Trötta haket

Det är som det alltid har funnits där - Bristol. Sunkhaket med de hårda träbänkarna, gubbmusiker på väggarna. Jokkis spelar trötta Smithslåtar, den andra bartendern spelar metal. G infinner sig i sitt hörn nån gång mellan kl 00:45 och 01:00, ölen smakar rostig kran och gubbarna hänger nära baren. Bristol är så mycket åbo det bara går. På medeltiden måste det ha funnits ett medeltidsbristol. Jag har egentligen inte varit någon bristolit. Det är inte mitt hak. Ändå har jag hängt där ibland så intensivt att röven domnat av träbänkarna. När jag slutspurtade med avhandlingen satt jag på dasset mellan handledningssjoken om realabstraktioner och arbetsspänningar & stirrade in i det där Sjó. Det som nästan ser ut som en formel under. Som en hällristning där på dasset som lurar på en hemlighet om nåt. Alltså Bristol: alltid samma lite trötta och liksom inrutade bristolstämning med quiz på vissa dagar och fotboll på vissa dagar och sen hänger folk på de där träbänkarna exponerade ut mot skitful nylandsgata. Bristol: gubbigt och studentikost, men mindre studentikost nu men ett visst segt eller slött garde hänger kvar. Evighetsstudenter, rödvinsvänster, ölvänster. Och igår är postrock-M där. Vi pratar lite om shoegaze som omväxling, och inte om liberalismen/vänster som vi öh brukar. Förr i tiden var Bristol insvept i ett bristolstort tobaksmoln som åt sig in i hela ens varelse. Rökmolnet finns inte kvar, men det gör bristol i sin bristolskhet med stammisarna som postrock-M, men J från Lappland har jag faktiskt inte sett på flera år faktiskt, när jag tänker på saken. Men åh Bristol: tråkigt på ett visst sätt så in i helvete, men ändå vad tusan, vi går till Bristol. Det är ju jag som föreslår det, ur min mun, bristolbristol, beyond love/hate. Vi går till Bristol. Alltid nära, alltid där som en trygg rostölhamn. Haket väcker en motvillig ömhet. Där finns ett speciellt bristolsätt att vara till, ölutspätt och pissbrått, ganska lojt. På Gs plats finns det nu en vattenläcka, hål i taket, hink på golvet. Sitt inte där, manar G åt dem som int tittat upp i taket. Jukkis i baren har en absolut auktoritet och frågar på torr svenska vad det får vara idag. Den rostiga kranölen såklart. Uff. Morrissey vimlar i högtalarna precis som han ju brukar och kvällstimmarna gnids in på de där träbänkarna som skär in i aktern. En diskussion vippar åt ett håll och jag tänker nej satan nu går jag helt de facto hem, och det gör jag också. Tidigt.

Gubbkaféet

John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Vi sitter på gubbcaféet igen, N och jag. Vi träffades tidigare idag, och var och en tänkte på sitt håll: vi träffas väl där senare. Samtalstrådarna från dagen återupptas. Nu är det sent och vi fnissar med våra datorer och böcker i vårt hörn. Hard labor. Det ena och det andra. Gubbcaféet håller öppet. Där hamnar man, ofta.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
På gubbcaféet är stämningen dämpad till och med när någon av gubina flippar och härjar vid baren.
John Lee Hooker vrider ur sig
ett fläskig riff.
Gubbcaféets klientel: en VD, en arkitekt, en samling kommunpolitiker post-möte som ropar delikata saker till varandra över bordet, över rummet, från rummet till rökrummet. Egentligen är det riktigt, riktigt otrevligt här. Varför går vi hit? Bakom oss rullar text-teveresultat från en eller annan fotbollsserie. En gubbe plirar upp mot rutan ibland, håller koll. N går för att bolma med gubbarna i rökrummet och rapporterar vad som avhandlats där.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Idag är det mannen med åbodialekt som jobbar bakom baren. Muttrar & häller buttert upp en espresso. Det är eftermiddag och här är nästan ingen. Soffan vid fönstret, fläkten i taket, kaffet kallnar. Kontemplation & att sitta ifred med sitt.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Hit hittar ingen. Här stöter man på bekanta ibland. Nämen hit hittar ingen. Min kompis är nästan alltid där. Och fan ölen är dyr.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Dags att gå hem, (fastän klockan inte ens är mycket ännu och stället ännu håller öppet en hel timme till). Septemberluft är lätt att andas. Bakom baren idag profilen från alma matern med sitt lite söliga goder afton. Goder afton på dig själv, du.

