och som om det hela skulle lösas rätt enkelt genom t.ex. massiva statsledda projekt som kickar igång realekonomin. I kontrast till detta var Heinrichs poäng, tror jag, att realekonomin helt enkelt inte kan utgöra något slags solid grund för oändliga investeringar (i allmänhet är marxister kritiska mot keynsianism i olika former, och det kom fram också under den här konferensen).

Annars betonades i rätt många av de seminarier jag deltog i vilket saker som osynliggörs genom sådana angreppssätt där kapitalismen ses som en grupp - att kapitalismen är ett system som manifesteras på vissa vis blir då inte tydligt. Detta innebär inte att det vore omöjligt att tala om kapitalismen på sätt som är förankrade i konkreta händelser. Jag lyssnade på en kulturgeograf, Irene Molina, som pratade om miljonprogrammet i Sverige (man byggde en enormt stor mängd bostäder mellan 1965-1975 som ett statligt initiativ som förverkligades av privata aktörer i byggbranschen) som ett exempel på kapitalackumulation och vilka motsättningar som skapas. Föredraget var exemplariskt på en mängd vis - bland annat gjorde Molina upp med myten att segregering är ett mystiskt och svårbegripligt fenomen.

En allmän sak under konferensen, speciellt under dess mera politiska stunder, som seminariet om Arbetskritik, var att det fanns plats för en rejäl skopa kritik mot socialdemokratin som den ser ut idag, dvs. komplett arbetsgalen. I den arbetskritiska panelen satt Nina Björk och Roland Paulsen och även om det fanns en del intressanta skillnader mellan dem var en punkt där de tycktes eniga att kritik inte endast kan ta formen av konsumtionskritik utan att kritik av produktion är minst lika viktig. En väsentlig sak här är att arbetskritiken måste förankras i en diskussion om kapitalismen: det är slående att man kan tala om och analysera arbetslöshet utan arbetskritik eller kapitalismkritik. I ett annat seminarium talades det om det våld som utövas i arbetssamhällets tecken, ett våld som ofta legitimeras utifrån tanken om att man ska reglera och hålla i schack, undvika de värsta konsekvenserna (Keynes) och runda av de största motsättningarna. Den enda utopin man kan tänka sig här är att alla får ett jobb. Den här formen av internalisering och diskurs ställdes mot en möjlighet att solidaritet kunde vara något annat än intressegemenskap; det var en lovande diskussion som jag gärna skulle ha hört mera om.

Jag smög också in på några akademiska sessioner där olika papper kring Marx och Marxtolkningar presenterades. Min avsikt var dels att lyssna in mig på hur saker diskuteras, och dels att få en större förståelse för punkter där folk är oeniga i hur de tar sig an Marx. Jag måste bekänna att jag tycker det blir rejält svajigt i resonemangen när man som en del ville tillämpa Marx på kulturella fält genom att t.ex. bunta ihop Marx och Bourdieu (fast jag tillhör inte den senares fan-club direkt). Det som var positivt under de här sessionerna, bortsett från diskussionen om kultur+Marx, och trots en viss tendens till navelskåderi, var ett försök att komma på det klara med marxistiska grundbegrepp som värde, mervärde och abstrakt arbete. En annan ständigt pågående diskussion är om Marx' Kapitalet ska läsas som en historisk utredning eller som en begreppslig utläggning om den kapitalistiska logiken; med andra ord, hur hänger det begreppsliga och det historiska ihop. Även denna diskussion har ju en rätt så akademisk karaktär, men jag tror ändå att den är viktig, om inte annat är det saker jag själv hela tiden måste förhålla mig till eftersom jag skriver en avhandling om lönearbetet och där uppstår konstant frågan om undersökningens karaktär och det är inte speciellt lätt att navigera på ett klarsynt sätt här. Reflektionerna om det historiska/logiska knöts ofta till en annan viktig fråga i marxism, och det är vilken status begrepp som värde, abstrakt arbete och t.ex. pris har. Även dessa funderingar kan te sig inåtvända, men ger man sig i kast med hur mainstreamekonomer diskuterar ekonomi tycks det som om det är just den typen av ingångar man måste påminna sig om, dvs.: vad är den kapitalistiska processen och på vilken nivå ska man betrakta olika fenomen som t.ex. pengar, pris, minskande vinster eller utbud/efterfrågan (eller överutbud/underkonsumtion)? (Och för att ta ännu ett begrepp som inte diskuterades explicit i de seminarier jag bevistade: vad är utsugning? konkret armod eller systemisk exploatering?) Man återkom ständigt till frågan om varför det är så viktigt för marxister att se på kapitalismen utifrån det totala värdeskapandet, att alltså inte utgå från den enskilde kapitalisten/arbetaren som man gör i exempelvis den ekonomi som är förankrad i homo economicus och som jobbar med statiska kategorier om ekonomi, varor, utbyte, pengar och arbete. Jag tror att just den aspekten hos Marx och marxister ofta inte uppmärksammas tillräckligt mycket, eller det blir inte klart varför det här kan vara utgångspunkten om man vill beskriva vad kapitalism är. De här sakerna har också en bäring på hur kapitalismens motsättningar gestaltas, och det kommer att bli politiskt relevant.

