Arbete och feminism

Diskuterade arbete och feminism i ett par sammanhang. Det som slår en, hårt, i den diskussionen är ett ständigt å ena sidan/å andra sidan som går igen i nästan alla vettiga diskussioner om arbete. Det jag märkte i diskussionerna jag deltog i var en oro där frågor om löner, arbetsvillkor togs upp, men för att sedan återkomma till att det här ändå sker i ett system som måste kritiseras. Den här uppdelningen hemsöks jag själv av:

- Visst är det nödvändigt/bra med reformer. Jämställd föräldraledighet, jämställt hushållsarbete, motverka dåliga arbetsvillkor i kvinnodominerade branscher, slut på sexismlöner, uppgörelse med uppfuckade prestationskrav på kvinnor, synliggöra & stoppa utnyttjande av migrantkvinnors arbete etc, etc. Det här är saker vi står inför nu, alltihopa måste tas itu med. Det handlar om människors liv. Jämställdhet på arbetsmarknaden innebär kamp både på arbetsplatsen och en kamp som handlar om arbetets relation till annat - familjeliv, städer, migrationspolitik.

och

- Men könade aspekter av arbetslivet är ingrodda i ett system som ruttnar. Ett system där själva livet alltid är sekundärt och underställt kravet att sälja sin arbetskraft. Ett system som snurrar kring en abstraktion som måste upprätthållas genom ständigt expansion men där allt ändå inte kan expanderas som lönearbete, utan tillhör en ram av förutsättningar. Det som upprätthåller värde - obetalda sysslor av olika slag, vård - är kapitalismens, det varuproducerande systemets, förutsättning. Där finns ingenting positivt i sig att "erkänna" eller "uppvärdera". Samhället och vi alla klyvs i vad som kan utföras som arbete och vad som inte kan utföras som arbete. I arbetssamhället finns det alltid något som är underlägset. (Fastän det underlägsna - känslor, vård, fantasi) på ett desperat sätt tillfälligt kan nförlivas i en kapitalistisk process.

De här sakerna rör sig på olika plan, men de står ändå i relation till varandra i och med att det handlar om att förstå - kort sagt - partiarkatet. Det är inte det att det första är konkret och det andra är abstrakt, eller att det första rör sig på ett detaljplan medan det andra rör sig på en övergripande nivå ('the big picture').

Det som lite har med det här att göra är en Youtubevideo från ett feministiskt symposium jag kollade på häromdagen. Tre panelister snackade om arbetslivet. En pratade om ojämställda löner och kvinnors dubbelarbete. En annan talade om global kapitalism, klass och låglönebranscher. En tredje talade om lönearbetet som form. Det blev rätt snabbt dålig stämning. Den tredje fick rollen som teoretikern som flummar iväg till det allmänna och ointagliga. Den första fick rollen som den som pratar konkret och som löser problem, tar ansvar. Den andra fick rollen som en som ser de globala sammanhanget och som snackar om stora saker utan att det blir grumligt och ohanterligt. Det intressanta var den ilska som vändes mot den tredje från den första talaren - att här kommer du fans teoretiker, och babblar om kön & arbete, men som dribblar bort de riktiga frågorna som faller ur synfältet, och istället kommer du här med omöjliga utopier som ingen människa kan tro på och som inte hjälper ett dyft för att förstå varför kvinnor får sämre betalt än män eller varför yrken kvinnor är verksamma i inte värderas. Kort sagt - den tredje talaren, med sitt milda sätt, framstod plötsligt som en mansplainer med anspråk på att berätta för tjejer om "hur det egentligen är".

Det jag vill säga med de här virriga digitala inristningarna är hur tydligt jag både i Youtubevideon och i samtalen jag hade härförleden upplevde det svåra i att på ett konstruktivt ickemumligt sätt kritisera jämställdhetspolitiken, en trots allt ganska förhärskande och på många sätt BRA idé om vad feminismen är : feminism som synliggörande av maktstrukturer.

Detta privilegiumsnack

Måste rista in några ilskna tecken här på ödebloggen för detta måste jag få ur systemet.

En viss känd akademiker/talare brukar med jämna mellanrum skriva lustiga kolumner där han bekänner sin priviligierade status. Kolumnerna börjar med bekännelser om dyra arvoden han kräver, chaufförer som kör honom till flygplatser eller en stabil karriär som gör att han får syssla med vad fan han vill. Och så en litania om de som inte är så priviligierade som han och visst ser han sina fördelar.

Nu läser jag en spalt där han ivrar för feminismen. Och jo, nog är det ju så att han uppskattar Kvinnor! Dem tycker han jättemycket om att bedriva action mellan lakanen med. Osv und so weiter. Men oj vilka privilegier han har haft som man och vore det bara så att alla skulle ha samma möjligheter och ALLA skulle få sitta i Nordeas styrelse (eller nån annan styrelse), då skulle vi leva i en toppenvärld! Feminismen handlar inte om att ta bort något från någon utan bara att vidga möjligheterna! Och ja, för att läsaren inte ska tvivla på trovärdigheten - professorn har faktiskt haft lite intimt action med feminister också. Kolumnens fromma budskap: det är roligt med action mellan lakanen; feminismen handlar inte om att förstöra någons party.

Nå vad är det nu som går mig på nerven? Jo, den här eviga performancen om att kolumnisten själv är exemplet på orättvisorna i samhället. "Om jag var kvinna skulle jag inte ha lika stor framgång". Men istället för att en sådan rörelse skulle göra oss uppmärksamma på en omedelbar nöd - så här kan det inte fungera - är det skribentens position som står i centrum.

Alltså problemet nu är ju helt sant att det råder brist på män som engagerar sig för dom här frågorna. Därför är det bra om en sån här man träder fram som feminist. Men här blir nästan allt fokus på just det där framträdandet, ett ståhej kring "att vara feminist". Att vara man och feminist. Kolumnen vädjar till att vi ska beundra denna moderna, fräscha man och hans fräsiga stil.

Jag tror inte privilegiebekännelser tar oss särskilt långt. Kanske gör de det i något sammanhang. Om de innebär ett ödmjukt granskande av var du själv står, vad det innebär att stå där, vad det innebär för ditt ansvar, det du kan göra, och vad du står i relation till. Men mycket oftare upplever jag att de diskussioner om privilegier som snurrar nu i såväl styrelsefeminism som - vad ska vi kalla det - intersektionell feminism tenderar att koka ner vad det är att tala till att tala ur en viss position. Och att en position liksom är vad den är.

Att sälja kapitalism som jämställdhet

I HBL en intervju med en chefdesigner från Kone som pratat på en women in tech-konferens. Läser och känner mig kluven. Budskapet: kvinnor ska lära sig att inte förlita sig på hårt arbete. Den tysta fliten räcker inte till. Den tysta fliten ignoreras. Den tysta fliten är prinsessfasoner. Oväntad jämförelse, för all del: hårt arbete brukar sällan beskrivas så. OK. Det som är bra: inte ta skit, inte nöja sig med att bli behandlad som en arbetsoxe vars slit tas för givet. Bryta upp ingrodda gubbstrukturer där gubbar förlänas Viktiga Jobb genom andra gubbar. Det som är bra: att göra upp med den Snälla Flickan (på finska ännu bättre: kiltti tyttö). Men mitt obehag accelererar när jag läser vidare. Artikeln ifrågasätter aldrig det där stenhårda racet, utan bidrar istället med några verkningsfulla tips om hur du bättre kan hävda dig där. Hur du inte blir en förlorare eftersom du är kvinna. Istället för att reduceras till duglig hjälpredor ska kvinnor lära sig att SÄTTA GRÄNSER. Hjälpsamheten och vänligheten ska göras mera strategisk.

Hon lär sig spelreglerna som rinnande vatten och kan bedöma när det lönar sig att följa dem och när hon ska böja på dem.

Det här ska alltså vara målet? Det som jag tycker är riktigt otäckt i den här typen av framställningar av feministiska strategier är hur de ger en illusion av att arbetslivet egentligen, vid sidan och under de där gubbstrukturerna, är rättvist och premierar den som jobba hårt och målmedvetet. Gubbstrukturerna behandlas som ett slags liten skevhet som en kvinna med gott spelöga kan lära sig att bortmanövreras. Sedan kan hon ta sig dit hon vill: genom strategiskt användande av känslor och strategiskt förhållningssätt till andra människor. "Women who have it all". Uppgiften är att hushålla klokt med sina samlade resurser. 

