Konferenskoman

Okej, så hur gick det med nya insikter om kritik och feministisk teori?

Öh, inget vidare. Jag slank in på konferensen och drabbades genast av ett fenomen jag upplever nästan varje gång jag besöker sådana här evenmang. Jag blir trött. Alltså sova-trött. Oberoende av vad som sägs förflyttas jag nästan genast till gränslandet mellan dröm och vakenhet. Egentligen vill jag följa med i diskussionen, som för dagen handlar om epistemiska ovanor i feministisk teori, men engagemanger upplöses i en kompakt vägg av sömnighet.

Tankarna rör sig groggigt från en sak till nästa. Jag försöker lyssna på föredraget, bland annat en diskussion om hur snabbheten i den kommodifierade begreppskvarnen ska motarbetas med en långsamhet som föredragshållaren halvmetaforiskt kallar "filologi". Jag försöker utvärdera problemet med att ställa snabbhet mot långsamhet, begripligheten som ändå finns i uppställningen - långsamhet öppnar upp för sanningssökande. Att betona långsamhet verkar ändå betänkligt om analysen stannar vid att det är själva snabbheten, hastigheten, farten som gör forskare så benägna att kasta sig från modebegrepp till modebegrepp. Sen tänker jag att är jag just så där ogin igen som jag inte borde vara - och så blir jag blixtsömning.

Ett föredrag handlar om performativitetsbegreppet hos Butler och den psykoanalytiska bakgrunden som borde lyftas fram, istället för en upptagenhet vid sociala ytfenomen. Jag försöker hänga med, men börjar stirra på den märkliga exceltabell som människan framför mig tycks ha uppslagen på sin datorskärm. Vad står det i tabellen? Tankarna stövar, blir luddigare, jag sover nu. Väcks av att Lacan gjort inträde i föredraget och det sägs något om det traumatiska som vidhäftar det Samma men nu har jag ju somnat igen så jag förstår inte om det är Lacan eller Freud eller Butlar som eventuellt menar det och inte förstår jag någonting annat heller. Luften är tjock som betong och jag beundrar människors frisyrer och gör en katalog över olika discipliners hårmoden. I Finland var det populärt med hästsvans hos filosofimän ett slag. Det modet finns inte kvar, tror jag. Nu har en kommentator greppat mikrofonen. Jag tuppar av rätt så fort men hinner uppfatta att hen vill gå i närkamp med begreppet om det reala och om det eventuellt finns ett sådant begrepp hos Butler och... S ger mig en lapp. Tänker på hur vi brukade skicka skojiga lappar på forskis förritiden. Det var kul. Vi har haft en dispyt med C om rosa fjäderboar (pluralform? boor?) och bad girls in academia på en tandläkarstudentrestaurang i närheten med det sexiga och mumsiga namnet Dental. Tänker på lasagne, tänker på fjäderboa, tänker på det reala, tänker på solen.

Och så funderar jag på den socialitet som konferensen ofta kännetecknas av. Blandningen mellan artiga betygelser mellan talare och extraslappt häng mellan kollegor i pausen. Hur det slappa blir liksom megamegaslappt och alla skämt är roliga, också dom sämsta. I publiken är det någon som snyter sig med ett trumpetande ljud. När hen gjort detta för femte gånger brister publiken ut i - skratt.
Sen till slut tänker jag att fuck this, nu ger jag opp. Lämnar den sista sessionen därhän och klampar ut i det iskalla vårvädret efter en diskussionsstump med E. Tänker på Y som brukar betona att det är lika viktigt att skolka som att närvara vid konferenssessioner. Skolket är liksom en inbyggd del av konferensupplevelsen. Så är det; jag känner det enorma frihetssuget och så känner jag mig vaknare än nånsin annars där jag går förbi Upseerikerho på den där gatan vad den nu heter.

Vad hotar utbildningen?

Jag grunnar fortsättningsvis på frågan om bildning/kunskap - hur vi talar om vad det innebär att lära sig, att utbilda sig. Ibland heter det att bildning av en viss sort och karaktär behövs i samhället som ett sätt att skapa "en levande demokrati". En bild: en viss typ av medborgare behövs för en robust demokrati. Som att vi måste tänka igenom hurudan medborgare som behövs för en robust eller vital demokrati. En sådan formulering är inte så märklig egentligen, men jag är trots det inte helt klar på vad som avses i det här som oftast blir en slogan, inte minst i form av att en levande demokrati behöver så kallat socialt kapital. Jag läser två texter som lyfter upp frågan om vad utbildning och samhälleligt engagemang i en tid där kunskap ofta ses som en teknisk, funktionellt förankrad förmåga. Texterna närmar sig den här frågan på två radikalt olika sätt, även om det finns likheter. (Sorry, långt inlägg, texten är mest anteckningar för mig själv för att kunna tänka vidare kring det här.) Det finns många problem i båda angreppssätten, men här vill jag bara beskriva dem.

1.

In a world that has largely abandoned egalitarian and democratic impulses, what will it take to educate young people to challenge authority, resist the notion that education is only training, and redefine public and higher education as democratic public spheres?

