Att stanna är en motståndshandling

Jag såg Po Tidholms tredelade dokumentär Resten av Sverige. Trots vissa små försök att laga underhållande SVT-teve var det här ren och skär ångetstelevision. Jag åt glass medan klumpen i magen växte. Tematiken är alltså avfolkning och glesbygd, och även om greppet är ganska virrigt finns det åtminstone ett försök att lyfta fram en fråga som känns genuint: är det så att vissa orter är dömda att dö ut?

I första avsnittet intervjuas folk som sitter vid dignande bullafat och berättar om besvikelser, ilska, sorg - om servicen som lagts ner och hur livet blivit svårare att leva. Dokumentären gör ett nedslag i Pajala, där en gruva först gav hopp åt orten, för att sedan gå i konkurs och lämna efter sig monumentala skulder och för vanliga människor som investerat i företagets aktie stora förluster. Ska det gå att bo kvar, funderar folk. Författaren Mikael Niemi ger ett vettigt intryck, och säger att han bestämt sig för att stanna, och att det kan ses som rena rama motståndshandlingen.

Det som är bra i dokumentären är att Tidholms eget perspektiv blir klart, och det är ett perspektiv som är viktigt: det råder en konflikt mellan stad och landsbygd, där landsbygden är förlorare, där staden suger ur landet. Den här konflikten illustreras på flera sätt. En sak som gör folk så förbannade är att glesbygden är utelämnad åt sig själv, medan de som bor i tätorter självklart servas på olika vis. Här finns en problematik som är intressant, och som kanske inte riktigt kommer fram i sin komplexitet, nämligen att människor i glesbygden ofta är medvetna om att det är upp till dem att saker i vardagen ska funka.

Det som rör till saker lite är att Tidholm intervjuar forskare som insisterar på att prata om problemet som en fråga om normer. Och en del av hans eget material talar samma språk. Som om det jobbiga är att folk har fel uppfattning om glesbygden, att folk reducerar glesbygden, är enögt självupptagna i sina urbana liv, etc. Såklart är det viktigt att prata om sånt också, men det blir kanske inte så klart vad problemet är bortom normerna - varför det verkligen råder en konflikt. Det antyds att avfolkningsprocessen inte kan beskrivas som en konspiration av illvilliga politiker. Kapitalismen smyger förbi, men mest symboliserad av anonyma riskkapitalister eller forskare som sammanfattar marknadsekonomin som en oregerlig kraft som, om den får råda, gladeligen låter olönsamma landsdelar förfalla och som slår ihop verksamheter där det är mest lönsamt. (Ordet 'kapitalackumulation' flyger förbi ytterst snabbt.) Och så får vi höra turismföretagare och kommunfolk som slipat vapnen i hur en ort ska framställas som 'attraktiv' för att kunna konkurrera.

Otydligheten kring det här framkommer också i hur Tidholm tassar kring lösningar. Det är uppenbart att han på något sätt är enig med Löfven, som intervjuas kort (och ger ett riktigt vimsigt intryck): lösningen är politik, en form av styrning. Tidholm argumenterar att näringslivet inte fixar saker, konkurrens fixar inte saker, utan det krävs aktiva styrningsmekanismer. Från statligt håll, antar jag, eftersom han försiktigt prövar på att se Norge som en förebild med sin skattepolitik, jordbrukspolitik & tullskydd. Men ändå säger han också att avfolkningsproblemet inte är något som låter sig bekämpas på ett enkelt sätt, och jag lämnas med ett intryck av att han egentligen kanske ändå inte tror på tanken att politisk styrning på ett hållbart sätt kan fixa saker. Vilket tror jag stämmer. Men att det är bara en gissning från min sida är besvärligt. Kanske tittaren alltför lätt genom Tidholms dragning till melankoliska bilder bekräftas i en allmänpessimism om att det är i städerna framtiden finns, och att slaget om landsbygden för alltid är förlorat, men förr var det bättre när gruvorna gruvade och det fanns jobb.