Budskapet som artikeln levererar är att arbetslivet  blir mera diversifierat och "berikat" om kvinnor lär sig de här spelreglerna. Det här har jag i min själ svårt att förstå. Det som predikas här är väl snarare motsatsen: alla ska lära sig att utan gnissel strömlinjeforma sig enligt samma konkurrenssituation. Det jag uppfattar här är snarare ett förenhetligande (som lätt samexisterar med ett slags könsessentialism som utgår från konkkurrensfördelar: "kvinnor är bättre på att se den praktiska nyttan").

Det finns, såvitt jag kan se, noll rum för solidaritet här. Jämställdhet beskrivs av designern som "ett stafettlopp". Metaforen är att du springer ditt eget lopp men kan hjälpa den större gruppen genom din insats. Metaforen: genom att stå ut i konkurrensen hjälper du sist och slutligen dina kamrater som springer efter.  

(En ständig fråga: ett samhälle där det viktigaste av allt är att bevaka sina gränser.)

PS: Det här påminner mig om att jag ASAP ska ta och läsa Mona Mannevuos intressanta, nya avhandling. Smög på disputationen: spännande saker.

manlighet och neutralitet

Ser på skådespelaren Ville Haapsalos reseserier på TV. Bastant karl med mössa på huvu reser i Ryssland (och före detta Sovjetstater). Utstrålar gemyt och tycks vara bekväm med de flesta. Ville badar naku, pratar med ubåtskaptener, aktivister, motorcykelknuttar, utskärstanter och småbarn. Det är snälla TV-program och Ville är den trygga reserösten med en lite bullrig, men vänlig framtoning. Plötsligt slår det mig hur himla svårt jag har att föreställa mig en kvinna i Villes roll, den som reser runt, pratar med alla och som kameran filmar obesvärat i alla lägen. Sen frågar jag mig: exakt vad är det som jag har så svårt att föreställa mig? Vilken skillnad gör det att Ville, denna lurviga och solida TV-människa, är en man eller kanske snarare: vad är det som gör att jag alls börjar tänka på kön här? Blir inte klok på det, men på nåt sätt relaterar sig mina vaga tankar till den självklarhet med vilken män tar plats, och hur det här kan se ut. Den bullriga, rekomysigheten. (Jag snackar förstås om hur manlighet görs.) // Dagens Husis var diger. Bland annat läser jag en intressant konstrecension om fotografen Elina Brotherus.

Vi är vana att se den avklädda kvinnokroppen eller självporträttet som något absolut könat. Vare sig syftet är skönhet eller en feministisk revolt mot objektifieringen av kvinnan tenderar resultatet att alltid alludera till kön och genus. Det är också en av de förbannelser som kvinnliga konstnärer fortfarande 2015 får dras med - att reduceras till att representera ett kön.
Elina Brotherus har ändå alltid på ett helt unikt sätt undvikit detta. I sina självporträtt är hon inte kvinna, utan människa. Vare sig hon är naken eller påklädd är hon ett neutrum, en norm, på samma sätt som mannen i bild och i samhället traditionellt är.

 // Panikreaktionen på vad vissa får för sig att är feminismens mål: "DE VILL GÖRA ALLA TILL NEUTRER, VI FÅR INTE LÄNGRE VARA KVINNOR OCH MÄN!" // Jag tänker på den rörande feelgoodfilmen Pride om solidaritet mellan gayaktivister och gruvarbetare. Den manliga neutraliteten gäller såklart en hegemonisk manlighet, kanske att betrakta som ett krav som ingen riktigt verkar kunna leva enligt utan friktion, som utmanas hela tiden, i olika omständigheter. I den här filmen utmanas bilden av 'arbetarlantisen' å ena sidan och å andra sidan den hyperkönade bilden av den manliga, urbana och nöjeslystna homosexuella // Kollar på TV-serien True detective. Den vanliga premissen: bestialistialiskt mord på kvinna. Kameran zoomar in naken, död kvinnokropp. Det är uppenbart att kroppen är både sexualiserad och exotiserad. Igen: it seems to make all the difference in the world att det är en kvinna som mördats, en kvinnokropp som zoomas i rutan. Den döda kroppen som fortfarande i högsta grad bär på sitt kön, BLIR sitt kön. // Det viktiga är att hitta ett språk för när de här sakerna skaver, vad det är som skaver.  Ville Haapsalo är det inget fel på. Han är en mysig TV-figur. Arg kan man däremot bli av att titta på A-Studio där ett gäng politikergubbar agerar som om de endast i sin egenskap av män utgör inkarnationer av allt vad 'saklighet' innebär: de har rätt att tala, de har rätt att ta plats, de har rätt att avbryta den yngre kvinnliga politikern, de har rätt att vara nedlåtande. Det är så en ytterst destruktiv variant av den manliga 'neutraliteten' byggs upp. (Även om frågan gräver i mig fortfarande: varför har jag så svårt att tänka mig en kvinnlig variant av mysgubben Haapsalo? Blandar jag kanske ihop för många saker här?)

Såsigt inlägg igen, myrstack i skallen, begreppsförvirring - etc.

Arbetskonflikt och krav

Igår inledde vårdfacket Tehy en strejk på Åland. Det har varit en lång process och mycket resultatlösa förhandlingen mellan facket och landskapsregeringen. Strejken är i sig mycket kontroversiell. Åland består av många öar och att slussa folk vidare till andra vårdenheter är inte helt enkelt. Det som gjort läget ännu mera spänt är att vårdfacket beslutat att inte ha kvar s.k. skyddsarbete. Detta har väckt mycket starka reaktioner. Ett av strejkens huvudsakliga slagord är "lika lön för likvärdigt arbete". Strejken uppmärksammar med andra ord på ett mycket förtjänstfullt sätt dåligt betalda jobb i kvinnodominerade branscher. Arbetsgivaren är i det här fallet landskapet. Därifrån har man försökt undvika en konflikt genom att meddela att en process är på gång där ojämställda löner ska ses över. Det finns också ett annat drag i reaktionerna på strejken som jag tycker är långt mera betänkligt. Gång efter annan har det framhållits att om man går Tehys krav till mötes kommer andra fack att börja ställa krav, så att en oändlig spiral uppstår av krav på höjda löner. För egen del tycker jag det här är ett sätt att inte ta den feministiska aspekten av arbetskonflikten på allvar. Här får man det att låta som om det gäller löner som sådana, och ja, alla vill vi väl ha högre lön?!? Representanter från Tehy har däremot gått och ut berättat om jobbet, inte bara lönen, utan också om nattskiften, organisatoriska saker och patientkontakt. Bilden som tagits fram från landskapsregeringens sida, eller ja, i synnerhet dess finansminister, är att så fort ett fackförbund ställer krav, då kommer alla att bli som galna och väckas ur nåt slags dvala och det uppstår katastrof.

Det jag också tänkt på är hur viktigt det är i det här läget att granska retorik. Så här säger finansministern i dagens HBL: "Det som gör mig ledsen och bekymrad är att ni [Tehy] tror att vi inte uppskattar ert arbete. Men det är inte det som det handlar om, ni är guld värda. Men vi har ett system vi måste följa." Vilket är detta system? Vad innebär det att landskapsregeringens företrädare, arbetsköparen*, säger att visst uppskattar och värdesätter vi ert arbete - men.

En positiv sak med strejken och dess förspel är hur den väckt en lust att prata om sin arbetsplats. Det känns bra att läsa släktingars inlägg på FB där de solidariserar sig med andra, utbyter erfarenheter med arbetskamrater och där folk som inte är omedelbart delaktiga också tar ställning för Tehyiternas krav. Både i insändare och på Facebook har jag också läst flera beskrivningar av hur beskrivningar av jobbet och ens relation till det lyfts fram eller ifrågasätts. Här har både funnits funderingar kring huruvida det är bra att säga att arbetet är ett 'kall' och vad det betyder att företrädare för landskapsregeringen uppmanar vårdarna att 'göra sin plikt'. 

Hoppas det finns en lösning på det här, och snabbt.

* I (mestadels) vänsterkretsar i Sverige har man lanserat begreppet arbetsköpare istället för arbetsgivare. Jag tror det kan vara bra att på detta sätt skifta begreppsligheten från att "ge" arbete till att "köpa" arbetskraft. Ett slags påminnelse om hur saker fungerar. (Tydligen är ordet arbetsköpare numera så vedertaget att det kan hittas också i rimlexikon.)