Ett annat sätt att uttrycka hur det praxisförankrade nyspråket som präglar utbildning kan bemötas är att efterlysa ett nytt språk för att tala om vad som är viktigt. Ett språk som går bortom den managerialism som råder. Henry Giroux skriver en lång essä i Monthly review. "Given the multiple crises that haunt the current historical conjecture, educators need a new language for addressing the changing contexts and issues facing a world in which an unprecedented convergence of resources ... is increasingly used to concentrate powerful and diverse forms of control and domination."

Giroux efterlyser en rörlig, icke-dogmatisk politisering av pedagogiken som innebär att makt och kunskap blir en del av ett öppet frågande och synliggörande. Kunskap som tekniska färdigheter som gör oss till funktionärer i en orättvis värld kritiseras. Den kritiska pedagogiken innehåller visioner om samfundets liv. En idé om transparens tycks lura i bakgrunden: de sätt på vilka den pedagogiska aktiviteten reglerar/organiserar kunskap och mening ska öppet tydliggöras. Målet tycks vara att en sådan diskussion visar hur pedagogiken utgör en del av politik. Tanken relateras till Bourdieu: det gäller att avslöja de maktstrukturer som finns i kunskapande och inlärning. Den här maktdimensionen tycks alltid vara närvarande och måste alltid motas bort (pedagogik som erkännanderelationer). Den största utmaningen består i att koppla kunskap till makt, kort sagt.

Men Giroux skriver också om att det som den kritiska pedagogiken strävar efter inte bara är kritiskt tänkande, utan också politisk aktivism. Dewey citeras uppskattande: demokratin måste födas på nytt i varje generation. Den ska alltså gynna "democratic values, relations, autonomy and social change". Det "kritiska" som eftersträvas får inte stanna vid det synliggörande, utan ska också vara förbundet med ansvarstagande. Det räcker inte med att vara medveten. Förutsättningar för handling måste skapas. Vad innebär detta? Studenter ska inte formas, utan ska bli producenter, av kunskap och värden. Målet är självutveckling och socialt engagemang: frihet istället för repression.

2.

Jag läser också en intressant text av den australiensiska filosofen Raimond Gaita som handlar om universitetets roll i en värld där vi mer och mer talar om studenter som kunder. Den kluriga rubriken är: "to civilize the city?" Gaita skriver bra om hur vi inte kan låtsas som att det nyspråk som florerar nu kan avvisas bara genom att säga att vi visserligen talar på ett sätt, men verksamheten, själva den konkreta pedagogiska gärningen, ser annorlunda ut och förblir opåverkad. Han beskriver en form av hybris som går ut på en tröstande ironisk distans man tror sig ha: att t.ex. tänka att vi nog kan överlista systemet genom att vara strategiska, medan vi samtidigt tar hand om det som är vårt. En annan tankefigur är att målet är att hitta sin egen balans (t.e.x mellan forskning och undervisning). Men balanstanken, skriver Gaita, döljer vad det är som ställs mot varandra och hur vägandet uppstår.

Liksom Giroux påpekar också Gaita det farliga i att behandla utbildningen som något instrumentellt. Men i en mycket högre grad än den tidigare talar Gaita om utbildning - eller filosofi är snarare vad han oftast talar om - som ett egenvärde, där verksamhetens meningsfullhet visar sig i människors liv. Att tala om att vara kund eller att skapa balans förmår inte uppmärksamma vad som står på spel när människor är oeniga om vad som är viktigt för den verksamhet de är delaktiga i. I motsats till kundens vilja att få det paket som den betalat för är vetenskap/filosofi sådan, att det tar tid att förstå vad som är viktigt, och vad som är bra. När jag börjar studera kan jag ännu inte riktigt veta vad det är jag vill ha.

Han frågar vad det betyder att försvara universitetets idé idag. Utmaningen är varken att hitta det perfekta historiska exemplet på ett spirande universitet, eller att renodla en platonsk idé. Gaita artikulerar en tanke om "inwardness", ja till och med the "unworldly" - ett akademiskt samfund där reflektion växer fram och fördjupas, så att också nya dimensioner träder fram. På samma sätt som Giroux är han kritisk mot att tänka att tillståndet utbildningen befinner sig i nu kan ses som att det är en viss idé som förfallit. Förändringen är historisk och politisk (nya institutioner, ändrade sociala mönster), men för Gaita är det viktigt att beskriva den som att vi nu förlorat kontakten med vissa "standarder". Hans tänktande rör sig just kring att "förlora kontakten" med något. Eller kanske egentligen: det inte finns plats för fördjupning, reflektion kring vad som är viktigt, vad som är sant.

Där Giroux för fram en idé om kritisk pedagogik som riktar sig utåt, mot politik, aktivism talar Gaita om inwardness, att vetenskap och filosofi är meningsfullt utifrån den sorts liv som engagemanget med vetenskap och filosofi innebär. Det är livet som akademiker som står på spel då t.ex. humaniora hotas genom fetischen av nytta eller redovisningsmani. Akademiker står symptomatiskt nog nu inför svårigheten att försvara detta liv inför ett språk som är helt immunt för det.

