Nu läser jag då alltså Tidholms Norrlandsbok. Den är mestadels bra. Ibland väldigt bra och lyhörd för olika saker, stora och små, ibland lite hit&dit. På ett ställe säger en han snackar med, en miljöaktivist av nåt slag, tror jag (sammanhanget är Norrlands exploaterade skogar):
"Ingen vill tala om problem som man inte samtidigt har en lösning på. Då framstår man som maktlös."
Det här syns överallt just nu, rädslan för maktlöshet, och, genom det, viljan att göra problem hanterbara, och tendensen att peka ut den som formulerar ett djupgående problem (klimat, ekonomi, arbete) utan att ha en lösning som ansvarslös.
29 November 2016
27 November 2016
Dogg
23 November 2016
Sverige
Varenda gång jag landsstiger i Stockholm med Viking, groggig inte efter en vild båtnatt i karaoken utan efter att ha sovit en ryckig natt på brits, drabbas jag av bamseförundran (ofta ångestblandad). Detta märkliga land alltså. Bekant, ändå int. Nu regnar det igen. Klockan är 06:30. Cyklister viner förbi, nån jobbare, ett pärlband med bilar, på Fotografiskas vägg marknadsförs kommersjox. Jag går till slussen & hoppar på tunnelbanan, där jag lyssnar på en proper svensk dam som talar med en annan dam som har finska som modersmål. Finska damen böjer sig långt fram mot den propra, viskar nåt i hennes öra. Den andra svarar med rösten på maxvolym. Finska damen böjer sig fram, viskar teatraliskt igen. Där sitter jag de här dagarna på tunnelbanan, lyssnar och lyssnar och lyssnar på folk. Språklig verfremdungseffekt: ett språk som talas, är det där liksom mitt språk också? Nån sorts overklighetskänsla som jag inte riktigt vet hur den anmäler sig, men det gör den, varje gång. Hör slipad stockholmska som alltid påminner mig om min upplevelse av New York, det där ena sättet som vita ungdomar talade engelska, med en viss rytm, satsmelodi. Senare på dagen, när jag och min syster hänger i en biograf för att gå på filmfestivalfilm hör vi en gubbe som högljutt deklamerar nåt på norrländska. Liksom ok att jag känner rikssvenskar, men det är ändå nåt med att komma till Sverige, eller egentligen sthlm, att omringas av tevesvenska.Vi är där för att se Pascal, kända för sina röjspelningar. Kliver in i en dragig lokal vid Medborgarplatsen. Bandet sitter uppradade vid ett försäljningsbord, där de säljer diverse. Skulle inte ha känt igen dem om inte någon viskat i mitt öra. Raden ser ordentligt plågade ut. Sitta där och kränga. På spelningsstället serveras det mat. Dinner+show. Får känslan av att vi kanske ska se Robert Wells istället när jag blickar ut över folk som myser vid sin middag. Vi (delar samma olat) är in i norden tidiga, och får lov att hänga på det där urtrista stället timma ut och timme in. Det hjälper inte ens att dricka öl. Monotonin bryts av att vi blir intervjuade av en lite äldre gentleman som glatt påpekar att han är en lite äldre gentleman. Och faktiskt, gråa hår spretar lite överallt där på spelningsstället. Under spelningen står folk som pinnar och observerar stuff. Bandet mullrar sitt, sen är det slut. På tunnelbanan skiftar staden plötsligt karkaktär: en kille hittar plötsligt sina kompisar på tåget. Från att ha slötittat i mobilen reder han nu vitt och brett ut sin kväll och deras kväll. Det ger småstadskänsla, bussen i Bollnäs typ. Jag blir glad fastän jag nästan håller på att somna på mitt säte. Tidigare ar det mörkaste hat som präglat mina stockholmsvistelser. Nu har jag blivit gammal och medgörlig och hittar småsaker som går att leva med, som ett morgonöppet fik vid ABF-huset och en bar där stämningen är - tro det om ni vill - snäll.
22 November 2016
Göra nytta, göra nytta.
Häromdagen blev jag bestört. Jag berättade åt en bekant om en jag träffat som kommer från Irak som flera gånger varit inne på hur det finska stödsystemet passiverar människor. Folk ska arbeta säger han, göra nytta och lära sig börja från botten - inte få stöd och sitta hemma. Hen säger sig vara orolig för sina kompisar som inte blir delaktiga i det finländska samhället. Min bekant hör mig prata bekymrat om det där. Min bekant säger, till min förvåning, att det nog ligger en hel del i idén att människor är utstötta för att de inte arbetar. Hum-hum, muttrar jag lite tvivlande, och väntar på vart tanken skuttar iväg.
Min bekant: det är faktiskt så att folk görs passiva genom att få stöd. Att arbeta straffas ju i vårt system. Folk känner sig inte delaktiga av samhället. Ett bra system skulle vara sånt att arbetslösa skulle jobba med sådant som behöver göras. Att arbetslöshetsunderstödet skulle vara beroende av det här. Så skulle folk känna sig nyttiga, att de göra något - och det som behöver göras skulle göras. Vi behöver ett samhälle där vi kräver saker av arbetslösa.
Min kompis är uttalat vänster. Jag tycker det är ganska betecknande på många vis att till och med en vänstermänniska kan börja tänka i sådana här banor, som går helt i samma spår som Finlands regering nu, och Sveriges arbetslinje. Det som ser ut som 'vänster' är tanken om delaktighet och visionen om en statsapparat som skulle rustas upp för att fixa arbete som på ett eller annat vis måste göras, men som t.ex. inte är vinstbringande.
Det är intressant hur tvånget att arbeta för staten som arbetslös på det här viset för någon kan te sig som ett sätt att skapa sammanhållning, solidaritet och en känsla av att ha något att ge. Intressant - och sorgligt.
Samlingspartisten Susanna Koski kläckte för ett tag sedan ur sig att det för arbetslösa nog inte saknas jobb. Titta nu på skogen, insinuerade hon. Senare kompletterade hon uttalandet och bemötte kritikstormen med att det ju nog finns en massa arbete överallt. Bären i skogen behöver plockas, t.ex. Detta ska såklart inte förstås som att folk ska vända kapitalismen ryggen och leva på skogens fröjder. Utan: folk ska ta initiativ och bli företagare. Samtidigt utvecklas olika planer för ett finskt Fas 3-system där folk ska tvingas arbeta typ gratis.
I ljuset av detta är det ganska kusligt att också en vänstertyp tycker att tvång i statens regi vore önskvärt som ett sätt att skapa gemenskap. Det är tydligt hur det hos min bekant här finns ett jättestort hopp om att en välfärdsstat kunde träda in som en garant för att saker som behöver göras görs, och att de som gör dessa sysslor därigenom blir en del av en samhällelig gemenskap - och inte, som jag själv tror, blir en kast dömd att jobba för en apparat med täta band till näringslivet, och vinstskapande.
På tal om att dela på sådant som behöver göras. Själv fick jag en massa kritik från olilka håll för en text jag skrev om sysslor bortom kapitalismen - att dela på sysslor som ett sätt att ta ansvar för närmiljön. Jag fick genast höra att 'frivilligarbete' skulle konkurrera med låglönejobb och att frivilligarbete drabbar kvinnor som redan är belastade. Viktiga betänkligheter gällande frivilligarbete som det ser ut nu. Men texten förstods alltså som ett pläderande för ett alternativt system (i statens regi?) där folk gratis skulle göra olika saker som nu görs inom kvinnodominerade låglönebranscher. Att texten, en ranglig tankeövning (med många brister) och -provokation som alltså handlade om ett samhälle bortom kapitalismen, just förstods så var slående. (Jag borde säkert explicit ha tagit upp det där i själva texten, men det blev inte av.)
Min bekant: det är faktiskt så att folk görs passiva genom att få stöd. Att arbeta straffas ju i vårt system. Folk känner sig inte delaktiga av samhället. Ett bra system skulle vara sånt att arbetslösa skulle jobba med sådant som behöver göras. Att arbetslöshetsunderstödet skulle vara beroende av det här. Så skulle folk känna sig nyttiga, att de göra något - och det som behöver göras skulle göras. Vi behöver ett samhälle där vi kräver saker av arbetslösa.
Min kompis är uttalat vänster. Jag tycker det är ganska betecknande på många vis att till och med en vänstermänniska kan börja tänka i sådana här banor, som går helt i samma spår som Finlands regering nu, och Sveriges arbetslinje. Det som ser ut som 'vänster' är tanken om delaktighet och visionen om en statsapparat som skulle rustas upp för att fixa arbete som på ett eller annat vis måste göras, men som t.ex. inte är vinstbringande.
Det är intressant hur tvånget att arbeta för staten som arbetslös på det här viset för någon kan te sig som ett sätt att skapa sammanhållning, solidaritet och en känsla av att ha något att ge. Intressant - och sorgligt.
Samlingspartisten Susanna Koski kläckte för ett tag sedan ur sig att det för arbetslösa nog inte saknas jobb. Titta nu på skogen, insinuerade hon. Senare kompletterade hon uttalandet och bemötte kritikstormen med att det ju nog finns en massa arbete överallt. Bären i skogen behöver plockas, t.ex. Detta ska såklart inte förstås som att folk ska vända kapitalismen ryggen och leva på skogens fröjder. Utan: folk ska ta initiativ och bli företagare. Samtidigt utvecklas olika planer för ett finskt Fas 3-system där folk ska tvingas arbeta typ gratis.
