nattkaffe

Det är sällan det händer, men ibland gör det ju det - att det plötsligt rycker i skrivfingrarna mitt i allt på kvälln. Har en grej som malt på länge och som borde fås ut ur systemet. Alltid när jag har den här skrivimpulsen, och känslan att nu nu nu så går jag ritualmässigt till kaffekokaren, som blir sunkigare och sunkigare för varje dag. Laddar fullt. Knäpper på, och gammelkokaren rosslar igång. KÄNSLAN: nu nu nu. Lampan lyser från köket, det där fula, äckligt gulvita energisparlampskenet, och fastän det är kväll känns det som om det redan vore natt. Hämtar högtidligt den fläckiga Kalmar nordens huvudstad 1997-muggen till datorn. Nu nu nu. Kaffet, rävgiftet. Och poff, tankekorvarna som skulle ringla ur fingrarna spricker och kaffet är bara rävgift och energisparlampskenet lyser i ögonen. KAMPEN: sitta kvar på stolen, inte vika sig för impulsen att sväva iväg. Vrider mig fortsättningsvis rituellt på pensionärsdynan jag har på stolen. Och energisparlampan lyser.

gojan, gröten, gyttret - skriften

Presenterar kompakt & råddig text på seminarium.
Min kompis C som är trött på mitt jamsande i stil med "det är svårt..." frågar vänligtsträngt vad jag egentligen vill säga i avhandlingen, vartåt tankarna surrar undrar sömnlösa nätter. Jag säger fan och sen svamlar jag en stund, huvudet helt blankt. Mumlar något om två former av hängivelse till arbete och till och med det sämsta ordet i hela världen, värde, kommer över mig. Sånt där tillfälle när jag håller låda och på samma gång tänker jag konstant: vad säger du människa?
Kontemplerar avhandling, skrivande, det massiva, de dåliga pretentionerna. Det jag borde göra nu är att gå igenom texter, låtsas att jag har kontroll över det här, rulla ut en fucking järntråd av sammanhållet resonemang och slasha allt onödigt.
Tar mod till mig och copy-pastar in alla texterna i ett dokument. 300 ss. Satan. Hur gick det till? Att röja upp i allt det där, snyft, blodet från alla darlings. Halvtänkta resonemang som ska rätas ut och skrivas ut i alla dötrista detaljer (en av mina största ovanor när jag skriver är att lämna saker vid antydningar).
Ungefär tio personer kommer att läsa den där avhandlingen. Det tröstar inte ett piss.

Hur färdigställer man en avhandling snabbt, effektivt, bra?
Just nu känns det här projektet inte så lite överväldigande och scary men det ska väl fixa sig. 

om skrivande

har just klickat iväg en text av den sämre & slarviga sorten. långt och slingrigt och resonemang som sprutar åt alla håll, passager som borde tas bort men när det finns meningar som enligt eget tycke är överjordiskt briljanta går det ju inte.
att det fan alltid blir så där satan.
att sända iväg en text känns ungefär som att slunga iväg en megaspya.
urgröpt känsla.
sover en stund på soffan och tittar ut på det gråa, det brandgula och det röda.
det piper i huvudet eller utanför, kanske båda.
jag är hungrig,
dessutom.

filosofera!

Bes kommentar på förra inlägget om skriftliga ovanor påminde mig om hur mycket jag älskar utropstecknet. Utropstecknet! Jag läser gärna författare som använder utropstecken! Friskt mod och ambivalent humör! Mare Kandre är fin just därför! Och Belyj! Kanske andra också men dem har jag glömt! Jag tycker att filosofin gärna borde våga sig på flera utropstecken! Jag blir ofta försiktig i överkant när jag skriver filosofiska texter. "Kanske kan man tänka... Man kanske är benägen att... I något avseende..." Fram med utropsfilosofin hörni! I någon bemärkelse tänker  vi kanske att det här är en empirisk poäng men egentligen rör det sig om ett begreppsligt misstag! Kanske skulle ingen orka läsa en sådan text som verkar skrika eller jubla hela tiden? Men vad vet jag!