I dokumentären finns en del tragikomiska inslag där Tidholms journalistik fungerar utmärkt, och där mitt ångestmagknip blir nästan outhärdligt. Ett inslag handlar om turism, och Tidholm reser till ful-Rovaniemi och ställer några frågor till en totalt aningslös kommungubbe som provar sig på lite hobbyetnologi om upplevelseturism - varför det går att tänka på tomten som kultur och upplevelse. Tidholm gör fler syrliga nedslag i en rätt hopplös förhoppning om att turismen som ska rädda glesbygden genom nischade hotell eller upplevelser.

Och på tal om konflikt så medverkar rikets jordbruksminister i en kort snutt. Och han överträffar statsministern i rent och skärt fåneri. Råder det en konflikt mellan stad och landsbygd? Näe, det gör det inte. De hjälper varandra och vi måste tänka framåt. Få bukt med. 'Bukt' trivs inte med 'konflikt'. I en annan scen får vi se ett stackars kommunalråd gå på ett groteskt affärsevent där kommuner rankas enligt sin attraktivitet - och hennes kommun rankas i botten.

En annan sak som är bra i dokumentären är att den lyfter fram olika inställningar till att bo i en glesbygd. Hopp (tänker t.ex. på en iransk man som beskriver sin relation till glesbygden) och förtvivlan, och lite galghumor, som när en gubbe muttrar att begravningsverksamheten åtminstone blomstrar på orten... OCH så kan jag int låta bli att nämna en konstnär från Norrland som hetter Elsa Nordendahl som i ett arkivklipp agiterar hard-core&urbriljant om att Norrland är ett avelscentrum för människor som ska forslas söderut.

Har inte ännu fått Tidholms Norrlandsbok läst, men nu ska det bli av - den här dokun gjorde mig nyfiken på hur han tänker. Och det är ju utmärkt.

PS1 Åhå, nu ser jag att Konflyktlinjer också kommenterat serien.

Staden!

Det jag i huvudsak hängett mig åt på sistone är en nyfunnen podcast vid namn Staden. Kan inte säga att jag egentligen följt med någon podcast någon längre tid (förutom Patrik Hagmans Läsarpodd som jag lyssnar på intresse) och känner inte formatet så bra. Stötte på den här via irrskrivande kring urbanisering som jag råkat in på. Staden görs av urbanhistorikern Håkan Forsell och Dan Hallemar som är chefredaktör på tidskriften Arkitektur. Och ja, arkitektur handlar det om. Och urbanisering, stadsplanering och stadsliv i dess olika former. Varför är detta så bra? När jag stöter på riktigt bra grejer får jag en känsla av att världen öppnar sig på nytt, att jag erbjuds en ny form av uppmärksamhet, en ny ingång till saker och ting. Just detta är Staden. De två typerna diskuterar i en lugn ton om ett visst tema som ofta startar i en viss stad. Mycket, mycket sällan hänfaller podden åt att pliktskyldigt räkna upp det bekanta, berömda byggnader, ikoniska hörn. Nej, greppet är annorlunda.

De program jag hittills lyssnat på har utgått från städer så olika som Tel aviv, Borlänge, Uppsala, Hjo och Berlin. Med flera. Oavsett vad det är som har avhandlats har det gjorts med både inlevelse, kunskap och rörlighet på ett sätt som gör att jag fattar intresse för sådant jag inte alls trodde att jag skulle tycka är spännande. Och staden, den öppnar sig från en mängd olika vinklar. Perspektiven är ofta historiska, så att stadsplanering, stadsliv och arkitektur förläggs i olika tidsskikt med fascinerande relationer till varandra. Ett avsnitt handlar om sjukhusstaden, ett annat om trästäder, ett tredje om fabriker. Det är vansinnigt lärorikt, helt enkelt. Fokus flyttar från små sammanhang (kanske ett kommunalråds beslut) till en historisk tendens. Stadslivet behandlar varken enbart som strukturer, ting eller upplevelser. Frågan om varför en stad ser ut som den gör återkommer, men den frågan blir liksom levande, inte ett sterilt utgrävande. Oväntade associationer och kopplingar får en att se hur ett fenomen hänger ihop med ett annat, vare sig det gäller gågator, avloppssystem eller kasernområden. Det är kort sagt otroligt ambitiöst, detta program, och samtidigt fullständigt icke-pompöst. Jag vet inte hur dom lyckas, men det gör dom.

