Det är tyst i bilen. Jag simulerar sömn. Jag anar att du vill ställa frågor. Vi har trätt ut och in på det redan. Det spelas radio. Jag kommer att tänka på söndagarna med min faster. Jag åkte med henne i bilen och vi lyssnar på radio. Motorn brusar. Det är alltid fel växel i. Vi lyssnar på radiokorsordet. 'Vet du vad det här är', frågar min faster och plirar med ögonen. Det är en ritual. Vi lyssnar andäktigt på en programserie om emigranter och en annan om Georg Malmstén. Vi säger alltid samma saker men det spelar ingen roll. Det finns ett slags ovillkorlig vänlighet där som är viktigare än något annat. Det mörknar. Hon tvärnitar. Däck mot is. 'Oj!' Ett rådjur springer in i skogen. Men det vet jag bara för att min faster säger det.
Jag lyssnar knappt på något annat. Low: Slide. "They tell you come tomorrow / nothing for you now / and listen so intently / and slide / hearing only yourself / you wait for the truth / how can you get it / when all you do / is slide?"
Släktingarna radas upp runt kaffebordet. Det knyter sig i magen när hon börjar berätta. 'Och va hon int hemma från Sibirien .... Ekaterinburg ... eller nånting.' Jag vet inte i vilken anda jag ska lyssna. Berättelserna kommer och kommer. Här vet man allt och har hört allt och genomskådat allt. Det är politiker som vi är släkt med och båtar och värmesystem och recept i tidningen Birka och djur som gör mer skada än nytta och unga män som kör runt, runt, runt. 'Man har ju märkt att....' 'Man visste ju hur det sku gå.' (d.v.s. åt helvete) 'Man hade på känn att...' Ingen säger 'jag'. Jag pratar likadant själv och orkar inte höra min egen röst. Icke-vetandets fina mörker. Glömmer & glömmer & glömmer. Den trumpna förvåningen. Jag håller käften. Tårtan står på bordet och en av de rosadraperade varelserna (Helga/Justina/Amanda) välter ett saftglas. 'Berätta vad du fick av tomten', säger varelsens mamma uppfordrande. Ungen stirrar framför sig med kusliga grodögon. Hon griper tag i en kaka. En till. 'Bara en Justina' manar mor. Ungen tittar bort. Ingen vet vad hon tänker på. En hund gör entré, sen en annan, tjockare.
Det är den vanliga rutinen men bara nästan. Vi träffas på ett annat ställe och reminiscerar om gamla saker, gamla skrönor, gamla oförrätter. Ibland är det tyst. 'Mmm.' 'Jonä.' Jag tycker om dig, skithög.
Mitt huvud går i bitar. Jag ledsagas ner för en hal stig. Funderar på om jag ska kasta upp i snödrivan eller teckna en hälsning på viking lines heltäckande matta.
HEJDÅ NISSE TACK FÖR DOM HÄR ÅREN! Jag sätter mig ner på arslet. Försöker titta på havet och hålla mig vid medvetande. Det går inte att tänka på något för tankarna strös runt i hjärnan och det gör ont det med. Det finns en vinkel som huvet kan uthärda. Bredvid mig konverseras det på finska. "Ska vi gå och dansa nu vännen, visst ska vi?" "Låt mig dö!" "Du lovade ju!" Hon går själv och uppenbarar sig några timmar senare. "När man är utomlands ska man inte knussla." Karamellpåsar frasar, tangon malas fram, en spelautomat rasslar, en hord barn skriker och min tinning dallrar olycksbådande. Havet går från grönt och grått och rosa till svart.
Det är tyst i bilen. Jag simulerar sömn. Jag anar att du vill ställa frågor. Vi har trätt ut och in på det redan. Det spelas radio. Jag kommer att tänka på söndagarna med min faster. Jag åkte med henne i bilen och vi lyssnar på radio. Motorn brusar. Det är alltid fel växel i. Vi lyssnar på radiokorsordet. 'Vet du vad det här är', frågar min faster och plirar med ögonen. Det är en ritual. Vi lyssnar andäktigt på en programserie om emigranter och en annan om Georg Malmstén. Vi säger alltid samma saker men det spelar ingen roll. Det finns ett slags ovillkorlig vänlighet där som är viktigare än något annat. Det mörknar. Hon tvärnitar. Däck mot is. 'Oj!' Ett rådjur springer in i skogen. Men det vet jag bara för att min faster säger det.
Jag lyssnar knappt på något annat. Low: Slide. "They tell you come tomorrow / nothing for you now / and listen so intently / and slide / hearing only yourself / you wait for the truth / how can you get it / when all you do / is slide?"
Släktingarna radas upp runt kaffebordet. Det knyter sig i magen när hon börjar berätta. 'Och va hon int hemma från Sibirien .... Ekaterinburg ... eller nånting.' Jag vet inte i vilken anda jag ska lyssna. Berättelserna kommer och kommer. Här vet man allt och har hört allt och genomskådat allt. Det är politiker som vi är släkt med och båtar och värmesystem och recept i tidningen Birka och djur som gör mer skada än nytta och unga män som kör runt, runt, runt. 'Man har ju märkt att....' 'Man visste ju hur det sku gå.' (d.v.s. åt helvete) 'Man hade på känn att...' Ingen säger 'jag'. Jag pratar likadant själv och orkar inte höra min egen röst. Icke-vetandets fina mörker. Glömmer & glömmer & glömmer. Den trumpna förvåningen. Jag håller käften. Tårtan står på bordet och en av de rosadraperade varelserna (Helga/Justina/Amanda) välter ett saftglas. 'Berätta vad du fick av tomten', säger varelsens mamma uppfordrande. Ungen stirrar framför sig med kusliga grodögon. Hon griper tag i en kaka. En till. 'Bara en Justina' manar mor. Ungen tittar bort. Ingen vet vad hon tänker på. En hund gör entré, sen en annan, tjockare.
Det är den vanliga rutinen men bara nästan. Vi träffas på ett annat ställe och reminiscerar om gamla saker, gamla skrönor, gamla oförrätter. Ibland är det tyst. 'Mmm.' 'Jonä.' Jag tycker om dig, skithög.
Mitt huvud går i bitar. Jag ledsagas ner för en hal stig. Funderar på om jag ska kasta upp i snödrivan eller teckna en hälsning på viking lines heltäckande matta. HEJDÅ NISSE TACK FÖR DOM HÄR ÅREN! Jag sätter mig ner på arslet. Försöker titta på havet och hålla mig vid medvetande. Det går inte att tänka på något för tankarna strös runt i hjärnan och det gör ont det med. Det finns en vinkel som huvet kan uthärda. Bredvid mig konverseras det på finska. "Ska vi gå och dansa nu vännen, visst ska vi?" "Låt mig dö!" "Du lovade ju!" Hon går själv och uppenbarar sig några timmar senare. "När man är utomlands ska man inte knussla." Karamellpåsar frasar, tangon malas fram, en spelautomat rasslar, en hord barn skriker och min tinning dallrar olycksbådande. Havet går från grönt och grått och rosa till svart.
No comments:
Post a Comment