Gaita är på ett helt explicit sätt kritisk mot att försvara akademin genom hänvisningar till samhälleligt engagemang. Sextiotalets studentrörelse ställde, skriver han, forskningen i revolutionens tjänst. Men det här gör inte att det är lätt att istället svänga sig med idén att universitetet är till för sin egen skull:

Som conceptions of intrinsic value go deep; others, however, are relatively shallow. Expressions such as 'for its own sake' and 'for its intrinsic value' mean something only in the context of a common understanding of how to characterize, more positively and fully, the value of something pursued 'for its own sake'. When such common understanding is absent, those expressions often convey the vague thought that something that should not be pursued only for its instrumental value is pursued only for that value. 

Giroux och Gaita kunde inte skilja sig mer än när de ger uttryck för det som hotar en levande pedagogik. Där Giroux talar om kapitailsm och maktspråk, talar Gaita om en (kollektiv) oförmåga att se djupet/allvaret i "the life of the mind". Och detta är alltså, i någon mening, en begreppslig förlust som syns i hur det akademiska livet blir en karriär eller ett jobb. Gaita kan sägas representera en bild av bildning, i meningen "persoanl cultivation", där människor ser nya saker, fördjupar sig, engagerar sig i en verksamhet som förändrar dem. Vad återstår det i denna idé för oss att kämpa för, frågar Gaita, som oroar sig för om den överhuvudtaget är tillgänglig. Typ: kan vi tala icke-ironiskt om kärleken till sanning? Men samtidigt som Gaita (över)betonar idén och dess o/tillgänglighet, är det han slutligen vill säga något om det liv som akademiker lever.

På frågan om akademikern eller filosofen har en skyldighet att engagera sig i samhällelig debatt svarar Gaita: det beror på - hur det är fatt med akademin/filosofin. Men kanske kan man ändå säga, föreslår han, att det är en brist om filosofin och den offentliga diskussionen glider isär. Akademiker uppmuntras att publicera sig i facktidskrifter, inte att diskutera med icke-akademiker.

Giroux ser den kritiska pedagogiken som ett sätt att utmana och uppdaga maktstrukturer. Gaita ser makt på ett helt annat sätt, tror jag. Han skriver så här: "The difficulty is not so much that of speaking truth to power, but of speaking truth to a very attractive urbanity - sometimes even to glamor - that deprives most of what is taught in a university of the power really to shake us." Den här meningen tror jag sammanfattar skillnaden mellan två olika sätt att se på utbildning och forskning/vetenskap och hoten som riktas mot dem.

Förändring

Jag försöker greppa att min vardag snart inte kommer att vara planterad på en kontorsstol i ett lite kvalmigt åa-kontor. Det är löjligt, men det är lite svindlande eftersom mitt liv kretsat kring den här insten i - JESTAS - femton år. Under flera år har det hur som helst varit glasklart för mig att någon fortsatt forskarbana efter avhandlingen blir det inte. De med filosoferandet förbundna själsliga våndorna i kombination med det nutida universitetets krav på konkurrens och produktivitet: Lindman fixar inte, Lindman vill inte.


 Jag kommer att sakna många grejer med det här stället. Kanske till och med luncherna på café Arken klockan 12 när ljudvolymen tvingar en att överrösta det grötiga sorlet med gälla rop. Kommer att sakna min kollega Y, hennes "hur går det" i olika tonlägen och våra kaffeseanser i kafferummet. Jag har haft snälla kollegor och dom kommer jag att sakna också. Det jag däremot inte kommer att sakna är den pessimism som krupit in i universitetet under de senaste åren och som egentligen inte präglar enskilda personer utan som mer är en anda (och pratar nu inte specifikt om min inst utan allmänt). Men det kan också hända att jag utifrån mina egna issues har överdimensionerat vad som för mig tett sig som en lite modstulen anda (d.v.s. olika idéer om att det som återstår i vår situation är att play the game) - här har jag tyckt det varit svårt att tänka klart. Är det ens rätt att tala om en 'anda'? Det är viktigt att uppmärksamma att det trots allt finns mycket motstånd mot det här också, som exempelvis kommer fram i glädjen folk visar i det dom gör. Just den här glädjen i filosoferandet har varit enormt viktig under årens lopp.



Går den här veckan - eller ska vi säga: jag sitter på - en kurs med en guru från ämmerikat som för mig bäck to the roots, d.v.s. Wittgenstein. Det verkar vara en bra kurs och den påminner mig om saker jag ägnade mig åt när jag började studera filosofi och som fortfarande är viktiga. En grej som jag tror de flesta av dem som studerat filosofi här skulle hålla med om är att filosofi inte bara är ett ämne man studerar och tentar sig igenom, utan det präglar ens sätt att tänka, att ställa frågor och förhålla sig till frågor. Med andra ord: det förändrar en som människa. En sak jag tror var avgörande när jag började studera var att lärarna tog studenterna på allvar, det vill säga att diskussioner och essäer och sånt inte bara bedömdes på en skala ett till tre (som det var då) utan att det fanns rum för drabbningar och förbryllelse och dialog. Det fick mig att fortsätta att studera filosofi, och trivas på ämnet. Även om jag haft lite av ett love/hate-relationship till filosofin (re: våndor) har det varit extremt givande att lulla omkring där på insten under alla de här åren och hänga med fina typer som jag lärt mig enormt mycket och livsviktigt av.

.... och sen.