Utöver detta är allt bra med mig! Jag har huvudvärk (hoppas det inte är mögelhuvudvärk!), och skriver, har flyttat en soffa från ett hörn till ett annat, druckit en kopp kaffe för mycket, frågat min kollega om hon hade painkillers och det hade hon!

skriftliga ovanor

Mitt favorittema är ovanor, hang-ups och andra idiosynkrasier hos människodjuret. Jag sitter och skriver och är oändligt sur på mig själv. Ett skäl - grammatiska låsningar. Alla meningar jag skriver ser ut så här:

-----: -----.

Kraftfullt, kärnfullt uttryck. Nononsense. Raka rör i filosofins begreppsapparat. A PUNCH. PUNCH-LINE. Jag antar att de där kolonen inte är värst grammatiskt riktiga. När jag skriver på engelska blir det ännu flera excesser.

Hur kommer man bort från sånt där?

Peyote?

Läsa snirkliga texter på franska, ryska eller tyska?

brodera och svetsa skiten ur

Gröna Lotta (om ni inte läser hennes blogg, gör det, ögonaböj) skriver om det där eviga kopplandet som grasserar i akademiskt, finlandssvenskt prat om skrivande. Känner igen det där. Det kopplas nog hos filosoferna med (på english, ett språk som fuskas ihop i min avhandling, har jag aldrig fattat skillnaden mellan connection to och connection with). Själv är jag lite kär i det där kopplandet. Filosofimaskinens konturer träder fram. Man gör en tjuvkoppling och rivstartar, vrålande däck - den stilen.

Men sen finns en massa skrivmetaforer hämtade från andra sfärer, vilket är lite skönt: man broderar på, broderar ut något, syr ihop, knyter samman, hittar en ram, väver in, studerar ett mönster, filar på den röda tråden - tappar tråden.

En annan falang hamrar hem en poäng, penetrerar, spikar fast, borrar sig in i, stansar fast, skjuter ner, svetsar skiten ur någon/något (mycket användbart uttryck för alla sorters avhandlingsskribenter!).

Måleriets metaforer är också användbara: teckna en bild, rita med grova penseldrag.

Själv tycker jag mest om excesser och tårtor på tårtor, fast egentligen är jag en alldeles för otålig skribent för sådant. För tillfället stampar jag mest på begrepp. Och istället för att operera med knivskarpa begrepp och rulla ut översiktliga beskrivningar botoxar jag och skriver odrägligt långa fotnötter.

a mess.

I presented a paper at our small seminar. One comment made me think about stuff. The comment concerned a biographic description of Simone Weil's years in the Renault car factory. I wrote: "the work exhausted her." I was told that this is a slight understatement. It is. A big one. The work did not "exhaust her". She was almost killed by the machines. Weil was clumsy. She worked anyway. The machines were dangerous. But in the hustle & bustle of philosophical writing, I did not really pay any attention to my description. I just wrote something that would somehow "bring out the point".

My small mistake reveals a tendency in my thinking that I am worried about.

What felt so bad about this realization is how immensly dulled my mind can be with respect to giving a true description of something. "Well, something along those lines will do...." "I just have to muddle through."
I don't blame "philosophy". It's just a failure of attention that might seem insignificent but it is not. It's not just "getting the facts wrong". It's more an inability to care about details.
Exhaustion can be many things. Excercise can be exhausting but that does not necessarily mean it is harmful. A conversation sometimes exhausts me but that need not be harmful, either. (I know there are more "clinical" uses of the word, though.)
Weil writes somewhere (I think) that factory work work killed something of her youth.
Exhaustion doesn't kill youth and it doesn't kill the soul either.
It's these kinds of things that make my texts a mess and make me despair over writing.
Weil herself acknowledges the difficulty of depicting the hardship & misery of (factory) work in a truthful manner that defies banality.
My "slight understatement" is an example of that problem.
(But realizing that my description was irresponsible and thoughtless only shows why I think philosophy is not always a stupid academic excercise: sometimes you realize that you can't just say whatever you like, "if it brings home the point". "Muddling through" is not good enough.)