I ljuset av detta är det ganska kusligt att också en vänstertyp tycker att tvång i statens regi vore önskvärt som ett sätt att skapa gemenskap. Det är tydligt hur det hos min bekant här finns ett jättestort hopp om att en välfärdsstat kunde träda in som en garant för att saker som behöver göras görs, och att de som gör dessa sysslor därigenom blir en del av en samhällelig gemenskap - och inte, som jag själv tror, blir en kast dömd att jobba för en apparat med täta band till näringslivet, och vinstskapande.
På tal om att dela på sådant som behöver göras. Själv fick jag en massa kritik från olilka håll för en text jag skrev om sysslor bortom kapitalismen - att dela på sysslor som ett sätt att ta ansvar för närmiljön. Jag fick genast höra att 'frivilligarbete' skulle konkurrera med låglönejobb och att frivilligarbete drabbar kvinnor som redan är belastade. Viktiga betänkligheter gällande frivilligarbete som det ser ut nu. Men texten förstods alltså som ett pläderande för ett alternativt system (i statens regi?) där folk gratis skulle göra olika saker som nu görs inom kvinnodominerade låglönebranscher. Att texten, en ranglig tankeövning (med många brister) och -provokation som alltså handlade om ett samhälle bortom kapitalismen, just förstods så var slående. (Jag borde säkert explicit ha tagit upp det där i själva texten, men det blev inte av.)
13 November 2016
Famlande kring tudelning och polarisering
Jag har som alla andra sugit i mig en hög analyser av valresultatet i USA. Olika förklaringar drabbar samman och folk grälar om huruvida det utslagsgivande är kvinnohat, rasism, demokraternas misslyckande eller ett mediebubbligt post-truth-samhälle där vad som helst kan gälla för sant. Eller är det ett tecken på att folk är oroliga inför en framtid som tycks braka ihop och vill göra allt för att behålla vad som behållas kan - så att en stor del av befolkningen framstår som förfördelade. Allmän känsla av chock råder. Andra är förbannade på hur folk uttrycker sin känsla av att de aaaldrig hade tänkt att nåt sånt kunde hända. Är ni verkligen så här satans aningslösa, ryter min ämmerikakunniga kompis S. Jag känner mig just ganska aningslös där jag sitter i min stol i Martti, fortfarande omruskad.
En sak som gör mig trött när det kommer till eftersvallet efter val - Trump, Brexit, förra riksdagsvalet här i Finland - och den veritabla analysstorm som rullar in är hur 'polarisering' eller 'tudelning' kommer in. Jag säger inte att det inte är bra att snacka om polarisering & de sätt på vilka ett samhälle klyvs. Men: det är så signifikant att det är här, i en stämning av överraskning och chock som de här analyserna dyker upp. Det är som att bara vi börjar stava de första bokstäverna i polarisering och tudelning så tycker sig många veta EXAKT vad det rör sig om. JA SÅ ÄR DET, NU MÅSTE VI ÖPPNA ÖGONEN FÖR TUDELNING!
Igen: det är ok att snacka om tudelning om det gör ett jobb, men i panik- och chockanalyserna är det som om ett samhällsfenomen som på en och samma gång beskrivs som kulturellt, ekonomiskt, geografiskt, politiskt och känslomässigt (det finns kanske flera dimensioner) sveper förbi med en aura av självklarhet, som om vi genast när ordet nämns vet och förstår vad vi har framför näsan.
För det är ju just detta sätt att gestalta samhällsmotsättningar som är det allra vanligaste nu. Och den analysen delas ju av den oroade efterdyningsdebatten och i en månghövdad populistisk retorik, som på motsvarande sätt trollar fram ett undertryckt folk på landet och en mäktig elit i städerna.
Flera olika tdningar och mediekanaler har under de senaste åren försökt gestalta 'tudelningen'. Det är ett bra projekt. Det är bra att synliggöra förhållandet mellan stad och landsbygd, fattigdom eller ungdomsarbetslöshet. Sådana analyser, när de är bra, kan både vara specifika - typ uppmärksamma en småföretagares villkor - eller belysa större drag i kapitalismen.
Men det jag har riktigt svårt med just nu är 'tudelning' & 'polarisering' som panikord, där det lätt blir så att 'en samhällelig utveckling' blir en klump som sammanfattar oron. Och där utmaningen verkar vara att lyfta fram 'de bortglömda'. Vilket inte bara bekymrade journalister skriver, utan också Trump himself, som nyss skrev i en Tweet att 'the American man and woman will never be forgotten again'.
Det som skapas är en sörja av beskrivningar av polarisering & tudelning. Ett exempel: 'att känna sig som en förlorare' jämställs med 'att vara en förlorare' - där det blir lockande att fokusera på hur folk 'känner sig' (snarare än att fokusera på känslor i relation till annat).
En sak som gör mig trött när det kommer till eftersvallet efter val - Trump, Brexit, förra riksdagsvalet här i Finland - och den veritabla analysstorm som rullar in är hur 'polarisering' eller 'tudelning' kommer in. Jag säger inte att det inte är bra att snacka om polarisering & de sätt på vilka ett samhälle klyvs. Men: det är så signifikant att det är här, i en stämning av överraskning och chock som de här analyserna dyker upp. Det är som att bara vi börjar stava de första bokstäverna i polarisering och tudelning så tycker sig många veta EXAKT vad det rör sig om. JA SÅ ÄR DET, NU MÅSTE VI ÖPPNA ÖGONEN FÖR TUDELNING!
Igen: det är ok att snacka om tudelning om det gör ett jobb, men i panik- och chockanalyserna är det som om ett samhällsfenomen som på en och samma gång beskrivs som kulturellt, ekonomiskt, geografiskt, politiskt och känslomässigt (det finns kanske flera dimensioner) sveper förbi med en aura av självklarhet, som om vi genast när ordet nämns vet och förstår vad vi har framför näsan.
För det är ju just detta sätt att gestalta samhällsmotsättningar som är det allra vanligaste nu. Och den analysen delas ju av den oroade efterdyningsdebatten och i en månghövdad populistisk retorik, som på motsvarande sätt trollar fram ett undertryckt folk på landet och en mäktig elit i städerna.
Flera olika tdningar och mediekanaler har under de senaste åren försökt gestalta 'tudelningen'. Det är ett bra projekt. Det är bra att synliggöra förhållandet mellan stad och landsbygd, fattigdom eller ungdomsarbetslöshet. Sådana analyser, när de är bra, kan både vara specifika - typ uppmärksamma en småföretagares villkor - eller belysa större drag i kapitalismen.
Men det jag har riktigt svårt med just nu är 'tudelning' & 'polarisering' som panikord, där det lätt blir så att 'en samhällelig utveckling' blir en klump som sammanfattar oron. Och där utmaningen verkar vara att lyfta fram 'de bortglömda'. Vilket inte bara bekymrade journalister skriver, utan också Trump himself, som nyss skrev i en Tweet att 'the American man and woman will never be forgotten again'.
Det som skapas är en sörja av beskrivningar av polarisering & tudelning. Ett exempel: 'att känna sig som en förlorare' jämställs med 'att vara en förlorare' - där det blir lockande att fokusera på hur folk 'känner sig' (snarare än att fokusera på känslor i relation till annat).
3 November 2016
jobb & pängar
Nu är det så igen att jag skriver in mig som arbetslös efter en stipendiesnutt.
Bokfan är inte klar, men den är på gång. Jag VILL skriva den, men det tar tid, måste mogna, perspektiven måste landa.
Jag har tänkt så här: på olika sätt skulle det vara bra att ha ett deltidsjobb. Få arbetserfarenhet, inblick i saker, få ett sammanhang. Göra något annat än att skriva&läsa akademiska och kritiska texter.
Och så behöver jag pängar.
Jag är trött på detta coming&going hos TE-byrån. Att känna dåligt samvete och gud vet varifrån det dåliga samvetet kommer. Nu tänker jag på klassiskt vis att ett jobb kan (be)döva det dåliga samvetet. Kanske det kan, kanske int.
Jag gör vad som helst som en halvblind, körkortslös exfilosofityp med dålig finska (men vill öva upp den och tror att det går) och svaga armar kan göra. Ett jobb som inte kräver expertis jag inte har.
Så länge det inte involverar barn.
Har du ett jobb åt mig?
Eller tips på deltidsjobb, vad en sån här kan göra?
-> mol.fi
Bokfan är inte klar, men den är på gång. Jag VILL skriva den, men det tar tid, måste mogna, perspektiven måste landa.
Jag har tänkt så här: på olika sätt skulle det vara bra att ha ett deltidsjobb. Få arbetserfarenhet, inblick i saker, få ett sammanhang. Göra något annat än att skriva&läsa akademiska och kritiska texter.
Och så behöver jag pängar.
Jag är trött på detta coming&going hos TE-byrån. Att känna dåligt samvete och gud vet varifrån det dåliga samvetet kommer. Nu tänker jag på klassiskt vis att ett jobb kan (be)döva det dåliga samvetet. Kanske det kan, kanske int.
Jag gör vad som helst som en halvblind, körkortslös exfilosofityp med dålig finska (men vill öva upp den och tror att det går) och svaga armar kan göra. Ett jobb som inte kräver expertis jag inte har.
Så länge det inte involverar barn.
Har du ett jobb åt mig?
Eller tips på deltidsjobb, vad en sån här kan göra?