Efter många år (undervisningsministeriet skulle storkna) av söligt, roligt, virrigt, stökigt, slingrande, kämpigt men meningsfullt skrivande en sån här dag:

Solen gassar in i ASA-husets aula. Vaktmästar-H är trots allt den som ser till praktikaliteterna på den här tillställningen. Vaktmästar-H prasslar med något diffust. Några minuter tills det är dags att gå in. Magen gurglar/vänder sig ut&in/rullar runt i kroppen allt medan vaktmästar-H som vanligt ser klurig ut. Några minuter ännu. Vaktmästar-H vankar av och an. Vi tågar in i den där salen med gröna stolar. Disputationen börjar med att jag håller på att knocka en mikrofon med glasögat. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Med skälvande stämma börjar jag rabbla min ihopslarvade lectio, den där femton-tjugominutersramsan som inleder en disputation. Nervositet sammanfattar inte vad det är att stå där och läsa. Som känt är jag rädd för att uppträda inför människosamlingar och här liksom ställs alla känslor på sin spets. Det är så illa att jag faktiskt flera gånger tänker, nej, rent kroppsligen känner, att NEJOCHNEJOCHNEJ det här går inte. Nu fan sticker jag härifrån, gömmer mig i en buske i Tomasparken och bölar. Jag darrläser, bokstäverna tvinnar och händerna trevar efter det av vaktmästar-H framställda vattenglaset medan imman på tjockglasögonen klibbar. Det sviktar, bordsyta mot hand, metall mot knä - tjugominuters panik. Sen är det klart och min handledare som är kustos ger ett tecken, sen ett till. Jag dunsar ner på en stol och kustos tittar uppfordrande på mig. Det visar sig senare att jag har glömt att yttra en sån där obligatorisk ceremoniell formulärfras jagberhärmeddenavdekanusutseddaopponenten.... som öppnar disputationen. Fuck. Sitter på min åagråa stol och lyssnar - halvlyssnar i sanningens namn - på opponenten som sammanfattar min avhandling med några ord. Den egentliga diskussionen börjar. Opponenten är lugn, saklig och kommunicerande. De frågor han ställer är vettiga. Alltså: jag gjorde ett tappert försök att läsa igenom min avhandling innan disputationen. Sköt hela tiden upp det där och när jag kom till sidan 13 fick jag sån akut ångest av alltihopa att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig. Som tur är ställs inga frågor av typen: PÅ SIDAN 353 I FOTNOT 36 SKRIVER DU X HAR DU BEAKTAT ATT MARX I DETTA SAMMANHANG I SJÄLVA VERKET ALLUDERAR TILL FYSIOKRATEN FRANCOISE QUESNAY SOM I SIN SKRIFT TABLEU ECONOMIQUE  FRÅN 1758 SKRIVER.... Istället skapar opponenten en stämning där det finns plats att tänka efter, fundera och till och med prova på lite idéer. Jag fattar naturligtvis att en disputation inte är sammanhanget där man förväntas prova på idéer utan slunga fram nåt slags slutsatser. Detta får det hela att kännas mindre ceremoniellt och mera som ett samtal med en riktig människa som också har sina egna tankar som jag går i dialog med. Är faktiskt gränslöst tacksam här: opponenten räddade situationen. Samtalet rullar på och sen är det slut och jag minns faktiskt noll av vad opponenten sa i sina sammanfattande ord men jag hoppas grejen är godkänd.

Efter disputationen pratar jag med min gymnasiekompis som dagen därpå ska gå på lastbilskörkortskurs i Mariehamn så att hen ska kunna frakta koskit i Norge. På festen ställs jag inför ännu en prövning i form av att hålla tal. Det är katastrof och jag improviserar på ett feberglansigt sätt: glömmer femtio procent av dem jag ska tacka och känner mig senare fånigt förpliktigad att hålla ett lika förvirrat tilläggstal där jag glömmer ytterligare folk och trasslar till saker ännu mera. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Blir rörd av andras fina, vänliga och roliga tal och inte minst en arbetskritisk bakelse- och soffvariant av Internationalen. Detta är eventuellt den enda gången jag varit med där filosofer sjungit tillsammans, weirdskoj! På efterfesten sitter jag mest och glor storögt in i Alcatrazmörkret (aulan där efterfesten hålls) och så har jag ett fint samtal med J om livets stora saker. Mest är jag glad över att ha vänner runt mig. Det blir sent, senare och morgon. Halvlyssnar på nån annans vindlande diskussion och känner mig lättad och fullständigt dränerad. Klockan är 07:30. P&I&jag står utanför Arken. Nåt släpper och jag grinar en stund mot tegelvägg: trötthet, efterangst och glädje. Lufsar hem längs ån med I. Tärnorna gormar och regnet pissar. FRIHET!!!!!!!