on writing

At the moment, I write for a living. Some fools pay me money to do that, which I, from time to time, find amusing and a bit scary. A thesis. In philosophy. It is faaaaar from ready. I have loads and loads of work to do and some things I haven't even started. Most of the time, I amble and ramble (did that rhyme? Yes it did.).
Lately, I've been thinking about style. About the aims & intentions I have in my writing (and thinking). How I get insecure about what these aims are - exactly. I am reading one of my texts to make revisions on it, slaughter the darlings, the trolls and other necessary things. Every now and again, I have a strange reaction to the text. I don't recognize the voice. There are chunks of texts so contorted by academic standards that I hardly recognize myself in them. Or, should I say: I see a misfired attempt to write Conventional Thesis.
It's a telling fact that the best bit in the text is a bullshit footnote about the crazy psychologist in Riget, Pigernes Ole. In that footnote I have managed to write something I can live with, stylistically. The rest of the text - full of formal expressions, abstractions and petty excuses. Many expressions show that I am simply not too sure what I want to say. "In a certain sense..." In WHAT god damn sense? And is that even English? I DON'T KNOW!! But the writingmachine keeps writing it.
I don't know where those expressions I churn out almost mechanically even come from. Do they inhabit a planet of their own, attacking my writing from there? Extraterrestrial terrorists? Perhaps. Possibly.
"A focal point of critique"....what? Do I have to write like that? I don't fucking want to. It's bad. It's fluff. I hate fluff. I hate fluff in novels. I hate fluff in academic writing. So why do I write sentence after sentence of pointless fluff? Many reasons: too scared to take a more rigid style. That sounds like a paradox, I know, 'cause we tend to think that rigid thinking and style follows a scientific blueprint. Another reason: too lazy. Another: need to decide what I want to say. Need to think harder. Cut the crap. Get to the essentials. The problem is I can only know what I want to say by a shitload of exploration of writing. The hard task is to go about the revisioning of these wanderings with a stern, stern hand. ("The bloody hard road" etc.)
Another thing is English. I still have lots and lots of work to do to write decent English. I mean English sentences not abundant with grammatical and idiomatical mistakes. - That is one reason why I keep this horrendous blob, sorry, blog. This problem makes me even more aware of my stylistic insecurities. When I write in English, I tend to imitate a particular style, rather than write in a style that suits what I want to say. E.g.: I try the more complicated word just to show off a little. The result: the text become moronic, me not even noticing it because I am too obsessed with writing "nice". And, you know, I imitate what comes most natural to me. "The wittgensteinians". I start a sentence, "there is no general...." and then I gag, unable to finish it. I start another sentence, "We tend to think that..." then luckily I come to think of my stern friend Y, We-hater Y ("who ARE "we"????) and I proceed to push the dear old DELETE-button.
Hello, blank screen. Misery/misery/micery.
But what scares me most is that I'll write a thesis in which the thinking could be shipped straight off to the graveyard (dig&dig fast). To be honest, how many philosophers have you read whose texts have really preserved the liveliness of thinking? A few. The best. Not many.
This scares the shit out of me, it really does. Sometimes it scares me so much that I don't even feel like writing at all. Like: I don't want to burp all of this text-crap. Like: I really have to make an effort but it is immensly laborious. The truth: self-obsession is the worst enemy of writing.

PS: I am NOT talking about style in the sense that I want to prop up a boring argument with elegant style. I just want to write what I mean without taking refuge in scientific nonsense-language or linguistic doodle. But as Malcolm Tucker in the brilliant Brittish TV-series The Thick of it would have it: "YER ON YER OOUN" (yelled in coarse Scottish accent).