Jag har legat och kurat med dessa program i ett par veckor och fantastiskt nog finns alla program tillgängliga att lyssna på. HURRA för den här podcasten!

Exkluderande design

Istället för att fjanta runt och dona innovationer, 'profilera' och skapa hippt&coolt borde all design syfta till att bygga förutsättningar för ett bättre, mera välkomnande, öppnare samhälle där offentliga rum är till för alla, ett samhälle med mindre rädsla och mera rum som bjuder in till möten människor emellan. Jag läser en viktig essä på Fredrik Edins blogg Skumrask: där finns många skarpa observationer kring ideologi, design, urbanitet och exkluderande relationer (kanske tappar texten lite fart mot slutet när den blir mer generell men också där finns många bra insikter). 

Vad gör bänken med mig, mina åsikter och mina beteenden? När jag tar rulltrapporna ner från Triangelns nyligen utbyggda köpcentrum, slår mig ner på bänken för att vänta på tåget några minuter. På den kalla, hårda, hala, lutande och obekväma bänk som knappast inbjuder till några längre sittstunder. Reflekterar jag över varför den är obekväm? Tänker jag att den är avsedd för pendlare som ändå inte behöver sitta särskilt länge eftersom tågen så ofta? Att den kanske till och med är ett sätt att öka hastigheten på fenomenet pendling, att få arbetare snabbare till och från arbetsplatsen?
Tänker jag att bänken uppmuntrar vissa beteenden, som att sätta sig en kort stund men försöker förhindra andra? Som att sätta sig en förmiddag och läsa en bok eller till och med sova en stund? Funderar jag kanske till och med vad de beteenden som bänken uppmuntrar får mig att tänka och tycka?

Exkluderande design är ett utmärkt begrepp som lanseras i inlägget. För egen del tycker jag det hjälper en att skärpa blicken för det slags förtryck och utmanövrerande som skapas i det urbana rummet. Vad texten visar är hur rädsla, paranoia, förakt och makt byggs in i rummet. Edins grepp är lyckat eftersom han från en rad konkreta exempel - 'luffarsäkra' bänkar, tillgången till offentliga toaletter, privatisering av offentliga platser osv. - för ett resonemang om hur kapitalistiska relationer normaliseras genom urbana rum och det rörelsemönster som skapas där.

Det är, enligt mig, väldigt lätt att se vad luffarsäkra bänkar och exkluderande design fyller för funktion här. Ekonomiska krafter och ideologiska utsagor skapar en hegemoni kring underklassen. Den betraktas som helt onyttiga och som några som bör avlägsnas från den offentliga miljön. En lutande bänk sköter en del av det jobbet.

Edin citerar geografen David Harvey som menar att en av de mest underskattade frågorna just nu är rätten till staden, att forma våra gemensamma liv i staden. Jag tror att den typen av resonemang Edin för i sin essä kan vara inkörsporten till en fruktbar politisk kritik av vårt liv i staden.