Overkligt

Är mitt inne i att fundera på akademiska ceremonier. AKADEMISKA CEREMONIER! Det är svårt att orientera (& besinna) sig här, när själva verkligheten befinner sig på psykosens brant (AKADEMISKA CEREMONIER!). Det bultar lite lätt i huvudet - för mycket blod, skulle diagnosen ha varit för hundrafemtio år sedan - och jag försöker hålla mig sysselsatt med saker som inte kantrar ner i ett overklighetshål. Korrespondera, posta grejer som ska postas, skriva lectio och politisera det som av nöden ska politiseras. Festfixarrollen faller sig däremot inte helt naturligt för en blyg och flegmatisk schärgårschbo. Får ett frankt mejlsvar av min vän som meddelar att hen nog ämnar delta i spektaklet detta. Tycker de facto lite synd om folk som känner sig förpliktigade att delta i sagda spektakel. Min kollega Y har stått för sans, tröstbakelser och bilskjutsar. Åkte iväg till tryckeriet i fredags för att hämta upp bokboxarna. Är fortfarande klädd i något slags hemmapyjamas och rullar ut på stan för att gå på middag och öl. Sitter och svettas med en hop vänner och bekanta på Kerttulin kievari och hinner lyssna på en countrygåbbä med extraraspig stämma en liten stund på Kuka. Sliter upp den nytryckta bokjäveln ur väskan och visar den för J&L men sen står jag inte ut med det mera så river den genast ur händren på dem. Ålar hem och sover. Går ena dagen av festivalen Himera (HURRA för detta nya musiktillskott i Åbo!) på Kutomo där Lau nau spelar - fantastisk konsert med akustik som är utomvärldsligt bra. Folk sitter knäpptysta på golvet och på stolar i en lokal som känns bortom tiden på nåt sätt. Hoppas det blir många flera upplagor av festivalen ännu, helt suverän grej. Har kommit fram till att en bra förankring i vardagen är att äta mat, sova på natten och inte slira ut i nojor. Med sådana klokskaper på fickan kunde jag starta ett flådigt wellnesscenter ($$$). Trots detta kan jag ändå inte slita mig från en överhängande oro som vissa menar är irrationell. Tänk om det hela sen inte är godkänt utan att mitt hafsverk och råddtrassel orsakar akademisk skandal genom att bli underkänt efter disputationen? Men ja, försöker tänka på blommor, kattungar och skattedeklarationer för att inte flippa ut i akademisk surrealism. Imorgon ska jag tulta iväg till skrämmande FÄ-hus för det för alla disputander obligatoriska rektorsbesöket där jag och två kemister ska säga hej och överräcka de verk genom vilka vi vimsat bort de senaste åren. Hoppas rektorn bjuder på bulla&kaffe åtminstone.

Då nu sen

På tal om Thomas Mann hade jag en liten Bergtagen-upplevelse nyss. Ett mejl rasslar in i boxen och blicken fastnar på ett namn som är vagt bekant. Läser innehållet och personen som skrev det kommer jag sen genast ihåg, tydligt. Jag var lite aktiv i då välfungerande Couchsurfing. Hen som skrev mejlet övernattade hos mig och vi diskuterade lodz och filmer över en kopp te och sen över min paradrätt (...), gröt. Nu skriver hen att åboresa är inplanerad i augusti & att hen gärna ses och recappar vad som hänt i våra liv de senaste två åren. TVÅ ÅR? Okej, nu ska jag inte driva jämförelsen mellan ÅA och lyxsanatorium, kamelhårsplädar och kontemplativa-komiska spegelsamhällen alltför långt, men drabbas av den där tillkvicknande känslan av tid och rum. Jag har ingen aning om vad jag gör i augusti, och just nu finns det varken skräck eller ambition i den ovissheten. Bara det där yrvakna tidsmedvetna, som plötsligt blir tydligt genom det där mejlet.

Men ja, Bergtagen. Hans Castorp, ingenjörsfrö, åker upp till ett sanatorium i schweiziska alperna för att hälsa på sin krassliga kusin. Men han blir kvar på sanatoriet, och sugs in i dess rutiner, kverulerande samtal och kurer. En komfortabel tillvaro, utan tvekan. Bäst det är har en våt fläck på Castorps lunga konstaterats - ja, det här får nästan rollen av en hedersutmärkelse - och nu är det bara att fördriva dagarna med stränga liggkurer utomhus, täta besök hos läkaren och så de dagliga evighetslånga middagarna där sällskapslivets dramer skvalpar runt. Obemärkt går tiden men mitt i allt ska Castorp ge sig av, dit ner. Tillbaka. Första världskriget har brutit ut och i slutet av romanen beskrivs - om jag nu minns rätt, var ett bra tag sedan jag läste - ett yrvaket, högst ambivalent tillstånd. Okej, sådär har min doktorandtid nu inte riktigt förflutit, men det där tidsmedvetandet, omedvetandet. De två första åren: prövade mig fram, minns nästan allt, tvivel&sånt. Sen rullar åren på i en enda sörja utan att jag kan särskilja vad som hände det ena året eller det andra, var det nu 2008, 2010 eller 2014. Och jetzt, nåt annat. Kanske tillhör jag den sista generationen doktorander som blir bergtagna på det här viset, där tiden slutar att spela roll och existensen krymper ner till ett makligt, instängt Skrivande? Det här står ju inte direkt i enlighet med effektivitetsideal och snabbt-färdig och ut-på-arbetsmarknaden. Men ja, inte gå för långt nu i sanatorieromantiken. Den där tidsförglömmelsen har ju nog utmanats på vägen också, men trots det behållits rätt så orubblig: det tar den tid det tar.

