De betalar en inte bara för att vara vaken. De betalar oss för att arbeta, på det sättet är vi faktiskt lika de andra. Men på vår sida om saken är det inte arbetet som räknas, det är timmarna. Oavsett om man har tid - det kan hända - att räkna dem, eller inte.
Jag uppmärksammas på en märklig liten bok utgiven på Modernista. Den heter Förlossningen och är skriven av Måns Wadensjö. Han har själv jobbat som vårdbiträde på en förlossningsavdelning. I boken avlägger han rapport om arbetsdelning, rutiner, vardagspratet. Boken är svår att genrebestämma. Det är kanske en roman och kanske poesi och kanske en självbiografisk bok eller kanske en sorts handbok. Det som kännetecknar Wadensjös ton är lågmäldheten. Det som gör det till en riktigt fin bok är den uppmärksamhet han ägnar sjukhuslivet, kollegorna och rutinerna (om patienterna sägs det egentligen ganska lite, gott så). Wadensjö låter vardagsarbetet träda fram. Han dramatiserar inte - förutom kanske på de sista sidorna där han frångår det egentliga ämnet och ger sig i kast med förlossningen som fenomen (snarare än arbetsprocess där en mängd aktörer är inblandade).
Wadensjö beskriver nattskiften på avdelningen. Det är ändlösa korridorer, kulvertar och tunnlar, läkare på sparkcyklar, fikapauser, de synliga och osynliga hierarkierna:
Lapparna är alltid undertecknade med egen hand, men alla vet att de i sista hand inte kan komma från henne, trots att man själv sett henne sätta upp dem. Det är sjukhusledningen, VD eller kanske Gud som talar, men inte Chefsbarnmorskan. Det vet man, för på lapparna skriver hon aldrig 'jag' - bara Chefbarnmorska.
Wadensjö har skrivit en bra bok om arbete. Det är roligt att se att en sån här ändå experimentell bok ges ut på ett stort förlag och blir relativt uppmärksammad i medierna.
No comments:
Post a Comment