John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Jag hör ett gäng gubbar i kostym diskutera skattepolitik. Stället är litet och det går inte att värja sig.  Trots att de här typerna är odrägligt självsäkra och tar jävligt mycket plats håller gubbcaféet mirakulöst ställningarna och välkomnar också andra på sitt griniga och lite motvilliga sätt. Sitter vid den där förfärliga spelscreenen som blinkar mot det mörka träbordet. På dasset på gubbcaféet: en doftande blomma.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Det är lördag, har gubbcaféet öppnat redan?
Går förbi just in case. Där ser mörkt ut, men visst - där är ju alltid mörkt. En gubbe läser tidning. Från baren ett aboensiskt gruffigt NOH? Bargubben plirar lite missnöjt, distraherad i sitt existentiella läge, upp ovanför glasögonen. Vad får det liksom lov att vara?
John Lee Hooker vrider ur sig ännu ett fläskigt riff.

sentimentala ryck

Dekadensdag där jag rullar runt i Åbos olika regioner. Sitter på åbåt med G och pratar poesi och resande och hur en stad och dess vardagsliv öppnar sig i olika skepnader. Åbåten är så gott som tom och där sitter vi med våra plaststop i nyväckt sommarsol. G citerar mäster Eckhart medan Skid rows 18 and life skrålar i högtalarsystemet. Lär mig ordet 'att löga'. Senare går jag på den årliga rundan med min kompis som jag inte träffat på länge. Vi ses på vårt vanliga ställe och from there.

Vår runda börjar alltid med att vi tar stadsbussen ut nånstans och sätter oss på nåt hak och äter universums flottigaste mat. En tradition jag uppskattar mer än nåt annat. Vi sitter på en pizzeria nära stadsdelen Impivaara och går igenom de senaste händelserna över en rent ontologiskt sett superb pizzakreation. Haket ligger ingömt vid en stor väg men på nåt magiskt vis hör vi inte trafiken alls från terrassen. Fågelsång och pizzadunster.

Rundan går vidare till ett hak i Nummi. Baren vägg i vägg med bibban, visar det sig. Tom lokal, full terrass. En gubbe matar jukeboxen och Depeche mode mässar THE HOLIDAY WAS FUN PACKED/ THE CONTRACT / STILL INTACT! Det är som i the olden days, våra rundor.

Vi går på punkspelning i Rekisteri efter ett besök på studentbyns lokala etablissemang och i örona rutschar diaboliska rundgångstjut. En mycket fin spelning. Över bron till stan. Vi diskuterar det man med jämna mellanrum diskuterar: oro för föräldragenerationen. Lunsar runt olika hak, landar där vi brukar landa. Sån där stillsam försommarmayhem på stan.

Drabbas av nåt slags glädjeexplosion på vägen hem vid halv fyratiden när blicken fastnar på den blåa himlen där solen verkar lura i något närbeläget hörn, redo att dyka upp närsomhelst. Måsar pickar i franska potäter på trottoaren och människohorder snubblar uppför och nerför Kaskisbacken. Det är inte vackert, men det är vad det är.

Att: den här våren har varit en pärs, sådär existentiellt - nu:  FÖRBI MED DEN, TJOHO!

Night prowler

Min lägenhet håller på att brinna upp. Det osar i hörnen, gardinerna pulserar, öronen flämtar, soffan svettas, blommorna stånkar, tidningarna svärtar, väggarna svajar, böckerna kvider, kuddarna piper, golvet puttrar, datorn väser. Kan inte sova inte läsa inte sitta. Det är sen kväll närmare 12 och jag ger upp. Går ut. Något av en tradition: nattpromenad under värmebölja, ett slags frizon. Tänker: finns det på riktigt inget nattöppet café i hålan? Inser att stället jag söker ligger ett kvarter bort. 24/7-macken. Sleazemacken. Där hänger alltid folk, alltid bilar utanför. Teven är på. Långkörarserie. Otrevligt vitt ljus. Slår mig ner med kaffe och en flottig panini. Några kids spelar på automater. Kassatyperna ser trötta ut. Det är varmt inne, ingen toppenidé.