"Det här är min upplevelse"

En sak som flimrat i mina tankar den senaste tiden är hur vi pratar om begreppet 'upplevelse'. I en feministisk diskussionsgrupp på FB blev en del arga över att ett radiobolag gått ut med en ursäkt utifrån att ett inslag "upplevts som sexistiskt". Är inte problemet, menade några i gruppen, att inslaget var sexistiskt, och att man inte bör uttrycka saken som att den upplevdes som det? Jag förstår ilskan: att fokusera på upplevelsen kan få det att se ut som om man ger efter för en hop människors upprörda reaktioner - kanske behöver radiobolaget då inte reflektera över vad det var i inslaget som var sexistiskt, det räcker med att ta lyssnarnas 'unlike!', icke-gilla, tummenned, i beaktande. Hänvisningen till 'ja tråkigt om ni upplever det så' blir i värsta fall ett sätt att ta kål på en diskussion, ett sätt att relativisera allt till 'upplevelser'. (Så att man alltid kan komma undan med: ok ni upplever det som sexistiskt men det var inte vår avsikt!)

Jag tänker också på Kajsa Ekis Ekmans artikel "Till attack mot jaget" i tidningen ETC. Ekman skriver, ofta klarsynt, om jagcentrerat samtidsprat. Ekman noterar att den här jagfokuseringen inte nödvändigtvis är individualistisk - den kan också förvandla jaget till en produkt, jaget strömlinjeformas. Jaget fungerar också som ett sätt att retoriskt skenbart förringa det man säger, samtidigt som allänna påståenden görs:

Istället för att säga ”Rättvisa är målet” eller ”Sexism existerar” är det vanligare att debattörer säger: ”Jag vill personligen leva i ett rättvist samhälle” eller ”Jag upplever att detta är sexism”. På så sätt verkar man göra ett begränsat uttalande. Man aspirerar inte på någon universell sanning, utan endast att tala för ett enda litet jag.

I retoriken blir jagets upplevelse en oigenomtränglig mur, skriver Ekman. Det blir omöjligt att diskutera. Istället för diskussion: utbyte av jagberättelser. Upplevelsen framstår som något som inte kan kritiseras. För att spinna vidare på vad Ekman säger: min upplevelse är min upplevelse, att ifrågasätta den utgör ett slags kränkning (för att ta in ett annat kringflygande ord). Min upplevelse kan ingen ta ifrån mig, nomatterwhat, allaharrättillsinåsikt - basta!

Ekmans slutsats, att pratet där jaget figurerar som bevis måste ifrägasättas, skriver jag under på. Frågan är vad kontrasten är. Är den givna kontrasten verkligen 'detta är sexism' och att alla bruk av 'jag upplever det här som sexistiskt' blir ett slags subjektivistiska sätt att kortsluta en komplex diskussion? Kan inte upplevelser också uttryckas på helt andra sätt, som ett slags dialogiskt möte, där det också finns utrymme att inom ramen för samtalet på ett levande sätt pröva och undersöka upplevelser, sina egna och andras? Jag tror det i specifika fall kan vara viktigt att säga 'jag upplever det här som sexistiskt' eller 'upplever du det här som sexistiskt'. Här kan det till exempel vara frågan om att gemensamt försöka komma till klarhet: 'så här ser det ut för mig, kan du se det också?' Att lyssna på någons upplevelse, att reagera på skevheter i någons upplevelse, att någons upplevelse blir ett slags ögonöppnare för mig: att jag genom din upplevelse, ditt perspektiv, din beskrivning ser att någon ÄR orättvist eller sexistiskt.

Distinktionen mellan 'att te sig' och 'att vara' blir komplex här. Att framhålla upplevelsen som upplevelse måste varken vara ett sätt att manövrera bort riktiga problem till upplevelsefluff eller ett sätt att framställa min upplevelse som ett bevis. Då hänger det på att det finns ett möte, eller en konfrontation, mellan min och din upplevelse. I bästa fall är betoningen av upplevelse ett sätt att öppna sig för andra, att dela med sig av ett perspektiv, en inbjudan där gensvaret inte är bestämt på förhand, där det inte är låst till att upplevelsebekräfta eller att den andra upplyser om hur det de facto ÄR. Subjektivt och objektivt är inte uttömande möjligheter.

Svåra saker. Å ena sidan risken att samhällsdebatt havererar till ett megaberg av tyckande och en ström av upplevelsemos. Å andra sidan: i vissa fall (långt ifrån alla) är det oehört viktigt att det kan finnas plats att säga: det här är min upplevelse av saken.

Om kletigt gemenskapssökande

En episod häromdagen fick mig att grubbla över ett mönster i hur vissa män försöker ta kontakt på baren. Det rör sig om män som bjuder in sig själva till ens bord, kanske tar de tillfället i akt när kompisen är ute och röker. Han sätter sig ner, börjar prata. Skakar hand. Börjar berätta om något, sig själv. Jag känner redan nu ett obehag, de här typerna som kommer fram och vill prata utan att vara desto mera känsliga för om deras sällskap är önskat, bara tar sig friheten att dimpa ner där. Obehaget accelererar. Mannen börjar prata om sitt utanförskap, vill nu skaka hand igen: "vi är lika". Klämmer handen tills jag lirkar mig ur greppet. Det som är anmärkningsvärt är att minst fem gånger (kanske fler) har en typ dundrat ner på stolen bredvid eller mittemot på detta vis och sagt, som ett slags intimt förtroende, en insiktsfull öppenhet, en vänlig gest ("du är sedd"): "Jag kan se på dig att du blivit mobbad" / "Du har antagligen blivit mobbad." (Vad för satans antagande är det, och vad tusan betyder det att sådant sägs i en anda av kontaktsökande?) Han vill dela med sig av sitt illamående, och väntar sig bekräftelse från någon som han tror är en lyssnare, nån som förstår. Jag har svårt att veta vad jag ska göra åt sådana situationer. Det är inte bra att bryskt avvisa folk, det känns inte bra att bli tvungen att skaka av mig typen på ett rätt så direkt och handfast sätt, men samtidigt är bryskhet just vad som verkar krävas när en människa verkligen är noll intresserad av något annat än att etablera något slags nära-samhörighet och som enträget (utan att märka min ovilja) försöker upprätta en sådan närhet på ett sätt som, ja, känns bara ytterst läskig och envägskommunicerande. Det som är obehagligt är bland annat det som jag upplever som påträngande (det eviga handskakning-blir-handfängelse), det kletiga kontaktsökandet genom "två losers" och "du är säkert också utanför"-snacket. Och hur det hela är omgivet av ett ruttet heterospel - mannen som vill bli förstådd - som är falskt och trött, fånigt och inpyrt av tvångsmässigt könande.  Helt enkelt: det som gör mig ledsen här är när medmänniskor försöker ta kontakt på ett sådant sätt att de för mig förvandlas till element att styra bort, avvärja, skuffa iväg. Ingen borde framstå som ett sådant element.

Jag funderade om det är vettigt att skriva om de här sakerna, men beslöt att det kanske är just sådant här som borde formuleras, om än vingligt och kanske inte så klarsynt.

Ett eget rum

Virgina Woolf är en benådad författare. Jag har gillat de flesta av hennes böcker: den drömska, repetitiva stilen, hur tillvaron betraktas ur olika perspektiv och hur livets ström träder fram på ett sätt som är glasklart observerande och liksom lite suddigt i kanterna, den skakiga mark, på en och samma gång. Nu har jag läst A Room of One's Own (från 1929) på nytt och jag måste säga att trots att det är en mängd saker som är bra med texten - hennes uppriktiga fråga: vilka villkor präglar skrivandet? är slående - är det något som skaver. Min olust sammanfattas i citatet nedan. Kontexten är att W har provat tanken om en syster till Shakespeare med skrivardrömmar - hon kommer fram till att utifrån den tidens sociala och ekonomiska förtryck av kvinnor låter sig tanken om Den Stora Författaren Ms Shakespeare knappt tänkas:

For genius like Shakespeare's is not born among labouring, uneducated, servile people. It was not born in England among the Saxons and the Britons. It is not born today among the working classes.