-> mol.fi
1 November 2016
Arbete och feminism
Diskuterade arbete och feminism i ett par sammanhang. Det som slår en, hårt, i den diskussionen är ett ständigt å ena sidan/å andra sidan som går igen i nästan alla vettiga diskussioner om arbete. Det jag märkte i diskussionerna jag deltog i var en oro där frågor om löner, arbetsvillkor togs upp, men för att sedan återkomma till att det här ändå sker i ett system som måste kritiseras. Den här uppdelningen hemsöks jag själv av:
- Visst är det nödvändigt/bra med reformer. Jämställd föräldraledighet, jämställt hushållsarbete, motverka dåliga arbetsvillkor i kvinnodominerade branscher, slut på sexismlöner, uppgörelse med uppfuckade prestationskrav på kvinnor, synliggöra & stoppa utnyttjande av migrantkvinnors arbete etc, etc. Det här är saker vi står inför nu, alltihopa måste tas itu med. Det handlar om människors liv. Jämställdhet på arbetsmarknaden innebär kamp både på arbetsplatsen och en kamp som handlar om arbetets relation till annat - familjeliv, städer, migrationspolitik.
och
- Men könade aspekter av arbetslivet är ingrodda i ett system som ruttnar. Ett system där själva livet alltid är sekundärt och underställt kravet att sälja sin arbetskraft. Ett system som snurrar kring en abstraktion som måste upprätthållas genom ständigt expansion men där allt ändå inte kan expanderas som lönearbete, utan tillhör en ram av förutsättningar. Det som upprätthåller värde - obetalda sysslor av olika slag, vård - är kapitalismens, det varuproducerande systemets, förutsättning. Där finns ingenting positivt i sig att "erkänna" eller "uppvärdera". Samhället och vi alla klyvs i vad som kan utföras som arbete och vad som inte kan utföras som arbete. I arbetssamhället finns det alltid något som är underlägset. (Fastän det underlägsna - känslor, vård, fantasi) på ett desperat sätt tillfälligt kan nförlivas i en kapitalistisk process.
De här sakerna rör sig på olika plan, men de står ändå i relation till varandra i och med att det handlar om att förstå - kort sagt - partiarkatet. Det är inte det att det första är konkret och det andra är abstrakt, eller att det första rör sig på ett detaljplan medan det andra rör sig på en övergripande nivå ('the big picture').
Det som lite har med det här att göra är en Youtubevideo från ett feministiskt symposium jag kollade på häromdagen. Tre panelister snackade om arbetslivet. En pratade om ojämställda löner och kvinnors dubbelarbete. En annan talade om global kapitalism, klass och låglönebranscher. En tredje talade om lönearbetet som form. Det blev rätt snabbt dålig stämning. Den tredje fick rollen som teoretikern som flummar iväg till det allmänna och ointagliga. Den första fick rollen som den som pratar konkret och som löser problem, tar ansvar. Den andra fick rollen som en som ser de globala sammanhanget och som snackar om stora saker utan att det blir grumligt och ohanterligt. Det intressanta var den ilska som vändes mot den tredje från den första talaren - att här kommer du fans teoretiker, och babblar om kön & arbete, men som dribblar bort de riktiga frågorna som faller ur synfältet, och istället kommer du här med omöjliga utopier som ingen människa kan tro på och som inte hjälper ett dyft för att förstå varför kvinnor får sämre betalt än män eller varför yrken kvinnor är verksamma i inte värderas. Kort sagt - den tredje talaren, med sitt milda sätt, framstod plötsligt som en mansplainer med anspråk på att berätta för tjejer om "hur det egentligen är".
Det jag vill säga med de här virriga digitala inristningarna är hur tydligt jag både i Youtubevideon och i samtalen jag hade härförleden upplevde det svåra i att på ett konstruktivt ickemumligt sätt kritisera jämställdhetspolitiken, en trots allt ganska förhärskande och på många sätt BRA idé om vad feminismen är : feminism som synliggörande av maktstrukturer.
- Visst är det nödvändigt/bra med reformer. Jämställd föräldraledighet, jämställt hushållsarbete, motverka dåliga arbetsvillkor i kvinnodominerade branscher, slut på sexismlöner, uppgörelse med uppfuckade prestationskrav på kvinnor, synliggöra & stoppa utnyttjande av migrantkvinnors arbete etc, etc. Det här är saker vi står inför nu, alltihopa måste tas itu med. Det handlar om människors liv. Jämställdhet på arbetsmarknaden innebär kamp både på arbetsplatsen och en kamp som handlar om arbetets relation till annat - familjeliv, städer, migrationspolitik.
och
- Men könade aspekter av arbetslivet är ingrodda i ett system som ruttnar. Ett system där själva livet alltid är sekundärt och underställt kravet att sälja sin arbetskraft. Ett system som snurrar kring en abstraktion som måste upprätthållas genom ständigt expansion men där allt ändå inte kan expanderas som lönearbete, utan tillhör en ram av förutsättningar. Det som upprätthåller värde - obetalda sysslor av olika slag, vård - är kapitalismens, det varuproducerande systemets, förutsättning. Där finns ingenting positivt i sig att "erkänna" eller "uppvärdera". Samhället och vi alla klyvs i vad som kan utföras som arbete och vad som inte kan utföras som arbete. I arbetssamhället finns det alltid något som är underlägset. (Fastän det underlägsna - känslor, vård, fantasi) på ett desperat sätt tillfälligt kan nförlivas i en kapitalistisk process.
De här sakerna rör sig på olika plan, men de står ändå i relation till varandra i och med att det handlar om att förstå - kort sagt - partiarkatet. Det är inte det att det första är konkret och det andra är abstrakt, eller att det första rör sig på ett detaljplan medan det andra rör sig på en övergripande nivå ('the big picture').
Det som lite har med det här att göra är en Youtubevideo från ett feministiskt symposium jag kollade på häromdagen. Tre panelister snackade om arbetslivet. En pratade om ojämställda löner och kvinnors dubbelarbete. En annan talade om global kapitalism, klass och låglönebranscher. En tredje talade om lönearbetet som form. Det blev rätt snabbt dålig stämning. Den tredje fick rollen som teoretikern som flummar iväg till det allmänna och ointagliga. Den första fick rollen som den som pratar konkret och som löser problem, tar ansvar. Den andra fick rollen som en som ser de globala sammanhanget och som snackar om stora saker utan att det blir grumligt och ohanterligt. Det intressanta var den ilska som vändes mot den tredje från den första talaren - att här kommer du fans teoretiker, och babblar om kön & arbete, men som dribblar bort de riktiga frågorna som faller ur synfältet, och istället kommer du här med omöjliga utopier som ingen människa kan tro på och som inte hjälper ett dyft för att förstå varför kvinnor får sämre betalt än män eller varför yrken kvinnor är verksamma i inte värderas. Kort sagt - den tredje talaren, med sitt milda sätt, framstod plötsligt som en mansplainer med anspråk på att berätta för tjejer om "hur det egentligen är".
Det jag vill säga med de här virriga digitala inristningarna är hur tydligt jag både i Youtubevideon och i samtalen jag hade härförleden upplevde det svåra i att på ett konstruktivt ickemumligt sätt kritisera jämställdhetspolitiken, en trots allt ganska förhärskande och på många sätt BRA idé om vad feminismen är : feminism som synliggörande av maktstrukturer.
31 October 2016
nattkaffe
Det är sällan det händer, men ibland gör det ju det - att det plötsligt rycker i skrivfingrarna mitt i allt på kvälln. Har en grej som malt på länge och som borde fås ut ur systemet. Alltid när jag har den här skrivimpulsen, och känslan att nu nu nu så går jag ritualmässigt till kaffekokaren, som blir sunkigare och sunkigare för varje dag. Laddar fullt. Knäpper på, och gammelkokaren rosslar igång. KÄNSLAN: nu nu nu. Lampan lyser från köket, det där fula, äckligt gulvita energisparlampskenet, och fastän det är kväll känns det som om det redan vore natt. Hämtar högtidligt den fläckiga Kalmar nordens huvudstad 1997-muggen till datorn. Nu nu nu. Kaffet, rävgiftet. Och poff, tankekorvarna som skulle ringla ur fingrarna spricker och kaffet är bara rävgift och energisparlampskenet lyser i ögonen. KAMPEN: sitta kvar på stolen, inte vika sig för impulsen att sväva iväg. Vrider mig fortsättningsvis rituellt på pensionärsdynan jag har på stolen. Och energisparlampan lyser.