Den där Bergtagen-bilden kunde ju kanske i själva verket spela en viss universitetsideologi i händerna: det gamla universitetet är kort sagt DEKADENS, LÅNGSAMHET, MJUKA STOLAR som man lätt försjunker i, en evig vila. Dags att ruska om skiten, göra stolarna mindre mjuka, kurerna mera skoningslösa så att man inte lockas till att bli en kverulerande zombie som lullar omkring i ett halvdött tillstånd. Arbetsmarknadens muller botar såna griller, ska ni se!

ett tack, näj, miljoner!

En sak jag tänkt ganska mycket på här på sistone:
Att skriva kan vara ensamt. Att tänka kan vara ensamt. Att fumla med praktiskt nojs (i den åländska betydelsen av nojs) kring pängar och annat kan vara ensamt.
Just därför är jag enormt tacksam över allt stöd jag haft omkring mig gällande alla de här sakerna. Snälla människor som outtröttligt kommenterat och läst texter. Kollegor som gett råd - och dåd! - angående den ekonomiska sidan av att leva som forskare. Vänner som orkat lyssna på gnäll. Vänner som diskuterat, kollegor som diskuterat, klargjort. Handledare som kommit med bra och kritiska läsningar och fört processen framåt på en mängd olika sätt. Folk har tipsat om böcker och det har lett till nya, produktiva spår. På Facebook har jag ställt frågor om språk och fått bra, klargörande svar.
Människor som varit uppmuntrande - ibland stränga på ett sätt som behövts - när det varit jobbigt.
Kanske framför allt: tålamod med mixtrande&trevande&nonsens&vilsenhet&härjande&långsamhet. Att få ta tid på sig.
Ett projekt som ett tag kändes inte så lite wobbly har på nåt sätt fått form, även om det finns en del kvar att greja med ännu. 
så: enorm tacksamhet, bamsetack!

Om rädsla

Rädslor och mental ohälsa i akademiska sammanhang blir lätt något som det är svårt eller pinsamt att tala om. Därför tror jag det kan vara viktigt att skriva ett sånt här inlägg.

Om allt går vägen (med granskare och sånt) kommer jag att disputera på våren. Stå i ett stort auditorium och hålla en liten presentation och svara på luriga frågor efter bästa/sämsta förmåga, genomföra den akademiska ceremoni som en disputation är, vid sidan av att, förhoppningsvis, vara ett genuint samtal. Det är egentligen inte kvistiga frågor på min tossiga avhandling som jag är rädd för. Det är situationen. Jag har genomgående mycket svårt att tala offentligt. Till och med i gruppsammanhang blir jag ofta tyst. Den här saken har inte blivit bättre med åren. (Jag har undervisat några kurser; lite av en pärs.) Blotta tanken på disputationstillfället fyller mig med rädsla - ja, fasa. Alltså inte bara fjärilar i magen eller lite surr i huvudet. Jag vet att jag på nåt vänster kommer att stövla dit, gagga nåt och sen är saken ur världen. Men ändå.

Jag har insett, också genom samtal med fina vänner, att den här rädslan kan jag inte hantera på egen hand. Jag får ingen bukt med den: det hela handlar om att känna och reagera. Att uppleva min kloka kompis disputation nyligen (ett bra och konstruktivt samtal inför publik) och höra hens klarsynta skildring av hur det kändes att stå där framme, hålla lectio och svara på opponentens frågor, har haft en lugnande inverkan. Ändå: rädslan finns där, och även om jag kan försöka förstå vad som ligger bakom den är det ingenting som gör saken mycket bättre. Därför har jag nu kontaktat studiepsykologen vid Akademin. Det jag inte visste om är att andra än magisterstudenter är välkomna dit. Vad jag ville säga: det är enormt bra och viktigt att en sådan här människa finns vid universitetet. Jag behöver verkligen gå dit och diskutera. För det här klarar jag helt enkelt inte av själv. Jag behöver perspektiv, råd, hjälp, tips, robusta funderingar. För på nåt sätt ska jag ta mig igenom den där fasansfulla situationen utan att gå helt i bitar, och kanske, på nåt sätt, få hjälp med att se den som lite mindre fasansfull.