I bästa fall menar Woolf att skrivande kräver tid, rum och koncentration - lugn och ro. Detta kräver i sin tur ett sammanhang som ger möjlighet till detta egna rum (vilket också förutsätter att kvinnors skapande inte viftas bort som beskäftigt trams). Tvånget att ställa sig till tjänst för arbete, avlönat eller oavlönat, gör att en person inte kan hänge sig åt det skrivande livet. Men i Woolfs text finns snart sagt inga allmänna ifrågasättanden av varför det är så att vissa hinner och kan skriva, andra inte. Förvisso: hon visar förtjänstfullt hur kvinnors liv begränsats och snävats in och hur skrivande kvinnors liv varit särskilt drabbade om familjen saknade ekonomiska medel. Men några dundrande krav på social rättvisa hittar jag inte i den här texten. Istället finns några antydningar om att litteratur som fastnar i det arbetande livets rytm inte förmår höja sig till den sanningssökande kontemplativa sfären (samtidigt varnar Woolf också för kvinnlig ilska; underordning föder ilska, och litteraturen måste höja sig från den, menar hon). Mångskiftande erfarenhet av det riktiga livet är väsentligt för litteraturen (Woolf talar om författare vars skrivande reflekterar deras liv i hemmet, snarare än i offentligheten). Viktig insikt igen, men hur definierar Woolf dessa för litteraturen livsviktiga erfarenheter som en författare behöver? Igen får jag känslan att hon idealiserar de övre klasserna som reser, rör sig fritt överallt. Att ha ett eget rum är alltså förknippat med att röra sig i andra rum, och här kommer ekonomisk ojämlikhet in i bilden.

För att skriva behöver man utbildning, verkar Woolf tänka, och visst ligger det något i det. Men ändå finner jag mycket få uttalanden om demokratisering av universitet; hon drömmer om vin och mat och tjänare - också för kvinnliga studenter; däremot tar hon kanske inte itu med mera grundläggande frågor om vad det innebär att allas litterära förmågor måste kunna få utvecklas. Hon beklagar att fattiga människor inte har en chans att utveckla någon litterär förmåga. Men där stannar det, som ett tragiskt faktum nästan: intellectual freedom depends on material things. Eller en förhoppning: by hook or by crook, I hope that you will possess yourselves of money enough to travel and to idle, to contemplate the future or the pastof the world.... I det första citatet jag nämnde låter det nästan som om det är kört för arbetarklassen: den är så fast i sin servilitet att någon kreativ ande kan inte spira där. Igenom hela essän finns det en slitning. Den utmynnar nämligen i något som tycks vara en solidaritetsyttring: vi måste utmana våra villkor och tiden är med oss. Men på samma gång förblir det oklart i vad denna solidaritet består: är det solidariteten mellan kvinnor som höjt sig till en sådan nivå att de har potential?

Här finns en skevhet hos Woolf. Hon skriver klokt om litteraturens fördomar om de liv som är värda att skildra, att det intressanta händer på slagfältet, bland män. Woolf - som för övrigt låter en fiktiv berättare komma till tals - skriver uttryckligen att litteraturens uppmärksamhet måste riktas mot andra, nya håll, mot den vardag som enligt de här ingrodda fördomarna inte har något att säga oss om livet, utan bara står för upprepning, slit, sådant som inte lämnar några spår.

Woolf upprepar: man behöver pengar för att skriva. Ett arv dimper ner: perfekt! Nu kan man skriva och behöver inte ägna sig åt ströjobb. Igen, iakttagelsen är riktig. Men vilket slags frigörelse utgör pengarna och vad är det en frigörelse från? Vilket slags dröm är drömmen om (ekonomisk) självständighet och hur artikuleras den drömmen? Dit hinner Woolf inte riktigt i sin text. Kanske är det inget fel med mycket av detta egentligen, det finns mycket annat som fungerar utmärkt, bland annat Woolfs vindlande, lekfullt självprövande och ironiska stil där hon utmanar rådande uppfattningar om manligt och kvinnligt och tar strid med självupptagen manlighet som vill spegla sig själv i Kvinnan.

Men frågan har rotat sig i mig: vad betyder det egna rummet? I dagens HBL finns en intressant artikel om en forskare som skrivit en avhandling om framgångsrika och högt avlönade kvinnor som på olika sätt tagit avstånd från det hektiska arbetslivet, trappat ner, valt en annan väg, självständighet. Forskaren beskriver hur det här kan handla om annat än det som ofta tänks vara det vägande skälet för ett sådant beslut, nämligen att ägna sig mer åt familjen. Här dyker bilden upp: ett eget rum, en annan tid. Hur kan sådana rum skapas? Och vad MENAR vi med sådana rum? (Handlar det om att ta tillbaka kontrollen och i så fall 'kontroll' på vilket sätt?) Vilka sorters samhällsförändringar måste till för att sådant utrymme - för tänkande, skapande, självprövning - inte bara ska bli den lyckligt lottade förunnat? Woolfs fråga är alltså ingalunda föråldrad. Den fortsätter att gnaga: vad betyder pengarna för det egna rummet? Hur betonas självständigheten? Tänk om det inte bara är människor på topposter som vill frigöra sig från det hektiska och hierarkiska arbetslivet? 

Kanske är mina funderingar om essän grundlösa. På tal om det borde jag ta och läsa en annan av Woolfs essäer på nytt, nämligen "Three Guineas", om krig och ja, ekonomi vill jag minnas.

Rilke & Solanas

Så här lär poet-Rilke ha skrivit i ett brev (till en yngre manlig förmåga?) jag stötte på i misstag. Han skriver om den egna generationen (eller vad det nu är som avses) som något slags brytning med det gamla, det är nu förändring är möjlig och denna förändring ska leda till att människor möts på riktigt, bortom det konventionella.

We are actually the first to come to the point of considering objectively and without prejudice the relationship of one individual human being to another, and in our attempts to live such a relationship we have no model before us, and yet there has already come to pass much in the course of time to help us in our timid beginnings.

The girl and the woman, in their new, individual unfolding, will only in passing be imitators of male behavior and misbehavior and repeaters of male professions. After the uncertainty of such transitions, it will become obvious that women were going through the abundance and variation of those (often ridiculous) disguises just so that they could purify their own essential nature and wash out the deforming influences of the other sex. Women, in whom life lingers and dwells more immediately, more fruitfully, and more confidently, must surely have become riper and more human in their depths than light, easygoing man, who is not pulled down beneath the surface of life by the weight of any bodily fruit and who, arrogant and hasty, undervalues what he thinks he loves. This humanity of woman, carried in her womb through all her suffering and humiliation, will come to light when she has stripped off the conventions of mere femaleness in the transformations of her outward status, and those men who do not yet feel it approaching will be astonished by it. Someday (and even now, especially in the countries of northern Europe, trustworthy signs are already speaking and shining), someday there will be girls and women whose name will no longer mean the mere opposite of the male, but something in itself, something that makes one think not of any complement and limit, but only of life and reality: the female human being.

This advance (at first very much against the will of the outdistanced men) will transform the love experience, which is now filled with error, will change it from the ground up, and reshape it into a relationship that is meant to be between one human being and another, no longer one that flows from man to woman. And this more human love (which will fulfill itself with infinite consideration and gentleness, and kindness and clarity in binding and releasing) will resemble what we are now preparing painfully and with great struggle: the love that consists in this: that two solitudes protect and border and greet each other."

Det han säger påminner på ett märkligt sätt om Valerie Solanas' SCUM Manifesto. Solanas skriver om en könsmodell där män gör sig själva overkliga genom att skapa en motsats, den trygga och vårdande kvinnan. Den egna osäkerheten och rädslan upprätthålls och mannen skapar sig själv som "driften", den som är beroende men frihetslängtande, den som behöver och lever av kvinnor som ankare i existensen. En konstruktion som sätts i verket. Enligt min tolkning av Solanas. 