28 October 2016
ddr
Idag: står utanför en fucking mässlada och hittar inte andra dörrar än fraktingångar. SATAN, vrålar jag åt himlen och en gubbe som går förbi. Har oerhört skoskav och min gourmetlunch på Hese hoppar i magan. Det ruggregnar och Böle med sina byggnadsklimpar och megagator är så fult att det ddr-gråa gnisslar i mitt bakishuvud. Igår tänkte jag att det var en bra idé att hänga ute länge med S för att dämpa ångest inför att uppträda. Det var det förmodligen också. Väl inne i ladan sitter jag med en fin typ jag inte träffat förr och försöker snacka om vårt ämne, som är våldsamt stort. Förutom att det barkar ganska åt helvete (vill säga allt, kommer int på vad exakt det är som är viktigt) är det okej. Några kottar sitter och lyssnar, mässhelvetet stimmar, lakritsremmar och Jari Tervo, en optiker erbjuder gratis glasögonputs. Efter samtalet går jag en runda i någå finlandssvenska montrar, dricker kyrkkaffe. Det blir en kort runda. Jag får ÅNGEST. Nåt med det där finlandssvenska: folk spejar på varandra och tittar efter bekanta. Själv känner jag mig liten, loppig och trött. Sätter mig ner och lyssnar på en annan fin typ, Y, som diskuterar med en författarkollega. En dam kommer fram till mig och frågar om "det är du som är den där filosofen". Jag är filosofen, returnerar jag belevat, där jag sitter svettig i min vinterjacka och regnfrissa. Har hört att det bjuds gratismat och det mest meningsfulla är att luska reda på denna gratismat, vilket jag gör. Stormar förbi montrarna, går vilse, vilse igen och träffar en rolig typ som studerade samtidigt som mig som jobbar där på mässan. Han pekar ut gratismaten. Jag äter gratismat på tom kafeteria. Sätter mig på Böle station och njuter av utsikten&huvudvärken och Hannele Mikaela Taivassalos (hittills bravuriga) bok In transit. Tåget går inte förrän om två timmar. En gubbe ropar, om och om igen: det är ingen poäng med att demonstrera och härja! Jag dreglar och sover hela tågresan hem.
26 October 2016
ad hominem
River igång dagen medelst uppeldad diskussion på bästa Blå tåget. Vi läser om Murdoch och perfectionism, tanken att människan är och förblir i moralisk mening ofullkomlig och att vi i någon bemärkelse är fallna. Ivrig och hetsig diskussion som vi haft förr, men nu i en lite annan konstellation, följer.
Det mesta som är viktigt i filosofiska samtal är det riktigt fucking enkla, som:
Kan du verkligen mena det där?
Vad skulle DU mena om DU sa det där?
Om någon LEVER så där, vad betyder det?
En bra diskussion om filosofi blir också oundvikligen ad hominem, varför känner DU dig dragen till det här sättet att tänka? Vad är det som talar till dig här, hur skulle du beskriva det?
Svårt/enkelt/svårt
25 October 2016
Trötta haket
Det är som det alltid har funnits där - Bristol. Sunkhaket med de hårda träbänkarna, gubbmusiker på väggarna. Jokkis spelar trötta Smithslåtar, den andra bartendern spelar metal. G infinner sig i sitt hörn nån gång mellan kl 00:45 och 01:00, ölen smakar rostig kran och gubbarna hänger nära baren. Bristol är så mycket åbo det bara går. På medeltiden måste det ha funnits ett medeltidsbristol. Jag har egentligen inte varit någon bristolit. Det är inte mitt hak. Ändå har jag hängt där ibland så intensivt att röven domnat av träbänkarna. När jag slutspurtade med avhandlingen satt jag på dasset mellan handledningssjoken om realabstraktioner och arbetsspänningar & stirrade in i det där Sjó. Det som nästan ser ut som en formel under. Som en hällristning där på dasset som lurar på en hemlighet om nåt. Alltså Bristol: alltid samma lite trötta och liksom inrutade bristolstämning med quiz på vissa dagar och fotboll på vissa dagar och sen hänger folk på de där träbänkarna exponerade ut mot skitful nylandsgata. Bristol: gubbigt och studentikost, men mindre studentikost nu men ett visst segt eller slött garde hänger kvar. Evighetsstudenter, rödvinsvänster, ölvänster. Och igår är postrock-M där. Vi pratar lite om shoegaze som omväxling, och inte om liberalismen/vänster som vi öh brukar. Förr i tiden var Bristol insvept i ett bristolstort tobaksmoln som åt sig in i hela ens varelse. Rökmolnet finns inte kvar, men det gör bristol i sin bristolskhet med stammisarna som postrock-M, men J från Lappland har jag faktiskt inte sett på flera år faktiskt, när jag tänker på saken. Men åh Bristol: tråkigt på ett visst sätt så in i helvete, men ändå vad tusan, vi går till Bristol. Det är ju jag som föreslår det, ur min mun, bristolbristol, beyond love/hate. Vi går till Bristol. Alltid nära, alltid där som en trygg rostölhamn. Haket väcker en motvillig ömhet. Där finns ett speciellt bristolsätt att vara till, ölutspätt och pissbrått, ganska lojt. På Gs plats finns det nu en vattenläcka, hål i taket, hink på golvet. Sitt inte där, manar G åt dem som int tittat upp i taket. Jukkis i baren har en absolut auktoritet och frågar på torr svenska vad det får vara idag. Den rostiga kranölen såklart. Uff. Morrissey vimlar i högtalarna precis som han ju brukar och kvällstimmarna gnids in på de där träbänkarna som skär in i aktern. En diskussion vippar åt ett håll och jag tänker nej satan nu går jag helt de facto hem, och det gör jag också. Tidigt.
23 October 2016
Att stanna är en motståndshandling
Jag såg Po Tidholms tredelade dokumentär Resten av Sverige. Trots vissa små försök att laga underhållande SVT-teve var det här ren och skär ångetstelevision. Jag åt glass medan klumpen i magen växte. Tematiken är alltså avfolkning och glesbygd, och även om greppet är ganska virrigt finns det åtminstone ett försök att lyfta fram en fråga som känns genuint: är det så att vissa orter är dömda att dö ut?
I första avsnittet intervjuas folk som sitter vid dignande bullafat och berättar om besvikelser, ilska, sorg - om servicen som lagts ner och hur livet blivit svårare att leva. Dokumentären gör ett nedslag i Pajala, där en gruva först gav hopp åt orten, för att sedan gå i konkurs och lämna efter sig monumentala skulder och för vanliga människor som investerat i företagets aktie stora förluster. Ska det gå att bo kvar, funderar folk. Författaren Mikael Niemi ger ett vettigt intryck, och säger att han bestämt sig för att stanna, och att det kan ses som rena rama motståndshandlingen.
Det som är bra i dokumentären är att Tidholms eget perspektiv blir klart, och det är ett perspektiv som är viktigt: det råder en konflikt mellan stad och landsbygd, där landsbygden är förlorare, där staden suger ur landet. Den här konflikten illustreras på flera sätt. En sak som gör folk så förbannade är att glesbygden är utelämnad åt sig själv, medan de som bor i tätorter självklart servas på olika vis. Här finns en problematik som är intressant, och som kanske inte riktigt kommer fram i sin komplexitet, nämligen att människor i glesbygden ofta är medvetna om att det är upp till dem att saker i vardagen ska funka.
Det som rör till saker lite är att Tidholm intervjuar forskare som insisterar på att prata om problemet som en fråga om normer. Och en del av hans eget material talar samma språk. Som om det jobbiga är att folk har fel uppfattning om glesbygden, att folk reducerar glesbygden, är enögt självupptagna i sina urbana liv, etc. Såklart är det viktigt att prata om sånt också, men det blir kanske inte så klart vad problemet är bortom normerna - varför det verkligen råder en konflikt. Det antyds att avfolkningsprocessen inte kan beskrivas som en konspiration av illvilliga politiker. Kapitalismen smyger förbi, men mest symboliserad av anonyma riskkapitalister eller forskare som sammanfattar marknadsekonomin som en oregerlig kraft som, om den får råda, gladeligen låter olönsamma landsdelar förfalla och som slår ihop verksamheter där det är mest lönsamt. (Ordet 'kapitalackumulation' flyger förbi ytterst snabbt.) Och så får vi höra turismföretagare och kommunfolk som slipat vapnen i hur en ort ska framställas som 'attraktiv' för att kunna konkurrera.
Otydligheten kring det här framkommer också i hur Tidholm tassar kring lösningar. Det är uppenbart att han på något sätt är enig med Löfven, som intervjuas kort (och ger ett riktigt vimsigt intryck): lösningen är politik, en form av styrning. Tidholm argumenterar att näringslivet inte fixar saker, konkurrens fixar inte saker, utan det krävs aktiva styrningsmekanismer. Från statligt håll, antar jag, eftersom han försiktigt prövar på att se Norge som en förebild med sin skattepolitik, jordbrukspolitik & tullskydd. Men ändå säger han också att avfolkningsproblemet inte är något som låter sig bekämpas på ett enkelt sätt, och jag lämnas med ett intryck av att han egentligen kanske ändå inte tror på tanken att politisk styrning på ett hållbart sätt kan fixa saker. Vilket tror jag stämmer. Men att det är bara en gissning från min sida är besvärligt. Kanske tittaren alltför lätt genom Tidholms dragning till melankoliska bilder bekräftas i en allmänpessimism om att det är i städerna framtiden finns, och att slaget om landsbygden för alltid är förlorat, men förr var det bättre när gruvorna gruvade och det fanns jobb.
I dokumentären finns en del tragikomiska inslag där Tidholms journalistik fungerar utmärkt, och där mitt ångestmagknip blir nästan outhärdligt. Ett inslag handlar om turism, och Tidholm reser till ful-Rovaniemi och ställer några frågor till en totalt aningslös kommungubbe som provar sig på lite hobbyetnologi om upplevelseturism - varför det går att tänka på tomten som kultur och upplevelse. Tidholm gör fler syrliga nedslag i en rätt hopplös förhoppning om att turismen som ska rädda glesbygden genom nischade hotell eller upplevelser.