Ja, det om det. Givande till största delen, även om jag som vanligt har svårt att följa föredrag på ett koncentrerat sätt från början till slut (och trots övriga neuroser kring konferenser, ett i mitt tycke rätt så obehagligt mänskligt sammanhang jag går på bara om jag tycker det är riktigt mycket värt det). En sak som alltid är irriterande på en konferens av den här kalibern är att man måste välja bort saker - jag skulle gärna ha gått på seminarier om prekariatet (där det finns några finska teoretiker som är intressanta) och ett annat om oavlönat arbete, men, men.

j vartiainen och ekonomismen

Äh, nu behöver jag få utgjuta mig lite på lösa grunder. Jag började dagen på sämsta sätt, dvs. att läsa vilka teser Juhana Vartiainen stampar fast i sin kolumn i HBL. Idag funderar han kring det här med stimulerande finanspolitiska åtgärder och den slutsats han drar är att nja, mja, det är nog bäst att vänta och se hur läget utvecklar sig. Det är inte bara Vartiainens innehållsliga poänger (austerity, sänka lönerna) som driver mig till vansinne. Det är något med tonfallet och förhållningssättet. Vartiainen skriver som Experten. Den ekonomiska experten som för gott har lagt politiken bakom sig - sånt gnabb ska man inte syssla med om man som han har ett sånt tungt ok på sina axlar - och från sin klara, upplysta horisont lägger han sedan ut hur ekonomin bäst ska skötas om man lystrar till alla fakta och räknar med alla faktorer. Ekonomi = att Finland/Europa ska manövrera sig igenom krisen, hålla stånd i den globala konkurrensen och se över balansen i statsfinanserna. Med en sån som Vartiainen som Statsexpert (en roll han gärna går in i) blir det helt omöjligt att se hur och ATT ekonomi har nåt med rättvisa, global rättvisa, att göra. Ur hans perspektiv är det framför allt viktigt att fundera ut hur en dyr arbetskraft som Finlands ska kunna konkurrera i ett läge där många länder ju har mycket billigare arbetskraft. Det är DEN  frågan som man ska kalkylera med, mäta alla omständigheter och se hur man kan ändra läget (t.ex. genom skatter eller lönesänkningar eller att få folk att jobba längre) för att nationen ska hållas flytande.

Alltså uff jag blir deprimerad av Vartiainens mästrande kolumner och den debatt han öppnar upp för som bara handlar om att gnida sig mot samma fråga (hävda sig i konkurrensen) medan andra frågor släcks ner, förträngs - sånt kan man inte ägna sig åt för nu är läget jätteallvarligt, inte råd att politisera. Det viktigaste: EN STRATEGISK SYN.

gåvor åt kapitalismen

Såg en dokumentär som gått på teve för en längre tid sen om en oljerigg utanför Nigerias kust. Det franska teamet besökte oljeriggen och en by vid kusten. På oljeriggen pratar en man i ledande position om hur oljan runnit fram ur Nigerias historia. En annan pratar om säkerheten ombord. Filmteamet följer med en anställd som bor i byn, i ett hus med tusen olika säkerhetsarrangemang. Folk som bor i byn intervjuas också. De är inte särskilt glada över den business som Shell gör, för den businessen gör inte deras liv lättare, den har inte kommit dem till del på något sätt - förutom negativt, genom att en stor del av naturen förstörts och fiske har försvårats. Filmteamet följer med på en båtfärd. Det visar sig att några bybor börjat ägna sig åt vad den franska journalisten kallar bricolage*. Man tar av saker som råkar finnas till hands. Man förädlar helt enkelt olja som läckt ut med saker som finns kvar, saker man hittat på själv, och sen säljs det här på svart marknaden. Shells egen olja är för dyr för byborna. Dokumentären diskuterar den ilska som finns i byn. Det har bland annat tagit sig formen av en rebellgrupp som planerar attentat. Filmteamet frågar personalen på båten om de tycker att det är begripligt att folk är förbannade. Jo - men sånt är livet, det är nu en gång så här, och det är inte mycket att göra åt.

Vad den här dokumentären visar är något jag slagits av genom Marx: han beskriver hur kapitalismen, också då man försöker beskriva den så snällt och generöst man kan, som ett system som fungerar enligt kontrakten, enligt juridiken, enligt alla spelets regler, lever på resurser som kommer till företagen som ett slags gåvor, som något kapitalisten inte betalar för, men som är helt avgörande för att kapitalismen ska kunna fungera. Det rör sig om arbetarens merarbete - det arbete som hon utför men som hon egentligen inte får betalt för, givet Marx' sätt att gestalta arbetets värde: i kapitalismen skapar arbete värde, är mervärde, arbete som går utöver det som arbetaren får betalt för. Det finns alltså arbete som kapitalismen inte betalar för men som arbetaren utför - så är hela arbetsprocessen uppbyggd. Det rör sig om naturresurser som företag kanske betalar något för, men som sedan, genom arbete, blir en del av en kapitalistisk process. Där blir naturen något som bidrar - och kapitalismen tar tacksamt emot. Det rör sig om den infrastruktur som ett land tillhandahåller (vägar, hamnar, kommunikation). Det rör sig om juridiska system. Den här helt vardagliga, ytterst systematiska sidan av kapitalismen borde kanske uppmärksammas mer än det som nu ställs fram som kapitalismens största orättvisor, t.ex. chefers olika bonusar.