hit&dit i råddjungeln

Denna blogg innehåller 6432688943325678543265895332 betraktelser om olika sätt på vilka man kan noja över att skriva avhandling, att tänka på avhandling, att känna avhandling, att livet börjar rulla iväg till och från avhandling, att existensen blir avhandlingsångestmässig.
Just nu är det också mera specifika nojor som jag fightas med. Dom härrör sig ur mitt tema, arbete och arbetskritik. Har en längre tid gått och oroat mig för det KAOS som min avhandling utgör. Istället för en stringent, slipad och enhetlig argumentering från A ----> B är texten som ett fyllo som trillar ner i alla diken, snokar i random hörn och låter blicken flacka än hit, än dit. Eller ja, så känns det som värst, i ett slags frestelsetillstånd. Jag läste för några dagar sedan #1 av tidskriften Kris & kritik, en samling viktiga texter om kapitalism och kritik. Där utarbetas ett marxistiskt perspektiv jag har rätt stora sympatier för (kan inte gå in på det nu). Men jag drabbas av en helt otroligt låg och unken känsla: MEN FAN nu faller mina egna funderingar utanför den här ramen, nu har jag gjort mig skyldig till nåt slags allmänljummen ekleticism, å ena sidan - å andra sidan. Lite arbetskritik, lite funderingar kring arbetets mening, lite luddiga arbetsbegrepp. Jag måste renodla perspektivet! Inte minst: den underjordiska känslan att texten är banal, att det liksom borde bli mera [.....].
Ja allstå det som är lite skrämmande att hitta i sig själv är viljan att städa upp i funderingarna för att de ska passa in i ett visst sätt att prata om saker, ett sätt som på sina vis ter sig insiktsfullt.
Avhandlingen ÄR verkligen ett veritabelt sammelsurium av alltmöjligt och det spretar och babblas så in i norden. Men i lite mindre ängsliga stunder försöker jag påminna mig om det rådd jag VILL åstadkomma, den oreda som jag HOPPAS på, och det slags spänningar som ska förbli just spänningar och inte nåt som nödvändigtvis passar in i en teoretiskt renodlat position (nu menar jag inte att det är vad jag uppfattade tidskriftens inlägg som, utan att det var det jag projicerade på den).
I helgen hamnade jag nästan i gräl med min vän J. Vi pratade om att fila på avhandling och jag tog allt hen sa alltför personligt, blev defensiv och började försvara gudvetvad. Det var kort och gott ett bra och uppbyggligt samtal som lärde mig nåt väsentligt, och det är hur MYCKET jox det finns i den akademiska skrivprocessen och hur s a t a n s svårt jag har att klarsynt manövrera i den, tänka på vad som PÅ RIKTIGT är bra och vettigt.
Det är många bollar som studsar: att vilja bli klar/att försöka säga nåt klart/att försöka säga nåt angeläget/att säga nåt utan akademiska krusiduller/att göra folk nöjda/att slita med skitskrivandet/att komma fram till dunklet i de egna tankarna/att skriva akademiskt godtagbar text.
Att förhålla sig FÖR positivt till det här råddet blir för mig tyvärr också lätt ett sätt att lojt finna sig i en slött tänkt text, halvfärdiga saker och allmänt skräpiga resonemang.

Jag har en minst sagt kluven relation till föreliggande rådd (ja det gäller nog många saker hos och i mig). Jag gillar det, det är liksom filosofins livsluft, och samtidigt så blir det tandagnisslan och onödigt introspekterande. Som här - ännu ett inlägg om avhandlingsnojor. Det jag nu ska göra är att försöka så icke-angstande som möjligt förhålla mig till vad det innebär att städa opp i txtn

dagark nattark: textpanik

Jag slutspurtar med avhandlingen & börjar bli kollrig i bollen. Klockan är 02:00 och jag sitter på Arken. Om en stund ska jag ta fram ett par filtar och lägga mig på heltäckningsmattan och sova en blund. Det här är andra natten jag fulsover på jobbet (det är kanske verboten men). Aspirerar på att bli en universitetets motsvarighet till bydåren. En sån som sover i något obskyrt skrymsle och som på dagarna tultar omkring i studentmyllrande korridor med nåt hemlighetsfullt och inåtvänt i blicken. Tänker på legender jag hört om folk som bosatt sig på uni eller på bibliotek. Nattarken är lite otäck. Allt är tyst så när som på datorfläkten som susar under bordet. Jag trevar mig fram till vesan i mörkret. Lyckas just och just puffa undan en vag mörkerrädsla: tänk om nåt slags arkenspöke, en gammal fabriksarbetare kanske som inte diggar nuläget, gömmer sig där mellan batteriet och musikvetarnas skåp? Nån knackar mitt i allt på dörrn och jag hoppar till. Securitasvakt. a-ok. Sover en ministund i stol; ögonen vänjer sig vid mörkret; ljuset från billyktor sveper igenom rummet & skapar mönster i drömtankar och drömsystem. Ofrivillig inventering av muskler och skräp i kroppen, dunkar & gnisslar. Jag har noll arbetsmoral och nu får jag betala: ett myller av grejer som ska fixas och slipas och spacklas. Vimmelkantigheten. Här i nattmörkret produceras såklart glasklara formuleringar och skalpellen viner brutalt genom textmonstren. Häromnatten. Sover 45 minuter, stiger upp och börjar rumstera i text. Vid sjutiden smyger jag ut för att äta en läskig morgonmacka på subway som tydligen har öppet 24/7. Luften glasklar, himlen vecklar ut sig över tavastgatan och temperaturen kring noll, glömmer mitt genomsunkiga tillstånd. Eländig macka, varmt te, sån där bedräglig klarhet i skallen som är nästan-sömn. Den anställda ser pinad ut. Hen har säkert inte heller sovit på ett tag. Lite senare ringer en journalist från radio x3m för att prata om sömn. Det hela är så absurt att jag ställer upp; pratar ogenomträngligbanal goja i några minuter och efteråt har jag noll koll på vad jag kläckt ur mig. Har inte fixat att lyssna på eget psychoprat i radion. Nickar till i stolen; solen lyser på byggnaden mittemot; Y tuffar in i rummet; det pirrar i skallen&susar i örona; nu är det lunch nu är det dag nu är det kväll nu är det natt - äter bakelser och dricker pulverkaffe. Det här är inte särskilt hälsosamt men på söndag är det över, för den här rundan. På måndag ska jag sova.