Och på tal om konflikt så medverkar rikets jordbruksminister i en kort snutt. Och han överträffar statsministern i rent och skärt fåneri. Råder det en konflikt mellan stad och landsbygd? Näe, det gör det inte. De hjälper varandra och vi måste tänka framåt. Få bukt med. 'Bukt' trivs inte med 'konflikt'. I en annan scen får vi se ett stackars kommunalråd gå på ett groteskt affärsevent där kommuner rankas enligt sin attraktivitet - och hennes kommun rankas i botten.
En annan sak som är bra i dokumentären är att den lyfter fram olika inställningar till att bo i en glesbygd. Hopp (tänker t.ex. på en iransk man som beskriver sin relation till glesbygden) och förtvivlan, och lite galghumor, som när en gubbe muttrar att begravningsverksamheten åtminstone blomstrar på orten... OCH så kan jag int låta bli att nämna en konstnär från Norrland som hetter Elsa Nordendahl som i ett arkivklipp agiterar hard-core&urbriljant om att Norrland är ett avelscentrum för människor som ska forslas söderut.
Har inte ännu fått Tidholms Norrlandsbok läst, men nu ska det bli av - den här dokun gjorde mig nyfiken på hur han tänker. Och det är ju utmärkt.
PS1 Åhå, nu ser jag att Konflyktlinjer också kommenterat serien.
I första avsnittet intervjuas folk som sitter vid dignande bullafat och berättar om besvikelser, ilska, sorg - om servicen som lagts ner och hur livet blivit svårare att leva. Dokumentären gör ett nedslag i Pajala, där en gruva först gav hopp åt orten, för att sedan gå i konkurs och lämna efter sig monumentala skulder och för vanliga människor som investerat i företagets aktie stora förluster. Ska det gå att bo kvar, funderar folk. Författaren Mikael Niemi ger ett vettigt intryck, och säger att han bestämt sig för att stanna, och att det kan ses som rena rama motståndshandlingen.
Det som är bra i dokumentären är att Tidholms eget perspektiv blir klart, och det är ett perspektiv som är viktigt: det råder en konflikt mellan stad och landsbygd, där landsbygden är förlorare, där staden suger ur landet. Den här konflikten illustreras på flera sätt. En sak som gör folk så förbannade är att glesbygden är utelämnad åt sig själv, medan de som bor i tätorter självklart servas på olika vis. Här finns en problematik som är intressant, och som kanske inte riktigt kommer fram i sin komplexitet, nämligen att människor i glesbygden ofta är medvetna om att det är upp till dem att saker i vardagen ska funka.
Det som rör till saker lite är att Tidholm intervjuar forskare som insisterar på att prata om problemet som en fråga om normer. Och en del av hans eget material talar samma språk. Som om det jobbiga är att folk har fel uppfattning om glesbygden, att folk reducerar glesbygden, är enögt självupptagna i sina urbana liv, etc. Såklart är det viktigt att prata om sånt också, men det blir kanske inte så klart vad problemet är bortom normerna - varför det verkligen råder en konflikt. Det antyds att avfolkningsprocessen inte kan beskrivas som en konspiration av illvilliga politiker. Kapitalismen smyger förbi, men mest symboliserad av anonyma riskkapitalister eller forskare som sammanfattar marknadsekonomin som en oregerlig kraft som, om den får råda, gladeligen låter olönsamma landsdelar förfalla och som slår ihop verksamheter där det är mest lönsamt. (Ordet 'kapitalackumulation' flyger förbi ytterst snabbt.) Och så får vi höra turismföretagare och kommunfolk som slipat vapnen i hur en ort ska framställas som 'attraktiv' för att kunna konkurrera.
Otydligheten kring det här framkommer också i hur Tidholm tassar kring lösningar. Det är uppenbart att han på något sätt är enig med Löfven, som intervjuas kort (och ger ett riktigt vimsigt intryck): lösningen är politik, en form av styrning. Tidholm argumenterar att näringslivet inte fixar saker, konkurrens fixar inte saker, utan det krävs aktiva styrningsmekanismer. Från statligt håll, antar jag, eftersom han försiktigt prövar på att se Norge som en förebild med sin skattepolitik, jordbrukspolitik & tullskydd. Men ändå säger han också att avfolkningsproblemet inte är något som låter sig bekämpas på ett enkelt sätt, och jag lämnas med ett intryck av att han egentligen kanske ändå inte tror på tanken att politisk styrning på ett hållbart sätt kan fixa saker. Vilket tror jag stämmer. Men att det är bara en gissning från min sida är besvärligt. Kanske tittaren alltför lätt genom Tidholms dragning till melankoliska bilder bekräftas i en allmänpessimism om att det är i städerna framtiden finns, och att slaget om landsbygden för alltid är förlorat, men förr var det bättre när gruvorna gruvade och det fanns jobb.
I dokumentären finns en del tragikomiska inslag där Tidholms journalistik fungerar utmärkt, och där mitt ångestmagknip blir nästan outhärdligt. Ett inslag handlar om turism, och Tidholm reser till ful-Rovaniemi och ställer några frågor till en totalt aningslös kommungubbe som provar sig på lite hobbyetnologi om upplevelseturism - varför det går att tänka på tomten som kultur och upplevelse. Tidholm gör fler syrliga nedslag i en rätt hopplös förhoppning om att turismen som ska rädda glesbygden genom nischade hotell eller upplevelser.
Och på tal om konflikt så medverkar rikets jordbruksminister i en kort snutt. Och han överträffar statsministern i rent och skärt fåneri. Råder det en konflikt mellan stad och landsbygd? Näe, det gör det inte. De hjälper varandra och vi måste tänka framåt. Få bukt med. 'Bukt' trivs inte med 'konflikt'. I en annan scen får vi se ett stackars kommunalråd gå på ett groteskt affärsevent där kommuner rankas enligt sin attraktivitet - och hennes kommun rankas i botten.
En annan sak som är bra i dokumentären är att den lyfter fram olika inställningar till att bo i en glesbygd. Hopp (tänker t.ex. på en iransk man som beskriver sin relation till glesbygden) och förtvivlan, och lite galghumor, som när en gubbe muttrar att begravningsverksamheten åtminstone blomstrar på orten... OCH så kan jag int låta bli att nämna en konstnär från Norrland som hetter Elsa Nordendahl som i ett arkivklipp agiterar hard-core&urbriljant om att Norrland är ett avelscentrum för människor som ska forslas söderut.
Har inte ännu fått Tidholms Norrlandsbok läst, men nu ska det bli av - den här dokun gjorde mig nyfiken på hur han tänker. Och det är ju utmärkt.
PS1 Åhå, nu ser jag att Konflyktlinjer också kommenterat serien.
21 October 2016
lite som en ringklocka
Läser en artikel som handlar om det senaste på arbetspolitiksfronten: att tvinga arbetslösa att med jämna mellanrum låta sig intervjuas för att kolla deras aktivitet som arbetssökande. En sociolog uttalar sig vag positivt om resultaten, om än inte för samhällsekonomin som sådan. Med betoning på vag. Jag känner mig ofta, ofta dum i huvu s.g.s dagen lång, men här förstår jag verkligen ingenting. Först säger sociologen helt begripligt att intervjuerna helst ska göras face to face. Sen, på tal om nåt:
Dräglande hundar? Eller vad är det för ringklocka som det ska ringas i? Associationerna snurrar på högvarv.
Samma artikel konstaterar för övrigt att det redan nu är så att arbetslösa inte interjuas i tillräcklig mån så att ens lagstadgad behandling uppnås. Tanken är väl att privata konsultbolag ska sköta bolagen, men det har det hörts väldigt lite om hittills.
EDIT: En dag efter detta skrevs visade det sig att staten av juridiska skäl inte kan outsourca intervjuandet till privata aktörer. Och det kommer man liksom på sådär lite efter en massa beredning. Justjust.
Det blir lite som att ringa i en ringklocka. Effekten uppstår av att den så kallade anpassningseffekten lindras.Jaha. Ringklockan. Anpassningseffekten.
Dräglande hundar? Eller vad är det för ringklocka som det ska ringas i? Associationerna snurrar på högvarv.
Samma artikel konstaterar för övrigt att det redan nu är så att arbetslösa inte interjuas i tillräcklig mån så att ens lagstadgad behandling uppnås. Tanken är väl att privata konsultbolag ska sköta bolagen, men det har det hörts väldigt lite om hittills.
EDIT: En dag efter detta skrevs visade det sig att staten av juridiska skäl inte kan outsourca intervjuandet till privata aktörer. Och det kommer man liksom på sådär lite efter en massa beredning. Justjust.
19 October 2016
Nystart
Någon gång i våras blev jag urbota trött på denna blogg. Kände inte längre att den öppna formen fungerade som en ingång till flödande, kravlöst skrivande. Nu har några månader rullat förbi, ett pinat projekt har åkt ner i vessabyttan (och gott så) medan andra skriverier skvalpar på. Småningom har jag kommit att sakna detta skrivställe med layout från typ 2001. Det har kliat i bloggfingrarna och som en klok en sa är det bara att helt omärkvärdigt börja igen. Så är det. Har på sistone fått lite ont i magen av nåt jävla uppbygglighetskrav jag börjat känna pyrande i mig själv i olika former av skrivande. Kom ihåg hur roligt och viktigt det är med arga utgjutelser, ledsna runor och babbliga rutor om ingenting. Och åbovandringar. Idag såg jag en sån här, som en karta nästan, fantasikarta, nästankarta.