Promenerar genom stadsdelen Martti. Först nära skogen. Djupsvart mot natthimlen. Sen genom Tallbacken. Barrdoft och skuggor som är så skarpa i gatubelysningen att jag nästan tror att jag ska snubbla. Plötsligt hör jag nån som visslar för sig själv, en kort stump.

Promenerar i ett av de finaste områdena i Åbo: trähusen i Martti. Nån grillar på gården, prat på avstånd, annars ingenting. Kan ana mig till Kulmabaari bakom ett hörn och tänker på J och våra samtal där.

Jag surrar igen mot en sån där plats som jag är osäker på om jag bara sett i en dröm. Jag drömmer ständigt om städer. Nej, där är den, gasklockan! Ett runt, mystiskt hus. Byggnaden är från 1912 och nuförtin finns Åbo energis värmeacku där.

Går längs ån. Någon ropar Apua! Vänder mig om, ser inget förutom genomträngande mörkt och någon som ilar förbi på cykel. Spejar runt mig, hittar ingen som kunde ha ropat. Oro i magen, traskar vidare, mot ett område som tidigare varit avspärrat. Ett gammalt fabriksområde. Nu finns där bostadshus. Slår mig ner vid åkanten. Vattnet ploppar till ibland. Den fräscha nattluften. Inget hörs förutom en ihållande fläkt från en byggnad. En patrullerande båt sprider grönt sken runt sig. Ett gäng ungdomar festar nånstans (spelar dom lou reed?) men sticker sen iväg. Sitter en lång stund där och glor ut över Bore, Suomen Joutsen och Forum marinum. Tänker att jag kunde sova där men nej. Oron i magen försvinner inte: tänk om någon behövde hjälp men inte fick det?

På hemvägen går jag i dvala. Den enda gången jag hajar till är när jag ser den här kiosken. Här säljs nämligen delikata munkar och toast på sommaren av en gemytlig man som pratar åbodialekt och sprider god stämning. Ett av dem bästa ställena att börja dagen. Nu är klockan 02:20 och folk hänger utanför Aussie bar. Det kurrar i magen och fan tänker jag inte ännu på munkar&toast. Hivar mig upp längs Kaskisgatan och försöker övertyga migsjälv om att jag är trött nog för att sova.

[Kan inte låta bli!] Det här är en annan kväll - tack och förlåt!

Det urbana helvetet

Det är lördag förmiddag. Våren har just exploderat, solen brassar på, folk ser glada ut. Jag och min kompis bestämmer oss för en session på stan. Hen är kaffekranttu, jag vill ha pizza. Vi smyger in i ett nyöppnat ställe i centrala Åbo. Mina nöjda vårfunderingar övergår i undergångsreflektion.

Alltså så här. Varför är nästan varje nyöppnat café/bar/matställe en plats så outhärdlig att doktorn skulle behöva skriva ut en och annan pillerburk eller mixtur för att en ska kunna sitta där med frid i sinnet? Stället vi besökte är typiskt. Stor, robust bardisk. Lukten av dyrt specialkaffe. På hyllorna står fanciga flaskor radade. En flaska står färdigt i en burk med is. Personalen ilar omkring och ser stressade eller ironiskt nedlåtande ut. Allting är avskalat, minimalistiskt, planerat, strömlinjeformat, "lite bohemiska" lampor, höga bord, vanliga bord, olika rum. Glasen, besticken, tallrikarna, kopparna - genomtänkta in i minsta detalj. Trendkänsligt så det förslår. Lite ironi på menyn, sofistikerade råvaror. "Rustika" träbord. Matställets namn är ingraverat i barstolarna. Välklädda människor ramlar in genom dörren, familjer, par, kompisar. Städade, ordentliga, respektabla vårfirare. Ljudnivån börjar stiga. Det finns få tyger som fångar upp bullret. I bakgrunden skrålar hemsk lounge-musik som fan själv kalkylkomponerat i sitt lyxhelvete.