Exemplet i dokumentären, Shell i Nigeria, visar hur ett företag kan verka i ett land i många år utan att människor som bor där nödvändigtvis får något tillbaka, och att det kan vara tvärt om, att ett företag förstör folks närmiljö. Företaget lever på landet, landets befolkning, landets natur och samhälle, men det finns inga garantier för att företaget bidrar med något.  - - När såna här saker diskuteras framstår det ofta som att corporate social responsibility (någon peng som skänks till utbildning, eller någon regel som företaget förbundit sig till) är ett slags utslag av extrem godhet från företagets sida, en generös gåva från företag som ju bidrar på tusen olika sätt genom att investera, skapa sysselsättning och välstånd som ju måst sippra till de allra fattigaste - och så av egen fri vilja mera gåvor! Vad jag menar är att det är viktigt att påminna sig om en motbild i relation till det här.

* På tal om bricolage, jag rekommenderar varmt filmen The Gleaners and I av Agnès Varda (som är mest känd för sina nyavågenfilmer från sextiotalet), en fin dokumentär om att ta saker till vara och vad det betyder i en värld som denna.

om hur samhället blir obegripligt

Jag läser Nina "Skitdrömmar" Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Det är en bra bok med många träffande formuleringar, även om texten kanske skulle tjänat på en viss redigering och tematiskt lite stramare form. Björk funderar på ekonomin som tagit över våra liv, jobben som måste skapas, de obligatoriska drömmarna som får konsumtionen att rulla och växa. Om vi inte konsumerar sviker vi vår roll i samhället, att hålla hjulen snurrande. Att förneka detta är att komma med pekpinnar och att moralisera. Det här är bullshit såklart, slår Björk fast. I kapitel efter kapitel visar hon hur det ses som rimligt och påbjudet att drömma om små sneakers för barn eller ett nytt kök, men att drömma om att ekonomin och arbetslivet fungerar på andra premisser än kapitalismen - det är orealistiskt, omöjligt. Björk belyser förtjänstfullt olika sidor i kommersialiseringen av oss själva, hur konkurrens och profilering tränger in i personliga relationer. Vi blir arbetskraft, men vi börjar dessutom tänka på oss själva som JAG AB, unika personligheter som ska marknadsföra oss själva. Det viktigaste i livet blir att vara självständig och att kunna sätta gränser.

Hon beskriver det fullständigt absurda i en politik som helt och hållet riktar in sig på att upprätthålla ett destruktivt system som inte bryr sig om annat än att mata ekonomin med människor och naturresurser. I en sådan värld blir det också orealistiskt och verklighetsfrämmande att fråga om syftet med arbete eller syftet med konsumtion. Att leva i samhället ses som synonymt med att bidra till tillväxten. Allt detta skapar en splittring i oss själva: det är vi som upprätthåller systemet, och det är vi som måste förtränga vad som är viktigt, vad som behöver göras, vad det är att leva med andra, vad som är viktigt på riktigt. Detta sker bland annat genom att vi föreställer oss vara självtillräckliga varelser som lever med andra bara enligt våra egna intressen.

Tillbaka till overkligheten: i DN skriver man idag om orden som arbetsgivarna använder mest när de söker personal. "Positiv", "social", "utåtriktad". "- Att ha rätt inställning till jobbet tycks vara det viktigaste, som en positiv attityd eller förmåga att jobba i grupp, säger Charlotte Ulvros, marknadschef på Stepstone." M-hm. Som min ex-chef brukade muttra (surt): jo, jag har hört om det där.

Björks bok säger inte att vi kan trolla bort kapitalismen om vi bara påminner oss om vad som är viktigt. Kapitalismen är ett system som skapar och formar - Hon undersöker både kapitalismen som ekonomiska relationer (t.ex. att produktiviteten ökat men kapitalismen är beroende av arbete och konsumtion) och som ideologi som säljs genom insmickrande budskap om frihet och unikhet. Men hur kan vi förändra? Björk skriver mycket om drömmar och utopier. Hon skriver också att det inte kan handla om att du som individ kan handla lite mindre och jobba lite mindre om du vill det - på systemplan skulle det skapa en ekonomisk kris. Här tycker jag boken är typisk, och jag känner igen mig i mitt eget förhållningssätt: kapitalismen är uppenbart problematisk. De individuella lösningarna räcker inte till. Kapitalismen är ingen märklig naturlag och ingen konspiration. Men kapitalismen är inte heller ett oskyldigt ekonomiskt ramverk. Har ni tips på böcker som tar itu med frågan: och alternativen, hur ser de ut?