åbo

Jag återkommer till det här hela tiden: att bo i en stad under många år innebär att platser fylls av betydelse. Jag går en promenad till andra ändan stan. Där bor min vän, men jag vet inte exakt var. I väntan på vidare instruktioner sätter jag mig på pilsnerhaket Masan baari som ligger tvärs över en tungt trafikerad bro vid busstationen. Redan en blick på ytterfasaden kastar en in i det förflutna, ett evigt 1982. Vid bardisken läxar bartendern upp en man som vill ladda sin telefon. Med barsk röst hamrar hon hem sitt budskap. Jag lägger in min beställning på läsk och en pajbit. Damen noterar bryskt: jaha?! Sätter mig försiktigt ner och hoppas att hennes vrede så småningom mojnar. Äter min flottiga pajbit och betraktar det gråa solljuset som strömmar in i lokalen. På teven ett program om tomater. Det är en kvalmig dag och inte ens den starka vinden lättar upp luften. Min vän plockar upp mig och vi går tillsammans till hennes nya ställe, som ligger nära en lada där ett gäng hippiedamer ordnar helande verksamhet för att inte tala om årliga julmarknader där man kan äta sillmacka och lyssna på andliga sånger. Klappar kompisens katt och klottar ner hennes köksbord. Ledigt samtal, såna där yviga som far hit och dit: såna samtal gör det kort och gott fint att leva. Vi går en promenad och jag frågar om det någonstans i faggorna finns ett märkligt hus på en klippa. Jag är plötsligt inte säker på om jag sett huset i Åbo, i en stad någon helt annanstans, eller kanske i en dröm. Min kompis pekar och just där är huset, som ser helt annorlunda ut nu, kanske en annan färg, kanske är det trädens genomträngande grönska. Vi ser en man som inte verkar må bra. Min kompis går fram, frågar hur det är fatt. Mannen mumlar något. Vi avvaktar: borde man ringa efter hjälp, och var finns den hjälpen i så fall? Mannen tycks notera våra funderingar, och han reser sig upp och muttrar 'katon jos pärjään'. Vi känner oss hjälplösa, ser mannen vingla iväg, kanske ser han piggare ut, kanske är det något jag inbillar mig för att hålla situationen och mannen på avstånd. Vi går över järnvägsbron och min kompis visar sina odlingar på stadens kolonilott. Jag stapplar över jord, växter och stenar och ställer dumma frågor. Den konstiga känslan: att ett ställe är helt rakt igenom sympatiskt men att jag själv känner mig fullständigt borttappad och hjälplös, ut ur mitt element, där. Min kompis leder mig längs åkerbitarna till den trygga stigen och jag kollar på studentbyns bruna cementklossar och det nybyggda lyxkvarteret som ser helt och hållet malplacerat och overkligt ut; nästan genomskinliga bostadshus som verkar vara byggda för rika människor mitt bland grästuvorna längs ån. En stad i förvandling. När man kommer längre längs ån byter stan karaktär och övergår i serveringar och turister. De abnorma fejkänderna guppar i ån och jag svettas kopiöst, en huvudvärk molar bak i huvet och stegen letar sig uppför backen, hem.

dystopisk urbanism

Jag läser en mycket bra text i Guardian av George Monbiot om ett lagförslag som behandlas i det brittiska parlamentet. Lagstiftningen är en förlängning av det som brukar kallas "anti-social behavoir" (vilket ord!), men det nya lagförslaget tar det hela till en helt ny nivå av godtycke och exkluderande (lagförslaget berättigas genom att det anses ge skydd åt de som faller offer för anti-socialt beteende).

The bill would permit injunctions against anyone of 10 or older who "has engaged or threatens to engage in conduct capable of causing nuisance or annoyance to any person". 

Användningen av 'nuisance' och 'annoyance' i lagtext (det står i alla fall så i dokument som används för lagförslaget) är slående. Jag tänker omedelbart på hur man i Finland talat om att tiggare väcker anstöt, skrämmer bort turister, "stör", "väcker obehag" osv. (Och visst finns ju på närmare håll brottsrubriken "förargelseväckande beteende".) Jag tänker också på saker som att sova på en parkbänk, organisationer som delar ut mat till fattiga människor, ungdomar som festar och hänger tillsammans på stan, en demonstration. Allt detta brukar just ses som urbana irritationsmoment, och idealet är, som Monbiot skriver, urbana rum som inte egentligen är rum, för det är inte meningen att möten ska ske där, ingenting utöver det vanliga ska hända, allt ska gå friktionsfritt till. Den aktivitet som passar in i den här bilden av det friktionsfria urbana rummet är naturligtvis shopparen som målinriktat styr stegen mot affärer eller restauranger som garanterat ses som legitima och problemfria urbana utrymmen. Som Monbiot påpekar riktar sig det nämnda lagförslaget till vissa grupper som redan har ett socialt stigma (fattiga, hemlösa, unga, folk med psykiska problem osv.), som redan anses vara "störande". Som det heter i lagförslaget ges det här redskap att handla flexibelt, snabbt och preventivt - "innan det eskalerar...."