Jag tycker om att äta ute. Jag gillar mat, jag gillar mysiga vattenhål, jag gillar att hänga på stan. Det som gör mig ledsen är att Åbo fylls av ställen av just den här typen: opersonliga, dyra, pissnödiga. Ställen som inger en känsla av att bli iakttagen. Ställen som uppmuntrar självmedvetenhet, att visa upp sig på stan. (Tänker på mina månader i New York, hur det var svårt att hitta inrättningar att trivas på.)

Vad en Lindman beställer: billiga, simpla, ruffiga, snälla, välkomnande urbana rum utan krångel och - lyssna noga nu - utan koncept och "profilering". Utan varumärken. Utan djuplodande idéer om stället som upplevelse. Jag vill ha hak där en kan försjunka i tillvaron, prata med folk, höra vad folk säger, umgås utan att det känns som en satans teater. Jag vill ha ställen där ALLA (och då menar jag precis alla) är välkomna, utan urskiljning, utan "målgrupp", utan misstänksamma blickar eller smilfinkeri. Och ja, naturligtvis: jag efterlyser ställen som behandlar sina anställda bra och som inte förvandlar folk till stressade vrak. Jag vill ha syltor dit man kan gå och sura för sig själv och kanske få dagen att svänga på sig. Läsa en tidning, läsa en bok, äta en bulle eller en enkel rätt, ta en stillsam öl. Som tur är finns det fortfarande en drös av sådana hål kvar i denna stad (fast en del har försvunnit), och det är något som jag känner stor tacksamhet inför, eftersom sådant utgör en avgörande del av min vardag.

Jag tycker helt enkelt att en stad är bra om den innehåller en mängd öppna och välkomnande matserveringar, caféer och barer som inbjuder till umgänge och spontana möten mellan människor. Spända och pretentiösa inrättningar som det jag beskrev ovan - med akustik där det knappt går att prata, is i luften, krav på €€€ i börsen - gör det urbana livet mycket tråkigare och andefattigare än det kunde vara.

Det om det.