Det som är bra med bloggar är att de kan vara ett halvhemligt skrivgryte med lågthögt till tak, skrovliga golv och öppna väggar och att rummet kan förändras hela tiden. Nu börjar bloggen dessutom - tänker jag mig? - bli ett lite behagligt otidsenligt forum som kan susa på i all stillhet med random flisor och flagor. Få se vad det blir och hur, men ja.
17 May 2016
Kapitalism med samvete?
Jag har gått och grubblat på en tidningsartikel jag läste för ett tag sedan. I den uttalar sig en forskare som tycker sig se en utbredd utveckling - en utveckling som gäller hela vårt ekonomiska system. Resonemanget är ambitiöst, och tycks vara avsett att sprida hopp på tvärs mot krisvarsel, cynism och skandaler. Forskaren menar att ett nytt skede nu tagit vid, ett skede som markerar en etisk vändning där kapitalismen inte längre handlar om att skapa vinst. Nu inser man att värdeskapande är så mycket mera än vinst. Det verkar som att forskaren tänker att företag i allt högre grad motiveras av andra saker än vinst; vinster är bara en nödvändighet, men ingen drivkraft.
Resonemanget bygger på att det som är avgörande är hur vi tänker kring ekonomi. Forskaren menar att ett enkelspårigt ekonomiskt narrativ nu bytts ut mot ett mera komplext sätt att tänka. De problem som finns med kapitalismen - att vinster inte sipprar ner är något som nämns - kan enligt detta åtgärdas genom att andra motiv blir tongivande. Nu finns det ett nytt "tryck" på en godare form av kapitalism. Det här trycket består i ökad medvetenhet hos konsumenter, som börjar ställa krav, fler visselblåsare och fler företagare som drivs av andra motiv än vinst. Ramverket som präglar denna nya kapitalism är ett erkännande av företagens delaktighet av en komplicerad social miljö.
För en massa år sen läste jag en hel del resonemang om så kallad företagsetik. Den här forskarens idéer är tankar som omfattas av många. Man hoppas på en bättre och mänskligare kapitalism där företagens beroende av andra aktörer sporrar etiskt handlande. Det som upprätthåller förhoppningen är bilden av att ekonomi består av enskilda företag och att det avgörande är de motiv som styr enskilda människors handlande, må det sedan gälla konsumenter, visselblåsare eller företagare. Just uppställningen mellan det endimensionella och det konplexa ger ytterligare lyster åt tanken: kapitalismen går från det enkla till det komplexa - från det mekaniska till det sociala.
Jag tror det är viktigt att gå i dialog med de här tankarna just eftersom de tycks så vanliga, så lockande. Gå i dialog - och gå till grunden med vad som menas med "det ekonomiska systemet". Är det verkligen motiven som styr? Kan snälla entreprenörer förbättra världen bara de erkänner sitt sociala beroende? - Utmanningen är att titta på vad som lämnas bort i den här bilden: konkurrens, tvingande konkurrens, tvingande omständigheter. Och det är också viktigt att fundera på hur en sådan här bild av etisk kapitalism konstruerar "social omgivning". Här framstår det sociala som något som närmast per definition, när det erkänns, innebär något positivt, progressivt. Om beroenden erkänns är det något som är bra.
(Att "värdeskapande" i de här beskrivningarna blir en yvig gest mot något som tycks självklart - typ: nu skapas värde genom brand, genom något immateriellt, genom etik etc, är så klart symptomatiskt.)
Resonemanget bygger på att det som är avgörande är hur vi tänker kring ekonomi. Forskaren menar att ett enkelspårigt ekonomiskt narrativ nu bytts ut mot ett mera komplext sätt att tänka. De problem som finns med kapitalismen - att vinster inte sipprar ner är något som nämns - kan enligt detta åtgärdas genom att andra motiv blir tongivande. Nu finns det ett nytt "tryck" på en godare form av kapitalism. Det här trycket består i ökad medvetenhet hos konsumenter, som börjar ställa krav, fler visselblåsare och fler företagare som drivs av andra motiv än vinst. Ramverket som präglar denna nya kapitalism är ett erkännande av företagens delaktighet av en komplicerad social miljö.
För en massa år sen läste jag en hel del resonemang om så kallad företagsetik. Den här forskarens idéer är tankar som omfattas av många. Man hoppas på en bättre och mänskligare kapitalism där företagens beroende av andra aktörer sporrar etiskt handlande. Det som upprätthåller förhoppningen är bilden av att ekonomi består av enskilda företag och att det avgörande är de motiv som styr enskilda människors handlande, må det sedan gälla konsumenter, visselblåsare eller företagare. Just uppställningen mellan det endimensionella och det konplexa ger ytterligare lyster åt tanken: kapitalismen går från det enkla till det komplexa - från det mekaniska till det sociala.
Jag tror det är viktigt att gå i dialog med de här tankarna just eftersom de tycks så vanliga, så lockande. Gå i dialog - och gå till grunden med vad som menas med "det ekonomiska systemet". Är det verkligen motiven som styr? Kan snälla entreprenörer förbättra världen bara de erkänner sitt sociala beroende? - Utmanningen är att titta på vad som lämnas bort i den här bilden: konkurrens, tvingande konkurrens, tvingande omständigheter. Och det är också viktigt att fundera på hur en sådan här bild av etisk kapitalism konstruerar "social omgivning". Här framstår det sociala som något som närmast per definition, när det erkänns, innebär något positivt, progressivt. Om beroenden erkänns är det något som är bra.
(Att "värdeskapande" i de här beskrivningarna blir en yvig gest mot något som tycks självklart - typ: nu skapas värde genom brand, genom något immateriellt, genom etik etc, är så klart symptomatiskt.)
11 May 2016
Detta privilegiumsnack
Måste rista in några ilskna tecken här på ödebloggen för detta måste jag få ur systemet.
En viss känd akademiker/talare brukar med jämna mellanrum skriva lustiga kolumner där han bekänner sin priviligierade status. Kolumnerna börjar med bekännelser om dyra arvoden han kräver, chaufförer som kör honom till flygplatser eller en stabil karriär som gör att han får syssla med vad fan han vill. Och så en litania om de som inte är så priviligierade som han och visst ser han sina fördelar.
Nu läser jag en spalt där han ivrar för feminismen. Och jo, nog är det ju så att han uppskattar Kvinnor! Dem tycker han jättemycket om att bedriva action mellan lakanen med. Osv und so weiter. Men oj vilka privilegier han har haft som man och vore det bara så att alla skulle ha samma möjligheter och ALLA skulle få sitta i Nordeas styrelse (eller nån annan styrelse), då skulle vi leva i en toppenvärld! Feminismen handlar inte om att ta bort något från någon utan bara att vidga möjligheterna! Och ja, för att läsaren inte ska tvivla på trovärdigheten - professorn har faktiskt haft lite intimt action med feminister också. Kolumnens fromma budskap: det är roligt med action mellan lakanen; feminismen handlar inte om att förstöra någons party.
Nå vad är det nu som går mig på nerven? Jo, den här eviga performancen om att kolumnisten själv är exemplet på orättvisorna i samhället. "Om jag var kvinna skulle jag inte ha lika stor framgång". Men istället för att en sådan rörelse skulle göra oss uppmärksamma på en omedelbar nöd - så här kan det inte fungera - är det skribentens position som står i centrum.
Alltså problemet nu är ju helt sant att det råder brist på män som engagerar sig för dom här frågorna. Därför är det bra om en sån här man träder fram som feminist. Men här blir nästan allt fokus på just det där framträdandet, ett ståhej kring "att vara feminist". Att vara man och feminist. Kolumnen vädjar till att vi ska beundra denna moderna, fräscha man och hans fräsiga stil.
Jag tror inte privilegiebekännelser tar oss särskilt långt. Kanske gör de det i något sammanhang. Om de innebär ett ödmjukt granskande av var du själv står, vad det innebär att stå där, vad det innebär för ditt ansvar, det du kan göra, och vad du står i relation till. Men mycket oftare upplever jag att de diskussioner om privilegier som snurrar nu i såväl styrelsefeminism som - vad ska vi kalla det - intersektionell feminism tenderar att koka ner vad det är att tala till att tala ur en viss position. Och att en position liksom är vad den är.
En viss känd akademiker/talare brukar med jämna mellanrum skriva lustiga kolumner där han bekänner sin priviligierade status. Kolumnerna börjar med bekännelser om dyra arvoden han kräver, chaufförer som kör honom till flygplatser eller en stabil karriär som gör att han får syssla med vad fan han vill. Och så en litania om de som inte är så priviligierade som han och visst ser han sina fördelar.
Nu läser jag en spalt där han ivrar för feminismen. Och jo, nog är det ju så att han uppskattar Kvinnor! Dem tycker han jättemycket om att bedriva action mellan lakanen med. Osv und so weiter. Men oj vilka privilegier han har haft som man och vore det bara så att alla skulle ha samma möjligheter och ALLA skulle få sitta i Nordeas styrelse (eller nån annan styrelse), då skulle vi leva i en toppenvärld! Feminismen handlar inte om att ta bort något från någon utan bara att vidga möjligheterna! Och ja, för att läsaren inte ska tvivla på trovärdigheten - professorn har faktiskt haft lite intimt action med feminister också. Kolumnens fromma budskap: det är roligt med action mellan lakanen; feminismen handlar inte om att förstöra någons party.