Men grejen med det här citatet är ju att R på riktigt verkar MENA att Kvinnan ska renodlas till nåt slags livgivande essens. Om jag fattar Solanas rätt är det just en sån uppställning som poppar upp i en sexistisk värld där män ömsom föraktar och bekräftar sig själva som varelser som inte kan leva utan den livgivande Kvinnan och hennes närhet till existensen. Ni vet, tanken att det är kvinnor som "tar ner män på jorden", att män BEHÖVER kvinnor för att dom är så .... verkliga. Men det är nåt lurt i brevet, väntanu, hur går det ihop: innan den här passagen skriver poet-Rilke att det är dåligt att genast tänka sig kärlek som ett slags uppgående i en gemensam identitet. Och här i citatet finns en tanke som verkar hänga ihop med det: kvinnor ska bli kvinnor, sitt eget kön, och må inte influeras av det andra könets later. Bakom det konventionellt kvinnliga ska Kvinnan alltså söka sig, mot det Verkliga, tyngden, fertiliteten, Kroppen. Det är alltså Kvinnan som ska förvandlas. Kvinnan: det sant mänskliga och mannen förblir arrogans och lätthet. Det kan ju tyckas att Rilkes uppsåt att komma bort från en komplementär logik där kvinna = icke-man är bra, men den här texten är nog lika obehaglig som den logiken, ett slags existensfilosofisk utvidgning bara. 

Alltså, för att tjata, det läskiga här är ju bland annat hur poet-Rilke essentialiserar kön genom begrepp om det Verkliga. Och så nåt med tonen i det brevet, det undervisande, artikulerade anslaget: en poet skriver till en annan om det här med kärlek, ett visdomsord på vägen, kära kollega: kasta av dig konventionens slöja, och låt dig förundras av Kvinnan! Ett visdomsord om Kvinnan - Förvalta det väl, kära vän.

u rule the school

Det är sen eftermiddag och jag har just tagit en lur på jobbet (det blir mer och mer elegant: jag slaggar en stund på heltäckningsmattan i mitt arbetsrum som efter flytten är eget; efter 20 minuter börjar lederna knaka, praktiskt.). Går en kort promenad till det nyöppnade caféet med vietnamesiskt snacks, bra. Planen är att sitta och läsa på mitt favorit-KK. Installerar mig i mitt hörn med en lemonad och en bok. Damen som jobbar där pratar stillsamt med en kund. God stämning. In släntrar efter en stund ett gäng killar. De talar svenska. Att det är svenska de pratar är relevant endast eftersom jag har svårt att inte lyssna på vad de säger (jag behärskar finska så pass dåligt att jag sällan börjar smyglyssna på folk spontant). De snackar om sina "pomon" och olika kompisar som gjort karriär och någon har en headhunter till och med grabbat tag i. Fart och fläkt tänker jag och önskar att jag kunde sluta lyssna. Det kan jag inte. Killarna pratar aktier och tekniska prylar och en himlar sig sedan över att en medarbetare täckts ge några filer på en CD-ROM! CD-ROM! Killarna flabbar. Det är en kvinna de pratar om, och det framgår att killarna tycker att de kvinnliga kollegorna är ganska liksom lame. En har varit så jobbig att hon gav en av killarna en KRAM när han verkade upp i varv; helt tyst blev han, enligt egen utsaga. Och sen: en i grabbgänget säger att han tänker gå en grundkurs i kvinnovetenskap på hösten. De andra ba': wtf?!? Han förklarar att han liksom vill smyga in där och höra hur de där berättigar sina konstiga "åsikter". En annan av killarna hojtar: MEN DE BERÄTTIGAR JU ALDRIG NÅT! Sen går de vidare till att diskutera studentpolitiken där de tydligen är aktiva och de talar om något möte där en tjej ställt frågor som hon enligt dem själv tydligt visste svaret på. Det gör hon bara för att information ska nå också sådana som inte själva vågar fråga. Konsensus råder: detta är en förkastlig inställning.

Nu blir jag trött i öronen. Går hem och är så irriterad att jag måste ånga fram ett extra varv runt kvarteret även om den vackra vårkvällen har en något lindrande verkan på mitt humör. Det som provocerar mig är killarnas attityd: den där självsäkerheten, det självklara sättet att ta plats, sättet att mästra; tonfallet som de upprätthåller. Den vardagssexism de spyr ur sig är, befarar jag, vardagssexismen hos framtida ledare. För det är just såna här ambitiösa unga män som är "managermaterial". Framåt framåt.

Feminist?

Anna i Finsalongen skriver om det suspekta sättet att liksom övertala folk till att kalla sig feminister: lite utpressning, lite tvingande logik -> nog är du väl feminist ändå! Alltså bara man tänker efter noga så är man det, liksom. Jag håller med om fuffenset häri, och jag håller också med om att feminism är viktig på helt andra sätt.

Även om det givetvis kan finns lägen där det är viktigt att kalla sig feminist är jag själv rätt trött på det slags ständiga positionerande (och avståndstagande) som finns därikring: jagärmanalltsåkanjagintevarafeminist, jagärfeministmeninteensåndärradikal, jagärintefeministmenförståsärjagförlikalön.

När jag hamnar i positionerandets former sker det ofta i en anda av rädsla och ängslighet: kan jag ta upp den här saken utan att bli den där tröttsamma feministen som ofelbart börjar härja om kön? Den tystnad som jag kan förfalla till (och det är ofta) visar att det svåra knappast består i att säga sig vara feminist, det svåra är vad man gör av samtal och relationer till andra, att gå in i (eller ut ur) samtal på vettiga sätt. Som Anna skulle jag också säga att allt det här är en utmaning som en ställs inför igen och igen.

När att vara feminist får allt för mycket karaktären av positionerande framstår feminismen som ett slags område som omfattar vissa specifika frågor där det viktigaste är att ta ställning, ja/nej, kryss i rutan. Då framstår feminismen som ett intresse som man rätt enkelt kan låta bli att befatta sig med: jaja, jag tycker ju också så där, det finns säkert en utredningsgrupp nånstans som fixar, och dessutom har vi kommit rätt långt i jämställdhetsarbetet.

Kanske så här: feminism är enligt mig ingen intresseförening för folk som tjänar på att strida för vissa intressen men som ingenting gagnar de som inte tjänar på såna intressen. Det som jag själv uppskattat med feministiskt tänkande är hur jag i ljuset av det har förts in på nya spår som berör allt från geografi, juridik, klass, ekonomi, medicin. Och kanske framför allt: hur feministiskt tänkande och handlande uppmärksammar orättvisor eller skevheter som tenderar att tystas ner eller banaliseras. Då är det inte frågan om att kryssa i rutan utan om att fundera på vad rättvisa är, vad en bra värld att leva i är, hur bra mänskliga relationer ser ut.

Kvinnor som managers

I helgen hörde jag samma story berättas flera gånger av lite olika personer. Radade runt kaffe & kakor pejlade byborna läget i bygden. En ung man var det särskilt mycket tal om. Han har tidigare varit känd som en riktig oreding (ja allt detta SNACK), men nu har han, som det heter, "ryckt upp sig", börjat fiska och bete sig som folk, hette det (till och med fisknäten redde han upp efter sig, till slut, rapporterar en). Idel beundran. Om detta har jag inget att säga, utom: jaha, pratar man om folk sådär? (Myllret av tonfall: misstänksamhet, uppskattning, jämföra odåga x med framgångsrika y.) Men det som väckte extra obehag var det påföljande mumlandet: ja, nog var det väl på grund av damsällskapet som gossen ryckt upp sig? "Ja kvinnfolk behövs nog för att få vissa att ändra på sig", filosoferade kaffegästerna. Det är något bekant med det här, en typ av sexism som utgår från att "kvinnor är bättre än män": män är hopplösa rojvare som bara kan räddas på ett enda sätt, genom omtänksamma och ihärdiga kvinnor som får karlarna att styra in på den smala vägen och bli vuxna. Den där bilden är både tröttsam, generaliserande och deprimerande, bilden av kvinnor som hemma-managers utrustade med sunt förnuft och ja, lite jordnära extramammaskills. För att citera queerfeministen Jack Halberstam som analyserar en vanlig heterodynamik: women manage men. Hen beskriver hur detta är något som gör livet dåligt för precis alla inblandade, kvinnor förvandlas till oroliga managementführers som påminner råddiga killar en extra gång medan män fråntas ansvar och idiotförklaras (och att vara nåt annat förvandlas då till en bragd).