små marknadsliberaler

En artikel om barn som byter saker av varandra låter som ett harmlöst inslag i söndagsbilagan. Ungarna byter nallar och klistermärken och what not. Lärarna och dagispersonalen säger strengt verboten men ungarna smugglar in sina grejer i alla fall. En unge säger att det är bra att ge roliga leksaker åt någon som bara har trista saker. Så kommer en referens till den kända (och hippa) antropologen Marcel Mauss som skrev om gåvor som ett slags byteslogik. Och sen, min professionella översättning från finska:

Att byta saker är barnens egen kultur varigenom de lär sig sociala mönster och marknadsekonomi, säger forskare Ruckenstein. I utbytet råder lagen om utbyte och efterfrågan.

 Marknadsekonomin ser plötsligt väldigt gullig och oskyldig ut när den beskrivs så där: Darth Vader har högt marknadsvärde medan Luke Skywalker har lägre. Barnen har alltså på egen hand utvecklat dessa ekonomiska mönster. Värdelogiken för ungarna handlar exempelvis om att det som är lurvigt och det som blänker är fint, men såklart går detta alldeles utmärkt att stöpa om i (kvasi)ekonomiska termer. På samma gång menar forskaren att det är sociala relationer som förmedlas genom byteshandeln och att vuxna borde lära sig av barns givmildhet. Ekonomins lagar kan tillfälligt upphävas t.ex. genom vänskap.

Det skojiga med den här artikeln är hur man lyckas skapa en smickrande bild av marknadsekonomi (genom att tänka att det är en utvecklad form av utbyte av Star Wars-kort) och "vi har något att lära oss av barnens givmildhet".

Intressant.

 (Min poäng är inte att det är omöjligt att tänka att barn utvecklar ekonomiska sätt att tänka. Ungar lever i en kapitalistisk värld och det lär de sig snabbt. Det som skymtar fram här är snarare bilden av en ursprunglig form av marknadsekonomi som ska påminna oss om en rättvisare form av ekonomiskt tänkande.)

EDIT: Det som jag borde ha skrivit mer om här är den obehagliga sida av byteshandeln som artikeln gör gullighet av. Här finns en brutalitet som trollas bort. Kanske måste inte varenda ett byte vara brutalt, men poängen verkar vara att rika ungar står högst i rang och det är viktigt att hela tiden orientera sig i det sociala spelet. Läs ett fint inlägg om detta på Finsalongen!

läs en notis

Mitt intag av nyheter sker stötvis. Slår mig ner på ett mjukt ställe med kattsällskap. Ett torn HBL. Ja, jag får ont i magen. Läser en notis som får några centimetrar pappersuppmärksamhet men som i ÅU har utvidgats en smula och hamnat på nätet. Läs och fundera: vad fan är det här? Vad fan betyder det? Vad är det ett symptom på?

EU tänker tillåta att gamla fartyg förs till upphuggning i Asien, skriver Turun Sanomat.
Enligt tidningen har EU-kommissionen kommit med ett direktivförslag som tillåter att fartyg som innehåller farligt avfall förs utanför EU för att skrotas.
I dag förbjuder unionens direktiv om avfallstransporter och Baselavtalet att skrotfartyg huggs upp någon annanstans än i OECD-länderna. Olika medborgar- och miljöorganisationer är förfärade över EU:s linjeändring. Nedskrotningsanläggningarna i de växande ekonomierna följer inte alltid miljöbestämmelserna och de anställdas säkerhet är dålig.
Kommissionen motiverar sin nya linje med att det inte ens nu är möjligt att övervaka exporten av gamla fartyg. Dessutom finns det inte tillräckligt med nedskrotningsanläggningar inom EU.
Miljöministeriets lagstiftningsdirektör Tuomas Aarnio säger till Turun Sanomat att det nya direktivet kan träda i kraft inom EU inom ett par år. (FNB)

Det är inte möjligt att kontrollera = det här är lika bra att tillåta.
Vi kan gärna tjäna en slant på att typer i något obskyrt asiatiskt land plockar isär rostiga eurobåtar. Det är för dyrt att göra det här, inte lönsamt, sänd iväg skräpet.
Hurra för EU som på ett helt systematiskt vis går med på logiken att farligt arbete ska sändas till ställen där man hittar billig arbetskraft, dvs. där det finns folk som för sin försörjning måste jobba med det här.