Nå vad är det nu som går mig på nerven? Jo, den här eviga performancen om att kolumnisten själv är exemplet på orättvisorna i samhället. "Om jag var kvinna skulle jag inte ha lika stor framgång". Men istället för att en sådan rörelse skulle göra oss uppmärksamma på en omedelbar nöd - så här kan det inte fungera - är det skribentens position som står i centrum.
Alltså problemet nu är ju helt sant att det råder brist på män som engagerar sig för dom här frågorna. Därför är det bra om en sån här man träder fram som feminist. Men här blir nästan allt fokus på just det där framträdandet, ett ståhej kring "att vara feminist". Att vara man och feminist. Kolumnen vädjar till att vi ska beundra denna moderna, fräscha man och hans fräsiga stil.
Jag tror inte privilegiebekännelser tar oss särskilt långt. Kanske gör de det i något sammanhang. Om de innebär ett ödmjukt granskande av var du själv står, vad det innebär att stå där, vad det innebär för ditt ansvar, det du kan göra, och vad du står i relation till. Men mycket oftare upplever jag att de diskussioner om privilegier som snurrar nu i såväl styrelsefeminism som - vad ska vi kalla det - intersektionell feminism tenderar att koka ner vad det är att tala till att tala ur en viss position. Och att en position liksom är vad den är.
3 May 2016
Omvälvande småprat
Jag ramlade via ett tips över poddcasten Sandström gjord av syskonen Peter & Ann-Sophie. Från sekund ett är jag trollbunden av detta. Podden görs på den österbottniska purmodialekten och det är den mångskiftande syskondynamiken som sätter tonen. Att syskonen är radiodokumentärist (och -reporter) respektive författare gör att de behärskar mediet fullständigt. Jag har inte lyssnat på så många poddcastar, men när jag lyssnar på den här inser jag mediets möjligheter. Varför ska man lyssna? Podden tar ut svängarna - ordentligt, och det är som om hela livet ryms med i syskonens gnabb och berättande. Det som sägs är inte rafflande eller snaskigt utan just väldigt vardagligt. Kanske är det vad som gör podden så bra, tilliten till att det vardagliga är intressant och berörande. Sandström-podden är dessutom rolig - jag tror jag de facto störde mina grannar en del när jag lyssnade på den - utan att alls tyckas ha som avsikt att vara det. Det är inte humorradio. Ja, alltså detta är helt briljant, hoppas syskonen lagar nästa avsnitt snart! OCH så inser jag att jag missat Ann-Sophie Sandströms dokumentärer (en om galenskap, en annan om Mamm) - åh, hoppas YLE lägger upp dem igen i något tag.
These past weeks
Nästan hela min mentala energi just nu går åt till att skriva en text som handlar om spänningen mellan arbetskritiken som ett engagemang här & nu och som ett försök att gestalta vad det är att leva i kapitalismen, detta system, denna logik. Jag rullar runt Åbo och försöker bli klar över anti-politik, kritik som öppnar upp framtiden och den klistriga frågan "men vad ska vi GÖRA". Går på förstamajdemonstration med Vänsterförbundet och känner en bekant konflikt blomma upp. Sitter i solen och svettas under ett tal där Finlands mest lovande politiker säger att det hen vill göra, det är inget radikalt minsann. Finland på fötter, Finland i arbete, basinkomst kanske, investera i infrastruktur, hjälpa småföretag. Här & nu. Är det här det enda här & nu vi har? Sitter i saluhallen på ett fiskstinkande café, Åbos mysigaste, och våndas över en text om flykten från värde- och arbetssamhället. Avvecklandet som ska ske genom gemenskapens gemenskap, klassen som inte längre är klass. Allt på en gång, inget gradvis, ingen strategi, inga krav. Ingen politik, inga delmål. Ingen kolonilottsutopism. Texten slutar: och här och nu, här och nu. Ett öppet, förvirrat, lite förtvivlat, men ändå angeläget slut. Finns det något annat här & nu än att göra det mindre hemskt för arbetslösa, satsa på infrastrukturen, sluta skära ner i utbildningen, försvåra skatteflykt, klara av minimala klimatmål, öronmärka mer pengar åt äldreomsorgen, trygga familjeåterförening för asylsökande, riva upp besluten om ökade självrisker för att köpa mediciner, stimulera hemmamarknaden, införa sex timmars arbetsdag, ta mera statslån? Försöka fälla regeringen och hoppas på en ny, med mindre destruktiv politik? Alla de här sakerna är, här och nu, extremt viktiga. Men ändå - ändå verkar det finnas ett annat här & nu, som blänker fram, blixtvis, med en annorlunda logik. Jag ska försöka skriva om det där som blänkar till.
16 April 2016
Konferenskoman
Okej, så hur gick det med nya insikter om kritik och feministisk teori?
Öh, inget vidare. Jag slank in på konferensen och drabbades genast av ett fenomen jag upplever nästan varje gång jag besöker sådana här evenmang. Jag blir trött. Alltså sova-trött. Oberoende av vad som sägs förflyttas jag nästan genast till gränslandet mellan dröm och vakenhet. Egentligen vill jag följa med i diskussionen, som för dagen handlar om epistemiska ovanor i feministisk teori, men engagemanger upplöses i en kompakt vägg av sömnighet.
Tankarna rör sig groggigt från en sak till nästa. Jag försöker lyssna på föredraget, bland annat en diskussion om hur snabbheten i den kommodifierade begreppskvarnen ska motarbetas med en långsamhet som föredragshållaren halvmetaforiskt kallar "filologi". Jag försöker utvärdera problemet med att ställa snabbhet mot långsamhet, begripligheten som ändå finns i uppställningen - långsamhet öppnar upp för sanningssökande. Att betona långsamhet verkar ändå betänkligt om analysen stannar vid att det är själva snabbheten, hastigheten, farten som gör forskare så benägna att kasta sig från modebegrepp till modebegrepp. Sen tänker jag att är jag just så där ogin igen som jag inte borde vara - och så blir jag blixtsömning.
Ett föredrag handlar om performativitetsbegreppet hos Butler och den psykoanalytiska bakgrunden som borde lyftas fram, istället för en upptagenhet vid sociala ytfenomen. Jag försöker hänga med, men börjar stirra på den märkliga exceltabell som människan framför mig tycks ha uppslagen på sin datorskärm. Vad står det i tabellen? Tankarna stövar, blir luddigare, jag sover nu. Väcks av att Lacan gjort inträde i föredraget och det sägs något om det traumatiska som vidhäftar det Samma men nu har jag ju somnat igen så jag förstår inte om det är Lacan eller Freud eller Butlar som eventuellt menar det och inte förstår jag någonting annat heller. Luften är tjock som betong och jag beundrar människors frisyrer och gör en katalog över olika discipliners hårmoden. I Finland var det populärt med hästsvans hos filosofimän ett slag. Det modet finns inte kvar, tror jag. Nu har en kommentator greppat mikrofonen. Jag tuppar av rätt så fort men hinner uppfatta att hen vill gå i närkamp med begreppet om det reala och om det eventuellt finns ett sådant begrepp hos Butler och... S ger mig en lapp. Tänker på hur vi brukade skicka skojiga lappar på forskis förritiden. Det var kul. Vi har haft en dispyt med C om rosa fjäderboar (pluralform? boor?) och bad girls in academia på en tandläkarstudentrestaurang i närheten med det sexiga och mumsiga namnet Dental. Tänker på lasagne, tänker på fjäderboa, tänker på det reala, tänker på solen.
Och så funderar jag på den socialitet som konferensen ofta kännetecknas av. Blandningen mellan artiga betygelser mellan talare och extraslappt häng mellan kollegor i pausen. Hur det slappa blir liksom megamegaslappt och alla skämt är roliga, också dom sämsta. I publiken är det någon som snyter sig med ett trumpetande ljud. När hen gjort detta för femte gånger brister publiken ut i - skratt.
Sen till slut tänker jag att fuck this, nu ger jag opp. Lämnar den sista sessionen därhän och klampar ut i det iskalla vårvädret efter en diskussionsstump med E. Tänker på Y som brukar betona att det är lika viktigt att skolka som att närvara vid konferenssessioner. Skolket är liksom en inbyggd del av konferensupplevelsen. Så är det; jag känner det enorma frihetssuget och så känner jag mig vaknare än nånsin annars där jag går förbi Upseerikerho på den där gatan vad den nu heter.
Öh, inget vidare. Jag slank in på konferensen och drabbades genast av ett fenomen jag upplever nästan varje gång jag besöker sådana här evenmang. Jag blir trött. Alltså sova-trött. Oberoende av vad som sägs förflyttas jag nästan genast till gränslandet mellan dröm och vakenhet. Egentligen vill jag följa med i diskussionen, som för dagen handlar om epistemiska ovanor i feministisk teori, men engagemanger upplöses i en kompakt vägg av sömnighet.
Tankarna rör sig groggigt från en sak till nästa. Jag försöker lyssna på föredraget, bland annat en diskussion om hur snabbheten i den kommodifierade begreppskvarnen ska motarbetas med en långsamhet som föredragshållaren halvmetaforiskt kallar "filologi". Jag försöker utvärdera problemet med att ställa snabbhet mot långsamhet, begripligheten som ändå finns i uppställningen - långsamhet öppnar upp för sanningssökande. Att betona långsamhet verkar ändå betänkligt om analysen stannar vid att det är själva snabbheten, hastigheten, farten som gör forskare så benägna att kasta sig från modebegrepp till modebegrepp. Sen tänker jag att är jag just så där ogin igen som jag inte borde vara - och så blir jag blixtsömning.