Feminism är viktig, skulle jag säga, bland annat som ett sätt att gå emot sådana här implicita och vardagliga former av infantilisering av män där mäns handfallenhet naturaliseras eller tas för given. Och det är naturligtvis inte så att den här infantiliseringen upprätthålls av enbart domderande kvinnor, män själva upprätthåller den också (populärkulturen fullständigt svämmar över av dessa baby-män och här finns en underlig fixering, där de här popkulturella sammanhangen både blir nåt slags kritik men också ett sätt att stampa fast hur grisiga och omöjliga män är, tänk Californication). Den feministiska uppgiften består i att utmana inte bara språkbruk utan också rollfördelningar och för-givet-taganden som skapar uppdelningen tjatig-hemmamanager och oförbätterlig-slarver-som-behöver-en-extra-påminnelse. Det handlar inte bara om heterodynamik, det är också mönster man lätt hittar på arbetsplatser, i skolor och i daghem - så skapas ännu en trött variant av det eländiga systemet man/kvinna.

Har btw många skolminnen från högstadiet av typen att berömmas för att vara "förståndig" - wtf? så utbildas en underkuvad klass av duktiga och snälla.

kön och samförståndets anda

Feminister anklagas ständigt för att vara paranoida, för att inbilla sig, för att överdriva, för att bre på, för att snedvrida verkligheten, för att inte se klart. Framför allt: feminister ses som gnälliga och tjatiga och feminister dissas för att hela tiden hänga upp sig på småsaker. Antifeminister passar gärna på att leverera tips om hur man ser verkligheten klart, illusionslöst och nyktert. Resultatet av allt detta är ofta en synnerligen destruktiv, ofta tjatig, (men ibland viktig), kamp om verkligheten, där folk försöker artikulera Hur Det Är (och ofta: hur det VERKLIGEN är). Det som är destruktivt i det hela är när diskussionen körs in på att ta patent på vad som är sant i den bemärkelsen att sanningssägandet, eller avslöjandet, eller de nyktra tillrättavisande anmärkningarna, i sig kommer att stå i centrum. Samtidigt är sådana diskussioner nödvändiga - vi måste prata om hur det är, och det finns plats för att avslöja och ibland strida om hur saker förhåller sig.

Det som gör saker än mer knepiga är att det finns situationer som på ett visst sätt är extremt oklara, där att tala om betydelsen av kön för just den situationen kommer mer att ha karaktären av "så här ser jag det, lyssna nu, ha lite tålamod med mig nu" än ett rungande "så här ser verkligheten ut". Och då ställs också klarseendet, illusionslösheten, paranoian, rädslan för att komma med något ogrundat på sin spets. Som frågor. Som frestelser. Som funderingar. Som nojor.

De exempel jag tänker på snurrar kring det här med samförstånd i samtal. Det är inte lätt att beskriva vad samförstånd, tyst samförstånd är, än mindre att få korn på vilken roll kön kan spela där. Som G säger: vi är randiga katter. Vi har sällan en entydig roll i ett samtal. Men att förstå sig på arten av samförstånd kan ibland bli ett trängande behov. Samförstånd hur då, på vilka villkor, mellan vem, och vad är det som eventuellt utesluts, tystas ner, blir genant, fånigt, uppseendeväckande eller opassande i ljuset av sådant samförstånd i samtal. Jag tänker på samförstånd av ett kollektivt slag, där människor svajar mellan att gömma sig bakom sina ord och gå upp i en gemensam anda. (Kanske finns det också andra sorters samförstånd som inte alls är problematiska?)

Ibland kan det där samförståndet vara helt uttalat, men ändå ytterst knepigt att ta i tu med, att reagera på (och på ett vettigt sätt). Tänk på hur en förälder pratar med sin vuxna avkomma på det där förtroliga viset. Hon laddar upp med "Ja du vet ju att vi kvinnor....." Vad om den andra inte alls vill identifiera sig med "hur det är med oss kvinnor", eller om det är själva den ton som förtroligheten letar sig till som väcker obehag eller främlingskap? Att avvisa förtrolighet i sådana där situationer riskerar att förstås som att det är den andra personen som avvisas - typ, jag vägrar dela den här förtroligheten med dig.

Jag tänker också på exempel där aspekten kön är outtalad men där det i ett samtal, nu tänker jag på samtal där flera än två deltar, uppstår ett samförstånd om vad vissa saker betyder och hur man ska reagera, och även om det kan vara frågan om extremt banala saker egentligen, kan protester mot detta samförstånd genast få den märkliga rollen av att den person som protesterar avslöjar sig, säger något superpersonligt om sig själv. Jag tänker på ett samtal för ett tag sen. En samling typer pratar om filmer. Olika funderingar om politiska thrillers och annat kommer upp. Helt okej. Sen säger en: "men hörni egentligen är det ju så att vi alla gillar filmer där män klär av sig!" Det som kommentaren åberopar är ett samförstånd av det här slaget: vi är ju alla tjejer här, vi gillar killar, svällande manboobs på film vill vi se allihopa. Och det samförståndet ses inte som det minsta personligt eller så (det här samtalet hade en lätt, förbiswischande ton), utan som ett sånt där normalt strittande vardagsprat. Här tycks det uppstå ett val mellan att gå in i samtalet på just dessa villkor, hålla käften eller så uppstår en helt ny, annorlunda situation (och det är förstås helt öppet hur den utvecklar sig, det kan bli hur bra som helst).

Ett tredje exempel som i än högre grad tangerar det här med paranoia. Du sitter och snackar med folk på baren. Det snarvlas det ena med det tredje, inget speciellt ändå men det är något som du inte kan låta bli att lägga märke till. Samtalet är gemytligt men på något sätt känns det som att folk säger lite vad som helst, men att det är ett visst tonfall som präglar det hela. Du försöker enligt bästa förmåga för dig själv beskriva din egen roll i samtalet och det samförstånd som växt fram i det, och i liknande samtal: där finns något som du skulle beskriva som manligt distanserat [kvinnligt förtroligt men där förtroligheten är skum]. Du försöker sätta fingret på vad som gör att samtalet sker på något slags manligt sätt, att en viss manlighet [kvinnlighet] performeras där. När du pratar med dina kompisar om just sådana samtal säger en del av dem att du fått det där med manlighet [kvinnlighet] fel, det är något annat som präglar samförståndet (t.ex. allmänmänsklig rädsla). Du frågar dig själv om det är du som inbillar dig, och att din kompis ser situationen klarare. Andra håller med dig och säger att jo, visst finns det något av det där med hur manlighet [kvinnlighet] görs och tillsammans försöker ni artikulera och reda ut vad det är och vad som känns illa med det. Du får syn på nya saker men du blir samtidigt rädd att ni just här, då skapar ert alldeles egna samförstånd kring manligt/kvinnligt som riskerar att tippa över i trösterik bekräftelse, att tillsammans gå in i en enda röst, där allt tvivel kväses: SÅ HÄR ÄR DET JUH!!!!

Alltså, det jag vill med de här exemplen är att peka på några situationer där det är långt ifrån lätt att så där helt i allmänhet åberopa ett nyktert, klarsynt perspektiv. Det som gör debatter om Hur Saker Verkligen Är destruktiva är i vissa fall just att de på olika sätt inte uppmärksammar det här slaget av situationer mellan människor där "att se klart", "att föreställa sig saker", "att ängsligt söka bekräftelse på hur man ser" är en del av relationen mellan oss, den rädsla eller den öppenhet som finns mellan människor.

En dimension av diskussioner om hur kön görs och vad kön betyder i våra liv är att helt enkelt lyssna, fråga upp, svara med egna berättelser, egna exempel som går åt samma håll eller ett helt annat håll. Och den kanske mest betydelsefulla dimensionen av alla är hur sådant där samförstånd träder fram i ljuset, eller kanske glöms bort och begravs, just när det börjar råddas till, fuckas upp, när någon börjar bryta upp ett kompakt och för-givet-taget sätt att babbla på.

Om frihet

På julen hör det till att åka till den konstigaste stan på klotet, Mariehamn. Om en befinner sig där är det obligatoriskt att spendera ett par timmar i det fantastiska bibliotekets läsesal tillsammans med traktens alla original. Jag läser senaste numret av 10-tal som har gurlesk som tema. I tidskriften ingår det en artikel av Aase Berg (om ni inte gjort det redan, läs hennes Uggla) där följande briljanta citat ingår. Sammanhanget är att Berg diskuterar en viss idé om frihet - ja ni vet, beat-poeter, att vara oberoende av andra och att hitta sig själv i sin frihet. Berg skriver så här, mycket ironiskt:

Men vi ska inte glömma att det är synd om männen också, åtminstone litegrann. Om kvinnornas frihet på ett eller annat sätt finns att hämta i ur fångenskapen, så ligger männen risigare till: deras fängelse kallas för frihet och de tror på det själva. 