Läs mera här:

“The proposal is both profoundly immoral and illegal,” said Roberto Ferrigno of the NGO Shipbreaking Platform.  “And yet it does not appear that the Commission understands the gravity of this action. This proposal will render European governments powerless in preventing exports of asbestos and PCB laden ships from being sent to developing countries and putting vulnerable workers at risk in contravention of our own treaty obligations. We are calling on the EU, which  has the capacity to recycle ships safely and cleanly, to respect its laws and create good shipyard jobs at home.”

saker man kan kapitalisera på

Läser i dagens HS om ett program vars licens sålts till ett flertal länder, Sverige, Holland och andra. Universitetsvärlden har producerat programmet som finansierar vidareutveckling. I höst startas den stora Sverigesatsningen. "Jos vientiponnistelut onnistuvat, ulkomaille myydyt lisenssit turvaavat myös ohjelman jatkuvuuden Suomessa." Progressiva grejer, framtidsutsikter, någon som kläckt en god idé, expansion är alltings melodi. I Sverige är det lättast att sälja licensen, eftersom produkten redan marknadsförts där. I andra länder hoppas man hitta partners, som kan sälja licensen. I Holland testas produkten redan i 35 olika inrättningar. Man har testat produktens effektivitet genom att jämföra med inrättningar där produkten inte används. Vid sidan av den finska produkten används i inrättningarna liknande produkter. Produkterna är också kostnadsbelagda i finska inrättningar, även om produkten använts gratis under tre år.

Vad handlar det här om? Ett program mot mobbning. Inte med ett ord får vi nys om vad det är för program, innehållsmässigt. Det vi får veta är att produkten nog är ett effektivt medel som kvantitativt har visats eliminera mobbning i många fall. "Kiusaajien ja kiusattujen määrä on laskenut keskimäärin 20 prosenttia ohjelman ensimmäisen käyttövuoden aikana." För övertydlighetens skull: det jag reagerar på är att en sådan här grej, att ta itu med mobbning, blir något man kan tjäna pengar på och beskriva i landets största tidning som en snillrik produkt som erövrar marknad efter marknad. En stilla undran är såklart hur man förstår mobbning här? Att deala med mobbning påminner i den här businessifierade artikeln om att bekämpa finnar eller gaser i magen.

Men jag har ingen aning om programmets konkreta innehåll. Det är retoriken i artikeln och fenomenet i sig jag baxnar inför.

arbetskritik och kristeori

En mig veterligen mindre känd arbetskritiker är tyske Oskar Negt. Jag läser hans bok Levande arbete, stulen tid: Politiska och kulturella dimensioner i kampen om arbetstiden (utgiven på, öh, Röda bokförlaget) som jag råkade få ögonen på i det fina antikvariatet Röda rummet i Uppsala. Ärligt talat tänkte jag att skriften ifråga skulle vara mossig och daterad. Jag hade fel. Oskar Negt, filosof med politiska och sociologiska intressen, borde vara ett mera bekant namn. Ett skäl - kanske - till att han inte är speciellt känd är att hans tänkande inte lätt låter sig placeras i någon skolbildning, även om texten i någon mening är kritisk teori.

Boken publicerades 1984 men innehållet känns synnerligen aktuellt trots exempel hämtade från den västtyska CDU-politiken (och en framstående kexfabrikör) till kabeltevemanin. Negt skriver om ett samhälle som splittrats upp i arbetsmarknaden och de som står utanför denna: två verkligheter bildas, och de som har ett jobb är ängsliga och beredda att göra vad som helst för att behålla det, så att det hos dem finns en ångestladdad överidentifikation med arbetet. Samhället består av folk som jobbar för mycket och folk som har tråkigt. En dygd den här boken har som arbetskritik är dess konkretion. Negt skriver om införandet av trettiofemtimmarsveckan som en principiellt viktig fråga som aktualiserar samhällets politiska och sociala organisation, med andra ord: hur ska vi leva? Kampen om arbetstiden är inte bara en praktisk kamp eller ett krav på mera fritid - det är en politisk tvist om hur samhället ska se ut och hur våra livssammanhang gestaltas. För Negt är arbete hela tiden en fråga om hur vi lever. På en sällsynt lyhörd prosa lyckas han beskriva hur vissa till synes progressiva trender som flextid och decentralisering i arbetslivet blir destruktiva för arbetstagaren, vars relation till arbetsgivaren blir helt atomiserad. Det som han har alldeles rätt i är att arbetarrörelsen måste omspänna annat än de personer som har ett jobb. Negt studerar arbete i relation till arbetslöshet å ena sidan och aktiviteter och sfärer utanför arbetslivet å andra sidan - det här gör analysen fyllig (han försöker bland annat definiera vad en radikal kulturpolitik skulle vara). Negt är marxist såtillvida att han vägrar tro på en normal, välfungerande kapitalism. Arbetslöshet och utslagning är inbyggd i kapitalismen - men han ger sig i kast med samhällets uppspaltning på ett sätt som avviker från den splittring som ortodoxa marxister ser mellan arbete och kapital. Negt är skicklig när det gäller att gestalta hur arbetsfrågor individualiseras och fragmenteras, så att övergripande frågor om rättvisa faller ur sikte.