Lagförslaget sträcker sig tydligen utanför brottsrubriceringens domäner. Det handlar om "dispersal orders".

These laws will be used to stamp out plurality and difference, to douse the exuberance of youth, to pursue children for the crime of being young and together in a public place, to help turn this nation into a money-making monoculture, controlled, homogenised, lifeless, strifeless and bland. For a government which represents the old and the rich, that must sound like paradise.

Det som är extra skrämmande i det här sammanhanget är hur liknande lagar och förordningar drivs igenom eller planeras i flera länder och städer. Jag har läst om amerikanska städer, bl.a. Los Angeles, som överväger att kriminalisera utdelning av mat åt fattiga och helt nyligen har Spanien infört nya lagar som förbjuder en mängd offentliga yttringar. Och så har vi naturligtvis läst om Rysslands generösa, generösa myndigheter med Putin i spetsen som nu beslutat av tillåta vissa offentliga protester ("som tillåts av inrikesministeriet" - låter betryggande) under OS i Sochi.  

Som tur är verkar det brittiska lagförslaget inte gå igenom. En brittisk politiker säger så här, och det är bra att det finns såna här voices of reason: "Nuisance and annoyance is such an elastic term that, if applied widely, can be open-ended machinery which would catch all sorts of people who really should not be before the courts," - - - Men ja, oavsett om det här går igenom eller inte, tanken som uttrycks i lagförslaget är kuslig: att myndigheter ges svängrum att fälla omdömen om vad som tillhör det dagliga livet i det offentliga rummet och vad som kan klassas som störningar av eller "irritationsmoment" i vardagslivet.

By the way. Känner någon till en historisk översikt över begreppsbildningar kring "anti-social behavior"? En sådan utredning skulle jag vara intresserad av att läsa.

Gentrifiering och livsstilsprat

Läser i dagens HBL om ett område i Sörnäs (Helsingfors). Där lär det ska finnas många nya barer och matställen. Det låter ju bra, tänker jag - först. Sen blir det dålig smak i munnen. Ett par ungdomar uttalar sig och det de säger låter både bekant. Man säger att hyrorna nu blivit så dyra att "de utslagna" inte längre kan bo kvar. Och det är ju skönt, medger de. Men, säger de, det är ju inte heller bra om området förlorar sin "stämning". Så hur vill ni ha det? Det är obehagligt med fyllon, men bra med mysiga barer, men man vill ha det så där precis exakt lagom bohemiskt, varken mer eller mindre. - - - Den här retoriken om stadsdelar och autenticitet (stadsdelens själ som går förlorad om det flyttar in alltför många rika konstnärsfrön men såklart anses det inte vara gamla invånarna som huvudsakligen gjort stadsdelen till hipstermecka) är hur vanlig som helst. De spänningar som finns i de här sätten att romantisera "kreativa stadsdelar" avslöjar något väsentligt om ett slags livsstilsprat som utger sig för att vara politiskt medvetet men som samtidigt ingår i kapitalistiska relationer som man bara pratar om i förbigående. Det är ingen slump att den där stadsdelsautenticiteten måste uttryckas flummigt som "stämning".  Det som stör mig allra mest här är att vissa folk reduceras till ett slags allmän fond för urbana, livsstilssugna ungdomars leverne, de garanterar autenticiteten och det är viktigt att det finns några av dem kvar, men de är bara det, en kuliss för unga människor som tycker om att beundra sig själva och varandra. (OK - jag drar ganska höga växlar på några spridda kommentarer i HBL, eventuellt problematiskt.)