"att utforska det motsatta könet"

Jag ser Lukas Moodyssons Vi är bäst! på bio. I dessa tider får man ta tillfället i akt och knalla iväg till biografen när det inte är skramligt actionäventyr på programmet. Jag gillar filmen, och är oenig med HBL:s filmrecensent att den är för snäll. Jag blir glad av den och det känns inte suspekt att vara glad (som att filmen skulle ha manipulerat mig). Men en sak stör mig. Efteråt diskuterar jag med min kompis på den där ena väldigt gubbiga men mysiga baren i centrum (det är alltid lite dubbelt att gå dit, jag gör det i alla fall). Filmen handlar om ungar som spelar i punkband. De har just börjat spela och är fulla av glädje och frustration över musiken. Gott och väl. Sen förs ett alltför bekant narrativ in: ungarna blir kära (eller snarare: bestämmer sig för att bli kära), och formatet är: "tjejer blir kära i killar, tjejer strider om killar, killarna splittrar tjejernas gemensamhet". Att det finns en scen där saker tar en lite annan riktning gör det lite bättre, men att ha den här trötta klichén med och fokusera så pass mycket som man gör på den är trist. Det finns inget intressant eller särskilt kritiskt med hur det hela ställs upp. Det går enligt regelböckerna. Redan när jag börjar se scenen vet jag hur den ska sluta, och så där håller det på när ämnet avhandlas.

Jag och min kompis diskuterar vidare. Uttryckssättet "att bekanta sig med det motsatta könet" nämns. Om det är något som enligt mig innehåller en hel historia av trötta och unkna saker, är det bruket av detta uttryck, "att bekanta sig med det motsatta könet". Man utgår från att det finns något slags grundläggande skillnad som uppdagas i barns möten med Det Motsatta Könet, och att människolivet mer eller mindre går ut på att meditera och gruva sig över denna numinösa skillnad. Vad som händer, i själva verket: i uttryck som "att bekanta sig med det motsatta könet" är det en skillnad som skapas, befästs och upprätthålls. Och framförallt är det en mystifiering av kön och mänskligt liv, en produktion av tvåkönsmodell som lyfts upp som nåt slags metafysisk sanning om livet: manligt och kvinnligt, bara att "utforska". Lusekoftan på, god tur, liksom. Det perspektiv på andra människor som följer av "att utforska det motsatta könet" är att personer egentligen inte är något i sig själva, de är ju ändå bara representanter för den eviga sanningen om Könet. Och att den där jävla metafysiken beskrivs i ett språk som växlar från upptäcktsresa till romantik till "ja men så är ju män/kvinnor, det måste vi kvinnor/män leva med och stå ut med". Kort och gott, pudelns kärna, hallå alla författare/regissörer/andra (om ni inte heter Jelinek och kan hantera det där medelst molotovcoctails): om det är något man ska LÅTA BLI är det att "utforska det motsatta könet". Det gör livet så mycket tråkigare och hemskare än det de facto är.

Ja, redan tanken om "motsatt kön" finner jag ytterst suspekt. Är det helt riktigt på riktigt handen på hjärtat nån som identifierar sig med det där snacket om "det motsatta könet", där ni skulle tycka att sådant prat säger något belysande om hur världen är eller om människorna ni relaterar till i era liv? Man kan också fundera på hur idéerna om två motsatta kön förutsätter en tanke om heterosexualitet (som naturligtvis också förvandlas till en metafysisk regim).

Snabbgoogling på "det motsatta könet": "saker vi inte uppskattar hos det motsatta könet", "Vad attraheras du av hos det motsatta könet?" (alltså monsterfniss: jag ser framför mig nåt slags Frankensteinfigur: det motsatta könet liksom), "klä sig som det motsatta könet", "otillåtet att vara ensam med det motsatta könet", "homosexuell p.g.a dåliga relationer till det motsatta könet?", "Vill prova att vara av det motsatta könet för en dag". Osv. Och den bästa: "kan man vara nära vän med det motsatta könet?" Sen finns det tydligen en bok som heter Myten om det motsatta könet. Låter lovande.

Män som tar plats

Bilden kommer från den här roliga bloggen, som sammanfattar ett JÄDRANS IRRITERANDE fenomen. (Är lite lockad att ge mig in i en rant om män som tar plats och erfarenheter av att diskretboxa undan nån okänd gåbbe som sitter bredvid en på bussen eller i bion för att påminna denne om hur hans lekamen approproprierar mer än nog utrymme men livet är för kort och jag är för trött. [med stränga nononsenseskärgårdsrösten]: SLUT ÅV MÄ ETTÄNN!)

feminism och integritet

"If I didn't define myself for myself, I would be crunched into other people's fantasies for me and eaten alive." Så skriver Audre Lord (borde läsa henne). Det här förefaller mig vara en symptomatisk, men oändligt tragisk inställning. Antingen den manliga blicken som krossar dig och käkar upp dig eller så tar du makten i dina egna händer och definierar dig själv. Vad innebär det att 'definiera sig själv'? Om maktblicken skapar rädsla och konformism, oro och vilja att behaga (vilket den gör, hos alla) så är då verkligen den enda utvägen ett slags förstärkt självmedvetenhet, en sorts integritet (sätta gränser)? Är det inte självmedvetenheten som är en del av problemet?
MÅSTE man definiera sig själv?
MÅSTE man rusta sig inför en värld som hela tiden håller på att sätta tänderna i en?
I en sådan värld vill inte jag leva. Jag vägrar.
(Reflektionen tog löst avstamp från den här bloggtexten. Jag håller med Hellgren om allt, men är tveksam inför just det där sista.)

hitta ditt inre jag - för 5000 dollar

Jag har för ovana att titta på What Not to Wear medan jag käkar middag. Programmet är som en miniatyr av allt som är märkligt i samtiden - och jag vet inte varför jag har fastnat i att titta. Det rör sig om en glad och uppbygglig reality show (såklart), ett av de där oändliga make-over-programmen. Två programledare, odrägliga är dom båda två, dyker upp vid en intet ont anande amerikans sida för att berätta för denne att folk i hennes närhet anser att hon klär sig skitfult. Nu börjar vägen till omvändelse. Offret ska skolas till insikt och smak, och framför att ska hon få en ny syn på sig själv. Programmet ska alltså erbjuda lite lättsam vardagsterapi, hur man hittar fram till sitt innersta och lite tårar blir det mellan varven. Alla offer i serien är kvinnor (så klart) och det är just deras kvinnlighet som ska hållas i schack. Vissa av damerna får höra att de klär sig alltför utmanande vilket inte går an för då är man ingen Professionellt Trovärdig Kvinna medan andra får rådet att klä sig mera feminint för att det är ju vad din Man vill ha eller det är det enda sättet att Hitta den Rätta. Föraktfulla kommentarer om hur fult människorna klär sig blandas med pep-talk ("you ARE beautiful!") och försök till djuplodande reflektioner till hur man är en bra förebild på jobbet eller för sina barn (man måste LÄRA ungarna att de kan vara nöjda med sig själva GENOM att man själv visar att man "tycker om" sig själv). 10/10 av offren klär sig roligare och mer personligt före omvandlingen än efteråt, då de standardiserats till något slags allmän uppfattning om vad som är gångbart för en Kvinna; all personlighet rinner av typerna och de flesta av dem låter sig regisseras till att tacksamt uttrycka sin nya insikt om vad det kräver att vara övertygande i arbetslivet eller sexig på relationsmarknaden. Sensmoralen är att en catsuit-dräkt köpt i en porrbutik eller slafsiga och noppiga loppisfynd får stryka på foten till fördel för propra blusar och klänningar som diskret ska framhäva damernas, som det hela tiden heter, "kroppstyp" (vad som ska döljas och vad som ska lyftas fram). Det värsta man kan göra, inskärper programledarna, är att ge upp, eller att se ut som någon som gett upp, vare sig det gäller karlarna på marknaden, den äktenskapliga tvåsamheten eller det konkurrensdriva arbetslivet - i alla sfärer ska man lära sig att vara diskret men inte för diskret, ha självförtroende men inte skylta med sig själv och man ska visa att man är en egen, autentisk person som kan spendera 5000 dollar på noga avvägt mönstrade och neutrala basplagg, INTE skrikiga tröjor eller bylsiga säckar.