Också som kristeoretiker har Negt sina stunder:

[N]är man talar om kris är detta aldrig uteslutande ett teoretiskt kunskapsproblem, utan det står också i samband med ett praktiskt avgörande. Den som begränsar sig till rena krisförklaringar kommer alltid att ge det givnas realitet försteg framom det möjligas realitet som skymtar i krisen och kräver organisering, och vederbörande blir därmed, medvetet eller omedvetet, offer för skenobjektivitet. Att förhålla sig värdeneutral till krisen, som om man kunde undandra sig den och inta positionen av allsidigt dömande iakttagare, är en praktisk och teoretisk omöjlighet.

Tänk på det när du läser ekonomisidan. Kriser förstås enligt Negt bäst, inte som fakta, utan som tendenser och symptom. Förståelsen av symptom kan aldrig komma från ett neutralt perspektiv utan det kräver engagemang, att förhålla sig till helhetsdrag i samhället.

Arbetskritik liknande denna får mina applåder eftersom Negt gör ett försök att förstå samhället på ett mera övergripande sätt, så att sociologisk analys förenas med filosofin känslighet inför begrepp och tankefällor. Allt i boken är långt från oproblematiskt, men jag gillar Negts lite gammaldags projekt: han vill rädda arbetet från arbetsideologierna. En av de mest klarsynta tankarna i boken är att det är bara i ett samhälle med utbrett arbetstvång som följande fråga anmäler sig:

Men om arbetstiden sänks - kommer då inte människor att vägra arbete?

Eller, lika ofta:

Om medborgarlön införs, kommer då folk inte att bli lata och vägra jobba?

Jag håller med Negt om att de här frågorna måste föras tillbaka till det sammanhang där de hör hemma: tvångsarbetets, tvångsarbetets paranoida fantasi. Formulerat på ännu ett vis kan man säga att det är endast i ett samhälle av lönearbete, där arbete ska bringa vinst, som lättja blir ett hot (eller en utopi).

ekonomi for dummies

Jag läser Philip Goodchilds utmärkta Theology of Money (tack för tipset P!). Det jag gillar i boken är de enkla, råa påminnelser den ställer oss inför. Som denna:

[The] extreme vulnerability of the monetary system constitutes the very source of its power. Not only are economic agents committed to making future profits to pay off current debts, but governments are committed to preserving and restoring a fragile monetary system. Moreover, such devastating effects tend to impoverish and disempower ordinary people, while international bodies ensure that reconstruction gives prime importance to the re-stabilization of the monetary system in the interests of international capital as the precondition for any political action. Volatility and instability, the result of the 'internal contradictions' of capital, only strengthen the system as a whole.

'Politik', just nu, är mer eller mindre synonymt med att 'rädda ekonomin'. De politiska 'alternativen' är tillväxt eller austerity* - något bortom detta finns inte på kartan. Med en ekonomi som befinner sig i ständig kris finns det inget rum för politik - vilket är perfekt för att t.ex. helt diskret nedmontera välfärdsstaten.

* Jag har tidigare mest stött på begreppet austerity i relation till exegetiska uttolkningar av Wittgenstein. Nu har 'austerity' blivit politikens modebegrepp. Jag, en inbiten motståndare till närsynt exegetik, föredrar nog torra och oändliga utläggningar om Tractatus framom politiker med fina frisyer som säger att statens främsta uppgift är att reda sig i det hårda läget.

[The value of money] must be maintained at all costs. Indeed, the very fragilitiy of the financial system, its vulnerability to frequent regional crises, is the very source of its power. Traditional political means have no force against its spectral power. No institution, whether in the form of a state, a revolutionary vanguard, or a people, is able to control it. The power of money cannot be seized by physical force, even if a finite quantity of valuable assets can. The power of money cannot be restrained by legislation or an act of will, for the locus of its value is always reflected elsewhere in future exchange. Attempting to control money is like attempting to seize hold of an image in a mirror or a ghost. The spectral power of money, for all its ephemerality, is no less real. It is even invulnerable to enlightened critique, for there is no mode of social representation that escapes its power.

Jag tror inte Goodchild har helt rätt, eller det verkar finnas mer att säga, men han får nog fatt i något här.

zombient ekonomi

Jaha, det går dåligt för flaggskeppet Nokia. På bilden ovan ser vi företagets VD i den typ av pressfoto som jag redan avhandlat på denna plats: en bekymrad gubbe inramad av suddiga fält som ger bilden en extra tragikdimension. Han är liksom inträngd där i de murriga dimmornas land, stackarn. Än en gång undrar jag vad grejen är med denna eviga estetik. Färgen på fälten har den fina grå-bruna nyans som så ofta prydde bakgrunden på dansbandsskivomslag från sjuttiotalet.