Melankoli

Igår fick jag veta att ett av mina absoluta favoritställen i Åbo, alla kategorier, ska stänga, troligen nästa månad. Det rör sig om restaurangen Thai nong khai på Klockringaregatan som under ett antal år serverat vad jag anser vara universums godaste mat; enkel, men G E N I A L I S K, kryddig just passligt för min smak (och det kan också elda ordentlig i käftarna mellan varven), och med något slags karaktäristisk bismak - jag vet inte ens hur jag ska sätta ord på denna aromatiska aspekt - som jag inte hittat i nån annans mat och som jag kommer att sakna galet mycket. Jag har pratat om det här förut här på bloggen: för mig är det viktigt att hitta platser och tillhåll utanför mitt eget bo och utanför jobbet där jag trivs, känner mig hemma, trygg, och, framför allt: ställen som erbjuder lugn och ro, ett andningshål. Thai nong khai är just ett sånt. En äldre thailändsk dam managerar kastrullerna och tar beställningar (men om du är stamkund vet hon vad du vill ha, men frågar ändå: ibland vill folk ju vara äventyrliga och bryta sina vanor). Är det vinter pratar vi om halkan. Är det sommar pratar vi om att det är varmt. Årstiderna går. Restaurangen är väldigt liten och trivsam, anspråkslöst inredd och oftast är det inte så mycket folk där, mest någon hungrig från Åbo akademis administration. Jag och min kompis har ett närmast religiöst förhållningssätt till stället och maten. Vi dyker upp där till lunch och när vi slår oss ner tittar vi på varandra med en menande blick: ah! (Vanligtvis är jag himla nervös att ta oinvigda hit: tänk om de inte uppskattar maten???) Lunchlistan beror av veckodagarna och vi har våra favoriter (måndag, tisdag, torsdag, och om man äter middag kan man beställa gudomliga rätter från menyn, damen är väldigt bra på att laga vegetarisk mat). Varje gång vi är där har vi ungefär samma diskussion om maten, det blir som ett slags ritual; nödvändigheten tvingar mig att utropa: och hon har överträffat sig själv igen! Andra sorters samtal ringlar sig naturligt ut från denna utgångspunkt. Blir det kaffe idag? Jo, naturligtvis. Min kompis fiskar upp det hon kallar sockrigt kex och samtalet återupptas. Vi rullar nöjda från restaurangen och det är höst, vinter, vår i akademikvarteren. Efter en skitdag på jobbet finns det inget bättre än att sladda in på Klockringaregatan (jaja, egentligen heter den Hovrättsgatan på den här stumpen), hasa ner i ett av båsen, höra dörren till köket öppnas. Oftast är jag där själv när det är middagstider, ibland sitter någon annan gäst och mumsar i all stillhet. Låter bekymren domna bort och lyssnar på ventilationssystemet (ett vänligt ljud! mycket märkliga associationer.) och väntar på den himmelska rätten som just kommer att landa framför mig. Knutarna löser upp sig, jag går hem mätt i magen och med större frid i sinnet (och kanske går jag via Kerttulin kievari som ligger längre upp i backen, en välsignad bit av undangömt Åbo, dessa icke-påfallande metrar). Jag har svårt att artikulera vad det är som gör att jag fäst mig så mycket vid restaurangen. Kanske är det för att den inte är det minsta trendig. Inte cool, inte titta-på-folk, inte tillkrånglad mat, inte spänd stämning. Om du råkat glömma pängarna hemma är det ingen katastrof, du betalar nästa gång. Igår rullade jag in på restaurangen med imma på glasögon och en extremt kurrande mage. Spejade yrvaken genom dimmorna över den lilla lokalen. Kocken uppenbarar sig och pekar myndigt med hela handen, där är din plats. Och där sitter hon ju, min kompis. Om ni är i Åbo den närmaste tiden råder jag er att knalla iväg på lunch eller middag till Thai nong khai. Nu är det melankoliska tider.

kk (kärleksförklaring)

Åbo sägs vara en stad som spelar i Dublins division då det gäller antalet barer per invånarskalle. Den statistiken tycker jag vansinnigt mycket om. I Åbo finns det ett antal mycket fina dryckesetablissemang som varken är hippa eller överklassiga, utan bara jordnära och vänliga så att vem som helst kan ramla in där. En av dessa inrättningar som gör att jag aldrig nånsin vill flytta från den här stan ligger på Klockringaregatan. Jag har hängt på kk i ett antal år och det finns bara fint att säga om det undangömda stället uppe på backkrönet som är helt fucking bäst oavsett om det är sommar höst vinter eller vår. Idealt för att föra lugna samtal med kompisar eller hänga på egen hand. Min största idol här i jordelivet är den äldre mannen som jobbar i baren (när det inte är hans fru som står där), en gammal sjöbjörn som har sett till att kk är ett vardagsrum. Man brukar ofta säga sånt om barer som är trevliga, det har blivit en sorts kliché, men i det här fallet stämmer det helt och hållet vilket visar sig i klientelet som består av alla möjliga, mest folk som bor i kvarteren. Om någon mot förmodan börjar härja griper den solida ägaren in illa kvickt. Sen skrockar han och svär skämtsamt, långa, långa haranger. Väggen bakom baren pryds av Åbos ståtligaste whiskysamling och man kan bilda sig en uppfattning om vad som lurar inne i flaskorna genom att bläddra igenom en överskådlig lista som alltid får mig att hitta fram till en ny sort eller en ny utgåva med namn som är omöjliga att uttala. Priserna är mänskliga. På vintern är det varmare där än i min lägenhet, och det finns utmärkta lampor vilket betyder att det går ypperligt att sitta där och uggla med en bok i timtal. Ingen stör. Du kommer inte att få kaffe men fråga efter espresso, eller gräv i whiskylistan, eller ta en öl, nåntingnånting. Teven är på och visar något från ettan eller tvåan, om det sen är frågetimme från riksdagen eller månadens western. Utanför vessan blinkar något slags lampor som för en sekund får en att tänka: party!, men i övrigt är det här så långt man kan komma från det. Kk stänger tidigt och det är alldeles vettigt; hit kommer folk för att ta en öl efter jobbet eller hänga en stund på kvällen (är du där när det stänger tröstar bartendern med att i strängt tonfall säga att du under inga omständigheter får gå hem innan du druckit 4 whisky, 3 öl, & sen nånting annat ännu - i en annan krog).