Och under tiden tänker jag på filosofer som Charles Taylor som skriver ungefär som den här makeover-showen, bara att förmaningarna upphöjts till tes om hur det moderna subjektet söker sig till autenticitet i en ständig vacklan mellan att konstruera/uppfinna sig själv och att hitta fram till sin egen individuella essens i det oändliga projektet som stavas självförverkligande. Taylor nöjer sig med att peka ut det här som en spänning som vi måste leva med och hantera, och det är ju precis vad de otäcka programledarna i What Not to Wear gör också. Det som den där eländiga realityshowen visar är vilket våld som brukas mot den egna personen i en kultur som på olika sätt snurrar kring att man ska ha gott självförtroende, men samtidigt ska man hela tiden vara i rörelse och inte bli lat eller uppgiven, hela tiden ska man försöka, jobba och tro på sig själv, och tror man inte på sig själv, börjar man tvivla, ja då får man fan i mig se till att försöka lite mera och hårdare.

sommarhälsningar från patriarkatet

Igår satt jag på baren med en vän. En typ jag inte kände sen förut kom fram och pratade med min vän. Hon hade, om jag fattade rätt, varit hans elev. Typen säger att det vore kul att gå på öl med sin gamla lärare nån gång. Men, tillägger hon, det är omöjligt eftersom hennes pojkvän är så svartsjuk. Pojkvännen har, berättar hon, satt upp strikta tidsramar för när hon får röra sig ute och när hon måste komma hem. Det lät inte som om hon skämtade. Hon visste nog att det här inte är som det ska vara, men ändå försökte hon framställa det som att: ja, så här är det nu bara i mitt liv. - Alltså, vad fan ska en säga/tänka och hur ska en leva i det här skitsamhället?

Frågan om patriarkatet

På jobbet läser jag Det andra könet. Här finns många briljanta saker, men också en del enerverande (som de Beauvoirs tvehågsenhet kring hur biologi egentligen ska förstås) och riktigt skumma passager. I början av boken stångas hon med frågan om hur det kommer sig att "den här världen har alltid tillhört männen". Hon vill ha en förklaring. Hur ska patriarkatet och kvinnors underlägsenhet förklaras? de Beauvoir tittar kritiskt på psykoanalysen, och lika kritisk är hon mot historiematerialistiska förklaringssätt (på goda grunder). Men en förklaring vill hon ha. Själv är jag oklar kring vad man alls kan mena med förklaring här - vad skulle det innebära att förklara partriarkat, kan det finnas något att förklara här, något övergripande som liksom skulle klargöra: därför blir kvinnor förtryckta. Jag är tveksam. Dessutom är det inte klart vilket slags förklaring de B gräver efter, hon tycks leta efter något historiskt, men historien säger alltid något om det specifikt mänskliga villkoret, verkar hon mena. Men vad ska en sådan förklaring uträtta, är den neutral, så att vem som helst skulle känna sig tvungen att erkänna den? Däremot är det helt livsviktigt att försöka så gott man kan kasta nytt ljus över hur kön upprätthålls, vilka skillnader det gör och hur skillnaderna stakas ut och cementeras. Men det kan inte bestå i att speja efter någon Ur-förklaring, utan att om och om igen, oavlåtligt, titta på vår egen värld och hur den kopplar till historien eller hur vi börjar titta på historien med nya ögon.

Ännu mera misstänksam blir jag när de Beauvoir går vidare:

Vi har redan fastställt att när två kategorier av människor möts vill båda påtvinga den andra sin överhöghet; om båda två förmår hålla fast vid detta krav uppstår dem emellan ett ömsesidigt förhållande, fientligt eller vänskapligt, som alltid kommer att vara spänt. Om den ena kategorin är priviligerad besegrar den den andra och går in för att hålla den besegrade kategorin kvar i förtryck. Vi förstår därmed att mannen har haft en vilja att dominera kvinnan, men vilket privilegium tillät honom att förverkliga denna önskan?

Är det verkligen så att det de Beauvoir säger här att det tillhör själva varandrets karaktär att vi förtrycker varandra, och därmed kommer patriarkatet alltid att ligga på lur, som en ständigt närvarande möjlighet som bara väntar på tillfälle att få förverkligas? En av de läskiga sakerna i Det andra könet är att de Beauvoir ibland gestaltar det mänskliga livet så att vi antingen blir passiva lekbollar (en återkommande metafor), dominerade och förtryckta, eller så når vi individuell transcendens där vi förverkligar våra egna autonoma projekt, men där gemenskap tycks ständigt problematisk, på ett annat ställe skriver hon: "detta är det olyckliga medvetandets tragedi; varje medvetande gör anspråk på att ensamt sätta sig som suveränt subjekt. Var och en försöker fullborda sig själv genom att reducera den andre till slaveri."

I en passage (där de Beauvoir nystar i stenåldersförhållanden) görs en riktigt trött gammal rörelse. Först har vi hushållsarbetet som förtrycker kvinnor. Upprepning och immanens. Sen homo faber, mannen.

Homo faber är från tidens begynnelse en uppfinnare: redan den käpp och den klubba som han använder sig av för att skaka ner frukt eller slå ihjäl djur är redskap med vilka han utvidgar sitt grepp om världen. Han nöjer sig inte med att hemföra fiskar som fångats i havet, han måste först erövra vattnets domäner genom att urholka trädstammar till kanoter; för att tillägna sig världens rikedomar erövrar han själva världen. I denna handling erfar han sin makt; han sätter upp mål och planerar hur han ska nå dem; han förverkligar sig själv som existerande. [....] Än idag visar han samma stolthet när han har byggt en fördämning, en skyskrapa eller en atomreaktor. Han har inte bara arbetat för att bevara världen som den är, han har sprängt dess gränser, han har stakat ut gränser för en ny framtid.

Arbete är makt och expansion och framtid och detta ligger i människans transcenderande väsen. Det här citatet gör mig otroligt bekymrad; de B verkar inte måla upp den sortens bild som ofta ställs upp som försvar för både det ena och andra betänkliga (alltså, liknande funderingar kunde man kanske hitta hos Ayn Rand?) utan hon verkar slänga fram det här som sin bästa (hegelbabblande) karaktärisering av hur det mänskliga kom att kopplas till det manliga. Och det mänskliga är såklart det transcenderande. - hm! de B konkluderar att kvinnans stora olycka är att hon har varit dömd till att upprätthålla livet, inte transcendera. Och så verkar hon mena att underkastelsen handlar om att kvinnan givit erkännande åt mannens transcenderande liv; det är mannen som lever på riktigt (när han krigar, fäller djur, bygger atomreaktorer...?). de B säger i och för sig att det är män som definierat det manliga och det kvinnliga och förpassat kvinnor till det reproducerande livet, men hon tycks ändå hävda att allt det där överskridandet och projektmakandet just ska ställas mot det biologiska, djuriska livet där det krälas i upprepningens tvång. Att "behärska ögonblicket och forma framtiden" har definierats som manligt, men det är en insikt om allas vår existens, säger hon. Skapande kraft som utvidgar människans maktsfär framhålls som entydigt positivt - ett uttryck för det sant mänskliga strävande livet.

Min poäng är inte att "kvinnliga värden borde lyftas fram och erkännas"; vad jag säger är snarare att de B håller fast vid en synnerligen problematisk dikotomi som försvarar en etisk idé som man nog har skäl att ifrågasätta, det där eviga transcenderandet som tycks samexistera med tesen om att mänskliga relationer alltid inbegriper makt. Och hörni på riktigt - är det vettigt att som de B säga att krig, jakt och fiske "utvidgar existensen"? (de B är förvisso inte den enda filosof som lite i förbifarten kläcker ur sig positiva saker om krigande.)

Jag har läst de B i ganska liten utsträckning, Det andra könet och delar av den där boken om tvetydighetens moral är vad jag har bläddrat i, så det kan hända att jag inte gör vissa saker rättvisa. Hon säger ju också andra saker i senare delar av boken som mycket bättre visar hur partiarkat skapas genom hur vi lever med varandra.

(skriver detta delvis för att jag sitter på jobbet efter ledigheten och försöker komma in i avhandlingsskrivandet men det där dokumentet är så skrämmande så det är ju lättare att skriva här.)