Jag läser glammiga HBL där Elop förklarar att lumian är bra men att ingen förstått att köpa den eftersom strategin misslyckats. Glasklart. 3700 människor i Finland sägs upp, ännu flera ute i stora världen. Nokia måste komma vidare och då måste en ansvarsfull ledning kunna ta hårda beslut. Aktien har sjunkit med åtta procent. Stadsminister herr K säger att beskedet om uppsägningar är ett stort slag mot dem som drabbas - men tänk på FINLANDS EKONOMI! Ett gruvligt slag för den också. - Det är något i ekonomijournalistik och innehållet i dessa texter som får mig att helt tappa livsgnistan. Här är vad som faktiskt står: Finlands framtid är oviss eftersom ett företag inte lyckas hitta på ännu mera onödiga joxdetaljer som får folk att slänga sina gamla mobiler på soptippen och köpa en ny. Finlands folk ska mobiliseras för att ställa sin arbetskraft till förfogande för denna typ av företag som sen nån gång snart eller mindre snart går en svart torsdag till mötes på grund av att fantasin börjar ta slut på strategi- och marknadsföringsavdelningen. Bäst att ge några i ledningen kicken och hoppas på att nytt blod i toppstolarna får folket i stugorna och hyddorna att investera i en ny mobil.

Alltså va? Det enda klarsynta man kan läsa om Nokia den här dagen är en text i Aamulehti om newspeaken i Nokias offentliga bulletiner. I dylika skrivelser kan man naturligtvis inte utropa WE'RE FUCKED!! utan måste nöja sig med vagt positiva förhoppningar och stämningar mitt i det nattsvarta. Istället för att prata om att folk nu har fått sparken från företaget utmanglas ogenomträngliga formuleringar som denna: 'päivitetty kustannusvähennystavoite'. Man strävar alltjämt mot nya lösningar och unika användarupplevelser. Ekonomijournalistikens pessimistiska mistlurar ställs mot företagens evigt vakna, zo(e)mbienta positiva utsikter: det blir nog bättre för det måste ju bli bättre, det måste det, vi ÄR VERKLIGEN KOSTNADSEFFEKTIVA!

Alltså: jag börjar mer och mer sympatisera med den där kluriga spanska professorn i statskunskap som jag hörde i Uppsala. Ekonomins språk är verkligen the language of insomniacs. Jag vill bara gå och lägga mig.

Vi fokuserar på de produkter och tjänster som användaren uppskattar mest och på samma sätt fortsätter vi att investera i innovationer, vilket alltid har varit viktigt för Nokia.

Framåt, marsch!

fish story

Jag sliter med en text om arbete som synligt och osynligt, dolt eller uppmärksammat. I den litteratur jag läser om arbete - speciellt modern arbetssociologi av det mera filosofiska slaget - betonas ständigt hur arbete idag är informationsarbete, immateriellt, att ett paradigmskifte har skett som förändrar arbetets villkor på en bred skala. Säkert ligger det en del i att 'information' (produktionen, hanterandet, spridandet, utspyendet, förvrängandet av - ) blivit en del av flera och flera jobb, men det finns en typ av förhäxning vid information (som ofta uttrycker en vilja att sätta på pränt att nu är allt annorlunda än förut där nere i saltgruvorna). Dessutom beskrivs gärna ekonomiska relationer på samma sätt; när man läser ekonomisidor i tidningar är det bilden av den virtuella ekonomin på börsen där saker sker sekundsnabbt som hamras in. Jag läser fotoboken Fish story (1995) av konstnären, kritikern och skribenten Allan Sekula som handlar om hur havet, hamnen och fartygslasten - men också det arbete som görs till sjöss och i hamnar - osynliggjorts bl.a. genom containerisering, men också genom vissa ideologier och tankebanor. Havet framstår som den gamla världen (det tar inte länge att hoppa på planet och landa i ett annat hörn av världen) och skeppsindustrin får en att associera till arbetslöshet och de där som jobbar så flitigt 26 timmar om dygnet i Syd-Korea. En betoning av ekonomin som immateriell osynliggör globala maktstrukturer som är gruvliga just på grund av att dessa strukturer inte är i grunden immateriella (läs David Harvey). Sekula polemiserar friskt: 

I am often struck by the ignorance of intellectuals in this respect: the self-congratulating conceptual aggrandizement of ‘information’ frequently is accompanied by peculiar erroneous beliefs: among these is the widely held quasi-anthropomorphic notion that most of the word’s cargo travels as people do, by air. This is an instance of the blinkered narcissism of the information specialist: a ‘materialism’ that goes no farther than ‘the body’. In the imagination, e-mail and airmail come to bracket the totality of global movement, with the airplane taking care of everything that is heavy. Thus the proliferation of air-courier companies and mail-order catalogues serving the professional, domestic, and leisure needs of the managerial and intellectual classes does nothing to bring consciousness down to earth, or to turn it in the direction of the sea, the forgotten space (50). 