Alltså - kk är ett exempel på varför livet (och Åbo) är bra. Att det finns såna här intima ställen betyder ofantligt mycket för min trivsel. What can I say, jag gillar barer, men bara snälla inrättningar där man får sitta i ett hörn och läsa filosofi om man vill det.

PS: tänker ibland på min kompis berättelse om hur hon en kulen kväll skulle gå upp till kk, men att gatan var så glashal att hon tvingades krypa uppför backen med ett krampaktigt tag om ett räcke. vad gör man inte liksom.

Åbo. Nu.

När jag växte upp var detta bland det coolaste man överhuvudtaget kunde ha i sin ägo. -- Detta får mig också att tänka på Absoluuttinen nollapistes gamla album Suljettu som jag än i denna dag tycker är väldigt fint ('jos ikinä muutat/jätä busterit kotiin') och som jag har en alldeles speciell relation till.

Jag blir uppmärksammad på hur en massa skräckinjagande grindar och portar riggats upp för att hålla banditerna borta från hyreshusen. Börjar kolla in olika grindar. Här en betydligt enklare modell.

 = bra öl.

 När jag blir led på, stressad, eller angstig av mitt jobb sätter jag mig gärna på ett café och donar. Nu har det öppnat ett nytt ställe på slottsgatan som fyller denna funktion på ett utmärkt sätt. Här kan man börja en eftermiddag med en kaffe, läsa bok, dricka en kaffe till, emotionalisera med Annikki Tähti och Eino Grön, fundera på om en bulle skulle smaka, köpa en öl. Sointu är den sortens sjapp där kunderna får sitta hur länge de vill. I alla fall känns det så. Några typer sitter helt tysta och bläddrar i en tidning i godan ro medan en gubbe trillar in och skryter om en spelning han ska ha med en uppsättning gubbar som spelar stoner-knäppgök-spacemusik (hm). Hoppas det här caféet går runt och att det blir en del av Åbos och mitt vardagsliv. (Sointu ordnar också en mängd spelningar. När jag satt och fördjupade mig i kopplingen Wittig-Wittgenstein-Arendt sticker sig en ung man in och kör en spontanimprovisation på ett piano.) På vessan finns bindor för akutbruk. Prima idé att också tänka på blodstinna människor.

 Vi får för oss att kravla till överklassbaren. König Ludwigs weissbier för 9 euro. Stämningen i baren: beyond everything [reason].

 ship to Gaza!

morgonåbo

Det är hett som i helvetet och jag skyr dagsljuset genom att uppehålla mig i de iskalla jobbutrymmena och i min egen osande residens. Med andra ord: det är inte roligt att promenera när en är svettig som en gris efter tre steg. På natten är det ljust och svalt. Jag bestämmer mig för att ta en gryningspromenad. Klockan 4 är Åbo helt tyst. Men fåglarna, de är vakna. Sjukhuset brummar som det brukar. En taxichaufför kurar i en bil utanför. Jag går en väg jag inte brukar gå. Tittar på en byggplats, tittar på något high-techcenter som jag inte sett. Ser en ensam paketbil men inga människor. Att ha stan helt för sig själv. Hamnar på kyrkogården. Jag har inte varit där innan, trots att jag har bott här tio år. Solen genom sprinklersystemet. Ett frasande ljud. Går in i skogen genom djurkyrkogården. Skogen doftar tungt. Jag drumlar in i ett spindelnät. Utanför skogen: några obegripligt fula egnahemshus. Syrener spyr ut sin odör. En människa rastar sin tjocka hund. Åbo är fantastiskt vackert den här tiden på dygnet.

Turku - capital of culture in 2011...Er...

This is what Turku has to offer you in terms of "culture". There you go. Let's build a fucking opera house, a congress center, or whatever is expensive and commercial enough.