Ett föredrag handlar om performativitetsbegreppet hos Butler och den psykoanalytiska bakgrunden som borde lyftas fram, istället för en upptagenhet vid sociala ytfenomen. Jag försöker hänga med, men börjar stirra på den märkliga exceltabell som människan framför mig tycks ha uppslagen på sin datorskärm. Vad står det i tabellen? Tankarna stövar, blir luddigare, jag sover nu. Väcks av att Lacan gjort inträde i föredraget och det sägs något om det traumatiska som vidhäftar det Samma men nu har jag ju somnat igen så jag förstår inte om det är Lacan eller Freud eller Butlar som eventuellt menar det och inte förstår jag någonting annat heller. Luften är tjock som betong och jag beundrar människors frisyrer och gör en katalog över olika discipliners hårmoden. I Finland var det populärt med hästsvans hos filosofimän ett slag. Det modet finns inte kvar, tror jag. Nu har en kommentator greppat mikrofonen. Jag tuppar av rätt så fort men hinner uppfatta att hen vill gå i närkamp med begreppet om det reala och om det eventuellt finns ett sådant begrepp hos Butler och... S ger mig en lapp. Tänker på hur vi brukade skicka skojiga lappar på forskis förritiden. Det var kul. Vi har haft en dispyt med C om rosa fjäderboar (pluralform? boor?) och bad girls in academia på en tandläkarstudentrestaurang i närheten med det sexiga och mumsiga namnet Dental. Tänker på lasagne, tänker på fjäderboa, tänker på det reala, tänker på solen.
Och så funderar jag på den socialitet som konferensen ofta kännetecknas av. Blandningen mellan artiga betygelser mellan talare och extraslappt häng mellan kollegor i pausen. Hur det slappa blir liksom megamegaslappt och alla skämt är roliga, också dom sämsta. I publiken är det någon som snyter sig med ett trumpetande ljud. När hen gjort detta för femte gånger brister publiken ut i - skratt.
Sen till slut tänker jag att fuck this, nu ger jag opp. Lämnar den sista sessionen därhän och klampar ut i det iskalla vårvädret efter en diskussionsstump med E. Tänker på Y som brukar betona att det är lika viktigt att skolka som att närvara vid konferenssessioner. Skolket är liksom en inbyggd del av konferensupplevelsen. Så är det; jag känner det enorma frihetssuget och så känner jag mig vaknare än nånsin annars där jag går förbi Upseerikerho på den där gatan vad den nu heter.
14 April 2016
Filosofblicken.
En filosof är inte rädd. En filosof är inte liten. En filosof vill inte vara snäll. En filosof är inte omtöcknad. En filosof är inte ur slag. En filosof är inte feg. En filosof är inte ledsen. En filosof är inte bortkollrad. En filosof blir inte svarslös. En filosof tar inget personligt. En filosof är inte trött. En filosof är inte dumlycklig. En filosof blir inte nedslagen. En filosof blir inte fientlig. En filosof ballar inte ur. En filosof blir inte knäsvag. En filosof blir inte tom i huvudet. En filosof blir inte blixtförbannad. En filosof får inte ångest. En filosof är inte tramsig. En filosof förstummas inte av tvivel. En filosof blir inte paralyserad. En filosof vill inte krama om hela världen. En filosof tappar inte modet. En filosof tappar inte suget. En filosof tappar inte orden. En filosof tappar inte lusten. En filosof tappar inte fotfästet. En filosof tappar inte gnistan. En filosof tappar inte fattningen. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd.
Jag har varit på föredrag. I föredraget sades det saker om bildning, utbildning. BRA SAKER. Tydliga och vettiga och skärpta. Jag nickade i samförstånd, jag lystrade, jag kände mig klokare. Men/och/men. I beskrivningen av den goda bildningen, den som skiljer sig från karriärism, konkurrens, bästa-broder-pakter och traditionsvurmande är det, bland de fina beskrivningarna, ett stråk som jag inte kan annat än känna mig ofantligt lockad av samtidigt som jag är otroligt skrämd av vad den gör med mig när jag dras med. Detta är: en inställning till humanistisk forskning som varken är inställsam eller tomt traditionsvädjande utgår från brutal självkännedom. Obarmhärtig kritik både av en själv och av andra. Motorsågsvariant av "känn dig själv". Bullshit ska uppdagas, blahi-blaha ska genomlysas, falskhet ska uppdagas, självbedrägerier ska fiskas upp och penetreras. Istället för allmänljummet kritiskt tänkande: krossa skevheterna, rikta stålblicken, var obarmhärtig. VAR INTE SNÄLL. (Inte elak heller.) Det handlar om sanning. Och sanningen når man ingalunda genom mysiga bekräftelsesamkväm eller ryggdunkande kollokvier.
Säger jag: "men vi är ju inte mer än människor ändå..."?
Alltså, det jag undrar är faktiskt vad det är för filosofisk inställning som ser sig själv just som obarmhärtig krossare, sanningssägare, motvalls, tagg i köttet?
Det är något med den filosofi som tar en närmast heroisk skepnad - heroisk i sin kultur- och självkritik - som jag samtidigt känner mig ofantligt lockad av (riktigt sådär i skinnet), men också - for lack of better words - existentiellt skrämd av. Vad gör den med mig? Hur ser jag människor jag pratar med, umgås med, hur ser jag det jag "kritiserar"?
Bra filosofi är modig. Vad betyder "mod" här? Är det alltid modigast att lägga fram de saftigaste självbedrägerierna, skärpa blicken för det allra jävligaste, ruttnaste, unknaste, korruptaste?
En annan bild: filosofi börjar med generositet, att hjälpa varandra att tänka, att inbjuda till att fundera tillsammans. Att någon formulerar en tanke och min uppgift är att förvalta den på bästa sätt, på rättvisaste sätt, att begripa varifrån den kommer och vart den och du är på väg. Att gemensamt grubbla och där gemensamheten inte måste vara antingen rutten eller skoningslös, utan kräver en ständig vakenhet inför samlivets alla former, inte bara på ont, utan också på gott. Att filosofi också kräver en vakenhet inte bara för det skeva, utan också det goda-i-det-skeva, det goda som kan ligga på glänt, och som behöver lockas fram.
(Det här inlägget är skivet i affekt, precis som det skall vara.)
Morgondagens program: en konferens som heter "A critique of our own" som på sätt och vis korsar de här sakerna, från feminismens och queerteorins håll. En hurudan hållning är den kritiska?
Jag har varit på föredrag. I föredraget sades det saker om bildning, utbildning. BRA SAKER. Tydliga och vettiga och skärpta. Jag nickade i samförstånd, jag lystrade, jag kände mig klokare. Men/och/men. I beskrivningen av den goda bildningen, den som skiljer sig från karriärism, konkurrens, bästa-broder-pakter och traditionsvurmande är det, bland de fina beskrivningarna, ett stråk som jag inte kan annat än känna mig ofantligt lockad av samtidigt som jag är otroligt skrämd av vad den gör med mig när jag dras med. Detta är: en inställning till humanistisk forskning som varken är inställsam eller tomt traditionsvädjande utgår från brutal självkännedom. Obarmhärtig kritik både av en själv och av andra. Motorsågsvariant av "känn dig själv". Bullshit ska uppdagas, blahi-blaha ska genomlysas, falskhet ska uppdagas, självbedrägerier ska fiskas upp och penetreras. Istället för allmänljummet kritiskt tänkande: krossa skevheterna, rikta stålblicken, var obarmhärtig. VAR INTE SNÄLL. (Inte elak heller.) Det handlar om sanning. Och sanningen når man ingalunda genom mysiga bekräftelsesamkväm eller ryggdunkande kollokvier.
Säger jag: "men vi är ju inte mer än människor ändå..."?
Alltså, det jag undrar är faktiskt vad det är för filosofisk inställning som ser sig själv just som obarmhärtig krossare, sanningssägare, motvalls, tagg i köttet?
Det är något med den filosofi som tar en närmast heroisk skepnad - heroisk i sin kultur- och självkritik - som jag samtidigt känner mig ofantligt lockad av (riktigt sådär i skinnet), men också - for lack of better words - existentiellt skrämd av. Vad gör den med mig? Hur ser jag människor jag pratar med, umgås med, hur ser jag det jag "kritiserar"?
Bra filosofi är modig. Vad betyder "mod" här? Är det alltid modigast att lägga fram de saftigaste självbedrägerierna, skärpa blicken för det allra jävligaste, ruttnaste, unknaste, korruptaste?
En annan bild: filosofi börjar med generositet, att hjälpa varandra att tänka, att inbjuda till att fundera tillsammans. Att någon formulerar en tanke och min uppgift är att förvalta den på bästa sätt, på rättvisaste sätt, att begripa varifrån den kommer och vart den och du är på väg. Att gemensamt grubbla och där gemensamheten inte måste vara antingen rutten eller skoningslös, utan kräver en ständig vakenhet inför samlivets alla former, inte bara på ont, utan också på gott. Att filosofi också kräver en vakenhet inte bara för det skeva, utan också det goda-i-det-skeva, det goda som kan ligga på glänt, och som behöver lockas fram.
(Det här inlägget är skivet i affekt, precis som det skall vara.)
Morgondagens program: en konferens som heter "A critique of our own" som på sätt och vis korsar de här sakerna, från feminismens och queerteorins håll. En hurudan hållning är den kritiska?
Subscribe to:
Posts (Atom)