När ekonomiska relationer framställs som snabba och virtuella ser de ut att vara relaterade till mänskliga liv endast på indirekta sätt. Det mänskliga livet är trögt, ekonomins takt är en annan, och idealet är att inte låta den mänskliga trögheten förslöa de ekonomiska rörelserna. Därför är det viktigt att räkna vissa saker som ekonomi, andra inte. Efter citatet påminner Sekula om långsamheten i lastfartygs kryssande mellan kontinenter. Ännu långsammare är de båtar som smugglar immigranter. Men det här är ju inte ekonomi. Ekonomi är de fantastiskt kalkylerade besluten att flytta en fabrik till en annan kontinent. Ekonomi är den blixtsnabba bedömningen - och verkligheten får finna sig i att rät/t/a sig. Sekula påminner oss om att det finns andra dimensioner av ekonomi (arbete, stadsliv, globala rörelser) som är mer eller mindre dolda. Hans projekt - att studera havet ur ett både politiskt, historiska och estetiskt perspektiv - är ytterst fascinerande.

om asocial ingenjörskonst

Daniel Ankarloo skriver en bra och viktig (kanske lite tillspetsad på något ställe) artikel om hur professioner genom privatisering förvandlas från yrkesutövare till enheter vars huvuduppgift är att följa avtal&kontrakt. Staten förvandlas till en övervakningsorganisation. Ankarloo beskriver bra en misstrons och ansvarslöshetens logik där det inte längre är möjligt för t.ex. lärare eller vårdare att göra sitt jobb. Det han får fatt på är hur arbete övergår från att betyda att man gör det som måste göras till att arbete drivs av en helt extern idé om hur en situation borde se ut (för att följa avtal och kontrakt). Arbete går inte ut på att se till riktiga människors behov utan målet är att se till att verksamheten kan hävda sig på en konkurrensutsatt marknad. Ankarloo tecknar dragen hos en arbetssituation som i själva verket har något väsentligt gemensamt med taylorismen (där arbetet styckas upp i kontrollerade enheter): yrkeskunnande är snarare ett hot än en del av arbetet. Att taylorismen inte försvunnit någonstans är följande beskrivning (också från Tiden) ett uttryck för: "En arbetsdag i den kommunala hemtjänsten i Halmstad är inrutad i minuter för varje arbetsuppgift, på samma sätt som den privata hemtjänsten utanför Stockholm." Inrutningen, ja. Så här skriver Ankarloo:

Men, vänta nu! Måste man skriva 80-sidiga kontrakt för att kunna skilja vård från vanvård? Och om 80-sidigakontrakt plötsligt nu är en förutsättning, hur kunde Sverige ha någon välfärd av kvalitet alls på den tid då inga kontrakt skrevs? Kan inte personalen längre skilja på vård och vanvård? Man hade hoppats att det vore medicinska kriterier hos professionen som garanterade vårdens kvalitet, inte juridiska formuleringar i kontrakt.

...

Folkvalda ska inte skriva kontrakt, utan ta rambeslut och sedan överlåta bedömningarna till en profession som inte äger några ekonomiska intressen i verksamheterna, i stället för som nu, till dem som är investerare i butiken. Välfärd kräver offentliga monopol med utbildad personal som tjänar medborgarna.

feministisk ekonomikritik

Katrine Kielos i Bang:

De ekonomiska teorierna om människan som en alltid rationell, självisk, isolerad (och manlig) varelse är på många sätt den stora berättelsen om vår tid.

Kroppar som föds, åldras och dör. Kroppar som behöver hjälp i många skeden av livet. Samt ett samhälle som kan organisera detta. Feminismen måste bli bättre på att ta sig in i den ekonomiska debatten på bred front. Feministisk ekonomi får inte bli reducerad till att i varje läge ropa om att : tänk-på-kvinnorna-i-offentlig-sektor-också.

Det är att förminska sig själv. Som om feministisk ekonomi var en intresseorganisation för offentliganställda – inte ett ekonomiskt paradigm med förmåga att förändra hur vi överhuvudtaget ser på ekonomin, marknaden och oss själva.

Viktiga grejor. I sin artikel tar Kielos fram hur en viss ekonomisyn/praktik jobbar med ett ytterst fattigt begrepp om ekonomi, ett begrepp som osynliggör hur "marknaden" är beroende av former av arbete och praktiker som inte låter sig reduceras till en själviskhetens logik. Kielos sysslar inte med att upphöja "kvinnliga dygder" (the female virtue of care). Hon visar snarare på en dynamik mellan tanken att skyldigheter är något som man inte kan räkna med (själviskhet kan man räkna med) och att man i praktiken tar ömsesidighet och skyldigheter för givna. Här blir det snarare tydligt vad som räknas. För att dra ut konsekvensen av resonemanget (som det slår mig): idén om själviska, rationella varelser är inte bara en hemsk bild av hur samhället borde ordnas - det är också en synnerligen lögnaktig förståelse av det samhälle vi lever i nu. Samma gäller ekonomin som något som utspelar sig mellan sekunder i olika musklick eller automatiskt genererade händelser. Den bilden skapar en knasig, rent ut sagt kraaazy, föreställning om att det vi i huvudsak är beroende av är ett nätverk av regelbundenheter ovanför och bortom det sociala snarare än vårt beroende av varandra (och då menar jag inte 'beroende' nödvändigtvis i bemärkelsen att vara utelämnad åt, prisgiven åt, även om det kan vara så också).

Framför allt pekar Kielos på vikten av att granska det ekonomiska språkbruket ur nya, kritiska vinklar, utan att göra ekonomins språk till "ett ständigt bakgrundsbrus av oundvikligheter".