2 månader, 13 dagar

På sistone har det på institutionen uppstått en frenetisk stämning: vi är många som håller på att avsluta avhandlingsarbetet och diskussionerna kretsar kring granskare, avhandlingsspurt och filande på manuskript. I vanliga fall skulle jag förhålla mig lite tveksamt kring frenesi kring arbete men just nu är det precis vad jag behöver. Beslutsamhet i luften. Mål i sikte. Istället för angst: blanketter, versioner, utlåtanden. Det är meningen att jag ska lämna in en text för granskning i slutet av maj. Två typer har preliminärt tackat ja till att granska åbäket. På något sätt känns allt det här lite helt jävla fucking awesomefantastiskt. Jag har kastat bort några år på att helt enkelt mer eller mindre vimsigt rota omkring i böcker och halvskriva på avhandlingen i nåt slags avdomnad grundstämning av oro och panik. Att saker konkretiseras, blir mera handfasta, till och med formella, gör att lite av den overklighetskänsla (kommer jag överhuvudtaget att kunna genomföra projektet? Är det inte bara ett slags fantasi?) som långt präglat min doktorandtid börjar försvinna. Försöker formulera målen för skrivandet: ett resonemang som på nåt sätt kan vara begripligt, varken mer eller mindre. Kapa lösa trådar, vingliga bryggor och ta bort annat krafs. Förenkla, förtydliga, sätta punkt. De följande månaderna ska jag alltså ägna åt att sätta text på pränt, skippa introspektionen, skippa ångest, skippa nojor, skippa kringirrande, skippa slöandet - S K R I V A. På något sätt måste det gå.

Om forskning och framtid

Deltog idag i ett miniseminarium om hur man söker pängar som post.doc. Finlands akademi osv. Den som höll seminariet beklagade läget på ett sympatiskt sätt, men försökte så gott hen kunde ge allmänt hållna råd om hur man skriver framgångsrika ansökningar utan att ge avkall på sina egna idéer. Den känsla som jag rätt länge haft om min egen framtid (det här är alltså inget allmänt påstående, utan hur det känns för mig, nu) fick mera cement under fötterna. Seminariehållaren betonade att det som premieras i ansökningar är professionalitet och infallsrik normalvetenskap. Man ska visa att man behärskar fältet och att man är beredd att knyta internationella kontakter. Den punkt där det blev alldeles glasklart att den här banan inte är för mig (efter avhandlingen) är det hen sade om vad som inte uppskattas: ansökan ska på inget vis antyda att forskningsprojektet är trevande. För egen del bryter det här på ett ytterst radikalt sätt med precis allt jag tror på gällande filosofin. Att treva sig fram, inte låta påskina att man vet vart man är på väg, inte hitta på att det finns någon övergripande klarhet, en upptrampad stig. Alltså, så här - om det är omöjligt att som filosof treva fram i tankens halvdunkel och labyrinter och återvändsgränder, då är det nog så att det här med att syssla med filosofi på arbetstid som projektforskare inte är något jag kan eller vill göra. Alls. Överhuvudtaget. Men som sagt: det här är en alldeles personlig åsikt, känsla, övertygelse. Jag vet att andra bättre kan hantera och kringgå ansökningar och byråkrati än jag, många låter inte sin sinnesro störas av det, utan gör sin egen grej. Men själv fixar jag det inte under några omständigheter. Att treva är själva filosofins livsluft för mig, och utan det är filosofin helt och hållet meningslös och jag har ingen lust med att titt som tätt låtsas som att det ligger till på annat sätt. Jag vill inte hålla på med att låta mera självsäker, mera övertygad, mera "professionell" och slipat erfaren än jag är. Jag är rädd att jag som människa inte pallar det trycket, och de frestelser som kan uppenbara sig här (i flera fall har jag redan fallit för såna, och sen på klumpiga sätt slingrat mig ut ur trasslet när jag insett vart jag hamnat så där själsligen.) Jag klarar inte av det här med att avgränsa ansökningar till en väldigt specifik excersis man kan ägna sig åt med den neutrala, ekonomiska nödvändigheten för ögonen. Det är något som skrämmer mig för mycket här. Kanske ändrar jag mig någon gång, men så här känns det nu. Jag vill skriva min avhandling färdig inom en rätt snar framtid, skriva den så bra jag kan (som man artigt säger, enligt bästa förmåga) och sen förhoppningsvis hitta ett jobb där det så lite som möjligt handlar om att bygga upp fasader om hur saker förhåller sig och vad som är viktigt. Men igen som sagt, jag säger absolut inte att alla akademiker dras in i sådant fasadbyggande, men att förutsättningarna från min horisont tycks göras svårare och svårare, och att jag personligen inte riktigt klarar av att hoppas på - eller kanske tro på mig själv tillräckligt mycket, vilket skulle krävas - ett sk. eget rum i forskningen.

Och ja, uff - ursäkta emo-texten, men jag tror det är viktigt att skriva om de här sakerna, lufta såna här tankar och rädslor, fast det låter negativt och pessimistiskt. Det är nog ganska dubbelt och t.o.m. farligt att sprida sådan pessimism kring sig - jag skulle ju här hoppas att alla andra tänker och känner på väldigt annorlunda sätt än jag, eller intar en mera revolutionär attityd till befintliga strukturer.